N Fredrik Sander

Sander, Nils Fredrik, f 26 sept 1828 i Vintrosa, Ör, d 30 maj 1900 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: hemmansägaren o kyrkvärden Lars Nilsson o Catharina Larsdtr. Elev vid Örebro skola 39–44, i Strängnäs gymn 44–48, inskr vid UU 23 maj 48, duplikant vid Örebro h lärdomsskola ht 49–ht 50, FK vid UU 31 maj 55, ordf i Uppsala studentkår 56, e o kanslist i ED 19 sept 56, disp vid UU 19 maj 57, mag där 5 juni 57, notarie i prästeståndet vid riksdagarna 56–66, kopist i ED 2 nov 66, e o amanuens vid NM :s konstavd 66, förste amanuens 1 jan 69, tf intendent där 3 jan–15 aug 73, prot:sekr i K M:ts kansli 3 juni 70, tf prot:sekr i ED 9 juni 71, tf kanslisekr där 12 juni 74, led av NM:s nämnd 19 nov 75–98, kanslisekr i ED 7 juni 78, led av sjumannanämnden vid StH 79-81, kansliråd o byråchef i ED 17 juli 82–30 sept 93. – HedLFrKA 84 (v preses 85–97), LSA 89. – Ogift.

Fredrik S:s poetiska aspirationer väcktes tidigt. 1853, vid 25 års ålder, överlämnade han ett mer än 600 sidor stort manuskript med dikter till SA:s bedömande. Akademin tilldelade honom s å sitt stora pris för 33 utvalda sånger. I bokform utkom hela verket, betitlat Den fallande stjernan: sånger till Selma, dock först 1858. Tillsammans med Robert v Kraemer (bd 21), Carl Rupert Nyblom (bd 27) och Carl August Strandberg medverkade S 1855 i den poetiska kalendern Qvartetten, och följande år utgav han diktsamlingen Karlvagnen, delvis med dikter ur den då ännu otryckta Selma-cykeln. Efter ett längre uppehåll återkom S som poet på 1870-talet; bla framträdde han med tolkningar av nygrekisk folkdiktning i samlingarna Ros och törne (1876) och Ariadnes krans (1877). Hans grekiska inriktning gavs ytterligare bekräftelse genom en översättning av Sången om Grekland (1885), den centrala delen i Byrons dikt Childe Harolds pilgrimsfärd.

Som poet har S kommit att räknas till den sv 1800-talsdiktens många epigoner. Hans kärleksdikter till Selma följer mönster hämtade från Frans Michael Franzéns (bd 16) och Bernhard Elis Malmströms (bd 25) poesi. Av avgörande betydelse för diktaren S var de nära kontakterna med Oscar II. Deras bekantskap inleddes redan 1855, under studietiden i Uppsala. En vänskap uppstod mellan de båda i sånggudinnans tecken, och S inträdde i rollen av granskare och rådgivare när den dåvarande prins Oscar tävlade i SA med diktsamlingen Ur sv flottans minnen. I sinom tid skulle S få stor glädje av denna långvariga kontakt. När han vid 61 års ålder invaldes i SA, efter historikern och statsvetaren Vilhelm Erik Svedelius, spelade monarken en avgörande roll som mäktig gynnare och minnesgod vän.

S:s påtagliga antikorientering kom att överträffas av hans långtgående hänförelse inför fornnordisk dikt och myt. Han utgav flera studier av Eddan och överflyttade Gullveig eller Hjalmters och Oivers saga (1887) liksom Edda Sämund den vises (1893) från isländskan dll nationalroman-tisk svenska. Den senare utgåvan var en praktvolym om närmare 500 sidor där 25 konstnärer medverkade med tillsammans 170 illustrationer. Anmärkningsvärt var här att S i en strävan att samla de konstnärliga krafterna i ett patriotiskt syfte lyckades jämka samman konstnärsgenerationerna. Bland de äldre fanns August Malmström (bd 25) och Mårten Eskil Winge representerade; Gustaf Cederström (bd 8) och Georg v Rosen (bd 30) svarade likaså för ett markant akademiskt inslag, medan närvaron av Anders Zorn, Bruno Liljefors (bd 23) och Carl Larsson (bd 22) vittnade om S:s ambition att även låta den nya konstens företrädare ingå.

S:s mytologiska studier blev omfattande. Guldhornen från Gallehus i Slesvig blev föremål för en mytologisk och historisk undersökning (1888), och han behandlade Harbardsången jämte grundtexten till Voluspå ur mytologisk synvinkel (1891). På tyska utgav han mytologiska undersökningar av Rigveda och Eddan (1893) och Nibelungenlied (1895). S lämnade också bidrag till runforskningen. Med sina av fantasifulla förklaringar präglade arbeten på det mytologiska området utmanade han i hög grad de historiskt och filologiskt bildade fackmännen. I de diskussioner som föregick hans inval i SA anfördes dessa skrifter som en svår belastning för honom, och valet skedde också under villkoret att det i välkomsttalet inlades "en kraftig gensaga mot recipientens mytologiska galenskaper" (Schück, SAH, 19, s 105).

Som museiman, konsthistoriker och konstpolitiker var S synnerligen aktiv. I samband med att NM 1866 öppnades för allmänheten publicerade han en samvetsgrant gjord översikt över museets byggnadshistoria och samlingar. Hans historik i fyra delar över NM (1872-76) var en pionjärinsats präglad av stor noggrannhet. Särskilda studier ägnade han åt Sergels skulptur Venus som stiger ur badet (1877) och den sv konstagenten och ministern i Rom Francesco Piranesi (1880). S:s minnesteckning över målaren C F v Breda (1896) formade sig till en lärd och omsorgsfullt genomförd studie, till vilken fogades en verkförteckning omfattande 550 nummer.

Det samtida konstlivet var ofta föremål för S:s omsorger, varvid hans positioner som departementstjänsteman, v preses i FrKA och ledamot av statens inköpsnämnd av konst gav honom goda möjligheter till insyn och överblick. En fråga av stor betydelse i dåtidens konstliv var utsmyckningen av trapphallen i NM. När ämnen för en tänkt bildsvit efterlystes 1883 inkom S med ett detaljerat förslag som fick betydelse för den slutliga utformningen. Visserligen modifierades S:s förslag i Carl Larssons bildsvit, men dess blandning av fornnordisk myt, historiska händelser och kulturhistoriska tilldragelser kom att bilda en tematisk utgångspunkt.

S:s bemödanden för den unga sv konsten präglades av en ivrig önskan att vidareutveckla dess fosterländska potential. Det var han som 1885 uppmanade den lovande akvarellisten Anders Zorn att till NM hembjuda en målning med fosterländskt ämne. Resultatet blev den monumentala akvarellen Vårt dagliga bröd, som efter K M:ts medgivande inköptes av museet följande år. Samtidigt skulle S:s konstpolitiska konservatism leda honom i en för eftervärlden mindre önskvärd riktning. Han deltog nämligen i NM:s beslut att refusera prins Eugens donation av Ernst Josephsons Strömkarlen och Auguste Rodins La voix intérieur.

Som fattig bondson från Närke hade S att följa den väg som stod till buds: att med järnflit skapa öppningar för en karriär vigd åt kulturverksamhet och offentlig ämbetsutövning. Men hans livsgärning präglades också av stor hänförelse inför vitterhet, skön konst och nordisk forntid. Som ämbetsman figurerade han i skilda officiella sammanhang samtidigt som han lyckades uppbåda kraft att verka som skönlitterär och vetenskaplig författare.

Eftervärldens dom över S har närmast tagit fasta på det som kommit att framstå som föråldrat i hans karaktär: en antikverad poet, pedantisk ämbetsman och kamreraraktig vetenskapsman. Fotografier av honom visar en mager gestalt med ett ganska rikt hårfall och helskägg, med djupt liggande ögon med ett mörkt sken. Dessa bilder har, liksom Georg v Rosens profilporträtt av honom, förstärkt intrycket av en inåtvänd skådare. – Arvsskiftet efter S bekräftade bilden av honom som ensamstående bildad herre med anspråkslöst ursprung. Merparten av behållningen tillföll de 17 syskonbarnen medan mindre summor tillfördes hans hushållerska och Vintrosa kyrka. Han visade sin tacksamhet för den trofasta vänskap som visats honom av statsrådet Gunnar Wennerberg och dennes familj genom att till honom överlämna ett porträtt utfört av C F v Breda, och S:s guldur med Oscar II:s namnchiffer tillföll som minnesgåva SA:s ständige sekreterare Carl David af Wirsén.