Frans A Scheele, von

3 von Schéele, Frans Alexander, sonson till S 2, f 31 juli 1853 i Färnebo, Värml, d 11 maj 1931 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: bruksägaren Christian Georg Robsahm v S o Maria Charlotta Hedberg. Mogenhetsex vid H a l i Gävle 24 maj 73, inskr vid UU 16 sept 73, FK28 maj 81, FL 30 maj 84, ordf i studentkåren ht 84–vt 85, 86–87 o ht 88–89, disp 7 mars 85, doc i estetik 18 mars 85, FD 31 maj 85, doc i praktisk filosofi 25 april 87, tf prof i teor filosofi jan–maj 97, i praktisk filosofi okt 98–april 99, jan–april 01 o jan–mars 02, allt vid UU, red o utg av Sv tidskrift 91-95, förest för den teor provårskursen vid H a l i Uppsala 02-05, prof:s n h o v 22 maj 03, förste inspektör över Sthlms stads folkskolor 1 okt 05–31 juli 18, red o utg av tidskr Manhem 06–07, ordf i Städernas folkskoleinspektörsförb 09. – LHVU 97.

G 27 mars 1886 i Gävle m Johanna (Hanna) Runer, f 28 maj 1857 där, d 12 dec 1946 i Sthlm, Engelbr, dtr till grosshandlaren o vice konsuln Carl Johan R o Emma Evelina Berggren.

Frans v S var son till en värmländsk brukspatron men växte upp under obemedlade villkor. Som ung student i Uppsala på 1870-talet kom han att verka i en livlig och estetiskt inriktad krets. Med estetiken förenade S filosofin; han var flitig diskussionsdeltagare i såväl Estetiska som Filosofiska föreningen. I Estetiska föreningen blev han vän med de blivande litteraturhistorikerna Karl Warburg och Henrik Schück; inom filosofin var hans studiekamrater Lawrence Heap Åberg och Vitalis Norström (bd 27). S:s gradualavhandling (Samuel Grubbes skönhetslära, 1885) utredde den filosofiska bakgrunden till boströmianismens estetiska uppfattning. Den var på sitt sätt ett försök att fylla ut en lucka i Boströms filosofiska system. De starkaste intrycken mottog S från estetikern Carl Rupert Nyblom (bd 27) och filosoferna Pontus Wikner, Sigurd Ribbing (bd 30) och Carl Yngve Sahlin (ovan). Bland de senare kom han alltmer att ta avstånd från Ribbings och Sahlins abstrakta och schematiska filosofi, men från samtliga sina lärare fick han del av en idealism som han kunde ta till sig som något värdefullt.

Trots sin starka betoning av värdet av empiri för filosofin tog S inte upp någon litteraturhistorisk forskningsuppgift. Men hans litterära intressen ledde till att han 1891 övertog redaktörskapet för Svensk tidskrift efter Reinhold Geijer (bd 17). Han skrev där litterär kritik utifrån starkt idealistiska utgångspunkter.

Efter några år som docent i estetik meriterade sig S 1887 för en docentur i praktisk filosofi med avhandlingen Kan Gud tänkas såsom vilja? Året därpå erhöll Geijer professuren i teoretisk filosofi vid UU efter Ribbing. Geijer hade under studieår i Tyskland orienterat sig mot en empiriskt grundad filosofi varför skiftet på professuren kom att markera ett första brott med den boströmska filosofin i Uppsala. Redan i början av 1880-talet hade Geijer intresserat sig för den naturvetenskapliga metodens användning inom estetiken, exempelvis genom Fechners s k psykofysik. De föreläsningar i empirisk psykologi Geijer åren runt 1890 gav i Uppsala betydde mycket för S:s nyorientering bort från Boströms filosofi. Sin inläsning av empirisk psykologi demonstrerade S i läroboken Det menskliga själslifvet (1896), där han vägledd av Geijers föreläsningar gav en bred och konkret beskrivning av den nyaste empiriska psykologin. Boström var emellertid inte helt övervunnen; syftet med boken var ytterst att underbygga en spiritualistisk syn på själens natur.

1891 grundades Gbgs högskola och filosofi var ett av de ämnen man redan från böljan sökte lärarkrafter till. S trodde sig ha goda möjligheter att placeras på professuren i Gbg, men på rekommendation från Geijer och efter hörande av Viktor Rydberg (s 45) bestämde man sig för Vitalis Norström (bd 27). Inför Rydberg hade S då framhållit den tunga undervisningsbörda som hindrat honom från att avsluta större filosofiska arbeten. I Gbg fanns redan S:s vän Karl Warburg som litteraturprofessor och journalist på GHT. För Warburg försökte han förgäves utmåla faran med den "ytterlighetsinriktning av abstrakt spetsfundighet" som Norström representerade. S:s egen undervisning utmärkte sig mindre för logisk skärpa och mer för historisk-empirisk konkretion och formell elegans.

Omkring 1900 kulminerade striden mellan den boströmska skolan och den nyare empiriska filosofin med tillsättningen av professuren i teoretisk filosofi vid LU. S sattes här främst av de bägge utom-svenska sakkunniga, finländaren K G T Rein och dansken Harald Höffding; till den senare stod S och hans familj i vänskapligt förhållande. De två boströmskt orienterade sakkunniga Per Leander (bd 22, s 409) och Norström hade en egen kandidat i den yngre uppsalafilosofen Efraim Liljeqvist (bd 23). Norströms kritik av S ansågs av många ha dikterats av personlig fiendskap. Striden slutade med att hemmasonen Hans Larsson (bd 22) till slut vann majoritet och erhöll platsen. Flera sakkunniga och en majoritet i konsistoriet uppfattade S som en färglös eklektiker utan vidare utvecklingsmöjligheter.

S erhöll 1903 professors namn men uppgav därmed inte hoppet om att uppnå en egen lärostol. I slutet av 1890-talet blev S alltmer inriktad mot empirisk psykologi och pedagogik. Han vände sig nu till den experimentella pedagogiken och orienterade sig vid studiebesök i Tyskland och Schweiz i nyare forskningsmetoder. Denna nya empiriska inriktning präglade hans samling Filosofiska studier (1899) och i slutet av 1890-talet började han med assistans från fysiologen Hjalmar Öhrvall hålla övningar i experimentell psykologi för filosofer. Ganska snart kom S att i dessa övningar inrikta sig på barnpsykologi, och han presenterade resultat från den franske psykologen Alfred Binet över suggestibiliteten. Han verkställde också egna experiment rörande barns idéassociationer och minnesbehållning. 1899 stod S bakom grundandet av Psykologiska föreningen i Uppsala där filosofer, pedagoger och läkare kunde mötas för att diskutera nya psykologiska teorier. S upprättade också en övningsskola i Uppsala, där blivande lärare kunde öva sig i att ge lektioner med följande kritik av S.

S arbetade för att professurer i den teoretiska pedagogiken skulle inrättas vid universiteten och fäste stora förhoppningar när en sådan placerades vid UU 1907. Han hade då i mer än tio års tid helt ägnat sig åt empirisk pedagogik och psykologi och dessutom varit ledare för den teoretiska provårskursen vid läroverket i Uppsala. Denna gång stöddes S kraftfullt i fakulteten av Geijer som med hjälp av utlåtanden från sakkunniga föreslog kallelse, men förslaget vann på grund av Geijers motståndare bland kollegerna inte nödvändig majoritet. S hade redan 1905 lämnat universitetet för en befattning som folkskoleinspektör i Sthlm, som han innehade till sin pensionering.

Som lärare i Uppsala bar S en tung undervisningsbörda. Han blev alltmer bitter över de motgångar han mötte. Han vikarierade under långa perioder för ordinarie professorer som på grund av sjuklighet inte uppehöll sina tjänster och han fyllde också ut sin tid med att ge privatkollegier i filosofi. Han kände till sist att han på grund av försörjningsplikter aldrig fått en rättvis möjlighet att utveckla ett självständigt filosofiskt tänkande. Någon riktigt genomtänkt egen ståndpunkt i filosofin nådde S således aldrig fram till.