Sparre av Aspnäs, släkt

Sparre av Aspnäs, konventionell nutida efter vapnet och en sätesgårds namn bildad benämning på en medeltida högfrälse släkt utan samtida släktnamn.

Dess tidigaste uppträdande medlem var Karl Elineson (d tidigast 1318), som enligt Erikskrönikan under hertig Valdemars befäl blev sårad 1304 i striden vid Agnabro, sannolikt i norra Västergötland. Från mellan 1306 och 1311 var han Valdemars och dennes bror Eriks fogde i Kalmar, där han tillsammans med stadens borgerskap 1312 å hertigarnas vägnar medgav Lübecks innevånare att fritt få bedriva fiske och handel i Kalmar, Möre och Öland. Senast 1315 blev K riddare, och efter hertigarnas död 1318 samlade han enligt Erikskrönikan smålänningarna till uppror mot kung Birger. Av ett brev från 1345 framgår, att han var begravd i dominikanklostret i Sigtuna.

K:s son Arvid Karlsson (d något av åren 1340–42) har tidigast kunnat beläggas 1331, då han av påven providerades med kanonikat och prebende i Uppsala. Där innehade han från 1335 till sin död Alunda prebende. 1335 nämndes A emellertid som kanik i Linköping, och enligt sitt i Avignon daterade testamente 1340 var han kanik i både Uppsala och Linköping. Uppräkningen av gåvomottagarna i testamentet tyder på att han studerat i Montpellier. Enligt testamentet ville A bli begravd i dominikanklostret i Avignon.

Hans bror Lars Karlsson (d 1358 eller 1359) uppträder tidigast 1335 och blev s å riddare och senast 1346 riksråd. Hans besegling av ett i Narva 1350 daterat brev har ansetts (Karlsson 1911) tyda på att han deltog i kung Magnus' ryska krig. 1351 eller 1352 blev L ståthållare i Skåne, vilket han var ännu 1354. I ett brev från hösten 1356 namnes han bland kung Magnus' son Eriks löftesmän, vilka hörde till den senares anhängare under upproret. L förblev emellertid trogen mot Magnus och namnes 1357 som drots. Vid sin död var han den tidigast kände häradshövdingen i Bråbo hd i Östergötland. Utom i detta landskap innehade L jord i Uppland och Småland samt på Öland.

Hans och A:s farbror Gisle Elineson (d tidigast 1350) har kunnat beläggas tidigast 1310. Han blev riddare något av åren 1315–17 och förekommer bland hertigarna Eriks och Valdemars änkors råd 1318. Han var bland de sju svenskar som 1319 i Oslo slöt unionstraktaten med norrmännen, och från 1320 nämnes han uttryckligen bland riksråden. Enligt förlikningen mellan kung Magnus' mor Ingeborg (bd 20) och hans förmyndarregering 1326 var G det ena av de båda riksråd till vilka slottet Hunehals i Halland skulle överlämnas. Likaledes var han det ena av de båda riksråd som 1333 å Magnus' vägnar deponerade en större penningsumma i Lübeck. 1344 var G ett av de fem ombud som kungen befullmäktigade att underhandla i Estland. Från 1327 kan han beläggas som innehavare av jord i Östervåla sn i Uppland. Av brev från åren 1334, 1341 och 1344 framgår, att kung Magnus pantsatt skatten av Tierps och Våla hd till G. 1345 daterade han sitt testamente på sin "curia" Aspnäs i Östervåla, och 1347 daterades där ett kvitto till honom. Det har förmodats (Rahmqvist), att G kommit i besittning av Aspnäs från sin mödernesläkt. Utom i Uppland innehade han jord i Södermanland, Närke och Östergötland, och 1341 sålde han till Jon Kristineson (bd 20), som också förde sparrevapnet, delvis fäderne- och möderneärvd jord i Finnveden i Småland och i Kinds härad i Västergötland. Därvid beseglade Nils och Ulf Abjörnssöner (S av Tofta) samt G:s son Magnus (nedan) och den förutnämnde brorsonen Lars Karlsson.

Vid flera tillfällen kan G och Lars Karlsson beläggas ha beseglat tillsammans med medlemmar av släkterna S av Tofta och S av Vik. G:s släkt förde enligt 1500-talsuppgift guldsparre i rött fält, medan släkterna S av Tofta och S av Vik redan under medeltiden uppges ha fört röd sparre i guldfält. Det förefaller sålunda sannolikt, att G:s släkts vapen är en brisyr (ombildning) av deras, och att någon form av gemensamt ursprung föreligger. G begravdes liksom sin förutnämnde bror Karl i dominikanklostret i Sigtuna. Av G:s döttrar blev Elena Gisladtr (d tidigast 1360) abbedissa i Riseberga kloster, medan Katarina Gisladtr (d senast 1362) blev den heliga Birgittas son Karl Ulfssons (Ulvåsaätten) första hustru och Märta Gisladtr (d tidigast 1382) blev farfars mor till kung Karl Knutsson (Bonde).

Deras bror Magnus Gislason (d 1372 eller 1373) förekommer tidigast 1335 och blev riddare något av åren 1335–41. Då kung Magnus' son Erik gjorde uppror mot sin far 1356, förblev M lojal mot den senare, och 1362 nämner kung Magnus' son Håkan honom bland sina riksråd. Ett brev från 1364 vittnar emellertid om att kung Magnus berövat honom hans gods i Västergötland på grund av majestätsbrott, och han ingick därefter i kung Albrekts riksråd. M daterade 1352 brev i sin "curia" Örby i Vendel och 1362–70 på Aspnäs, som 1368 av hans hustru kallas deras "manerium", och vars stenhus han 1357 köpt av sin halvbror. Utom i Västergötland och Uppland samt det angränsande Gästrikland, där han var den förste kände häradshövdingen 1370, innehade han jord i Västmanland, Närke, Värmland, Östergötland och Småland, där han var den förste kände häradshövdingen i Tjust åtminstone 1361–69.

I sitt äktenskap med riksrådet Knut Folkessons (Algotssönernas ätt; bd 1, s 395 f) dotter Birgitta blev M svärfar till riksrådet och lagmannen Arvid Gustafsson (S av Vik) och morfar till dennes dotter Margareta, som ägde Örby 1382, medan hennes systerson riksrådet Gotskalk Bengtsson (Ulv) ärvde Aspnäs. Margareta Arvidsdotter blev i äktenskap med Ture Bengtsson (Bielke; bd 4) mor till Sten Turesson, som i äktenskap med Karl Ulfssons (Sparre av Tolfta) dotter Margareta blev morfar till Sten Sture d ä och farmors far till Gustav I.