Johan Simmingsköld

Simmingsköld, Johan, före adl Simming, f 22 april 1748 i Gbg, d 30 mars 1796 på Königsteins fästning, Sachsen. Föräldrar: assessorn Markus S o Magdalena Elisabet Holst. Inskr vid UU 21 mars 66, studier där 66–68, tills med fadern adl o adopterad Simmingsköld 12 febr 73, k bibliotekaries titel 18 aug 74, deltog i riksdagen 78/79, historiograf vid K M:ts orden 28 april 79–28 april 86, lagmans namn 29 april 79, flydde från Sverige 19 sept 84, arresterad i Leipzig 22 sept 85, fängslad i Königsteins fästning från 29 sept 85, av Svea hovrätt dömd att mista adelskap o ämbets-mannavärdighet 7 april 86. – LVVS 74, LPS 76. – Ogift.

Redan som tonåring framträdde S som poet i Lärda tidningar. Det var ingen tillfällighet att det gällde en k bemärkelsedag. Under studietiden i Uppsala blev han föremål för åtskilliga kommentarer i den ironiske Johan Gabriel Oxenstiernas (bd 28) dagbok; där utmejslades den senare gängse bilden av S som en smickrare med obesvarad kärlek till poesi.

När S 1768 etablerade sig i Sthlm var avsikten uppenbarligen att göra karriär genom publicistiska insatser. Han fördjupade tidigare kontakter med C C Gjörwell (bd 17) och biträdde denne vid redigeringen av Almänna tidningar. Det var troligen också genom denne S fick uppdraget att under riksdagen 1769–70 ge ut Riksdagskrönika. Visserligen försäkrade han för sina vänner att han däri skulle avslöja de agerandes rätta bevekelsegrunder, men den slutliga produkten blev ändå förhållandevis opartisk i jämförelse med samtida partiskrifter. Som utgivare av den kortliva-de Karbasen lovade han att införa alla "torg- och grändnyheter", men det stannade vid bleka notiser. Den goda relationen till Gjörwell, med vilken han förhandlat om övertagandet av dennes tjänst som k bibliotekarie, fick ett tvärt slut när Gjörwell fullgjorde sin plikt som kritiker och under pseudonymen Smickerfeldt avrättade ett av S:s mer devota alster.

I samband med statskuppen 1772 framträdde S flitigt som skald, och under de följande åren utvecklade han en livlig aktivitet i sin självpåtagna uppgift som hovskald och deltog åtminstone perifert i tidens vittra föreningsliv. Han behöll banden till Gbg och var aktiv vid VVS:s första möten. Förbindelsen med familjen Alströmer var här av stor betydelse för honom, och han uppträdde gärna som dess informatör om förhållanden i Sthlm samtidigt som han utförligt skildrade sina sociala och litterära framgångar. I Carl Fredrik Scheffer (bd 31) fick han en betydelsefull gynnare; åtminstone efter vad S själv uppger var det denne som hjälpte honom till den i huvudsak formella tjänsten vid kungens bibliotek och som understödde hans framgångsrika försök att åt fadern utverka adelskap och en av samtiden illa sedd introduktion på riddarhuset på en annan släktgrens namn och nummer.

S:s talanger som versifikatör var visserligen i formellt hänseende överlägsna flertalet av tidens författare av tillfällesverser (Arvidson), men mer än hos någon annan kännetecknades alstren av oskrymtad servilitet mot överheten och framförallt kungahuset. Till detta kom hans osympatiska framtoning och antydda homosexualitet, egenskaper som sammantagna gjorde honom till en tacksam måltavla. Hans fulhet var föremål för en publicerad dikt av J G Hallman (bd 18) och i en osignerad nidvers ställdes han självklart bredvid seklets etablerade pekoralister Carl Nyrén (bd 27) och Haqvin Bager (bd 2). Hans framgångar i yttre hänseende är mot denna bakgrund svårbegripliga. Förklaringen söktes i det av Axel v Fersen (bd 15) vidarebefordrade ryktet att han skulle ha haft fritt tillträde till Gustav III:s sängkammare och av denne använts "till befordrande av de smutsigaste utsvävningar" (v Fersen, 5, s 233).

S:s poetiska aktivitet avtynade, men de sociala framgångarna resulterade i lagmans titel och en slätstruken insats som ordenshistoriograf. En grov fadäs vid författandet av den latinska inskriptionen till en medalj var troligen orsak till beslutet att VHAA skulle ha översinseende över all medaljprägling. Det sista litterära framträdandet var av oväntat slag. I juli 1784 publicerade J H Kellgren (bd 21) i pressen en hyllning till S, som sades i sin diktning ha tagit fasta på de sanna förtjänsterna hos föremålen för hyllningar. Huruvida det var fråga om ironi har diskuterats men inte övertygande bevisats.

Vid denna tidpunkt stod S inför sitt fall. Det uppdagades att han under längre tid förfalskat namnteckningar på reverser i en alltmer komplicerad härva; bland de bedragna återfanns hans välgörare Scheffer, Patrik Alströmer (bd 1) och flera personer i göteborgska köpmannakretsar. Inför hotet om häktning flydde han i sept 1784 ur landet. Av samtiden antogs att detta skett med kungens goda minne, ett antagande som dennes lakoniska rader om flykten i brev till G M Armfelt (bd 1) möjligen ger stöd för. Brottmåls- och konkursprocesserna ledde 1786 fram till att S dömdes till livstids fästning och förlust av adelskapet; S kallade sig därefter Markusson. Under större delen av målens vandring i rättsmaskineriet var S:s vistelseort i huvudsak okänd. Från Wittenberg skrev han emellertid i april 1785 till bl a Scheffer brev med utförliga skildringar av det furstliga mottagande han fått i Tyskland och med ett klart uttalat hot: Om han inte erhöll en årlig pension från Sverige skulle han ge ut en tidskrift med avslöjande uppgifter om sv hovet och högadeln, ett hot som tycktes reellt sedan hans kontakter med tyska publicister konstaterats. Kungen agerade omgående genom en diskret begäran hos kurfursten Fredrik August av Sachsen, och efter spaningar greps S i sept i Leipzig och placerades omgående på fästningen Königstein.

Kurfursten vände sig till Gustav III, som bad att S tills vidare skulle kvarhållas. Kungens intresse var helt knutet till de dokument och brev S haft i sin besittning och när dessa, som endast är kända genom en rapsodisk förteckning, väl översänts till Sverige visade han inget intresse av att få S hemsänd. Ett löfte till kurfursten att via Wismarska tribunalet begära att S skulle utlämnas tycks inte ha lett till någon som helst åtgärd. Fordringsägarna ansåg med hänvisning till S:s bristande talanger som förfalskare att han måste ha haft medbrottslingar och begärde att han åtminstone av den anledningen skulle återföras och förhöras, ett önskemål som lämnades utan beaktande.

Fram till sin död förblev S fånge på Königstein utan nämnvärd möjlighet att meddela sig med omvärlden. Från de första åren finns bara andrahandsuppgifter om att han var sjuk men vägrade ta erbjuden medicin, som han misstänkte skulle vara alltför effektiv. När statssekreteraren Pehr Olof v Asp (bd 2) var på genomresa 1791 diskuterade högre sachsiska ämbetsmän ärendet med honom, vilket föranledde kurfursten att hemställa om att S åtminstone borde överföras till Svenska Pommern. Först vid denna tidpunkt engagerades den sv diplomatiske representanten i Dresden. Förslaget avvisades dock elegant från sv håll, troligen av hertig Karl, som hänvisade till att S riskerade dödsstraff i hemlandet och att detta torde strida mot kurfurstens liberala synsätt.

Under de sista åren kan noteras enstaka böneskrifter från den sjuke S till sachsiska myndigheter och direkt till kurfursten; däremot märks inga spår av någon direktkontakt med svenskar eller sv myndigheter. Sedan statsfången S:s ofarlighet väl konstaterats tycks enighet ha rått om att glömma honom.