Sparre av Tofta, släkt

Sparre av Tofta, konventionell nutida efter vapnet, en röd sparre i guldfält, och en sätesgårds namn bildad benämning på en medeltida högfrälse släkt utan samtida släktnamn. Dess stamfar Abjörn Sixtensson (d 1310) hade upptagit sitt vapen från sin mor Ingrid Abjörnsdotter (d tidigast 1310) och var genom henne sannolikt befryndad med två lågfrälse familjer med samma vapen i Småland och Västergötland, inom vilka det ovanliga förnamnet Abjörn också förekom. Han kan tidigast beläggas 1295 och blev riddare detta eller följande år (ÄSF 1:3, s 323). Senast 1296 gifte A sig med kung Birgers "consanguinea" (blodsfränka; jfr bd 16, s 262) Ingeborg Ulfsdotter (Ulv), som sedan 1289 var änka efter lagmannen i Närke Knut Matsson (Lejonbjälke). Han blev riksråd senast 1297 och hertig Eriks drots 1302. S å följde A enligt Erikskrönikan denne på hans julresa till den norske kungen. I samband med brytningen mellan kung Birger och hertigarna drabbades han av godskonfiskation. Från 1307, då A följde Eriks bror Valdemar till Lubeck, namnes han även som dennes drots. 1301 hade han bytt till sig Salsta i Tensta (nu Lena) sn i Uppland, och 1307 fick han av hertigarna Ängsö i Västmanland. A innehade även jord i Södermanland, Närke och Östergötland samt på Själland.

Hans son Nils Abjörnsson (d 1359) uppträder tidigast 1317 och blev riksråd senast 1320 och riddare något av åren 1322–25. Enligt ett kungabrev från 1335 hade den 1332 avlidne ärkebiskopen Olaus Beronis (bd 28) som ett led i koloniseringen av Norrland upplåtit området kring Piteälven i Norrbotten till N, som låtit uppföra bostäder åt dem som flyttat dit och därför för sig och sina arvingar fick äganderätt till detta område. En månad senare utnämnde kung Magnus honom till drots med full befogenhet att med riksrådets hjälp disponera slott och fästen samt skatter och juridiska ärenden. Som drots har N dock inte kunnat beläggas senare än våren 1336, och under ett knappt halvår 1337 innehades drotsämbetet åter av hans företrädare (jfr bd 16, s 266). Vintern 1344-45 var han jämte ärkebiskopen (jfr bd 18, s 630) och två andra riksråd (jfr bd 16, s 55, o 20, s 366) förordnad som regering i Sverige under kungens vistelse i Norge. Då kung Magnus 1346 upprättade sitt testamente, utsågs N jämte ärkebiskopen, två andra biskopar och tre andra världsliga riksråd till dess exekutorer. Han var också bland dem som användes för underhandlingar i Estland 1336 och 1344, och han köpte jord där 1355. Åtminstone från 1352 var N lagman i Västmanland och Dalarna, i vilket ämbete hans närmast kände företrädare, samme person som var drots före och efter honom (jfr ovan), ej kunnat beläggas senare än 1336. Under konflikten mellan kung Magnus och dennes son Erik var N lojal mot den förre. Av Magnus' skyddsbrev för Ängsö kyrka 1346 framgår, att N donerat jord till denna, vilket sammanställts med att sparrevapen målats där. Då dessa målningar härrör från hans tid, anses han vara denna kyrkas grundare. 1322 daterade N ett brev på det förutnämnda Salsta, vilket tyder på att han efter fadern förutom Ängsö ärvde även denna gård. Utom i Västmanland och Uppland kan han också beläggas ha innehaft jord i Gästrikland, Södermanland, Östergötland, Småland och Västergötland samt på Själland. Genom N:s dotter Ingeborgs äktenskap med riksrådet Bengt Nilsson kom bl a Ängsö och Salsta att ärvas av deras ättlingar av ätten Oxenstierna (jfr bd 28, s 468).

I de brev där han förekommer tillsammans med sin bror Ulf Abjörnsson (d 1347 eller 1348) namnes denne efter honom, varför N torde ha varit äldre än U. Båda uppträder emellertid tidigast 1317, och båda blev riksråd senast 1320 och riddare något av åren 1322-25. 1334, 1335 och 1337 förekommer U i brev, som daterats i Kalmar. Detta har kombinerats med att kung Magnus i ett brev från 1336 nämner Kalmar bland pantsatta områden och med att riddaren Nils Dannes (bd 4, s 142) enligt brev från åren 1335–40 å U:s vägnar utövat kunglig rätt och uppburit skatt i de småländska häraderna Allbo, Norrvidinge och Uppvidinge. Man har därför förmodat, att Kalmar och dessa härader av kungen pantsatts till U. Hans andra hustru Märta var dotter till lagmannen i Tiohärad Sunejonsson (Båt), och något av åren 1341–47 blev han själv lagman där.

Enligt kung Magnus' stadfästelsebrev 1327 på Södermannalagen skall U liksom brodern ha varit bland de tolv i Södermanland jordägande riksråd som tillsammans med lagmannen där utarbetat denna lag, och enligt kanikprotesten 1347 skall han jämte västgötalagmannen och underlagmannen i Värmland på uppdrag av kungen ha redigerat landslagen. Som jordinnehavare kan han förutom i Södermanland beläggas i Östergötland, Småland, Västmanland och Värmland samt på Själland. Enligt Vadstenadiariet åsyftas U i ett par av den heliga Birgittas uppenbarelser, där han karakteriseras som en visserligen världslig men mildsint riddare, som var god mot fattiga människor. Såväl om hans bildningsgrad som om hans förhållande till kung Magnus vittnar en uppgift, att kungen givit honom en bibelhandskrift på tyska. U:s dotter i hans förutnämnda andra äktenskap Ingeborg Ulfsdotter (d senast 1362) var gift med hertig Bengt Algotsson (Bengt Hafridssons ätt; bd 3), och dottern Cristina Ulfsdotter (d 1389) var gift först med riksrådet och östgötalagmannen Nils Jonsson (Rickebyätten) och sedan med den heliga Birgittas dotterson riksrådet Peter Ribbing (bd 30, s 97 f).

Släkten dog ut på manssidan med deras halvbror Karl Ulfsson (nedan), som överlevde sin son Knut Karlsson (d 1388 eller 1389). Denne var tydligen uppkallad efter sin mormors far, riksrådet Knut Folkesson (bd 1, s 305 f). Kvar riddare redan 1375, då han tidigast förekommer. Senast 1376 blev K riksråd. 1379 var han häradshövding i Gästrikland, och något av åren 1378-80 blev han lagman i Södermanland, vilket han var ännu 1386, och där hans närmaste efterträdare inte uppträder förrän 1393. Då Bo Jonsson (Grip; bd 5) 1384 gjorde fadern till en av sina testamentsexekutörer, gjorde han K till dennes suppleant. 1385–86 var han i kung Albrekts följe på dennes resa till Mecklenburg. Enligt en 1500-talsuppgift av en av K:s halvsysters ättlingar var hans sätesgård Dala i Gudhems hd i Västergötland, och enligt samma källa skall han ha stupat i en strid i kung Albrekts tid mellan Dala och Lena. Han ägde även jord i Uppland, Västmanland, Östergötiand och Småland.

Släktens sista kvinnliga medlem var hans halvsyster Margareta Karlsdotter (d 1428 eller 1429), gift med först riddaren Knut Bonde (bd 5, s 317), sedan riksrådet Sten Turesson (Bielke; bd 4, s 150 f). Hon blev mor till kung Karl Knutsson, mormor till Sten Sture d ä och farmors mormor till Gustav I.