Isaac Rothovius

1 Rothovius, Isaac, f 1 nov 1572 i Angelstad, Kron (Molin o där anf källor), d 10 febr 1652 i Åbo. Son till bonden o rusthållaren Börje Larsson. Elev vid skolan i Växjö 85, i Kalmar 88, i Linköping 91, student i Uppsala trol 95, inskr där 7 mars 99, inskr vid univ i Wittenberg 1 juli 00, mag där 23 mars 02, prästv o huskaplan hos hertig Karl 02–03, kh (pastor primarius) i Nyköpings västra (S:t Nicolai) förs 03 (tilltr 04), prost, biskop i Åbo från 6 mars 27, biskopsvigd i Strängnäs 15 april 27, erhöll k tillstånd att grunda ett gymnasium (Collegium Gustavianum) i Åbo 30, inspektor där 34, led av prästeståndet vid riksdagarna 33, 34 o 36, prokansler vid Åbo akad från 30 mars 40.

G 1) 29 okt 1604 i Nyköping (brudpredikan) m Anna Eriksdtr, dtr till borgmästaren Erik Larsson o Brita Persdtr; 2) trol 1613 (R:s brev till A Oxenstierna 4 dec 1646) m Carin Andersdtr, d 2 eller 3 dec 1646 (anf källa), dtr till kh Andreas Nicolai o Magdalena Johansdtr.

R hörde till en småländsk brödraskara som trots sin allmogehärkomst fick bedriva högre studier, vilka tycks ha möjliggjorts genom stöd från släktingar och vänner från hembygden. Hans tvillingbror och närmaste studiekamrat Jonas R (R 2) hade en liknande skolgång; under universitetsstudierna skilde sig bröderna först i Wittenberg, varifrån Jonas fortsatte till Jena för att med tiden bli superintendent i Kalmar. En tredje broder, Johannes, valde officersbanan och avancerade till slut till överstelöjtnant och kommendant på Kexholms fästning.

R:s studier utmärktes av flit och lärdom; han skaffade sig särskilt vid katedralskolan i Linköping under magister Laurentius Birgeris ledning en betydande färdighet i dogmatiska disputationer, något som han senare hade nytta av. Vid UU blev Laurentius Paulinus Gothus' (bd 22) lysande fosterländska vältalighet ett föredöme för R. På initiativ av Växjöbiskopen Petrus Jona; Angermannus (bd 29) studerade de båda bröderna R teologi i Wittenberg, där också två söner till riksrådet Gustaf Gabrielsson (Oxenstierna; bd 28, s 472) uppehöll sig. Av dessa fäste sig särskilt Axel, den blivande rikskanslern, varmt vid R, vilket bl a framgår av dennes hälsning i Oxenstiernas studentalbum. Andan vid universitetet var strängt luthersk och motståndet mot kalvinistiska och katolska åsikter mycket stort. R:s uppmärksammade studieflit ledde till en vacker sorti från lärdomsstaden, då kamraterna gav ut en samling latinska gratulationsdikter tillägnad honom.

Efter promotionen i Wittenberg kom R till Nyköping, där hertig Karl anställde honom som sin hovkaplan. Forskningen har velat se ett samband mellan denna händelse och hertigens förslag till kyrkohandbok (tr 1602 för hovförsamlingen), som försökte förena lutherdom och kalvinism, men kopplingen förefaller något tveksam i ljuset av R:s dogmatiska renlärighet. Med hovpredikanttjänsten följde befattningen som kyrkoherde i Nyköping.

R kom att stanna i Nyköping i hela 25 år. Han ägnade sig åt predikokonsten – enligt hans egna anteckningar höll han totalt 3 183 predikningar i staden –, deltog i olika prästmöten med tryckta teser, bl a om de olika synderna (De Peccato) och om dopet (De Baptismo), framförda vid synodalmötena i Strängnäs 1607 och 1618, och ivrade för Nyköpings skola. Vid de politiska och kyrkopolitiska händelser som ägde rum i Nyköping i samband med Karl IX:s död och riksdagen 1611–12 höll sig R väl framme. Han delade av allt att döma helt de av Axel Oxenstierna författade formuleringarna i Gustav II Adolfs kungaförsäkran att kungen skulle hålla Bibeln, den augsburgska konfessionen och Uppsala mötes beslut 1593 i helgd. Vissa fakta tyder på att rikskanslern ville få R flyttad antingen till posten som superintendent i Kalmar eller som kyrkoherde i Sthlm men att R avböjde.

Under biskop Ericus Erici Sorolainens (bd 14) ålderdom hade Åbo stifts ärenden hamnat i stor oreda. En kommitté bestående av fyra av rikets biskopar föreslog därför i samband med begravningen av änkedrottning Kristina i Strängnäs 1626, att en ny biskop borde tillsättas i detta stift. Samma önskemål inflöt från domkapitlet i Åbo. Till följd av dessa propåer skred Axel Oxenstierna till verket under riksdagen i Sthlm och fick det samlade prästeståndet att till biskop i Åbo föreslå någon som kungen kunde utnämna. Valet föll på R. Redan 55 år gammal fick han flytta med sin stora familj till Finland och börja en ny verksamhet. Missnöje och klagan om vantrivsel är därefter ett stående inslag i R:s brev. Ett av skälen till R:s främlingskap var att han helt saknade kunskaper i finska språket, vilket gjorde, att han med tiden tvingades byta den inkomstbringande men finsktalande prebendeförsamlingen S:ta Maria mot den svensktalande kustförsamlingen Pargas.

Som kyrkoadministratör blev R mycket snart högt uppskattad i Finland. Hans första åtgärd blev att författa nya stiftsstatuter (Constitutiones), som under hans ämbetsperiod utgavs i sex olika utgåvor, en variant också på finska språket. Dessa paragrafrika arbeten, som byggde på 1571 års kyrkoordning, var av två huvudtyper: sådana som endast riktade sig till prästerskapet och sådana som riktade sig både till prästerskapet och allmogen. Bestämmelserna om biskopsvisitationer, prästmöten, kyrkotukt och folkundervisning betydde, att en fast organisation för arbetet inom stiftet skapades på 1630-talet. R fann att roten till oredan i stiftet hade varit det slappa utnämnandet av regementspräster och djäknar till ordinarie prästtjänster, varvid lärdomsnivån hos prästerskapet hade blivit låg. Därför ivrade han för universitetsstudier vid de "rena" akademierna i Tyskland och med tiden också i hemlandet. Han införde prästeder och såg till att kompetensen även bland kaplaner steg. En ny indelning av stiftet i 14 prosterier genomfördes och totalt tillkom 26 nya församlingar och 45 annexförsamlingar. R:s stora reformverk kunde givetvis inte ske utan stöd från de världsliga myndigheterna. Generalguvernören för Finland greve Per Brahe (bd 5) var senare benägen att ta åt sig en stor del av äran för tillkomsten av den nya kyrkoorganisationen; de nya församlingarna tillkom emellertid för det mesta som resultat av biskopsvisitationerna. Genom dessa utvidgade R också sitt stift i norr: efter den stora österbottniska visitationsresan 1639 grundade hans medhjälpare Kemijärvi och Enare pastorat långt ute i lappmarken.

Kronan på reformverket inom R:s stift blev Åbo gymnasium, grundat 1630, vars statuter (Methodus didactica) han själv skrev. Genom att gymnasiet efter tio år upphöjdes till universitet och utrustades med ett antal professurer blev dess betydelse dock kortvarig. Akademin var väsentligen ett verk av Per Brahe, men även R och domkapitlet medverkade vid dess tillkomst. Som prokansler fick R ett stort inflytande vid konsistoriet, där han presiderade praktiskt taget intill sin död. Han medverkade också aktivt och framgångsrikt vid rekryteringen av professorer och studenter från moderlandet. Det stora småländska inslaget bland dessa studenter – en särskild småländsk nation med tillsammans 62 inskrivna uppkom under hans tid i Åbo – är framför allt R:s och professor Michael Wexionius' förtjänst. Genom att gifta bort tre av sina döttrar med akademins professorer skapade R en formlig dynasti inom universitetets lärarkår: Elisabeth blev maka till teologiprofessorn Sven Vigelius, Margareta gifte sig med professorn i medicin Ericus Achrelius (bd 1, s 40) och Maria med professorn i logik Johannes Pratanus.

R:s tillvaro som prokansler fördystrades genom en häftig strid med teologiprofessorn Johannes Terserus. Denne, som under en utländsk studievistelse blivit anhängare av den synkretistiska s k helmstädtska teologin, var av en helt annan övertygelse än den strängt ortodoxe R. Konflikten mellan de två löstes genom Terserus' transport till UU 1648 utan att någon framstod som förlorare. R:s teologiska grundsatser kommer bäst till synes i hans talrika bevarade predikningar som utstrålar kraft och bibelkännedom. Hans predikokonst var besläktad med Olavus Petris – enkla, djärva jämförelser hämtade ur folklivet kryddade hans budskap. R har setts som den främste exponenten för 1600-talets "fältpredikningar", eftersom en krigisk och trosviss anda präglade hans förkunnelse. Trots att R endast framträdde på sv och latin blev hans insatser för finska språket bestående genom att han återuppväckte den finska bibelöversättningskommittén från 1602 och åstadkom att en ny kommitté tillsattes 1638 under ledning av kyrkoherden i Åbo i Eschillus Petraeus (bd 29) för att granska och bearbeta texten. Arbetet trycktes 1642 och tävlade i prakt med 1618 års sv bibeltryck, som hade ombesörjts av R:s gode vän Johan Botvidi (bd 20) och biskop Johannes Rudbeckius.

R betraktas som en av de mest betydelsefulla biskoparna i Åbo stift. Han gav den kyrkliga förkunnelsen en sådan stramhet och organisationen en sådan fasthet att den lutherska högortodoxin kunde utvecklas till en folkreligion i Finland och utgöra en naturlig utgångspunkt för de senare väckelserörelserna. Också kulturellt är R betydande som universitetsgrundläggare och som den pådrivande kraften för bibelöversättningen. – R blev stamfar för de adliga ätterna Rothåf, Rothoff och Ridderhof.