E J Lennart Post, von

2 von Post, Ernst Jakob Lennart, kusins sonson till P 1, f 16 juni 1884 i Lundby, Vm, d 11 jan 1951 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: auditören o lantbrukaren Carl-Fabian Axel v P o Beata Jacqueline Charlotta Christina Nisbeth. Elev vid H a l i Västerås ht 93, mogenhetsex där 10 juni 01, inskr vid UU ht 01, amanuens vid mineralogiskgeologiska instit 1 juli 03–31 dec 04 o 1 okt 06–30 sept 07, FK 28 maj 04, FL 14 dec 07, allt vid UU, eo tjänsteman vid SGU 1 jan 08–31 dec 10, tjänsteman (från 14 statsgeolog) där 9 dec 10–19 sept 29, led av Statens järnvägars geotekn kommission o dess arbetsutsk 14–22, ledare av SGU:s torvinventering 17–29, prof i allm o hist geologi vid StH från 24 juli (tilltr 1 aug) 29, v ordf i styr för Sv sällsk för antropologi o geografi 35. – Fil hedersdr vid StH 21 maj 27, LFS 27, LLA 27, LYA 39 (led av beredn:utsk från 41), LVS 43.

G 1) 2 nov 1909 (–23) i Skagershult, Ör, m småskollärarinnan Olga Fredrika Sofia Sjöström, f 1 febr 1885 i Norrköping, S:t Olai, d 20 sept 1964 i Nacka, dtr till fabrikören Johan David S o Maria Catarina Forslund; 2) 23 aug 1923 i Sthlm, Hedv El, m Selma Therése Constance (Tofsy) Guldbrand, f 16 okt 1895 i Karlstad, d 30 juli 1990 i Karlskoga, dtr till läkaren ML Johan Gabriel G o Therése Louise Dahlander.

I Lennart v P:s släktbakgrund fanns på både faderns och moderns sida ett påtagligt militärt inslag. Detta, liksom moderns tidiga död - hon avled när P var endast ett år gammal - och det faktum att P var enda barnet, kom säkerligen att forma hans karaktär. Därtill kan läggas en mera jordnära påverkan. Fadern var nämligen, vid sidan om en juridisk verksamhet, också lantbrukare, och i moderns släkt fanns forskare inom paleobotaniken. - P lämnade läroverket med högsta betyget i naturalhistoria, och vid UU började han att läsa zoologi, men kom snabbt in på såväl geologi som botanik. Lärarna i dessa ämnen tillhörde den tidens stora inom sv naturvetenskap, Arvid Högbom (bd 19) resp Rutger Sernander. Deras inspirerande föreläsningar lockade över P från zoologin. Helt lämnade han dock inte genast detta ämnesområde. Ett av hans tidigaste arbeten behandlade ceratopygelagren i Falbygden (1906).

Redan i mars 1902 blev P involverad i myrundersökningar på Gotland. Vid denna tid pågick utdikningen av de unika gotlandsmyrarna och det gällde att dokumentera Mästermyr innan denna blev förstörd. Arbetet leddes av Sernander, med J E Ljungqvist som ansvarig för vegetationsstudierna. På P:s lott föll den geologiska delen av uppgiften. Under de följande åren besökte P Mästermyr många gånger. Trots detta resulterade hans grundliga arbete aldrig i någon större publikation, endast i en kort redogörelse i beskrivningen till det geologiska kartbladet Hemse 1927. Däremot publicerade P redan 1903 en uppsats om en synnerligen viktig iakttagelse han gjort vid grävningen genom den strandvall som dämmer myren. Det framgick där att området träffats av två havsytehöjningar, transgressioner, under Litorinahavets tid (5000- och 6000-talen f Kr). Observationerna kunde visserligen inte till fullo tolkas förrän långt senare, men de vittnar om P:s skarpblick för geologiska företeelser.

Arbetena på Gotland kom i hög grad att bestämma P:s framtid. Kort efter avlagd licentiatexamen blev hans anställd vid SGU. Genom erfarenheterna från Mästermyr kom han att betraktas som specialist på torvmarkernas geologi och han fick uppdraget att göra en större utredning om Norrlands myrmarker. En första del av detta arbete publicerades redan 1906. Dess kvalitet var sådan att den belönades med Vetenskapssocietetens i Uppsala Linnépris. Sedan dröjde det dock ända till 1930 innan den avslutande delen kom i tryck.

P kom att under sin verksamma tid svara för en rad viktiga arbeten rörande torv- markernas geologi och lade därmed grunden för den moderna torvforskningen. Han införde den klassificering av torvjordarna som bygger på torvens förmultningsgrad och som fortfarande (1996) används. Lika viktiga var hans insatser för att utnyttja torvlagerföljderna för tolkning av vegetationens utveckling och därmed också de hydrografiska och klimatiska växlingarna. Redan i det tidigaste av dessa arbeten, 1908, framförde han tanken att den gräns i torvlagren där granpollen börjar uppträda skulle kunna utnyttjas för tolkningen av de stubblager som återfinns i myrarna. Dessa tankar kan betraktas som ett embryo till pollenanalysen, en innovation som skulle ge P världsrykte.

Till SGU:s viktigaste uppgifter hör den geologiska karteringen. P utförde sådan, dock i begränsad omfattning. På Gotland svarade han tillsammans med J E Hede och H Munthe (bd 26) för kartbladen Ronehamn och Hemse, som utkom av trycket på 1920-talet. Deras gemensamma översikt av hela Gotlands geologi har blivit en klassiker. Därutöver publicerade P endast kartbladet Säffle tillsammans med N H Magnusson (bd 24). Likväl skulle hans arbete i Värmland bli av största betydelse för hans fortsatta verksamhet.

I SGU:s tjänst fick P även andra uppgifter, t ex ansvaret för polarutställningen under geologkongressen 1910. Tillsammans med Sernander svarade han för en av kongressens exkursionsguider, den som avsåg Närkes myrar. Denna skulle ha blivit P:s doktorsavhandling, men han hade svårt att fatta det avgörande beslutet och chansen missades. Den formella akademiska karriären stannade därför vid licentiatexamen. P hedrades dock med flera hedersdoktorat.

P:s största insats på torvforskningens område gjorde han i SGU:s tjänst, knuten till dess torvmarkskommission. De problem med energiförsörjningen som uppstod under första världskriget medförde att statsmakterna började intressera sig för landets torvtillgångar som möjlig energikälla, Därför inleddes en systematisk undersökning av Sveriges torvtillgångar, torvinventeringen. P hade 1912–15 tillsammans med Axel Gavelin (bd 16) genom en försöksinventering arbetat ut metodiken för denna större undersökning. Den utfördes till en början inom ramen för SGU:s ordinarie verksamhet, men från 1917 erhölls särskilda medel. Ledningen för projektet anförtroddes åt P.

Torvinventeringen utfördes enligt riksskogstaxeringens modell som en linjeinventering över södra Sverige upp till Värmland-Uppland. Denna kompletterades med en kvalitativ rekognoscering av torvmarker om minst 5 ha, belägna mindre än 5 km från större vägar och järnvägar. Ett mycket stort material bringades samman av den stab på upp till 24 personer som samtidigt arbetade i fält. Till följd av en statlig besparingsaktion fick dock arbetena abrupt avslutas innan planerna fullföljts. Även bearbetningen av materialet drabbades av nedskärningen och endast en första del av slutrapporten blev färdigställd. Blott 13 av ett 60-tal planerade torvmarkskartor gavs ut – alla med P som ansvarig upphovsman.

Då P:s vetenskapliga gärning skärskådas är det framför allt pollenanalysen som bör poängteras. Metoden innebär att man studerar växlingarna i förekomsten av växtpollen, dvs frömjöl, genom en lagerföljd. Dessa växlingar mellan olika arter är desamma eller jämförbara över stora områden och kan användas för att korrelera lager med likartad flora. Med utgångspunkt från nivåer som är till åldern kända, t ex genom arkeologiska fynd, kan metoden användas för datering av andra fynd och för att följa vegetationens och klimatets växlingar under gångna tider. I kombination med den senare utvecklade C14-metoden har pollenanalysen blivit ett av de viktigaste instrumenten för absolut åldersbestämning.

Redan vid slutet av 1800-talet hade vissa forskare, främst den tyske botanisten C A Weber, använt uppskattningar av frekvensen av olika pollenslag vid botaniska undersökningar. I Sverige hade Gustaf Lagerheim (bd 22) vid samma tid börjat studera pollen och identifiera olika arter. Denne var försiktig i att dra slutsatser av vad han fann, men påpekade betydelsen av frekvensökningen av granpollen uppåt i lagerföljderna. Flera andra forskare hade gjort sporadiska iakttagelser av denna typ. Det var emellertid P som drog de fulla slutsatserna av undersökningsresultaten. Han systematiserade studierna och gjorde pollenanalysen till en användbar metod, som snart kom att få en grundläggande betydelse för geologiska och paleobotaniska arbeten samt för tvärvetenskapligt inriktad arkeologisk forskning. Metoden presenterades av P första gången i ett föredrag vid naturforskarmötet i Kristiania 1916. Han utvidgade också metodens användningsområde till att omfatta hela jordklotet, för att därav dra slutsatser om klimatväxlingarna i så avlägsna trakter som Nya Zeeland och Eldslandet. Pollenanalysens grundläggande principer fastlades sålunda av P, även om man får tillerkänna Lagerheim en del av äran såsom inspiratör. Med tiden kom metoden att utvecklas och förfinas av andra forskare, och P följde under sina senare år intresserat dessa framsteg. I det pollenanalytiska arbetet hade P god hjälp av sin andra hustru, Tofsy v P.

När P 1929 lämnade SGU för att tillträda professuren i allmän och historisk geologi vid StH fick han möjlighet att koncentrera sin kraft på ett problemområde som jämte torvmarkerna och pollenanalysen varit hans stora intresse ända sedan ungdomsåren. Under sina torvarbeten i Värmland hade han gjort observationer av en strandvall som fascinerat honom. Han hade också, tillsammans med Munthe, fått i uppgift att utreda frågan om utloppet från Ancylussjön, Östersjöns tidiga sötvattenstadium. Samarbetet mellan de båda forskarna bröts dock och de publicerade samtidigt var sin diger volym i ämnet. Utloppet hade då definierats till de s k Sveafallen i Degerfors. Senare forskning har dock visat att problemet är mer komplicerat än vad både Munthe och P tänkte sig. Sveafallen har i stället utgjort ett öppet sund mellan Ancylussjön och Vänerbassängen. De storslagna erosionsformerna där med bl a mängder av jättegrytor är troligen äldre, bildade av smältvattnet från inlandsisen. Trots dessa senare rön är P:s arbete av stor betydelse. Han använde där pollenanalys och strandlinjeobservationer på ett genialt sätt. I en minnesteckning lyfts också undersökningen om Svea älv fram som P:s "ur vetenskaplig synpunkt viktigaste arbete. Där utnyttjas hans metoder, hans skarpblick och sprudlande fantasi i vidaste utsträckning men dock med måttfullhet" (Lundqvist i Sv geogr årsb 1951, s 101).

Under karteringsarbetet på bladet Säffle gjorde P en mängd observationer av gamla strandlinjer. Dessa tycktes till en början bilda ett kaotiskt mönster, men efter Magnussons detaljstudier av ett närliggande område tycks situationen ha klarnat. En strandlinje framträdde i terrängen tydligare än alla andra. Med rätt eller orätt tolkade P den såsom härrörande från tiden närmast efter Vänerbäckenets isolering från världshavet och den fick utgöra lednivå i en ny typ av diagram som han introducerade. I stället för att som brukligt var markera observationerna i diagrammet efter sitt geografiska läge ritade P in dem i relation till en "säkert" identifierad linje, vilken i diagrammet fick bilda en rät linje. Med relationsdiagrammet lyckades P visa att i området kring kartbladet Säffle stiger landhöjningsbeloppet icke rätlinjigt norrut som normalt är i Mellansverige. I stället skall olika delar av området ha rört sig olikformigt i förhållande till varandra längs brottlinjer i jordskorpan. Många tvivlade på dessa resultat, eftersom identifieringen av lednivån vilade på mycket osäker grund. Frågan fick långt senare aktualitet i samband med diskussionerna om berggrundens lämplighet för förvaring av utbränt kärnbränsle. I undersökningar som då utfördes med annan och modernare teknik bekräftades i princip P:s slutsatser.

I och med framläggandet av arbetet om Svea älv 1928 och undersökningarna från södra Värmland 1929 ansåg sig P ha slutgiltigt utrett landhöjningsproblematiken i Vänerområdet. Han hade redan under torvarbetena på västkusten observerat att det framför allt i Viskans dalgång i Halland fanns gynnsamma förutsättningar för en vidare utforskning av de komplicerade landhöjningsproblemen. P menade att resultaten i arbetena om Vänerområdet skulle kunna vidareutvecklas och tillämpas i mycket större skala om de utvidgades till att omfatta västkustområdet. Därför startade han Viskanundersökningen, ett gigantiskt arbete som skulle sysselsätta honom resten av livet. Avsikten med detta var att utreda orsakerna till den observerade och daterbara förskjutningen nedåt av havsstranden, den landhöjning som fortfarande kan iakttas. Denna förskjutning utgör den kombinerade effekten av landets höjning efter inlandsisens bortsmältande och havsytans höjning som resultat av att de smältande inlandsisarna "fyllde på" havet. P uttryckte detta samband med en enkel matematisk formel, som dock snarast bör ses som ett uttryck för P:s "stora men obesvarade kärlek till matematiken".

Fältarbetena för Viskanundersökningen inleddes 1932 och pågick i många år. De preliminära resultaten presenterades i ett par mindre skrifter samt bl a i ett antal föredrag och diskussionsinlägg. Den slutliga sammanställningen hann dock P aldrig med innan han knäcktes av sjukdom. Vid hans bortgång förelåg stora delar av texten till slutrapporten som ofullständiga manuskript. P överlät slutförandet av publiceringen till sin efterträdare på professuren, C-G Wenner, och denne utgav de två första delarna av arbetet 1955 och 1956 medan en tredje del publicerades av docenten N-A Mörner 1968. Resten av arbetet har förblivit (1996) opublicerat, men Mörner fortsatte undersökningen i fält och utnyttjade även P:s material i sin doktorsavhandling 1969. Senare har det emellertid visat sig att såväl P:s som Mörners slutsatser byggde på ett felaktigt antagande, nämligen att världshavets yta varierat likformigt över hela jorden. Inte heller P:s originella teori om att jordskorpan i samband med landhöjningen varit utsatt för snabba svängningar, "elastiska chocker", har blivit bekräftad. Trots dessa brister framstår P:s Viskanundersökning som ett värdigt monument över en stor forskar-gärning.

P var en inspirerande och elegant föreläsare och en uppskattad populärvetenskaplig författare till bl a exkursionsguider och skrifter för STF. Dessa karakteriseras av ett medryckande, blomsterrikt språk. Han besökte Gotland många gånger under sitt liv och blev en stor vän av ön. Det är därför förvånande hur oengagerad han var när det gällde skyddet av den hotade Lina myr. Till VA:s naturskyddskommitté skrev han ett utlåtande i ärendet som fick ligga till grund för akademiens yttrande och i hög grad bidrog till att ge dödsstöten åt myren. P ville inte använda naturskyddslagen för att rädda dess unika naturvärden, bl a med motiveringen att myren inte var representativ för Gotlands torvmarker.

P hade en väldig kroppshydda, vittnande om hans kärlek till god mat, och kallades ofta helt enkelt Den Store. Även hans sätt att tänka var storvulet med utblickar över jordklotets alla delar. Samtidigt som han närmast kunde beskrivas som egocentrisk var hjälpsamhet en sida av hans personlighet. Den andra sidan var fruktad eftersom han kunde bli våldsamt arg för saker som inte föll honom i smaken. Kanske därför att P var mer intresserad av vetenskapliga problem än av människor fick han inte många elever, men flera framstående kvartärgeologer och kvartärbotanister ingick i den lilla skaran. Därmed fick han även som lärare stor betydelse för utvecklingen inom sina forskningsområden. Som forskare var P briljant, djupsinnig och full av idéer. Han var energisk och viljestark och offrade allt för sin forskning. P är ett av de verkligt stora namnen inom sv kvartärgeologi och även internationellt en välkänd forskare. – En festskrift utgavs i anledning av P:s 60-årsdag 1944 (Geol fören:s i Sthlm förhandl:ar, bd 66, h 3, 1944).