Naima Sahlbom

Sahlbom, Naima, f 15 maj 1871 i Sthlm, Finska, d 29 mars 1957 där, ibid. Föräldrar: civilingenjören Gustav Walfrid S o Charlotta Bernhardina Hallin. Mogenhetsex som privatist vid Wallinska skolan i Sthlm 20 maj 93, inskr vid UU 7 sept 94, FK där 31 jan 96, amanuens vid Naturhist riksmuseets mineralog avd periodvis på 00-o 10-talet, anställd vid Geolog kommissionen i Hfors 02-03, studerade bl a vid tekn högskolan i Aachen, Tyskland, 04, vid univ i Basel, Schweiz, hösten 07–våren 10, Dr phil vid univ i Neuchåtel där 10, grundade ett privatiaboratorium för kemiska precisionsanalyser i Sthlm 14, verksam där från 14, aktiv inom sv o internationell kvinno- o fredsrörelse, bl a som led av styr för Internationella kvinnoförb för fred o frihet (IKFF) 19-44 o som initiativtagare till Komm mot vetenskapens missbruk för krigsändamål 24, medl av red för tidn Nya vägar 22-29. – Iqml 46. – Ogift.

S:s vetenskapliga intresse vaknade tidigt. Redan i hennes unga år ordnade fadern arbete åt S som elev vid Sthlms vattenled- ningsverk. Efter avslutad skolgång vid Wal-linska skolan skall S en kort tid ha varit inskriven vid StH. Redan då utmärkte hon sig genom skicklighet i kemisk analys och bestämde bland annat karbonathalt i leror åt Alfred Nathorst (bd 26). På förslag av docenten i mineralogi vid StH Helge Bäckström och läraren där Arvid Högbom (bd 19) invaldes hon redan 10 maj 1894 som medlem i Geologiska föreningen i Sthlm.

Från höstterminen 1894 studerade hon vid UU, framförallt kemi för Per Cleve (bd 8) samt mineralogi och geologi för Henrik Munthe (bd 26). S förbättrade ytterligare sin skicklighet i kemisk analys, och under studietiden togs hennes färdigheter som analytiker i anspråk inte bara av Nathorst utan också av Johan Gunnar Andersson (bd 1), Axel Hamberg (bd 18) och den finländske geologen Wilhelm Ramsay. Efter fil kand-examen i Uppsala fick S erbjudande av John Landin att arbeta på Kemisk-tekniska byrån i Sthlm och ansåg sig av ekonomiska skäl tvungen att acceptera även om det innebar att hon måste tacka nej till ett anbud från Högbom att fortsätta med vetenskapligt arbete.

Under anställningstiden vid Geologiska kommissionen i Hfors blev S som första kvinna (samtidigt med Signe Malmgren) invald i Finska kemistsamfundet.

Arbetsmöjligheterna för S i Sverige var besvärliga. Tack vare kontakter med Hjalmar Sjögren på Riksmuseet, varifrån hon bl a fick låna material för sina analyser, fick hon arbete där som amanuens, men uppenbarligen inte under så formaliserade former. Samtidigt väcktes hennes intresse för radioaktiviteten, och Sjögren skickade henne 1904 till prof Alexander Classen i Aachen för att studera fotografiska metoder att bestämma radioaktivitet. Visserligen var Classen på grund av sjukdom oförmögen att arbeta delar av den tid S vistades i Aachen, men hennes aktivitet var ändock betydande. Förutom att hon lärde sig radioaktiv analys, bestämde hon tantals atomvikt och halten av fluor i mineralvatten. Hemkommen från Aachen fortsatte S att mäta radioaktivitet i pech-blände samt arbetade återigen tidvis, och åtminstone delvis avlönad direkt av Sjögren, vid Riksmuseets mineralogiska avdelning. Hon anlitades också att tillsammans med Robert Mauzelius (bd 25) bestämma radioaktivitet i kolm, när de första sv planerna på uranframställning, med Sjögren som intressent, tog form i början av seklet.

S befann sig från 1906 och några år framåt på längre resor, bl a till Heidelberg, där hon studerade mineralogi och radioaktivitet. Vid universitetet i Basel deltog hon under drygt två år i undervisningen från hösten 1907 och följde föreläsningar framförallt inom områden med anknytning till mineralogi och geologi. Detta innebar återigen att hon måste tacka nej till ett erbjudande att göra ett större vetenskapligt arbete, denna gång åt Sjögren. I Basel genomförde S, under ledning av prof Friedrich Fichter, ett självständigt experimentellt arbete som resulterade i avhandlingen Kapillaranalyse kolloider Lösungen, som hon 1910 lade fram vid det nyöppnade universitetet i Neuchâtel. S:s arbete var ett försök att för analytiskt ändamål använda Fichters upptäckt att kapillärkraften hos kolloida lösningar var beroende av kolloidens elektriska natur. Metoden kom dock inte att få någon större betydelse.

Efter hemkomsten fortsatte S utföra analyser, särskilt mätning av radioaktivitet, som blev en av hennes specialiteter, åt Wilhelm Palmaer (bd 28). På inrådan av geologen vid VA i S:t Petersburg Helge Backlund öppnade hon 1914 ett speciallaboratorium för undersökning av mineral-och källvatten, bergarter och malmer. På laboratoriet fortsatte hon att utföra analyser åt andra forskare som Carl Wiman, Gustaf Flink (bd 16), Helge Backlund och Percy Quensel (bd 29). Till hennes laboratorium kom också internationella förfrågningar liksom från sv statliga myndigheter. Mer sällan tycks S ha utfört analyser åt industrin, något som motiverades med att dessa snabbt kunde antaga karaktären av ointressant massproduktion av analysresultat.

S:s arbete inom kemin var helt koncentrerat till analys, ett område där hon uppnådde en allmänt erkänd skicklighet. Något teoretiskt intresse kan inte utläsas ur hennes publikationer och hon anslöt till en stark sv analytisk tradition inom kemin, som hon utvidgade framförallt med metoder att mäta radioaktivitet.

Även om S hela livet, bitvis under besvärliga ekonomiska förhållanden, fortsatte att driva sitt kemiska laboratorium, blev hon för en bredare allmänhet betydligt mer känd för sina insatser inom kvinnorörelsen, framförallt inom den kvinnliga fredsrörelsen.

Redan under sina utlandsvistelser i början av 1900-talet rapporterade S om kvinnofrågan på kontinenten, särskilt från Tyskland och Schweiz. Av artiklar och meddelanden i tidskriften Dagny framgår hennes sociala engagemang när hon beskriver de usla arbetsförhållandena inom schweizisk hemindustri och lämnar mer positiva redogörelser från behandlingshem för kvinnliga alkoholister. S rapporterade också om kvinnornas roll i den kooperativa rörelsen. Under kriget kombinerades det sociala intresset med ett allt starkare engagemang för kvinnliga fredsinitiativ. S verkade aktivt, inte minst gentemot den akademiska världen, för namninsamlingar i Sverige för att kunna sända delegater till den stora fredskonferensen i Haag 1915. Hon kom själv att bli en viktig medlem i den sv delegationen. Under konferensen bildades den arbetskommitté som låg bakom bildandet av Women's International League for Peace and Freedom (WILPF), inom vars sv avdelning, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), S blev mycket aktiv: i ett inledningsskede som sekreterare, senare som vice ordförande och en kort tid efter Matilda Widegrens avgång 1934 också som tillfällig ordförande. Tillsammans med Widegren satt hon också flera år som sv delegat i den internationella exekutivkommittén som hade sitt säte i Geneve.

Efter första världskriget tillhörde S, tillsammans med Percy Quensel och Widegren, de aktiva i sv kommittén för Sibiriens krigsfångar, vilken samlade in en ansenlig summa pengar för Elsa Brändströms (bd 6) fortsatta arbete. S var dessutom styrelseledamot i kommittén för Spaniens barn och sv representant i Världsförsamlingen för fred samt verksam inom Hjälpkommittén för Tjeckoslovakiens barn och i Informationsbyrån för mellan-folkligt samarbete. Hon var en av undertecknarna av Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget 1935 och medlem i den delegation som Kvinnornas representantmöte Ned med vapnen i alla länder sände till Nationernas förbund (NF).

Inom WILPF engagerade sig S framförallt för vetenskapens roll i krigföringen. Framförallt angrep hon den nya metoden att använda gas, och hon publicerade även en pamflett i detta ämne. Hon blev ordförande i den internationella kommitté mot vetenskapens missbruk för krigsändamål som vid ett möte i Washington 1924 sattes upp inom ramarna för WILPF. I kommittén samarbetade hon särskilt med den schweiziska kemisten Gertrud Woker och arrangerade den internationella antigas-konferensen i Frankfurt 1929, Civilbefolkningens skydd under krig. Konferensens syfte var att samla underlag till NF för att organisationen skulle kunna driva igenom ett förbud mot gaskrigföring, och S spelade därvidlag en viktig roll. Under nästan hela 1920-talet var S medlem av redaktionen för tidningen Nya vägar, som gavs ut av IKFF och Sv freds- och skiljedomsföreningen. När samarbetet upphörde lämnade S redaktionen. Hon fortsatte dock sitt arbete inom IKFF fram till sin död, mot slutet ofta som översättare. S var också frivillig rådgivare åt Föreningen för rationell hushållning och skrev artiklar i hithörande frågor i dagspressen.

Fredsarbetet och den kemiska analysbyrån upptog de största delarna av S:s yrkesverksamma liv, men det var i huvudsak för fredsarbetet hon blev mera allmänt känd, samtidigt som hon inom vetenskapen behöll sitt goda rykte som analytiker.