Jacob Ekelund

Ekelund, Jacob, f. 17 dec. 1790 i Valla sn på Tjörn (Göt. o. B.), d. 6 dec. 1840 i Stockholm (Jak.). Föräldrar: komministern Johan Ekelund och Anna Maria Blixt. Student vid Lunds univ. 30 sept. 1811; disp. pro ex. april 1812; filol. ex. 14 juni 1813; filos. ex. 23 april 1814; disp. pro gradu 18 juni s. å.; fil. magister (ultimus) där 22 juni s. å.; teol. kand. i Uppsala 1818; prästvigd s. å.; pastorsadjunkt i Klara församling; v. rektor vid Klara skola i Stockholm 1820; kollega 1821; rektors duplikant 1822; pastoralex. i Uppsala 1826; avsked från skoltjänsten 1835. Läroboksförfattare.

G. 1826 m. Eva Christina Engberg, f. 12 aug. 1791 i Stockholm (Jak.), d. 3 juli 1865 där (Nik.), dotter av hovgravören i Stockholm Olof Engberg och Christina Johanna Rydberg.

I yttre avseende var E. ganska vanlottad. Han hade en hård uppväxttid. Fadern var ytterst sträng och därjämte oregerlig i sitt levnadssätt, så att han slutligen blev avsatt. I sin barndom råkade E. en gång falla över en glödhög och brände sig så svårt i ansiktet, att han fick ett stort eldmärke över vänstra ögat. På senare år hade han olyckan att under en promenad falla omkull och bryta höftbenet, varför han sedermera måste begagna kryckor; slutligen blev han sinnessjuk. Redan som liten pojke gick han upp i läsning och kom att sakna allt praktiskt handlag samt vanvårdade sitt yttre på ett sätt, som ådrog honom förakt. Hans lärjunge August Blanche skriver: »Hans långa, krokiga och ständigt som ett rör sviktande gestalt, hans vinda ögon, hans okammade hår, för att icke tala om hans skägglösa haka och hans snusiga överläpp, allt detta väckte ovillkorligen löje.» Redan under skoltiden på Göteborgs gymnasium och sedermera under studenttiden i Lund och Uppsala hade han det ödet att ofta föraktas och hånas av dem, med vilka han kom i beröring. E. figurerar på genomskinligt och vanvördigt sätt i en nyckelroman, »Ingenting eller småfolks lif i staden och på landet» (av O. U. Marin).

För dem, som närmare lärde känna E., avslöjade han helt andra sidor. Redan som skolpojke väckte han uppmärksamhet genom sitt utomordentliga minne, sina omfattande kunskaper och en orimlig vetgirighet. E. disputerade 1814 på en avhandling om oraklet i Dodona, vilken ovanligt nog respondenten själv författat. Därefter följde några års informatorskondition dels hos kapten Hygrell på Jonsjö i Halland, dels hos teol. doktor Carl Peter Hagberg, som var kyrkoherde i Klara församling i Stockholm. Sedan E. avlagt teologie kandidatexamen i Uppsala och prästvigts, ägnade han sig dels åt prästerlig tjänst i Klara församling och på Sabbatsbergs sjukhus dels åt lärarverksamhet vid Klara trivialskola. Såsom vikarierande rektor där genomförde han enligt uppgift »flera gillade reformer». Mest känd blev han dock som lärare i historia. Hans förmåga att upprätthålla disciplin var visserligen enligt samstämmiga vittnesbörd minimal, men samtidigt synes han i hög grad ha förstått att fängsla mognare lärjungars intresse och vinna deras hjärtan. August Blanche (se ovan) ger honom följande vackra vittnesbörd: »Sällan har hos någon varelse barndomens enfald och visdomens reflexion varit så innerligt förenade som hos honom. Det utgör min ära att ha varit en av de få bland hans elever, som, ehuru barn och trots den grumliga ytan, förstodo att värdera detta hjärta av renaste guld, detta snille av de ädlaste pärlor.» E. förstod också att utnyttja sina lärjungars tillgivenhet genom att låta dem utföra skrivningsarbeten vid hans litterära sysselsättningar. E: s skolverksamhet avbröts emellertid i förtid genom sinnessjukdom, för vilken han vårdades på Danvikens hospital. Vid endast fyrtiofem års ålder erhöll han avsked från sin lärartjänst, dock med bibehållande av tre fjärdedelar av löneförmånerna.

Sin största namnkunnighet vann E. som författare av historiska läroböcker. Alltifrån 1826 utgav han ett stort antal för olika studier avsedda skolböcker, behandlande såväl den allmänna som den svenska historien, och från omkr. 1830 till omkr. 1870 dominerade dessa fullständigt den historiska undervisningen i vårt land. De flesta av dem utkommo i många upplagor, vilka efter E:s död ombesörjdes av andra skolman. E. fullföljde och utvecklade vidare den metod i framställningen, som kan sägas ha till upphovsman den bekante tyske historikern K. Fr. Becker, vilkens »Weltgeschichte fur Kinder und Kinderlehrer» 1816 utkom på svenska och som här i Sverige fick sina första företrädare i M. Bruzelius och A. Fryxell. I motsats till en äldre lärobokslitteratur, som med arv från upplysningstiden satte som mål att meddela lärdomar, ville den nya metoden i främsta rummet fängsla och intressera genom en livlig och åskådlig framställningskonst, genom breda, målande och fantasieggande skildringar. Som tidens fordran uppfattade E., enligt förordet till en av sina läroböcker, »jämte sakrikhet ett enkelt episkt framställningssätt, ett närmande till den ursprungliga sagan, historiens moder». E. var »Karl Johanstidens Grimberg» (Ahnlund), en pregnant epiker. I tillämpningen verkade denna princip så, att E: s läroböcker blevo väsentligt vidlyitigare än både äldre och senare tiders; de blevo snarast ett mellanting mellan eller en förening av lärobok och läsebok. Den mest omfattande av hans läroböcker, »Försök till lärobok i fäderneslandets historia för lärdoms-scholor» (1–2, 1829–31), rymmer icke mindre än 623 tättryckta sidor, fördelade på tre volymer. Belysande för framställningens bredd är, att t. ex. skildringen av slaget vid Breitenfeld upptar fem sidor, medan samma händelse i en nutida lärobok avfärdas på tre rader. Främst knöt sig framställningen till de stora personligheterna. Man kan gott instämma i en sentida kritikers omdöme, att t. ex. Engelbrekts livsgärning, Gustav Vasas, Gustav II Adolfs och Karl XII:s konungagestalter först genom E. ställdes fram för ungdomen på ett levande sätt. För övrigt berördes ingalunda enbart den politiska historien. När E. t. ex. skildrar Stockholms belägring under befrielsekriget, passar han på att ge en livfull och åskådlig skildring av stadens utseende, befolkningens levnadsförhållanden o. dyl. E:s böcker visa reda och överblick. En starkt fosterländsk och rojalistisk syn kännetecknar hans historieskrivning, men det gamla agget mot Danmark talar där ännu ganska öppet. Han övervägde ej alltid sina satser med tillräcklig sorgfällighet, och hans påståenden hålla ibland ej måttet inför den historiska objektivitetens krav. Sedan E. i årtionden behärskat läroboksmarknaden och otvivelaktigt i hög grad bidragit att väcka den studerande ungdomens intresse för historiens företeelser, kom kritikens tid. År 1866 tillsattes en K. kommission med uppgift att behandla åtskilliga till undervisningen i historia och geografi inom elementarläroverken hörande frågor och bl. a. också granska läroböcker i dessa ämnen, vilka utgivits till elementarläroverkens tjänst. I det utförliga betänkande, som kommissionen avgav (22 aug. 1868), framfördes en skarp kritik mot E:s läroböcker. Med erkännande av den livliga och målande stil, som gjort dem så populära, klandrades den alltför stora vidlyftigheten och detaljrikedomen, den ofta svulstiga och frasrika stilen men framför allt den bristande källkritiska noggrannheten och därav följande stora mängder av felaktiga uppgifter och omdömen. Om Karl XII: s död säger E. t. ex., att ett lönnmord kan anses vara med »nästan full visshet» ådagalagt och att Ulrika Eleonora var meddelaktig i den sammansvärjning, som ledde till broderns död. Den större vetenskapliga grundlighet och mera koncisa framställningsform, som kommissionen anbefallde, sökte tre av dess medlemmar, C. T. Odhner, J. R. Pallin och G. V. Schotte, tillämpa i sina läroböcker. Den nya lärobokstypens segertåg gjorde ett hastigt slut på de Ekelundska läroböckernas herravälde. Det kan emellertid anmärkas, att flera av dem under den tid de voro populära blevo översatta, bl. a. till finska (ej i bibliografien nedan).

E:s författarskap inskränkte sig emellertid icke till skolböcker. Hans produktion var mycket mångsidig och omfattande. I det av honom, G. H. Mellin och andra utgivna »Svenskt Pantheon» (1832–36) skrev han under olika signaturer ett stort antal biografier, t. ex. över Pehr Hörberg, Johan Tobias Sergel, L. Hammarsköld och T. Thorild. Flera biografier, som han ej hann trycka, publicerades långt efter hans död i »Sockenbibliotek» (1853) och »Nytt sockenbibliotek» (1860–63); här finnas skildringar om Birgitta, Birger Jarl, drottning Blanka, G. H. Goertz, Olof Celsius d. y. och många andra. En krönika över år 1839, som E. utgav, vittnar om hans förtrogenhet med den samtida politiken. Även på det skönlitterära området var han verksam; här må nämnas den bohuslänska folksagan »Bergflickan på Oroust» samt ungdomsdikter, som ingå i hans 1841 utgivna »Ungdomsminnen». Slutligen har E. översatt åtskilliga arbeten, t. ex. romaner av W. Scott och W. Irving, den fornindiska dikten Sakuntala, historiska arbeten av A. H. L. Heeren och F. A. Nösselt samt F. v. Schlegels »Philosophie des Lebens».

I sin lilla biografiska skiss över Pehr Hörberg säger E.: »En av forntidens store författare yttrade, att intet värdigare skådespel kunde givas för gudomen än en stor och ädel människa i strid med ödet.» Med vissa inskränkningar kan detta yttrande tillämpas också på den man, om vilken en vän i en minnesskrift vittnade: »Ehuru det yttre led av ständiga plågor, var dock det inre så brinnande hos honom, att han ända intill döden sysselsatte sig med det vetenskapliga.»