Andreas Norrelius

Norrelius, Andreas, dp 4 sept 1679 i Sthlm, Maria, d 23 dec 1749 (bouppt), jordfäst 4 jan 1750 i Uppsala. Föräldrar: kontraktsprosten Olaus Petri Kråke o Margareta Leufner. Inskr vid UU 7 okt 94, disp pro gradu 27 april 10, fil mag 7 juni 10, doc vid fil fak 23 febr 13, fil adjunkt 22 juli 20, akademisekr 13 juli 23, v bibliotekarie 2 aug 29, bibliotekarie 26 aug 35, allt vid UU.

G 1) 29 dec 26(–33) i Uppsala (bröllopsvers; jfr Schück) m Margareta (Greta) Benzelia, f 17 mars 1708, d 27 dec 1772 i Khvn (Marks v Würtenberg), dtr till ärkebiskop Eric Benzelius d y (bd 3) o Anna Swedenborg; 2) 1744 (första lysn 2 sept i Vänge, Upps) m frih Anna Christina v Friesendorff, f 17 okt 1726 där, d 18 aug (Marks v W), begr 20 aug 1745 i Uppsala, dtr till löjtn, frih Carl Magnus v F o Christina Hammarskjöld.

Som lärare kan N i Uppsala ha haft professorn i orientaliska språk Gustaf Lillieblad (bd 23), som var specialist på rabbinsk litteratur och handskriftsforskning, och hans efterträdare Johannes Palmroot, vilken som professor föreläste över rabbinsk hebreiska och arameiska. Också Palmroots efterträdare Daniel Lundius (bd 24) intresserade sig huvudsakligen för dessa ämnen, och vid UUB höll Eric Benzelius, senare N:s svärfar, kurser i hebreisk och rabbinsk litteratur och något arabiska. Att N verkligen studerat nämnda språk framgår av hans vetenskapliga arbeten. Som filolog var han också naturvetenskapligt intresserad.

N uppehöll sig aug 1716–nov 1719 vid utrikes akademier i Amsterdam, Leiden och Utrecht och skall även ha besökt Oxford. I Holland gjorde han bekantskap med Willem Surenhuis, professor i grekiska och hebreiska, och Johannes Meijer, professor i orientaliska språk, och genomgick med rabbi Leon Perez vid Portugisiska akademin i Amsterdam en hebreisk text av rabbi Johannes Kemper. I Amsterdam utgav han 1719 sin latinska översättning av U Hjärnes Xylobalsamum artificiale eller Träbalsam (en fernissa). Han sökte förgäves Helmfelts och Stiglers stipendier och måste på grund av medellöshet återvända till Uppsala.

Intresset för den rabbinska litteraturen hade kommit sv orientalister att besöka Hamburg och där studera hos judiska rabbiner, och på initiativ av professor Laurentius Norrmannus (s 599) anställdes vid UU rabbinen Moses ben Aron från Krakow, vilken övergick till kristendomen och antog namnet Johannes Kemper. Dennes uppgift var att undervisa i Talmud och rabbinsk litteratur och att göra utdrag ur Sohar, en arameisk mystisk kommentar till Moseböckerna, varjämte han översatte Matteus-evangeliet till hebreiska med hebreisk kommentar mot betalning från UU. Översättningen skulle användas för att omvända judar till kristendomen.

Kempers arbeten kom att intressera N, och 1714 erbjöd han konsistoriet att mot ett nödtorftigt underhåll översätta Kempers utdrag till latin. Trots att Sohar redan 1706 blivit översatt till latin (av E Fahlenius, bd 15, s 37) fick N stöd, och 1720 trycktes i Amsterdam de översatta utdragen, Phosphorus..., som skall visa judarnas kännedom om treenigheten och Messias. Utdrag ur detta arbete översatte N 1729 till svenska, men först 1747 utkom de i tryck med titeln Några utvalde bevis. Också en oration på hebreiska till jubelfesten 1730 handlade om judendomens och lutherdomens överensstämmande syn på frälsningen. N tog sig också före att översätta Kempers hebreiska Matteusevangelium till latin, men härav blev aldrig mer än titelbladet tryckt. Med intresset för judendomen sammanhängde väl hans erbjudande 1736 att inrätta en synagoga vid universitetet.

N intresserade sig också för Gamla testamentet och lät, likaledes i Amsterdam 1720, trycka ett arbete rörande tvisten om bestämmelserna om rena och orena djur i 3 Mosebok 11 (Schediasma de avibus), ett ämne till vilket han återkom mot slutet av sin levnad i skriften Diatriba de avibus... 1746, som behandlar hebreiska ord för olika gräshoppsarter med arabiska, syriska och etiopiska etymologier. I sin Diatyposis från 1746 behandlade han de högre skolorna hos judarna, och i manuskript föreligger en latinsk översättning av en handskrift från Chios med en liturgi för den 20 maj till minnet av asketerna Niceta, Johannes och Josef. N skrev också två biografiska arbeten, ett över sin far 1746 och ett över Laurentius Norrmannus i samband med att han utgav en samlad upplaga av dennes avhandlingar 1738. 1740 ville han låta trycka Michael Enemans (bd 13) resebeskrivning; den utgavs dock först 1889.

Efter sex år som akademisekreterare fick N på egen begäran "för studier och ohälsa" transport till tjänsten som v bibliotekarie vid UUB, där han fem år senare blev bibliotekarie. Akademisekreterartjänsten ansågs besvärlig, och N hade redan efter två år försökt återgå till adjunkturen, trots att den var sämre avlönad, men förmåtts kvarstå genom att han fick ett biträde. Också v bibliotekarien var lägre betald än akademisekreteraren men hade ett lugnare arbete. Som universitetsbibliotekarie gjorde N sig herostratiskt ryktbar genom att 1740 förbjuda professorerna allt hemlån av böcker, kanske ej helt utan grund, eftersom det fanns professorer som lånade hem böcker och behöll dem i flera år. Först genom ingripande av Linné hävdes förbudet 1745. Under N:s chefstid gjordes emellertid flera värdefulla nyförvärv: botaniska verk och orientaliska handskrifter från Olof Celsius d ä 1738, turkiska inkunabler från Ibrahim Müteferrikas tryckeri i Istanbul 1739 och fyra kartor från Sibirien genom gåva av kaptenen Johan Gustaf Renat.

När N:s v bibliotekarie Johan Ihre (bd 19) utgivit ett arbete om accenten i hebreiska, skrev N en kritik av detta, som dock aldrig trycktes. Att N kom i fejd med sin näste medhjälpare, den late och självsvåldige Olof Burman, är lättare att förstå. Och när hans v bibliotekarie från 1744, Olof Celsius d y (bd 8), vilken N redan kritiserat för usel handstil och bristfälliga språkkunskaper, 1745 utgav sin Bibliothecae Upsaliensis historia, underkastade N också den en sträng kritik (Anonymi..., 1746). N:s sentida efterföljare G Hornwall, som 1968 granskade kritiken av bibliotekshistorien, fann Celsius' arbete slarvigt och ofullständigt men banbrytande och N:s kritik i huvudsak orättvis och småaktig. N var senrudbeckian och ansåg att Celsius såg ned på gamla tider, och i företalet till sin Diatyposis 1746 upprepade han sin kritik av Celsius, vilken denne så tillbakavisade i Lärda tidningar. Av samma skäl kritiserade N Historia Hispaniae av Juan de Ferrera, eftersom denne förnekade att goterna skulle ha kommit från Öster-och Västergötland. 1744 utverkade N universitetskanslerns bifall till en ombyggnad av biblioteket, som dock icke avslutades förrän 1757.

1723–45 sökte N en rad professurer vid universitetet och placerades i andra förslagsrummet till lärostolarna i logik och metafysik, poesi, historia och vältalighet och i första rummet till professuren i orientaliska språk efter Olof Celsius d ä och till den fjärde teologiska professuren. Professuren i orientaliska språk fick Anders Boberg (bd 5), trots att han varken disputerat eller speciminerat, och motiveringen till att N ej fick teologie professuren var att han visserligen var en studerad man i den orientaliska litteraturen men att han saknade övriga gåvor och skicklighet att förrätta akademiska och prästerliga uppgifter, eftersom han inte predikat, föreläst eller disputerat offentligt och saknade kunskaper i teologi och filosofi. En bidragande orsak till N:s motgångar på den akademiska banan var troligen också den ovilja han som universitetsbibliotekarie väckt bland professorerna. N:s vetenskapliga kontakter med den lärda världen på kontinenten framgår av bevarade brev, bl a till orientalisten J C Wolff i Hamburg, med många citat på grekiska, hebreiska och syriska.

Som adjunkt hade N saknat eget hushåll, bott i en kammare och gått "till disk" hos andra. Hans giftermål med den 29 år yngre Margareta Benzelia berodde väl inte bara på önskan att bilda familj utan också på hoppet att genom den inflytelserika benzeliusska familjen öka sina möjligheter på den akademiska banan. Denna förhoppning gick ej i uppfyllelse. Äktenskapet blev också i övrigt en besvikelse. Margareta Benzelia var en studentikos flicka, som älskade att festa och spela kort med studenterna natten igenom och sedan sova till 10 eller 11 på förmiddagen, som red i sporrsträck genom Uppsalas gator och sköt skarpt genom fönstren i hemmet, vilket låg vid Fyrisån och tillhörde hennes morfar, biskop Jesper Svedberg. Hon bekymrade sig föga om sin argsinte och gammaldags fromme medelålders man, vars hushåll hon vanskötte, när hon överhuvudtaget var hemma. Sedan N ansåg sig ha överraskat henne på kammaren med en ung student, inleddes en skilsmässoprocess, som varade i flera år och under vilken hustrun verkligen fick en son med en hovrättsfiskal, och därmed var naturligtvis varje tanke på försoning utesluten. Egendomligt nog hade N under första året av sitt äktenskap skrivit en liten avhandling om äktenskapsskillnad, ett lärt exegetiskt utlåtande med anledning av en förestående revision av kyrkoordningen. N:s andra hustru, som var 47 år yngre än N, avled efter ett knappt års äktenskap.