Johan Henrik Schröder

Schröder, Johan Henrik, f 18 april 1791 i Västerås, d 8 sept 1857 i Uppsala, Domk. Föräldrar: konsistorienotarien Johan S o Henrica Ugla. Studier vid trivialskolan o gymnasiet i Västerås, inskr vid UU 13 juni 10, disp pro exercitio där 18 maj 11, konsistorieamanuens i Västerås 21 juli 14, disp pro gradu vid UU 31 maj 15, mag 15 juni 15, doc i historia litteraria där 28 dec 15, eo amanuens vid UUB 15 febr 16, ord amanuens där 27 mars 20, prefekt för UU:s mynt- o medaljkabinett 8 maj 20, e o vicebibliotekarie vid UUB 16 maj 25, amanuens vid VHAA 9 maj 26, tf bibliotekarie vid UUB 20 nov 29, bibliotekarie där o prof i historia litteraria o arkeologi vid UU från 17 sept 30, historiograf i survivance vid KMO 15 aug 34, ord 19 maj 360457/822 7623 maj 40. – 76 KorrespLSkS 20, LVHAA 27, LWS 27, LVS 29, LSkS 30, led av flera uti akadrer o lärda sällsk. – Ogift.

Redan fyraårig blev S faderlös och modern, en dotter till Västeråsborgmästaren Eric Ugla, gifte strax om sig med skolrektorn Anders Milenius, som blev S:s förste lärare. Ofta återkom S senare till den betydelse gymnasieläraren A H Stamberg haft för hans stilkänsla i det som skulle bli ett omfattande skriftställarskap på svenska och latin. I 1810-talets Uppsala mötte S den sammansatta lärdomsmiljö med inslag av romantik, göticism och nyhumanism i vilken han livet ut skulle spela en viktig och välbekant roll utan att bekläda en förstarangsplats. Sina avhandlingar pro exercitio och för magistergraden skrev S själv under bibliotekarien P F Aurivillius' (bd 2) presidium. De handlade båda om det för sina förhållanden imponerande gymnasiebiblioteket i Västerås, ett ämne S som docent fullföljde i några avhandlingar under eget presidium, samtliga tillägnade historikern E M Fant (bd 15).

Under studieåren fick S sitt första biblioteksuppdrag, när han 1813 biträdde Fant vid ordnandet och förtecknandet av den stora handskriftssamlingen efter biskop C G Nordin (bd 27), inköpt och skänkt till UUB året därpå av kronprins Karl Johan. Fram till slutet av 1820-talet kom S att tidvis arbeta med katalogisering av en rad stora privatbibliotek, bl a Schering Rosenhanes på Torp, Brahebiblioteket på Skokloster, Claes Flemings i Sthlm och på Lydinge samt prinsessan Sophia Albertinas i hennes Sthlmspalats. S:s katalog över Skoklosterbibliotekets handskrifter trycktes i en rad volymer i HSH. Hans insatser gav förtroende för biblioteksverksamheten i Uppsala och bidrog till en rad storslagna donationer till UUB.

S engagerades snart efter ankomsten till Uppsala i arbetet på en av de första stora tryckta utgåvorna av äldre svenska urkunder, Scriptores rerum Suecicarum medii aevi. Till skillnad från det redan påbörjade diplomatariet koncentrerades den serien på längre berättande källor. Som amanuens, sekreterare och ledamot i den kommitté som i makligt tempo arbetade med detta brett upplagda verk lämnade S väsentliga bidrag. De två första delarna utgavs 1818 och 1828, den tredje först 1871-76. På egen hand publicerade han 1820-22 under titeln Monumenta diplomatica Suecana ett tjugotal medeltida handskrifter, främst ur Gyllenstiernska arkivet.

Tidigt väcktes S:s bestående intresse för nordiska fornsaker, konst och byggnadsminnen. Han erhöll 1817 det Rosenhanska stipendiet, vilket förde honom på resor inom Sverige för att uppteckna fornlämningar, beskriva märkvärdigare monument och göra sig bekant med enskilda och offentliga samlingar och arkiv. Det mest betydelsefulla resultatet av S:s undersökningar av sv byggnadsminnesmärken utgör hans 1826 tryckta beskrivning av Uppsala domkyrka, detaljerat illustrerad av F E Werner och utgiven i flera upplagor. Som ciceron och förevisare av "Uppsalas märkvärdigheter" utnyttjades han flitigt vid furstliga och andra höga besök i lärdomsstaden.

Bland de arkeologiska specialiteterna ägnade sig S särskilt åt numismatiken. Redan 1820 blev han prefekt för UU:s myntkabinett. I sina vetenskapliga skrifter gav S viktiga bidrag till kunskapen om det äldsta sv myntväsendet. För universitetets växande samling av fornsaker blev han prefekt 1832. Som chef för vad som då kallades det historisk-etnografiska museet och som donator av vad han själv hopbragt lade han grunden till UU:s betydande Museum för nordiska fornsaker. I bl a tidskrifterna Svea och Iduna medverkade han när det gällde inte bara myntfrågor utan också så skilda ämnen som Visby ringmur och förhistoriskt gravskick. Genom ett besök i Khvn 1825 kom han i kontakt med den nordiska arkeologins nydanare C J Thomsen och de stora fornsakssamlingarna där. Han anslöt sig till Thomsens indelning av forntiden i sten-, brons- och järnåldrarna, men så långt som till självständiga bidrag till 1800-talets breda arkeologiska förnyelse kom S inte. Den hade sitt centrum vid museiverken i Sthlm med den något yngre B E Hildebrand (bd 19) som portalfigur.

Även i vården och utökandet av UU:s rika konstsamlingar hade S del. Han deltog verksamt i ansträngningarna att tillförsäkra universitetet en donation av storsamlaren generalmajor C Hård (bd 19). Sedan den fullföljts 1840, blev S chef för det konstmuseum som året därpå organiserades i Gustavianum och inspektor för ritverksamheten. Själv bidrog S genom sitt testamente med "den finaste tavelsamling som hittills förärats akademien" (Hahr, s 15). Särskilt under vistelsen i Paris 1834 hade han flitigt förvärvat äldre europeiska målningar. Inom den sv konsthistoriens akademiska "förhistoria" spelade S en länge förbisedd nyckelroll (Söderlind).

S var från början inriktad på en karriär inom biblioteket, vilket förefaller naturligt för en ambitiös, vetenskapligt och bibliografiskt välmeriterad andreman med en 35 år äldre chef. Det är inte känt om S sökte professur men han var som docent i historia litteraria en flitig föreläsare och författare av avhandlingar åt de många som då och senare disputerade under hans presidium. Han avböjde 1825 ett erbjudande att bli bibliotekarie vid Edinburghs universitet och såg tiden an under P F Aurivillius' stränga och något inåtvända ledarskap.

1829 avled Aurivillius, dramatiskt nog i sittande konsistorium, och några egentliga motkandidater till S om posten som universitetets bibliotekarie fanns inte. Ändå kom det att dröja över ett halvår, innan den k fullmakten anlände. Ett av skälen till tidsutdräkten var oklarhet om hur den professur skulle betecknas som enligt tidens sed var förenad med bibliotekarieämbetet. Den fastställdes som för Aurivillius till historia litteraria, dvs närmast de sv urkundernas och lärdomens historia men inte som ibland anges "litteraturhistoria", som i senare mening hörde till det då vida estetikämnet. På S:s begäran angavs härtill särskilt arkeologi. Han blev således den förste i Uppsala sedan 1600-talshistorikern O Verelius som hade den disciplinen specifikt omnämnd i sin undervisningsskyldighet. Ämnet skulle efter S inte återkomma i en professur förrän 1913, då det sedan länge lämnat ett mera romantiskt fornsaksstudium och blivit en analytisk vetenskap.

När S tillträdde som chef stod biblioteket inför en av sina största förändringsprocesser. Samlingen av böcker, manuskript, bilder och andra objekt i Gustavianum hade blivit alltmer trångbodd och svåröverskådlig. Aurivillius' mödosamma inventeringsarbete, som resulterat i den 1814 publicerade alfabetiska katalogen över trycksamlingen – på sin tid kritiskt recenserad av S och Lorenzo Hammarsköld (bd 18) i Sv literatur-tidning – fortsattes i handskriven form. Hoppet att kunna utge en tryckt uppföljning och en ämnesindelad systematisk förteckning realiserades aldrig, trots en anmälan i konsistoriet 1852 att det förelåg ett tryckfärdigt manus till supplementet.

Det största projektet var emellertid att kunna ta i anspråk den nya magnifika biblioteksbyggnaden Carolina Rediviva. Beslutad redan 1811, påbörjad 1817 och under tak 1826 stod den först 1834 färdig att i bottenvåningen hysa handskrifterna och inkunablerna (1400-talstrycket). S å hade den provisoriskt iordningställda festsal som upptog husets överdel utnyttjats för en större middag, och 1836 användes den första gången för konsertbruk. Den egentliga biblioteksvåningen förblev oinredd till 1841. Den kombinerade biblioteks-och festivitetsbyggnaden var universitetets största men också sista åtagande helt utan statsbidrag.

På mindre än två veckor i aug 1841 överfördes boksamlingarna från Gustavianum till Carolina Rediviva. Bibliotekets egen personal, ännu fåtalig, universitets- och studentnationsvaktmästare, lärare och studenter deltog i kärrtransporterna uppför Odinslund. S genomförde enligt egen utsago en noggrann ämnesmässig hylluppställning av den litteratur han bedömde ha aktualitetsintresse, medan äldre och vetenskapligt "överspelade" verk fick förbli i det primitiva system som rått före flytten. I avsaknad av en ämnesindelad katalog fick biblioteket genom själva hyllordningen en överblickbarhet för användarna. S säger själv i redogörelser och korrespondens att han länge sysslat med lämplig ämnesuppdelning, men något schema eller en mera konkret förebild i de utländska bibliotek han besökt har inte kunnat uppspåras. Utvecklingen i Khvn har antagits vara den viktigaste inspirationskällan. Skyndsamheten sattes alltså före en bestående dokumentation, varför varken böckerna i sig eller katalogen försågs med angivelse av hylluppställning. Det försvårade naturligtvis både framtagning och återuppställande.

Att Carolina Redivivas långa och höga bokgallerier utan arbetsbord eller sittplatser och utan uppvärmning eller artificiellt ljus mera inrättats efter barockens biblioteksideal än efter behovet av en praktisk arbetsplats för studenter och forskare kan knappast lastas S, som övertog en sedan länge fastställd plan och koncentrerade sig på dess färdigställande till så låg kostnad som möjligt. Utlånings- och besöksfrekvensen ökade också ganska långsamt trots den imponerande inramningen. Beståndet däremot växte desto snabbare.

Snart efter sitt tillträde hade S utverkat en betydande engångssatsning för att öka bibliotekets innehav av aktuell utländsk litteratur. Merparten utnyttjade han under en årslång resa 1834-35 till europeiska lärdomscentra från Hamburg i norr dll Neapel i söder med fyra månader i Paris som det längsta uppehållet. Särskilt där var inköpen i etablerade boklådor, i stånden utefter Seine och vid stora auktioner mycket omfattande. Hösten 1836 var han på en andra förvärvsturné, med Tyskland, England och Skottland som mål. Khvn, Christiania, Åbo och Helsingfors besökte han flera gånger, och 1852 var han på nytt i Tyskland. På åtskilliga platser upprättade han varaktiga bokhandelskontakter, som säkrade Uppsalabibliotekets möjlighet att köpa det viktigaste i den internationella utgivningen. Ett särskilt statsanslag för förvärv tillkom och ökades under hans tid. Vissa professorskolleger var dock skeptiska till S:s inköpspolitik och fordrade medinflytande via konsistoriet och senare en särskild bibliotekskommission. Hans goda förbindelser med den långa rad utländska lärda samfund, i vilka han var ledamot eller associerad, lade vid sidan av universitets-, biblioteks- och myndighetskontakter grunden till en omfattande bytesverksamhet, som länge förblev en väsentlig del av bibliotekets förvärvspolitik. Genom att inte inlemma Uppsala i Akademischer Tauschverein förefaller han dock ha undvikit det mera professionellt organiserade internationella bytet.

I en tid av primitiv inhemsk bokhandel spelade bokauktionerna en betydande roll för bibliotekets löpande förvärv men främst för att komplettera ofullständiga serier och fylla besvärande luckor i det äldre materialet. Volymmässigt gav alltjämt de många donationerna och testamentariska dispositionerna biblioteket dess viktigaste och värdefullaste beståndsökning. Här lämnade S:s breda kontaktnät exceptionell utdelning. Den största samlingen härstammade från den 1847 avlidne diplomaten, ämbetsmannen och poeten C G v Brinkman (bd 6), särskilt rik på klassisk och nyare skönlitteratur. Brevsamlingen ansåg testator dock alltför kontroversiell för ett offentligt bibliotek och den överläts till ett privatarkiv. Mycket betydande var också den 1831 införlivade Flemingska samlingen med många sv rariteter. För båda dessa och flera andra storsamlare agerade S ofta ombud vid bokauktioner i Uppsala och Sthlm. Ett omfattande äldre handskriftsmaterial innehöll A L Stiern-elds samlingar, som kom till Uppsala efter dennes död 1835. I den dådda donationslängden möter namn som Rosenhane, Jennings, Montgomery, Benzelstierna-Engeström, Cederhielm och Oxenstierna vid sidan av den långa raden akademiskt direktanknutna.

I sin professur agerade S med sedvanliga roterande uppdrag som rektor och fakultetsdekanus. I sina föreläsningar införde han för första gången ett bredare studium av isländskan. Mer än 170 lärjungar befordrades till magistergraden under hans presidium. Flertalet avhandlingar författade han själv – en ordning som upphörde strax före hans död – inom ett brett spektrum av ämnen från bibliotekshistoria till mynt- och fornsakskunskap. I studentlivet tog han aktiv del genom att vara inspektor från 1830-talet och livet ut för de mindre nationerna Gotlands och Kalmar och från 1850 också för sin egen stora Västmanlands-Dala nation, där han flera gånger varit kurator och lång tid bibliotekarie. Som proinspektor för Sthlms nation 1848 deltog han i invigningen av dess pampiga nationshus, uppfört efter J F Åboms ritningar på den tomt som vid sekelskiftet 1800 var tänkt som platsen för universitetets nya bibliotek.

Det är uppenbart att både de med professuren förenade föreläsnings- och examinationsplikterna och S:s övriga flitiga engagemang i akademier och vittra sällskap verkade splittrande på hans insatser för biblioteket under de återstående 16 år som det under hans ledning i en ny men föga rationellt anordnad byggnad skulle söka sin plats i universitetslivet. Det löpande katalogiseringsarbetet fullföljdes inte med en systematisk ämneskatalog, och de stora donationerna sammanfördes endast långsamt med samlingarna i övrigt. Ett ambitiöst flerpunktsprogram, upprättat redan 1832 av S:s andreman och efterträdare C J Fant (bd 15, s 336), kunde endast delvis förverkligas. Bland handskrifterna blev Gustav III:s personliga arkiv, slutet i 50 år efter hans död, och Nordinsamlingen katalogiserade. Förvärvsåret 1850 inleddes utgivningen av en tryckt accessionskatalog, den första i Sverige. Den ger en god bild av det löpande utländska förvärvet; det sv materialet kom sedan länge om än inte med pålitlig fullständighet i form av tryckeriernas pliktleveranser. Även om humaniora länge dominerade universitetets forskning och undervisning, inleddes mot slutet av S:s bibliotekarietid en ny glansperiod för naturvetenskaperna. De successivt uppväxande institutionskomplexen för astronomi, kemi, fysik och medicinska specialiteter kom med stor självständighet att själva svara för sin litteraturförsörjning, även om universitetsbiblioteket fortfor att hålla de centrala tidskriftsserierna. Efter S:s hastiga död i kolera 1857 förenade de fortsatta bibliotekscheferna i Uppsala inte tjänsten med innehavet av en professur. Ledningen skulle koncentrera sig på bibliotekets kärnverksamhet men fjärmades samtidigt från den reguljära utbildningen och forskningen. Det kom också att dröja länge, innan det under S och hans efterträdare snabbt växande beståndet av böcker, tidskrifter, manuskript, musikalier och bilder blev mera fullständigt och smidigt tillgängligt för användarna.

Omdömena om S som ämbetsman och person var redan under hans livstid mycket skiftande. Till de negativa sidorna räknades hans fåfänga och överdrivna intresse för ceremonier, ordnar, ledamotskap i akademier, rang- och bördsföreträden; även för fjantighet och kryperi inför överheten lastades han (bl a av Annerstedt, Hjärne, Hwasser, Hamilton Geete, Palmaer). Härom kan i efterhandsperspektivet sägas att sådana karaktärsdrag lätt drar med sig ett löjets skimmer men att de samtidigt måste vägas mot hur den nedvärderade utför de värv han ålagts eller påtagit sig. Åtminstone ett ganska harmlöst intresse för ceremonier, dekorationer och lärda samfund har visat livskraft i lärda och andra världar ända in i det tjugoförsta seklet. Om S med sin otvivelaktiga kunskap på området hade funnit sig väl tillrätta även i Uppsalas rena skämtordnar är inte känt. Vid deras första blomstring var han väl gammal att inträda.

Vad "fjantigheten" beträffar, får väl därmed i dåtida språkbruk förstås feminina drag. Det kan lätt konstateras att S inte framstår som urtypen för 1800-talets kärva manlighetsideal. Porträttbilderna av honom visar litet utslätade och veka anletsdrag, som dock lika gärna kan skrivas på den samtida porträttkonstens konto. S bildade aldrig familj, och inga mer eller mindre olyckliga kärleksförbindelser är kända. En viss modersbundenhet är märkbar i reaktionerna vid hennes sista sjukdom och död men knappast av överdrivet slag, särskilt i ljuset av hans tidiga faderlös-het och förlust även av styvfadern. I skrift är S alltid elegant men snarast stram. De personhistoriska minnesteckningarna kan stundom synas en smula preciösa, men inte heller där går han till överdrift eller blir panegyrisk. De biografiska skisserna saknar inte psykologiskt intressanta värderingar.

Att S skulle krypa för överheten i vidare mån än vad dåtidens artighet och konvenans fordrade saknar belägg i hans omfattande korrespondens. Tvärtom ger hans brevväxling ett mycket rakt och oceremoniöst intryck. Exempelvis till riksmarskalken Claes Fleming förhöll han sig närmast broderlig med en koncentration på deras gemensamma bokintresse. Den som åt sitt bibliotek vill utverka stora donationer bör snarare vara förbindlig än gå bröstgänges till väga. Men det saknas varje stöd för att S visade storsamlare i samhällstoppen en överdriven underdånighet. Som examina-tor var han allmänt uppskattad för sin brist på stränghet. Ett ärofullt namn hos ten-tanden minskade inte hans mildhet, men denna kom också fattigstudenten till del.

Kortväxt fick S i Uppsala beckningen "lille Schröder" för att skiljas från den mera grovskurne professorskollegan i filosofi E A Schröder. Förmodligen i samtiden och tydligt av eftervärlden har epitetet "lille" utan närmare reflexion förknippats mera med S:s andliga än med hans fysiska egenskaper.

Redan i samtiden harmades många betraktare (bl a Crusenstolpe, Silfverstolpe och Svedelius) över att S gjordes till åtlöje av sina vedersakare. Som kontrast till de negativa karaktärsomdömena har anförts S:s vänfasthet, uppriktighet och ovilja att baktala eller smutskasta andra. Hans omvittnade hjälpsamhet gentemot mindre lyckligt lottade får en särskild relief av det säkert för omvärlden dolda faktum att hans ende bror under lång tid satt i fängelse. S:s utåt sett undanskymda biträde i andras forskningsprojekt, bl a Geijers stora historiska arbeten, visar hans oegennyttiga inställning. Urkundernas betydelse för säkra forskningsresultat insåg S klart. Hans "osjälviska beundran" för dem han fann större i anden (Schück) låg honom uppenbarligen mera i fatet än renderade honom det akademiska konkurrenssamhällets uppskattning.

S:s arkeologiska ansatser med snabbt biträde till Thomsens periodindelning och försök att formera och ge stadga åt universitetets fornsakssamlingar har ansetts förbisedda och orättvist jämförda med de i Sverige något senare gjorda verkliga framstegen på området (Schönbäck, Hildebrand). Att själv eller genom ivriga lärjungar flytta fram den vetenskapliga arkeologins positioner i Uppsala på ett bestående sätt förmådde S emellertid inte.

För Uppsalabibliotekets utveckling var S långt mera den skicklige samlaren än den effektive ordnaren. Genom köp, byten och framför allt gåvor skedde ett aldrig tidigare skådat volymtillskott. S:s bokhistoriska kunskaper var allmänt erkända, och enskilda samlare sökte ofta hans biträde. Överflyttningen till det palatsliknande Carolina Rediviva genomförde S effektivt, och betydelsefulla ansatser togs till en noggrann systematisk uppdelning av samlingarna efter internationella förebilder. Det mera mödosamma, långsiktiga och totala ordnandet lämnades dock åt framtiden. Först långt senare skulle biblioteks- byggnaden få läsesalar, som möjliggjorde forskningens och utbildningens kontinuerliga utnyttjande på plats av bibliotekets rika innehåll. Särskilt Annerstedts på ålderns höst formulerade misskreditering av S:s långvariga biblioteksgärning har mött berättigad gensaga (Bring, Hornwall, Walde) och måste nog tillskrivas de två bibliotekariernas totalt olika grundkaraktärer.

Litet tillspetsat kan sägas att biblioteket växte S över huvudet. Hans kunskap om böcker och handskrifter var inte förenad med en likartad organisatorisk och arbetsledande skicklighet. Kvar i romantikens friare akademiska värderingar, där allmänbildningen ofta betraktades som ett lika eller viktigare mål än det konkreta ämnesstudiet inför en stabil yrkeskarriär och där humanistisk forskning av modernt snitt ännu låg i sin linda, saknade S den målinriktning och uthållighet som hade fordrats för att genomdriva och slutföra totala nyordningar. Men hade S klarat det, hade han framstått som en förgrundsfigur i den internationella biblioteksutvecklingen. De verkligt stora framstegen gjordes nämligen först under 1800-talets senare del och då som en nödvändig följd av den tryckta massproduktion, i vars bibliotekstekniska bearbetning S och hans samtida inte hade någon del.