Edvard M Rodhe

2 Rodhe, Edvard Magnus, son till R 1, f 17 dec 1878 i Lund, d 12 april 1954 i Skara. Mogenhetsex vid Gbgs h latinlärov 3 jan 96, inskr vid LU 4 sept 96, FK 14 dec 98, e o amanuens vid LUB 11 mars 99–7 sept 01, teol fil ex 31 maj 01, TK 31 maj 04, disp 30 maj 05, doc i kyrkohist 14 sept 05, allt vid LU, lär vid Lunds privata elementarskola ht 05–ht 08, prästv i Gbg 7 jan 06, lär vid Lunds fullst lärov:s för flickor gymn läsåren 08–12, prof i prakt teologi vid UU o kh i Gamla Uppsala 29 mars 12, TD vid LU 31 maj 12, led av styr för Samariterhemmet i Uppsala 13–25, ordf i styr för Lindska flickskolan där 15–19, kontraktsprost i Vaksala kontrakt, Upps, 25 sept 18, led av evangeliebokskomm febr 19–okt 20 o jan 21–dec 22, prof i prakt teologi med kyrkorätt vid LU 27 nov 19–1 maj 25, prebendekh i Husie, Malm, 19–april 23, prebendedomprost i Lund 1 maj 23, led av komm ang kvinnors tillträde till statstjänst juni 21–jan 23, biskop i Lunds stift 17 april 25–31 dec 48, LU:s prokansler 17 april (tilltr 1 maj) 25–48, led av komm ang ny kyrkohandbok nov 25–aug 26, av granskn: nämnden för bestämmande av läroböcker för kristendomsundervisn:en 28–34, av Sv kyrkans missionsstyr 30–41, av Sv kyrkans sjömansvårdsstyr 33–41, av Kulturrådet 35–44, ordf i komm för överarb av förslag till psalmbok för Sv kyrkan juni–sept 36, i Lutherska världskonventets sv landskomm 37, i kyrkomötesutredn dec 44–mars 46. – LHVL 20, HedLFS 28, fil hedersdr vid LU 31 maj 41, HedLVHAA 48.

G 5 okt 1906 i Lund m lärarinnan Ruth Billing, f 18 nov 1876 där, d 4 aug 1951 där, dtr till biskopen Axel Gottfrid Leonard B (bd 4) o Ulrika Fredrika (Frida) Elisabeth Bring.

Till sin akademiska profession var Edvard R ursprungligen kyrkohistoriker, men det var som professor i praktisk teologi han blev banbrytare och epokbildare. Han var student i Lund, studerade i Berlin 1900 och i Leipzig, Marburg och Berlin 1902–03 och avlade 1904 den mycket omfattande teol kand-examen. Avhandlingen för docentur var en ganska traditionell biografi över ärkebiskop J A Lindblom och gav en bred vy över kyrko- och kulturströmningarna i dennes samtid; som kyrkohistoriker var R lärjunge till Martin Weibull och Otto Ahnfelt (bd 1). Med de därpå följande specimineringsarbetena om de sv bibelsällskapens uppkomst (KA 1906 och 08) och Kyrka och skola i Sverige (1908) och därefter om Kyrkan och nykterhetsrörelsen (1915) – de båda sistnämnda belyser den samhälleliga sekulariseringens organisatoriska former – gav sig R in på den tidsepok och det fält som skulle bli hans framför andra: 1800-talets sv kyrkoliv.

När R 1907–08 var tf professor i praktisk teologi och moralteologi i Lund höll han en serie föreläsningar om Henric Schartau som predikant; dessa överarbetades och utgavs 1909 i bokform. Framställningen är dock mindre en homiletisk undersökning än en klarläggning av Schartaus dogmatiska åskådning så som denna gestaltar sig i dennes homiletiska kvarlåtenskap. Boken skulle bli grundläggande för schartauforskningen. Inne på den praktiska teologins domäner inriktade R sig mot liturgiken och utgav redan året därpå en undersökning rörande det sv dopritualet (1910). Detta arbete innebar en nyorientering i sv liturgihistorisk forskning i det att han inte bara registrerade förändringarna i ritualet utan satte in dem i det teologihistoriska sammanhang som förklarade utvecklingen. Det utgör också ett brott med en äldre tids normativt deduktiva sätt att bedriva praktisk-teologisk vetenskap. 1911 kom ännu en principiellt viktig undersökning, Kyrkolag och kyrkohandbok, där R visade hur kyrkohandbokens liturgiska föreskrifter "vilar på bestämmelser av kyrkolags natur" så att gudstjänsterna överallt skulle ske i enlighet med kyrkans givna bekännelse.

1912 blev R professor i praktisk teologi i Uppsala. Några år senare utgav han Studier i den sv reformationstidens liturgiska tradition (1917) där han påvisade det konservativa och kontinuitetsbevarande draget i 1500-talets sv kyrkohandboksarbete och klarlade hur den medeltida tidegärds-traditionen levt vidare långt in i reformationstidevarvet och ännu i de på 1620-talet tryckta sångböckerna Liber cantus. Boken blev den vetenskapliga grundvalen för den sv tidegärdsförnyelsen och har varit av stor vikt också för kyrkohandboksarbetet under 1900-talet. Liksom i sina tidigare liturgivetenskapliga arbeten medverkade R här närmast programmatiskt – men utan att själv göra den direkta kopplingen – till att grundlig historisk forskning skulle utgöra basen och förutsättningen för kyrkans konkreta gudstjänstförnyelse. 1919 kallades R tillbaka till Lund som professor i praktisk teologi med kyrkorätt; uppsalaåren betraktade han som ett slags exil. Han blev utan ansökan tillika domprost i Lund, då ett k brev lade denna befattning som prebende till professuren.

Den liturgihistoriska forskning R dittills bedrivit kan sägas utgöra förstudier till det monumentala verk han utgav 1923 under titeln Svenskt gudstjänsdiv. R tecknade där inte bara den liturgihistoriska utvecklingen i Sv kyrkan under fyrahundra år utan redovisade i detalj hur de liturgiska förändringarna gått till. Genom sin vetenskapliga akribi, pedagogiska uppläggning, internationella utblick och sina synoptiska jämförelser av handbokstexterna i skilda epoker är boken ett bestående referensverk och grundläggande för kännedomen av den sv efterreformatoriska liturgitraditionen.

1925 blev R biskop i Lunds stift och därmed också universitetets prokansler. Han hade erhållit sitt förstaförslagsrum genom det akademiska konsistoriets röster, där man önskade se en professor som pro-kansler och därmed som universitets främste representant; R var den siste biskop i Lund som hade denna funktion. Stiftsprästerskapets biskopskandidat var eljest Sam Stadener. R:s biskopsvigning i Uppsala skedde i nära anslutning till Ekumeniska mötet i Sthlm 1925 och på ett unikt sätt i närvaro av höga kyrkoledare från hela världen med patriarken av Alexandria i spetsen.

Biskopstjänsten innebar inte att R:s verksamhet som forskare avbröts. Han förblev hela livet vetenskapligt verksam och såg sådant arbete som en nödvändig "kraftkälla [... i] andra nejder, mera ro-fyllda", dit han kunde "flykta från nuets många besvärliga frågor" som biskopsämbetet ålade honom (brev till T Andrae 17 jan 1936).

Endast några få år efter sitt tillträde som biskop utgav R ännu en bok som snabbt skulle bli en klassiker och ett förblivande standardverk, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet (1930). Med den objektive analytikerns sakligt kritiska blick målade han där upp den nyss förflutna tidens rika persongalleri och mångfasetterade händelser och satte in dem i deras teologihistoriska sammanhang. Genom sin bakgrund, utbildningsgång och ställning i kyrkan hade R en synnerlig inblick i det han skildrade. Boken har karaktäriserats som hans "främsta enskilda forskningsinsats" (Pleijel 1955), men den saknar tyvärr – dess tillkomstomständigheter förklarar saken – källhänvisningar. I mångt och mycket torde den bygga på självsyn och dess stundom sydsvenska aspekt förringar inte dess värde som den främsta introduktionen till den dynamiska period som den skildrar. I sitt herdabrev (1925) hade R betonat att "sanningskravet" gjorde en bok av detta slag nödvändig: "Det är vetenskapligt sett en dålig historieskrivning, när man följer det religiösa livets historia i Sverige under det sista seklet och icke förmår upptäcka andligt liv annat än i de fria rörelserna, som bröt med de ärvda kyrkliga formerna." Han hade själv sett hur 1890-talets pessimism, då "kyrkan seglade i motvind", bytts mot "en frisk vind av arbetsglädje" och det var detta hans undersökning ville belysa.

Det teologiska program R i herdabrevet målade upp handlade om det trosliv han kallade "Kristusminnet" och som måste vara starkt i varje generation. Han markerade därmed front mot liberalteologins reducerande tal om "den inom-världslige 'bergspredikans Jesus'". Dess inriktning på "den s k historiske och synoptiske Jesus" band tron vid en förgången kulturmiljö. "Kristusminnet är ... oskiljaktigt förbundet med gudstron och Gud hör alltid det närvarande till", säger han. I herdabrevet kom han, i sin roll som både biskop och prokansler, mera att lägga fram ett histo-riefilosofiskt grundat program för hur vetenskap och kyrka skulle kunna mötas än på sedvanligt biskopsvis dra upp pastorala riktlinjer. Han klargjorde hur den historiska vetenskapen måste frigöra sig från "den vulgära utvecklingstankens konsekvens, att den nuvarande tiden ovillkorligen måste stå högre än den föregående". När det gällde teologins och kyrkans position i kultur- och samhällslivet och i diskussion med bl a Gustaf Aulén (bd 2) och Anders Nygren (bd 28) fann R det nödvändigt med inte blott en "renodling" och ett tydliggörande av en kristen grundhållning, utan att kyrkan också måste eftersträva en "samsyn" och ett "samvara" mellan "det religiösa värdet och andra värden" (Sv teol kvartalskr 1932). Kyrkan fick, i den kultur den alltid befinner sig, varken uppge sin egenart eller isolera sig.

Även om R där aldrig var en centralgestalt hörde han hemma i ungkyrklighetens sammanhang. Han drev dess "korstågstanke" i Lund, medverkade i yngre dagar flitigt i dess tidskrift Vår lösen och hade nära kontakt och fortlöpande teologiskt tankeutbyte med svågern Einar Billing (bd 4). 1911 var han drivande kraft vid bildandet av den sk Kyrkliga frivilligkåren inom Lunds kristliga studentförbund. Även om R:s teologiska profil var mera historiskt inriktad än spekulativt systematisk-teologisk, kom han med åren att känna sig kongenial med den s k lundateologin (brev till Aulén 23 dec 1953). Mot denna bakgrund skall R:s fortsatta författarskap ses.

Den liberalteologiska strömning i det sv 1800-talet som kritiserade och ville omforma framför allt kyrkans kristologi och frälsningslära blev föremål för en historisk undersökning av R i boken Den religiösa liberalismen (1935). Med tyngdpunkten på Ignell, Rydberg och Wikner skildrade han där den mångfasetterade utvecklingen från Geijer, som sade sig vara "kristen på egen hand", via de nu nämnda till Ellen Key, "parkerianismens flammande aftonrodnad i Sverige". I sin sista stora monografi, Geijer och samhället (1942), belyste R utförligt och djuplodande dennes samhällsfilosofiska tänkande i ett tvärvetenskapligt perspektiv. Han drev tanken att Geijers "avfall" inte innebar en fullt så tvär och djupgående förändring som många hävdat, utan var ett led i en konsekvent utveckling. Som sin samtids främste kännare av 1800-talets sv kyrkohistoria ägnade R emeritiåren åt det krävande företaget att i ett tvåbandsarbete sammanfattande skildra kyrkolivets utveckling från 1820-talet och framåt. Framställningen var avsedd att ingå i det av H Holmquist och H Pleijel utgivna verket Svenska kyrkans historia men blev aldrig fullbordad. Ett direkt resultat av förstudier härtill är emellertid R:s bok om den sv liberalismen. I några uppsatser i bokverket Svenska folket genom tiderna (bd 8–10, 1939) gav han en översikt över perioden, och han skrev genom åren också en rad biografier i SBL.

R var ledamot i en rad utredningar för en förnyelse av det sv gudstjänstlivet. I 1919 års evangeliebokskommitté medverkade han till utarbetandet av 1921 års evangeliebok, genom vilken bl a benämningen "Domssöndagen" på kyrkoårets sista söndag infördes. Samma kommitté, liksom den personellt i stort sett identiska 1925 års kyrkohandbokskommitté, föreslog förändringar i dopritualet. Efter en utdragen teologisk diskussion infördes ett nytt ritual först 1932; på R:s initiativ blev därvid inledningsorden om arvsynden nedtonade. I sin strävan att återge nattvarden dess ställning i söndagens huvudgudstjänst verkade han, inte utan motstånd, för att det dittills fristående skriftermålet skulle kunna infogas i högmässan; detta medgavs 1927 och R utarbetade den liturgiska ordningen för hur det skulle gå till. Både som biskop och ecklesiastikminister hade Sam Stadener på olika sätt sökt hindra reformen; dess genomförande hade inte kunnat ske utan R:s förening av pastoral insikt, liturgisk medvetenhet och seg uthållighet för den linje som därefter snart kom att bli allmän ordning i Sv kyrkan.

R hade stort intresse för ungdoms- och undervisningsfrågor och utgav 1921 tillsammans med G Thunander en textbok för kristendomsundervisningen i folkskolan. Boken var ett försök att gå Värner Rydén till mötes, med de krav på omläggning av skolans kristendomsundervisning som denne uppställt genom 1919 års undervisningsplan (brev till E Billing 4 okt 1921). Den upplevde ett 60-tal upplagor och tryckningar.

Under den segslitna psalmboksdiskussionen under 1930-talet blev R ordförande i 1936 års psalmbokskommitté, som medvetet ville återknyta till den wallinska psalmtraditionen och som hösten s å framlade det sk septemberförslaget (SOU 1936:36). R var ordförande också i det kyrkomötesutskott 1936 som därefter, med konkreta insatser av honom, utarbetade det slutförslag till ny psalmbok som antogs av kyrkomötet och efter en sista översyn påföljande år blev gillat och stadfäst av konungen. Det som därmed blev 1937 års psalmbok fick på R:s förslag tas i bruk fr o m första söndagen i advent detta år.

I diskussionen om kvinnors tillträde till statstjänster 1921 menade R, att "intet finnes som motsäger tanken på att kvinnor kunna användas i de olika tjänster som ett organiserat kyrko- eller församlingsliv kan antas kräva, och ävenledes att i vissa fall kvinnliga präster skulle utgöra ett särskilt värdefullt tillskott i kyrkans arbetskrafter". R:s argumentering är funktionellt motiverad, och han menade att – om frågan får styras "av sakliga skäl, och icke blott för att konsekvent urgera och genomdriva en kvinnans likställighet med mannen" – de uppgifter det kunde bli fråga om för kvinnor borde begränsas till framför allt det karitativa fältet. Han kunde därvid tänka sig "inrättandet av särskilda prästerliga befattningar, till vilka kvinnliga präster ensamt ha tillträde eller åtminstone företräde" (teol fak:s protokoll, LU 31 jan 1921). Som ledamot av en statlig utredning om bl a denna fråga (SOU 1923:22) utvecklade R sin positiva uppfattning och föreslog lagändring. I ett särskilt yttrande ville han i en lag om kvinnliga präster dock införa krav på celibat. I väntan på verkställigheten av 1938 års kyrkomötesbeslut om ett nyinrättat kyrkligt ämbete för kvinnor -aldrig realiserat - väckte R 1940-41 inom biskopsmötet förslag om att kvinnliga teologie kandidater skulle anställas inom Sv kyrkans diakonistyrelse, framför allt för arbete bland kvinnor; genom avlöning av kyrkofonden skulle de ha "kyrkligt erkännande". Efter en motion av R och Aulén i kyrkomötet 1942 inrättades en sådan tjänst 1945.

För den framtida utvecklingen i Sv kyrkan kom R att få stort inflytande i sin egenskap av ordförande i 1944 års kyrkomötessakkunniga. Där lades grunden för den kyrkomötesförordning som trädde i kraft 1951. Den innebar en förändrad sammansättning av kyrkomötesförsamlingen – den tidigare jämvikten mellan präster och lekmän övergavs – och ett nytt valförfarande baserat i kyrkofullmäktige med dess proportionella valsystem med konkurrerande partier. R var visserligen medveten om att nyordningen innebar "en allvarlig risk för kyrkomötets politisering" men förklarade sig samtidigt (kyrkomötet 1948) "för egen del beredd att taga denna risk" för att få en modernisering till stånd.

Till följd av en hänvändelse till biskopsmötet från stiftsmötet i ärkestiftet tog Einar Billing och R 1928 initiativ till en aktion från biskoparnas sida om möjligheter till vidgat utträde ur Sv kyrkan. I den mycket uppmärksammade s k biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte framlade de ett principiellt kyrkoprogram som biskopsmötet så gott som enhälligt ställde sig bakom. Motionen var författad av Billing, Stadener och R.

R deltog i tio kyrkomöten, den sista tioårsperioden som vice ordförande, och hade där en stark ställning. Hans anföranden "blev ofta utslagsgivande. Han talade alltid med besinningsfullt lugn och med en hälsosam förening av stor kunnighet och stor klokhet. Men samtidigt hade hans tal både sälta och udd – han kunde, när så föll sig, vara i hög grad 'outspoken' och han gav när så krävdes, klart bestämt besked" (Aulén). "Utan tvivel var han under sitt sista decennium som biskop kyrkomötets inflytelserikaste man" (Nygren).

R:s episkopat sammanföll i stort med Erling Eidems ärkebiskopsår; själv hade han energiskt avböjt vädjanden att låta sig väljas till Nathan Söderbloms efterträdare. Eidem och R var vänner sedan skolåren i Gbg och umgängesvänner i Lund. R var bland biskoparna Eidems nära förtrogne rådgivare och denne kallade honom gärna "Edvard den kloke".

Som kyrkoman var R internationellt orienterad; till följd av sin uppfostran talade R från barnaåren inte blott tyska obehindrat utan även engelska. Han var aktiv i det internationella ekumeniska arbetet, även om han där aldrig kom att spela någon av de främsta rollerna; redan 1901 hade han varit sekreterare vid Allgemeine Evangelisch-Lutherische Konferenz' (AELK) möte i Lund, då denna breddades till ett internationellt lutherskt forum. Efter första världskriget var han en av Söderbloms medhjälpare i det internationella fredsarbetet och Sv kyrkans delegat vid det ekumeniska mötet i Sthlm 1925; han invaldes sedermera i Sv kyrkans Faith-and-Order-kommitté. R var tidigt berest och den, näst Söderblom, mest internationellt orienterade i sin samtids sv episkopat.

1932 invaldes R i ledningen för Lutherska världskonventets Lutherakademie i Sondershausen. Under brinnande krig var han febr-mars 1940 i England för att för Sveriges och Finlands sak inte blott överlägga med ärkebiskopen av Canterbury och andra engelska kyrkomän utan också under striktaste sekretess informera bl a den brittiske biträdande utrikesministern R A Butler om den skandinaviska opinionen i den politiska situation som rådde (handlingar i LUB). Som ordförande i den sv sektionen av Lutherska världskonventet var R engagerad i mellanfolkligt hjälparbete under andra världskriget, framför allt till den lutherska kyrkan i polska Ukraina. Genom krigsutvecklingen kom området att övergå från rysk till tysk ockupation varigenom repressionen mot kyrkan minskade. Sektionens arbete kom i socialistiska kretsar att uppfattas som stöd till nazismen. Anklagelserna byggde dock "i hög grad på förvrängningar och gissningar" som okritiskt spreds i pressen, och kritiken var osaklig (Gunnarsson). R fick i debatten om den förmenta "kyrkonazismen" uppträda till konventets försvar. När Lutherakademien erhöll en pronazistisk ledning tillsåg han att de sv kontakterna avbröts. Krigshändelserna kom att förlama konventets internationella arbete, och när det sedermera skulle rekonstrueras erbjöd sig R att såsom biskop i Lund stå som värd för dess möte sommaren 1947. Konventet ombildades därvid till Lutherska världsförbundet. Inom biskopsmötet tog R initiativ till att dess sv sektion och dess biståndsorgan, Lutherhjälpen, skulle organiseras med nära anknytning till Sv kyrkans legala organ. När detta började fungera var R dock redan emeritus.

På R:s förslag hade efter Söderbloms död 1931 inom biskopsmötet tillskapats en "utlandsnämnd, d ä biskopsmötets delegation för Svenska kyrkans ekumeniska förbindelser med andra kyrkosamfund", och R ingick häri under hela sin återstående tjänstetid och tillhörde under 1930-talet Svenska kyrkans missions- och sjömansvårdsstyrelser. Även om det innebar en pliktkollision gentemot stiftet (brev till Y Brilioth 17 juli 1931) kom han genom sitt engagemang och sina många resor att – med hans eget uttryck – bidra till "att föns-terna utåt världen öppnades" i Sv kyrkan (Sv kyrkan omkr sekelskiftet, 1930, s 391).

R var väl skolad i uppgiften som biskop, och hans far, svärfar, en svåger och även hustruns morfader var alla biskopar. Han var präst i femte generationen, såg sin prästerliga tradition som en positiv tillgång (brev till T Andrae 22 juni 1936) och värdesatte sin "schartauanska uppfostran" (brev till G Rosendal 16 juli 1937). "Hans kyrkogärning byggde på gammal god svensk kyrkotradition, men den var helt fri från instängd och trång traditionalism" (Aulén). Refterträdde svärfadern Gottfrid Billing men var till sättet alldeles olik denne. R hade inget av prelat över sig och "ville ojämförligt hellre stå i andra ledet än i första" (brev till E Billing 3 maj 1925). Som en närmast symbolisk gest sågs det när han vid sitt första domkapitelssammanträde sköt ordförandeklubban åt sidan och i stället markerade besluten genom lätta knackningar med en blyertspenna. Han föreslog själv alla prästmissiv och förrättade själv alla kyrkoherdeinstallationer. R visiterade Lunds stifts samtliga 440 församlingar och torde ha varit den förste lundabiskop som besökt dem alla (Lysander). Han kände, med det uttryck han själv präglat, stiftets "andliga geografi" och förhållanden bättre än någon annan.

Med sin gentlemannamässigt aristokratiska framtoning var han på en gång saklig och eftertänksam, lågmäld och handlingskraftig, och det har många gånger omvittnats hur hans personliga och uppmuntrande sätt som stiftschef spred inspiration och arbetsglädje och hur han rättframt och folkligt kunde umgås med alla; till hans 65-årsdag utgav stiftsprästerna en postilla som överlämnades som festskrift.

R var biskop i Lund under den tid då Gunnar Rosendal (se nedan) i Osby genomförde sitt uppmärksammade högkyrkliga pastoralprogram för kyrklig förnyelse. En omfattande korrespondens visar hur de stod i kontinuerlig kontakt med varandra och hur R, ehuru själv inte på samma linje, såsom biskop såg det som "en viktig uppgift" att positivt stödja också detta "betydelsefulla arbete" (brev till Rosendal 26 april 1939). Lunds stifts ungdomsgård, Ekeliden i Höör, tillkom 1942 på R:s initiativ, liksom också stiftsbladet Lundastiftet 1945. Det var också R som gav publikationen dess namn, och vinjetten på första sidan var skriven med hans handstil.

Med anledning av R:s avgång från prokansleriatet gjordes en insamling till en fond, vars avkastning tillfaller teologiska fakulteten i Lund; den har idag (1997) ett värde av nära 2 milj kronor. Som ett uttryck för sin önskan att själv inte stå i förgrunden ville R emellertid inte att fonden skulle uppkallas efter honom själv, utan "att den skall få namnet Anders Rydelius-fonden till minne av en av universitets store män i det förgångna". Också detta agerande är signifikativt för R:s gärning.