Jonas Rothovius (Rhotovius)

2 Rothovius (skrev sig Rhotovius), Jonas, tvillingbror till R 1, f 1 nov 1572 i Angelstad, Kron (Petrus Jonae), d 28 febr 1626 i Kalmar (a a). Elev vid skolan i Kalmar 81, i Växjö 85, åter i Kalmar 88, i Linköping 91, studerade i Uppsala 95–97, inskr vid univ i Rostock jan 98, i Wittenberg 15 sept 00, disp där 24 febr 02, inskr vid univ i Jena vinterterminen 02, mag där 03, preceptor för Axel o Gabriel Oxenstierna (bd 28) vid studier o resor i Tyskland o Schweiz 99–03, prästv i Växjö 8 maj 04, kh i Angelstad o prost i Sunnerbo kontrakt sommaren 04, superintendent i Kalmar från sommaren 18 (tilltr våren 19), deltog i riksdagarna 20 o 25.

G 1604 i Angelstad (Petrus Jonas; jfr R:s brev till Axel Oxenstierna 9 juli 1604) m Svenborg Persdtr, levde ännu 1664, dtr till prosten Petrus Magni o Bengta Jonsdtr.

Uppgifterna om R:s skolgång gör gällande att han studerat i Kalmar, Växjö och Linköping under en period av minst 14 år, dock med ett par års avbrott, då han skall ha rymt och tjänat som getapojke hos prästen i Arby, Kalm. Den senare episoden, som har en dramatisk men tämligen schablonartad utformning med bibliska paralleller, finns i Petrus Jonae (bd 29) likpredikan, vilken på det hela taget vittnar om stor förtrogenhet med R:s levnadsbana. Det var på den 1595 tillträdde Växjöbiskopen Petrus Jonae förmedling som R tre år senare sändes till universitetet i Rostock. När bröderna Axel och Gabriel Oxenstierna följande år började sina studier i Rostock blev R deras preceptor genom förmedling av den i staden verksamme bokförläggaren Petrus Johannis Gothus. Studierna fortsatte sedan i Wittenberg och Jena, där R disputerade för magistergraden. Slutligen företog de en längre studieresa till sydligare delar av Tyska riket.

Åren som preceptor skapade starka vänskapsband med bröderna Oxenstierna. Axel Oxenstierna var R:s gäst i Angelstad sedan freden i Knäred slutits i jan 1613. När den äldste sonen skulle döpas hade R förhoppningen att rikskanslern åter skulle hedra hans hus med sin närvaro. Själv träffade R rikskanslern vid flera tillfällen, bl a på dennes sätesgård Fiholm i Jäder, Söd. Vänskapen avspeglas tydligt i en omfattande brevväxling. Trots den stora sociala spännvidden mellan de båda, ännu mera markerad sedan Axel Oxenstierna blivit riksråd och rikskansler, visar breven på en stor förtrolighet under den formellt underdåniga yta som även speglar ett för tiden typiskt herre – klientförhållande. På ett ofta oförblommerat sätt utber sig R fördelar för sig och de sina eller för närstående och ämbetsbröder och drar sig inte för att påminna rikskanslern om givna men inte effektuerade löften.

Ännu mera anmärkningsvärda ter sig emellertid R:s återkommande rapporter om problem och missförhållanden i hans stora prosteri. Framför allt vänder han sig mot kronans representanter både inom den civila förvaltningen och inom krigsmakten, vilka skildras som orättrådiga våldsmän och mutkolvar. Det är framför allt under åren efter Kalmarkriget som R:s brev är fyllda av hätska anklagelser om övergrepp mot framför allt bönderna men även mot prästerna vid skatteuppbörd och utskrivningar. Han använder synnerligen drastiska uttryck och nämner särskilt översten, sedermera ståthållaren, Herman Wrangel som för egen vinning utnyttjar de värsta "avskommada bovar", vilka hotar att förvandla häradet till en utfattig landsända (brev dat 24 april 1618; AOSB, s 189).

I ett följande brev tar R upp kritiken på ett mera principiellt plan: "Gud den högste förbarme sig över fattige skattskyldige undersåtara, när så går till, att den som skulle försvara enom, han tager till att förfölja på all de sätt han kan. Det var likväl tillsagt, att rättskaffens inlä[n]dske och infödde svenske män, som landsens språk, lag och lägenhet visste, skulle regera allmogan. Herre Gud give det komme därtill! Eljest lärer det gå sällsamt uti landsänderna, och kan ske av otålmodighet förorsakas mycket ont... Så mycken rätt haver fattige allmoge här nedre vid gränsen för sin trohet, skatt och skuld" (brev dat 5 sept 1618; AOSB, s 198).

Både i detta och andra brev låter R förstå att fogdars och krigsmäns agerande haft stöd av kammarens tjänstemän. Det speglar i så fall på ett intressant sätt reaktionen mot systemskiftet 1611–12 (Nilsson). För egen del måste Axel Oxenstierna ha funnit R:s uppgifter oroväckande både som rikskansler och som systemskiftets främste garant. I R:s brev finns vidare tydliga varningar för spontana revolter och uppror av samma slag som bröt ut i Västbo 1616 till följd av liknande övergrepp.

R:s alarmerande rapporter förklingade inte obeaktade, och på rikskanslerns initiativ tillsattes en kommission under ledning av den betrodde lagläsaren Nils Eskilsson, vilken fastslog att svåra övergrepp förekommit vid knektutskrivningen 1616. Enligt R:s uppfattning ökade emellertid utslaget de skyldigas hat mot bönderna och mot honom själv.

Bakom utnämningen av R till superintendent i Kalmar 1618 torde Axel Oxenstierna i hög grad ha legat. Själv var R mycket tveksam till om han skulle åtaga sig det maktpåliggande ämbetet, särskilt som han led av svår "stenpassion". Efter uppmaning av brodern Isaac och Petrus Jonae förklarade han sig dock beredd att mottaga tjänsten, samtidigt som han utbad sig en rad ekonomiska förmåner och även att utnämningen av efterträdaren i Angelstad skulle ske enligt hans önskemål.

Verksamheten som superintendent i Kalmar präglades av en till synes obruten kraft och speglas i bevarat material främst av ansträngningar att få den stora och under Kalmarkriget svårt skadade stadskyrkan återställd, att upprusta skolan och ge den karaktär av en verklig katedralskola och att knyta ett tryckeri till Kalmar. I dessa avseenden blev R tämligen framgångsrik. Stadskyrkan kunde åter tagas i bruk 1624, även om mycket av valvslagningen återstod. För skolan lyckades han 1623 utverka regeringens medgivande om en teologie lektorstjänst. Boktryckeriet, det första i Småland, kom också till stånd, om än först s å som R avled. Ett av de tidigaste alster som anförtroddes boktryckaren Christian Günther blev Petrus Jonae likpredikan över R.

R:s Kalmarcentrering torde ha inneburit att han inte haft tid eller ork att engagera sig i andra tjänsteåligganden, särskilt som han även måste bevaka sina intressen på riksplanet. Han bevistade tvenne riksdagar men uppges inte ha hållit en enda visitation under sina sju år som superintendent. Mindre framgångsrik som företrädare för Kalmar superintendentia var R när det gällde att värna dess gränser i norr mot Linköpings stift. Vid riksdagen 1621, där han hindrades att närvara till följd av Herman Wrangels agerande, beslöts att Tjusts och Sevede kontrakt skulle återgå till Linköping.

I likhet med Petrus Jonae företrädde R i teologiskt och kyrkopolitiskt avseende en moderat linje. I den under 1620-talet uppblossande konflikten om ett rikets consistorium generale, helt sammansatt av präster, företrädde båda en hållning som, föga överraskande, sammanföll med Axel Oxenstiernas.

I R:s brev till rikskanslern under åren som superintendent i Kalmar finns inte alls på samma sätt som under åren i Angelstad ett engagemang för bönderna, trots att andra källor ger vid handen att underlag för kritik mot framför allt militärens agerande inte saknats. Skälet torde ha varit att R inte som i Sunnerbo haft personliga relationer till lokalbefolkningen och dessutom som superintendent fått ett annat perspektiv på sin roll och ämbetsutövning. När en omfattande sammansvärjning avslöjades i Kalmarbygden 1624, som under ledning av Nils Dackes frändekarl Jon Stinn avsåg att igångsätta ett bondeuppror, ställde sig R omedelbart till förfogande för att stilla oron. På landstinget förmanade han allmogen till hörsamhet mot överheten och försäkrade att den då inte hade några repressalier att frukta.

Tack vare Petrus Jonas likpredikan och den omfattande brevväxlingen med Axel Oxenstierna framträder en mycket klar bild av R som kyrkoman på såväl socken-och kontraktsnivå som på stiftsplanet. Ännu tydligare framtonar han i sin roll som förmedlare av nyheter om problem och stämningslägen bland den småländska allmogen. I denna roll levde han tydligare än någon annan prästman upp till Gustav II Adolfs uppmaning till prästerskapet att agera som "folkets tribuner" visavi den världsliga överheten. – I sitt äktenskap hade R sju barn som nådde mogen ålder. Sonen Zacharias blev häradshövding på Oland och adlad Gyllenroth. Två andra söner blev präster och tre döttrar gifte sig med präster, samtliga i Kalmar superintendentia.