Karl J D Schlyter

2 Schlyter, Karl Johan Daniel, sonson till S 1, f 21 dec 1879 i Karlskrona, d 25 dec 1959 i Sthlm, Matt. Föräldrar: lektorn FD Gustaf Ragnar S o Augusta Elisabeth Cederberg. Mogenhetsex vid H a l i Karlskrona 8 juni 97, inskr vid LU 4 febr 98, FK 14 dec 98, jur fil ex 14 dec 99, jur utr kand 14 sept 01, allt vid LU, e o notarie i Hovrätten över Skåne o Blekinge 23 sept 01, tf domhavande 04–06, e o fiskal i hovrätten 16 dec 07, tf revisionssekr 21 okt 10, sekr i processkommissionen 22 dec 11 (tilltr 1 jan 12)–19, led där sept 19–okt 25, fiskal i hovrätten 22 april 12, led av komm ang rättsstatistikens organisation maj–dec 12, hovrättsråd i Hovrätten över Skåne o Blekinge 24 april 15, revisionssekr 28 nov 16-23, led av komm ang rättsbildade domsagobiträden 16–juli 17, av sakk ang kostnadsfri rättegång juni 16–dec 17, huvudred för Svjuristtidn 16–51, led av 1918 års magistratskommitterade febr 18–jan 19, led av FK 19 urt–20 o 26–49 (led av KU 19 urt–20, av bevilln:utsk 27, av första lagutsk 28–32 o 48, ordf där 37–39 lagt, 40 lagt o 41–47, v ordf i särsk utsk 31, ordf i första särsk utsk 42), konsultativt statsråd 13 okt 21–19 april 23 o 8 maj 25-7 juni 26, häradsh i Askims, Hisings o Sävedals domsaga 1 aug 23–29, led av sakk ang landsfiskalsbefattmarna nov 28–dec 30, president i Hovrätten över Skåne o Blekinge 24 mars 29–46, ensamutredare ang handläggn av inskrivn:ärenden april 29–mars 30, ang vissa häradsrättsfrågor nov 30–dec 31, ordf i 1931 års flygkommission jan–nov 31, led av komm ang krigsdomstolarna juni–sept 32, statsråd o chef för Justitiedep 24 sept 32–19 juni 36, led av processlagberedn:s rådgivande nämnd sept 32–mars 44, av sakk ang reformer av straffsystemet m m april 34–jan 37, sv representant i Commission internationale pénale et pénitentiaire, Bern, 36, v president där 46–51, ordf i 1937 års lösdriverilagstiftn:komm juni 37–aug 39, i ungdomsfängelsenämnden 38–40, sv representant i Bureau international pour l'unification du droit pénal 38–51, ordf i strafflagberedn okt 38–dec 56, i styr för Sv kriminalistfören 39–49, sv korrespondent hos FN ifråga om brottsprevention o brottslingsbehandl dec 51–sept 58. – Jur hedersdr vid StH 21 maj 27, Iqml 41.

G 6juni 1905 i Lund m Sigrid Elisabeth (Lisa) Scholander, f 1 maj 1884 i Malmö, S:t Petri, d 2 mars 1974 i Sthlm, Matt, dtr till grosshandlaren Axel Johan S o Hilma Charlotta Lundberg.

Karl S var det andra barnet i en syskonskara om nio. Efter fil kand-examen vid LU i ämnena romanska språk, latin, nordiska språk samt praktisk och teoretisk filosofi övergick han till juridiska studier och avlade jur kand-examen vid ännu inte fyllda 22 år. I fem år var han sedan som notarie knuten till domsagan i Torna och Bara med säte i Lund samtidigt som han arbetade som biträdande lärare vid juridiska fakulteten. 1902–03 bedrev han, för att gå i sin farfars fotspår, doktorandstudier i rättshistoria, huvudsakligen genom vistelser i Khvn och Oslo. Detta gav honom en bestående nordisk orientering. S övergav dock snart den vetenskapliga banan för Hovrätten över Skåne och Blekinge, med säte i Kristianstad, där han verkade 1906-10.

Sedan S flyttat till Sthlm som tf revisionssekreterare kom han att ägna sig åt utredningsarbete, främst genom att från 1912 fungera som sekreterare i process- kommissionen. Denna hade till uppgift att utarbeta förslag till ny rättegångsbalk, som skulle ersätta den gamla i 1734 års lag. Kommissionens förste ordförande var justitierådet Johannes Hellner (bd 18). Denne och S reste under åren fram till första världskrigets utbrott på studieresor till Paris, Bryssel, Berlin, Leipzig (platsen för den tyska högsta domstolen Reichsgericht) och, viktigast, till Wien. Den österrikiska civilprocessen, som utarbetats av Franz Klein, framstod allmänt som ett internationellt föredöme och kom även att starkt påverka det sv reformarbetet. S fick också flera nära personliga vänner bland ledande österrikiska jurister, som han sedan behöll kontakten med. Även efter det att S 1923 blivit häradshövding i Askims domsaga fortsatte han med vissa utredningsarbeten inom processkommissionen.

Under sin studietid i Lund anslöt sig S till den radikala studentföreningen DYG (Den yngre gubben), som stod socialdemokratin nära, och blev samtidigt starkt påverkad av biologen Bengt Lidforss (bd 22). Han hade redan tidigt tagit djupa intryck av Viktor Rydberg (ovan) och den danske deterministiske filosofen Harald Höffding men kanske främst av Ellen Key (bd 21). Den sistnämnda påverkade honom särskilt i synen på förhållandet mellan man och kvinna och på äktenskapet. S var till en början motståndare till det traditionella äktenskapet men fick för egen del vika sig för konventionens krav. Han vägrade dock att acceptera en vigsel i kyrkan; denna kom i stället att äga rum i brudens barndomshem i Lund.

S:s politiska radikalisering ledde till en häftig motsättning mellan honom och fadern, som var en hustyrann gentemot hustru och barn. Åtminstone delvis kan S:s politiska utveckling uppfattas som ett klassiskt exempel på fadersuppror, något som framgår av deras bevarade brevväxling. Säreget nog var det den radikalt orienterade nationalekonomen Knut Wicksells starka kritik av den teoretiska socialismen som länge hindrade S från att ansluta sig till det socialdemokratiska partiet, som i övrigt politiskt sett hade alla hans sympatier. Wicksell var hans lärare vid juridiska fakulteten. 1906 blev dock S partimedlem, vilket knappast var lämpligt ur konventionell juridisk karriärsynpunkt. S bekymrade sig föga om Karl Marx' läror; han besjälades i stället av en energisk strävan att förbättra människors livsbetingelser här och nu.

I samband med sitt arbete i processkommissionen kom S att flitigt användas även som utredare av olika delreformer inom främst processrättens område. Det var först långt senare, i femtioårsåldern, som han började att på allvar intressera sig för straffrätten, ett ord som han för övrigt kom att avsky. Under sin tid som häradshövding i Askim försökte han i förtid praktiskt omsätta grundprinciperna för den planerade processlagsreformen, processreform utan lagstiftning. S var på 1920-talet erbjuden att inträda i HD men tackade nej; han föredrog "att vara en skaplig lantdomare framför ett svagt justitieråd". I stället blev han 1929 av högerregeringen Lindman utnämnd till president i Hovrätten över Skåne och Blekinge, en befattning som han behöll - och enligt egen senare utsago vanskötte - fram till sin pensionering. Denna utnämning blev kraftigt kritiserad av högerns egen tidningspress; S var en i hög grad omstridd person bland sin tids jurister. Många av domarna var kritiska mot den otålige reformivraren S.

Som ett led i reformarbetet på processrättens område grundade S tillsammans med justitierådet Tore Almén (bd 1) Sv juristtidning och efter den sistnämndes död 1919 övertog han ensam ansvaret för denna den enda sv juridiska tidskriften. Han var dess redaktör och ansvarige utgivare ända till 1951 och drev där genom eget skrivande och genom valet av artiklar och skribenter även opinion för de reformer han ivrade för inom det juridiska området.

Som aktiv socialdemokrat och kompetentjurist var S kandidat till en statsrådspost i den Edén-Brantingska koalitionsministären 1917. Han var påtänkt som juristkonsult men befanns, enligt vad Erik Palmstierna (bd 28) uppgivit, vara kontroversiell inom sitt eget parti. Ett skäl till detta kan ha varit att S 1915 tilldelades och accepterade en sv orden, vilket föranledde ett beslut vid den socialdemokratiska partikongressen 1917 att det var olämpligt för socialdemokrater att ta emot ordnar. Befattningen som juristkonsult gick i stället till den för uppgiften starkt motvillige nyutnämnde juristprofessorn vid UU Östen Undén. S blev däremot konsultativt statsråd i två socialdemokratiska regeringar på 1920-talet, då han tillsammans med Rickard Sandler (ovan) och Torsten Nothin (bd 27) blev känd som företrädare för det starka "konsultväldet inom regeringsarbetet".

Som justitieminister i Per Albin Hanssons första ministär blev S legendarisk. Han satte igång en mängd reformprojekt, främst på straffrättens område. Tillsammans med sin kusin Johan Thyrén, professor i straffrätt vid LU och justitieminister 1926-28 i C G Ekmans (bd 12) första ministär, utarbetade han hösten 1932 ett reformprogram, som han sedan helt själv lät radikalt omarbeta 1934. En del reformer hann S genomföra fram till sin avgång 1936, men flertalet genomdrevs med honom som reformmotor under senare delen av 1930-talet av hans efterträdare bondeförbundaren K G Westman. Till S:s viktigaste reformer under ministertiden hörde kriminaliseringen av utpressning, som dittills märkligt nog varit straffri. Denna lagändring syftade främst till att förbättra de homosexuellas situation; homosexualitet var fortfarande straffbelagd. Tio år senare medverkade S som ordförande i riksdagens första lagutskott starkt till att avkriminalisera homosexuella handlingar mellan samtyckande myndiga personer. Idégivare och påtryckare på detta område var den socialdemokratiske riksdagsmannen och professorn i civilrätt vid UU Vilhelm Lundstedt (bd 24), en av S:s vänner alltsedan studietiden.

1935 genomförde S efter dansk förebild en lag om ungdomsfängelse, ett individualpreventivt system med tidsobestämda straff (1-4 år), som syftade till att omskola tonårsbrottslingar och ge dem en acceptabel yrkesutbildning. Personer mellan 18 och 21 år kunde dömas till ungdomsfängelse. En särskild ungdomsfängelsenämnd hade att besluta om utskrivning av den intagne, villkorlig eller slutlig. S var medveten om att alla brottslingar mest av allt fruktade tidsobestämda straff; förfaringssättet var också diskutabelt med hänsyn dll kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet. En social rehabilitering av unga brottslingar krävde emellertid enligt S radikala och okonventionella metoder. Han kom dock senare att själv förhålla sig kritisk till sin ungdomsfängelsereform.

Sitt mest uppmärksammade reforminitiativ under perioden som justitieminister lade S fram i ett tal på Auditorium i Sthlm i dec 1934; det trycktes senare som broschyr med titeln Avfolka fängelserna! Sedan lång tid hade det varit vanligt att fattiga personer som dömdes till böter och sedan inte kunde betala, i stället måste sitta av dessa i fängelse. 1864 års strafflag innehöll t o m en särskild omvandlingstabell till hjälp för domaren att klara uppgiften. Lagen om bötesomvandlingsstraffet betecknade S som "en av våra mest upprörande klasslagar". En lagändring 1937 på S;s initiativ ledde till att antalet bötesfångar reducerades från nära 11000 år 1930 till ca 650 tio år senare.

Andra reformer tillkomna på initiativ av S under 1930-talet var införande av muntlig förhandling i hovrätt - det var särskilt viktigt för tidigare dömda personer att inte bli dömda på de skrivna rättegångshandlingarna från underdomstolen - och avskaffandet av påföljd enligt strafflagen 2:19, något som tidigare kallats förlust av medborgerligt förtroende. Detta rättsinstitut, som funnits sedan 1864, innebar att man indelade medborgarna i ett A- och ett B-lag. Den som förlorat medborgerligt förtroende blev psykologiskt och rättsligt stämplad som brottsling även efter frigiv-ningen från fängelse och påföljden försvårade därför en resocialisering av personer som avtjänat sina straff.

S var intresserad av att reformera preventivmedels- och abortlagstiftningen; nya lagar på dessa områden kom 1938. Han sökte därigenom utvidga möjligheterna för kvinnor att få abort på sociala indikationer. Men han hörde också till förespråkarna för en ny steriliseringslagstiftning och bar en stor del av ansvaret för de lagar härom som infördes 1934 och 1941. Även denna lagstiftning hörde till den framväxande sociala ingenjörskonst som S var en framträdande företrädare för på sina reformområden. Det nya folkhemmet skulle utformas för de skötsamma och livsdugliga; gentemot de avvikande, de som inte kunde leva upp till kraven, kunde åtgärder vidtas som för en senare tid tett sig hänsynslösa och brutala.

Vid slutet av 1930-talet påbörjades arbetet med att ersätta 1864 års strafflag med en modernare lagstiftning. 1937-53 arbetade straffrättskommittén under Birger Ekebergs ordförandeskap med brottssidan medan strafflagberedningen 1938-56 med S som ordförande behandlade påföljdssidan. Strafflagberedningens slutbetänkande Skyddslag framlades i dec 1956, varefter S lämnade det offentliga livet. De två kommittébetänkandena blev centrala förarbeten till den senare brottsbalken, som antogs av riksdagen 1962 och trädde i kraft 1965.

I sitt straffrättsliga reformarbete hade S flera olika fronter att bevaka och många faktiska eller potentiella motståndare att ta hänsyn till: de borgerliga partiernas företrädare i riksdagen, den konservativt inställda delen av dagspressen liksom de ofta traditionellt konservativa juristerna, främst inom domarkåren. Inom socialdemokratin fanns skiljaktiga meningar om vägarna för straffrättens reformering; där agerade bl a Else Kleen (bd 21) som drev fram en riksdagsmotion 1942 om avskaffande av cellstraffet, ett förslag som framfördes vid sidan om S:s arbete. Förberedandet av denna principiellt viktiga reform, beslutad av riksdagen 1945, kom dock att skötas av S och strafflagberedningen. Andra viktiga grupper S hade att ta hänsyn till vid reformarbetet var professorerna och docenterna vid de juridiska fakulteterna, läkare och psykiater samt inte minst fångvårdspersonalen som skulle försöka förverkliga alla djärva och progressiva idéer om fång-"behandling" ute i fängelsernas vardagsverklighet. En ytterligare grupp utgjordes av de opinionsbildare som i sig var reformvänliga i S:s anda men som ibland ansåg att han gick för hårt och snabbt fram.

I sin syn på straffrätten var S influerad av huvudmannen i den moderna eller sociologiska skolan, professorn i Berlin Franz v Liszt, som 1889 hade bildat den Internationella kriminalistföreningen. När en sv sektion av denna grundades 1911 blev S medlem och han var senare ordförande där. Även den italienske straffrättsprofessorn Enrico Ferri spelade genom sitt förslag till ny italiensk strafflag 1921 en viktig roll för S:s kriminalpolitiska tänkande. Tanken på sanktioner eller påföljder i stället för straff härrörde från denne, liksom tanken på prognostänkande avseende en brottslings farlighet inför framtiden som betydelsefull vid avvägningen av samhällets åtgärder vid brottslighetens bekämpande.

Däremot ställde sig S kritisk till Uppsalaskolans syn på straffrätten, främst då de åsikter som framfördes av Vilhelm Lundstedt och Karl Olivecrona (bd 28). Utan att vara straffrättare framhävde de starkt nödvändigheten av allmänprevention, medan företrädesvis läkare och psykiater i stället betonade individualpreventionen vid behandlingen av brottslingar. S ville dock inte hamna i någon ensidig ståndpunkt och sökte undvika en enligt hans synsätt meningslös strid mellan individualprevention och allmänprevention. Inom praktiskt tillämpad kriminalpolitik gick dessa begrepp väl att förena; straffrätten skulle både vara human och rationell. S ville i stället koncentrera sig på att ta ställning till frågorna om påföljdsystemets utformning med det praktiska syftet att resocialisera brottslingar till goda medborgare.

Typisk för S:s inställning var att han ville reformera missförhållanden - och han ville reformera snabbt. Av taktiska skäl måste han dock ofta skynda långsamt, eller åtminstone långsammare än vad han själv önskade. Tanken på ett reformstopp, som ibland uttalades av någon av hans samtida meddebattörer, blev något av ett rött skynke för honom. Han ansåg att man alltid måste vara beredd att ompröva redan antagna reformer, inklusive sådana som han själv tidigare medverkat till. Samtidigt fanns det hos honom något av en övertro på det rationella inom det egna tänkandet, en övertro som i värsta fall kunde bli något av en trossats och i sig utgöra ett irrationellt element inom ramen för den föregivna rationaliteten.

För S kom reformeringen av samhällets påföljdssystem att bli någonting annat och mycket mer än vad som representerades av den traditionella sv straffrätten sådan han själv hade lärt sig den under sina juridiska studier kring sekelskiftet 1900. Det gällde att anlägga en syn, där gränserna mellan straff och andra påföljder mer eller mindre suddades ut. Med det perspektivet kan man hävda att straffrättsreformatorn övergick till att bli en socialreformator, och påföljdssystemet i djupare bemärkelse kom att i stor utsträckning bli en del av samhällets socialpolitik eller som S uttryckte det i ett brev 1950 till sin utredarkollega Ekeberg: "Det är här fråga om en sociallagstiftning som måste vara föremål för ständig förnyelse efter vunna erfarenheter." Hos S fanns under ytan ett starkt socialt patos, en känsla för samhällets olycksbarn. Hans hjärta låg hos förlorarna i samhället, som den norske straffrättsprofessorn Johannes Andenaes en gång uttryckte det.

Terminologin blev med tiden allt viktigare för S. I stället för det av honom av- skydda ordet straff, ville han först ha påföljd, men senare främst skydd. Straff och påföljd uppfattade han som uttryck för en tillbakablickande begreppsbildning; det var viktigare att se framåt, så att den enskilde brottslingen resocialiserades och samhället kunde skyddas mot brottsligheten. Begreppet skydd var i hög grad S:s eget; hans medarbetare inom strafflagberedningen var ljumma till det och det mötte häftig kritik i en serie artiklar i DN sommaren 1957, vilket ledde till att det i all stillhet avlägsnades ur propositionen till brottsbalken 1962.

Efter S:s död har bland straffrättare och kriminologer två nedslående observationer gjorts, som korrigerat den verklighetsbild som han laborerade med. För det första har konstaterats att individualpreventiva påföljder, t ex tidsobestämdhet och villkorlighet, kan vara hårdare för den dömde än det traditionellt allmänpreventiva, tidsbestämda, straffet; för det andra har flera kriminologiska undersökningar visat att det inte spelar någon större roll för återfallsfrekvensen vad man gör med lagöverträdare, om man dömer dem hårdare (t ex fängelse) eller mildare (t ex villkorlig dom). Oavsett om påföljderna varit hårda eller milda, fungerar de i praktiken lika nedslående illa i båda fallen; ingendera metoden är någon kungsväg för att minska brottsligheten. Man kan därför säga att S besparades många besvikelser eftersom han avled innan desillusionen hunnit få inträde och tron på den s k behandlingsideologin, som även han omfattade, hunnit få sig en rejäl knäck.

Som arbetsledare var S inte helt lätt att ha att göra med. Han hade tusen idéer och uppslag, sekreterare och utredare fick lära sig att selektera vad som var viktigt och vad de kunde lämna åt sidan. En vanlig arbetsform för S var att skriva cirkulärbrev till en grupp mottagare; inte sällan kunde han en dag skriva flera brev till samma mottagare. Som arkivbildare förlorade han efter hand kontrollen över sina egna papper. S;s vana att spara sådant material som politiker normalt gör sig av med har dock varit till stor nytta för forskningen. Arkivmaterialet efter honom är mycket omfattande. S:s yngre bror Gustav Vilhelm S (1885–1941) avlade jur kand-examen vid LU 1906 och ägnade sin yrkesgärning åt kommunalförvaltningen i Helsingborg, där han blev stadsombudsman och drätselsekreterare 1910 och förste stadsombudsman 1919. Gustav S var känd som en verksam främjare av eldbegängelserörelsen. Han sökte befordra det kommunala kre-matorieväsendet genom skrifter och utställningar, tog initiativ till lagändringar som underlättade utbredningen och deltog både i Sverige och internationellt i organisationer på området, bl a som generalsekreterare i Världsförbundet för eldbegängelse, Lausanne, 192635.

En annan bror till S, Ragnar Olof Oscar S (1890–1954), utexaminerades från KTH:s avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst 1914 och var 1917-39 chef för den byggnadstekniska avdelningen vid högskolans materialprovningsanstalt, från 1919 Statens provningsanstalt. Han initierade anstaltens väglaboratorium samt brand-och trätekniska laboratorier, utvecklade särskilt cement- och betongforskningen och publicerade ett stort antal byggnadstekniska forskningsrapporter. Som fast anställd sakkunnig i Luftskyddsinspektionen 1937–40 hade han viktiga uppgifter vid utbyggnaden av skyddsrum och alarmsystem för civilbefolkningen. Han utnämndes 1939 till direktör (från 1947 överdirektör) och chef för det följande år inrättade Statens hantverksinstitut i Sthlm, vars tekniskt rådgivande verksamhet han med initiativkraft och energi utvecklade. Ragnar S deltog som stiftare och styrelseledamot i uppbyggnaden av Tekniska museet i Sthlm. Han var också kommunalpolitiskt aktiv i sin hemort Lidingö och hade en ledande ställning inom hembygdsvården där.