August Gustav (Gustavus) Eisen

August Gustav Eisen (skrev sig i U. S. A. Gustavus A. Eisen), f. 2 aug. 1847 i Stockholm (Jak.), d. 29 okt. 1940 i New York. Föräldrar: grosshandlaren Frans August Eisen och Amalia Hedvig Aurora Markander. Skolundervisning i Visby allm. läroverk 1858–63, vid Stockholms lyceum 1863–68; student vid Uppsala univ. 29 sept. 1868; fil. kand. 30 maj 1873; docent i zoologi där 26 sept. s. å.; avreste på ett riksstatens resestipendium till U. S. A. sept. s. å. för zoologiska studier; tillbragte vintern 1874 på den obebodda ön Catalina utanför Kalifornien och företog en forskningsfärd till Sierra Nevada, Kalifornien, sommaren s. å.; föreståndare för en sin broders vinodling i San Joaquindalen nära Fresno 1875; praktisk hortikulturell verksamhet 1883–91 såsom ledare av olika stora anläggningar i Kalifornien; curator (intendent) i zoologi vid California Academy of Science i San Francisco 1892–1900; president i San Francisco Microscopical Society 1902–06; led. av California Academy of Science 1874, ständig led. 1875, hedersled. 1938; fil. hedersdoktor i Uppsala 6 sept. 1893; korrespLHA 1938; var led. av ett flertal utländska akademier och lärda sällskap. KN02kl 1935. – Ogift.

Gustav E. – i Strindbergs »Från Fjärdingen och Svartbäcken» (1877) skildrad som »Ensittaren» – var en i hög grad originell och mångsidig forskare. Hans vetenskapliga verksamhet omspänner flera vitt skilda forskningsområden, såsom biologi, hortikultur, arkeologi och konsthistoria. Som botanist och zoolog gjorde han sig redan under skolåren bekant, då han hade förmånen att i Visby åtnjuta undervisning och personlig handledning av den framstående floristen, läroverksadjunkt Oscar Anian Westöö samt av zoologen och paleontologen Gustaf Lindström. Under sina fortsatta skolstudier i Stockholm tillbragte E. sin lediga tid på Riksmuseum, där han studerade zoologi och geologi under ledning av professorerna Nils Peter Angelin, Sven Lovén och Adolf Erik Nordenskiöld. Hans därvid förvärvade och på studieresor under sommarferierna ytterligare ökade kunskaper satte honom i stånd att redan under skoltiden tillsammans med den jämnårige Anton Stuxberg, sedermera intendent, vid Göteborgs museum, 1868 i »Öfversigt af Vetenskapsakademiens förhandlingar» offentliggöra en floristisk och faunistisk beskrivning över Gotska Sandön, den första vetenskapliga skildring av denna ö, som utkommit. Den utgör en redogörelse för öns naturförhållanden och en förteckning över florans 151 och faunans 177 arter, bland de sistnämnda 69 vertebrater och 63 arter insekter. Svenska naturskyddsföreningen tilldelade E. sin silvermedalj 1939, under erinran bl. a. om denna hans beskrivning av år 1868 över Gotska Sandön. År 1869 utgav E., likaledes i samarbete med Stuxberg, en flora över Gotlands fanerogamer och »thallogamer» (kärlkryptogamer). Detta arbete, väsentligen en artförteckning, som utarbetats med ledning av en genom Westöö upptecknad, handskriven gotländsk sockenflora, upptager 927 arter fanerogamer och 30 ormbunksarter jämte en alfabetisk sockenförteckning med inom varje socken förekommande sällsynta växter.

Som innehavare av ett riksstatens resestipendium avreste E. i sept. 1873 till Nordamerika för zoologiska studier, tillbragte vintern 1874 på den obebodda ön Catalina utanför Kaliforniens kust, sysselsatt med insamling av havsdjur, vilka samlingar han hemsände till Riksmuseum, samt företog sommaren s. å. en färd till Sierra Nevada. Från Kalifornien skickade han även en större samling alger till professor J. E. Areschoug i Uppsala, vilka denne 1876 beskrev i tidskriften Botaniska notiser, samt lavar till sedermera professor Th. M. Fries. Efter stipendiatresans slut beslöt han av ekonomiska skäl att kvarstanna i U. S. A. och övergick till en mera praktisk, väsentligen hortikulturell verksamhet. Han blev föreståndare för en stor vinodling, och själv anlade han en av de största fruktträdsplantagerna i landet. Åren 1892–1900 var han. curator (intendent) i zoologi vid California Academy of Science i San Francisco och blev 1905 verkställande direktör vid det biologiska institut, som där skulle inrättas, en tjänst, som dock gick om intet till följd av stadens förstöring genom den stora jordbävningen följande år.

E:s efter överflyttningen till U. S. A. utgivna botaniska undersökningar äro spridda i vetenskapliga sällskaps handlingar och tidskrifter, till en del även i dagspressen. De omfatta hortikultur, fruktbildning och särskilt fikonträdens kaprifikation, undersökningar, vilka till stor nationalekonomisk vinst möjliggjort odlingar av smyrnafikon m. m. i Kalifornien. Tack vare energiska ingripanden och behjärtansvärda insatser från hans sida räddades de kvarvarande bestånden av Kaliforniens jätteträd, Sequoia gigantea, som blev i lag skyddat, och 1890 upprättades på hans förslag Sequoia National Park. E. framstår därigenom som pionjär för naturskyddet i U. S. A. Inom mikroskoptekniken har han gjort sig bekant genom uppfinningen av en ljusfilteranordning för mikroskopering vid användande av ultraviolett ljus. Botaniken beröra även ett flertal populärt avfattade naturmålningar och skisser m. fl. uppsatser från de många resor och expeditioner han företagit i Amerika, Afrika, Europa och Asien.

Det var emellertid inom zoologien, som E. börjat sin vetenskapliga bana och där gjorde han också sina största insatser. Han producerade mellan 1868 och 1905 över 30 zoologiska avhandlingar. Efter en expedition till Bohuskusten 1873 tillsammans med A. Stuxberg utgav han ett par arbeten om marina djur av olika grupper, däribland ett om en nyupptäckt appendicularieart, Vexillaria speciosa, och om den egendomliga broskkorallen Renilla, vilken senare avhandling av Vetenskapsakademien belönades med Flormanska priset.

Genom professorn vid Veterinärinstitutet Hjalmar Kinberg, samtidigt zoolog, läkare och veterinär, kom E. att intressera sig för oligochaeter, den grupp av ledmaskar, till vilken de i jord levande daggmaskarna och deras mestadels i vatten förekommande släktingar, enchytreiderna, höra. Det blev inom denna djurgrupp, som E. gjorde sin mest betydande insats som zoolog genom över tjugu ofta omfångsrika avhandlingar. Till en början behandlade han huvudsakligen skandinaviska och arktiska, sedermera också amerikanska, särskilt kaliforniska, daggmaskar, för att därefter nästan helt ägna sig åt enchytreiderna med undantag av ett mycket stort arbete 1900 om kaliforniska stillahavskustens och dess öars daggmaskfauna. Bland de av E. beskrivna större samlingarna av dessa djur märkas de från Nordenskiölds Vegaexpedition samt från Harrimans Alaskaexpedition. Sitt första arbete om oligochaeter, tryckt 1871 i Vetenskapsakademiens »Öfversigt», sände E. till Charles Darwin, som i ett ännu bevarat brev nämner, att han just var sysselsatt med en undersökning av daggmaskarnas levnadsvanor, varför han vore tacksam för vissa ytterligare upplysningar av E. angående de olika arternas förekomst. Darwin syftar här uppenbarligen på sitt dock först 1881 utkomna arbete om daggmaskarnas betydelse för mullbildningen i marken.

Efter tjecken Frans Vejdovsky i Prag var E. den förste, som vid behandlingen av oligochaeternas systematik tog större hänsyn till de inre kännetecknen, som betydligt säkrare än de yttre egenskaperna hos dessa i fråga om exteriören vanlottade djur ådagalägga deras inbördes släktskap. Principen nödvändiggjorde emellertid en helt ny undersökningsteknik: paraffininbäddning, snittning, färgning och mikroskopisk undersökning av objekten, vilket dessutom medgav ett fördjupat studium av de behandlade formernas anatomi och histologi. I samband med dessa oligochaetarbeten kom E. även in på djurgeografiska problem. Han påpekade sålunda, att bland de amerikanska formerna daggmaskarnas utbredning tyder på en sydlig, enchytreidernas däremot på en nordlig invandring efter istidens slut.

E:s försök att uppställa en ny gruppindelning av oligochaeterna har icke stått sig inför senare forskares kritiska granskning, men däremot intar han en rangplats som föregångsman i fråga om studier av denna djurgrupps anatomi och histologi, vilka han illustrerade med ett rikligt, av honom själv framställt och både vetenskapligt, och konstnärligt förstklassigt bildmaterial. Huru många nya arter han själv beskrivit, säger han sig i sina självbiografiska anteckningar icke kunna hålla reda på; två släkten, Eisenia och Eiseniella, och talrika arter ha emellertid blivit namngivna efter honom av andra forskare på området.

Bland E:s övriga zoologiska skrifter kan nämnas ett arbete från 1895 om ett sporozoesläkte, Spermatobium, som lever parasitiskt i daggmaskamas könsapparat, samt arbeten om spermatogenesen och blodets fasta beståndsdelar hos den egendomliga kaliforniska krypsalamandern, Batrachoceps, vilket senare arbete föranledde ytterligare en kompletterande undersökning av de s. k. blodplättarna i människans och däggdjurens blodvätska. Under nyssnämnda undersökning av Batrachoceps spermatogenes, vilken publicerades 1900, fann E. att kromosomerna icke bestå av en enhetlig substans, utan av en rad på varandra följande segment, ett resultat, som förebådar senare års moderna undersökningar av kromosomernas finare byggnad och de ärftliga faktorernas (genernas) natur. Förhastade voro emellertid uppenbarligen E:s s. å. offentliggjorda uppgifter, att en amöba, Cancriamoeba macroglossa, som han fann i lymfkärlen av kräftsvulster, skulle vara kräftorsak, och hans minst sagt fantastiska teori om cellernas uppkomst ur enklare självständiga »organismer», kärna, kromosomer, kromioler och centrosomer.

För utvecklingen av den amerikanska zoologien under 1800-talets senare del bör E. ha betytt en hel del. Denna hade då ännu inte uppnått den ledande ställning den nu intar på många områden utan måste hämta både uppslag och impulser från Europa. Sedan E. kommit över till Förenta staterna som stipendiat 1873, väckte hans på modern undersökningsteknik grundade forskningar snart så mycket uppseende, att han erbjöds flera förmånliga befattningar, bl. a. vid Harvarduniversitetet i Cambridge, Mass., och vid Smithsonian Institution i Washington. Han antog emellertid tjänst i San Francisco. Som den kaliforniska vetenskapsakademiens curator i zoologi (se ovan) där deltog han i dess expeditioner till den mexikanska Kaliforniabukten, från vilka han gav flera intresseväckande reseberättelser.

Att E. även som zoolog var en mångfrestare – till allt annat försökte han sig också som malariaforskare – verkade otvivelaktigt splittrande på hans produktion, och hans livliga fantasi lockade honom mer än en gång in på äventyrliga tankegångar, men hans samlade insats inom oligochaeternas systematik, anatomi och histologi är av högt och bestående värde.

Det har redan antytts, att E. även vågade sig in på arkeologiens och konsthistoriens marker. Hans intresse därför hade väckts under hans forskningsresor i Guatemala, Honduras och San Salvador 1882–83 och 1902, där han studerat indianernas ruinstäder och skulptur och där han samlat etnographica. Från 1910, då han var 63 år, ägnade han sig huvudsakligen åt hithörande studier. Att man på sina håll överskattat E:s forskargärning här – liksom han själv gjorde det – är säkert; den måste i mycket bedömas ganska kritiskt. Material fick E. genom en av tidningskungen Hearsts moder bekostad femårig studieresa till Europa (Spanien, Italien, Frankrike, Tyskland) och Egypten 1910–15. E. studerade särskilt antika pärlor av glas, lera, sten och metall, antikt glas och tidig kristen konst. Återkommen 1915 bosatte sig E. i New York. Hans insatser fördela sig i hithörande fall på författarskap och samlande. Särskilt iögonfallande äro E:s svagheter i fråga om hans arbete 1924 rörande den s. k. Antiokiakalken, som han fantastiskt nog ville datera till mitten av första århundradet e.Kr. eller något senare, varjämte han hävdade, att dess Kristusbild var en direkt avporträttering av Kristus. Kalken är dock enligt mognare omdöme ett senromerskt arbete från 300-talet. E:s mångåriga vänskap med kalkens ägare, den syriske konsthandlaren Fahim Konshakji, och verket om kalken beredde E. på ålderdomen bostad i Fahims våning vid Park Avenue i New York. Även E:s stora tvåbandsverk om »Glass, its origin, history, chronology, technic and classification to the sixteenth century» (1927) har stora svagheter. I dateringsfrågor är E., både beträffande glas och pärlor, överhuvud mycket okritisk och tar t. ex. föga hänsyn till epigrafiska indicier, liksom han i sin glasforskning är benägen att tolka varje ornament på ett senantikt glaskärl som en religiös symbol. Vikingatidsglas från Birka (800-talet) ansåg E. härröra från romartiden o. s. v. Hans vid 85 års ålder begynta och ännu vid 91 år fortsatta studier av babyloniska sigill, delvis tryckta 1940, ha ringa vetenskapligt värde. E:s vidlyftiga författarskap omfattade även 400 ä 500 artiklar i dagspressen. År 1932 utgav E. ett trebandsverk om »Portraits of Washington».

E. samlade 40,000 avbildningar av pärlor (22 fasciklar), som han 1938 donerade till Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, jämte en del av sina andra bildsamlingar och manuskript (7 fasciklar om glas, vetenskapliga uppsatser, skönlitterära alster, såsom »Italian tales», noveller, en teaterpjäs m. m.). Största värdet ha de färglagda pärlavbildningarna, medan glasbilderna, mer eller mindre skissartade ritningar, ibland fotografier, ha ett ganska begränsat sådant. De äldsta glasbilderna äro glasfragment från tiden före Kristus, de yngsta äro. »the Stuart types». Pärlorna ha avbildats från tryckta publikationer, från E: s egna samlingar, museer i Egypten, Italien, England, Tyskland, Frankrike och Amerika, det bästa materialet kanske från Metropolitan museum i New York, härrörande från Tebe och byn Lisht i Egypten (Amenhotep III:s tid). En del utgöres av etruskiska och syriska pärlor. Vetenskapligt värde har pärlmaterialet troligen för en forskare, som känner gravmaterialet i övrigt liksom också det, som härstammar från Indien och Kaukasusområdet eller ännu östligare. En forskare, som vill använda sig av E:s avbildningsmaterial, måste emellertid alltid gå tillbaka till källorna, och detta torde ofta vara omöjligt på grund av de korta ursprungsuppgifterna.

När E. 93-årig gick bort, avslutades ett svensk-amerikanskt, forskaröde, som, svagheterna inberäknade, måste anses ha varit ovanligt färgrikt.