O M Theodor Rabenius

2 Rabenius, Olof Mathias Theodor, sonson till R 1, f 25 aug 1823 i Uppsala, d 24 febr 1892 där. Föräldrar: professor Lars Georg R o Ebba Charlotta Bruncrona. Studentex vid UU 22 mars 39, inskr vt 39, FK 26 april 45, disp pro gradu 5 maj 45, mag 16 juni 45, jur utr kand 22 mars 50, allt vid UU, adelsman vid faderns död 46, auskultant i Svea hovrätt 8 april 50, eo notarie där 14 maj 50, jurisprudentias, oeconomiae et commerciorum docens vid UU 24 maj 51, prof i administrativ rätt o nationalekonomi vid LU 3 juli 54 (tjänstl från 14 nov 60), förordn att som bitr byråchef bereda lagfrågor inom Justitiedep 2 nov 60-63, prof i nationalekonomi o närings-, finans- o politirätt vid UU 2 maj 62–30 aug 89, rektor där ht 67–vt 68, deltog i riksdagen 62–63 (led av särsk utsk), led av komm ang ny gruvstadga aug 72–april 74. – Jur hedersdr vid LU 16 maj 68.

G 1) 29 maj 1866 i Sthlm, Skeppsh, m sin kusindtr Eva Sofia Carolina Bruncrona, f 7 sept 1846 där, d 22 sept 1870 i Uppsala, dtr till kanslisten Kurt Abraham Carl B o Laura Sofia Warberg; 2) 18 april 1876 i Sthlm, Jak o Joh, m konsertsångerskan Ida Olena Teresia Falkman (bd 15), f 22 sept 1849 där, Nik, d 13 sept 1928 där, Hedv El, dtr till brukspatronen o hovdestillatören Carl Johan F (bd 15, s 285) o Sofia Albertina Peterson.

Theodor R var den tredje och siste i den obrutna rad av professorer vid UU:s juridiska fakultet som tillhörde släkten R. Ännu inte fyllda 16 år tog han studenten som privatist med goda betyg, särskilt i de klassiska språken. Eftersom det var i mitten av terminen tog han sedan flera veckor ledigt från allvarliga studier och ägnade odelat sin tid åt att läsa Walter Scotts romaner, som då var på modet, på originalspråket engelska. Början och mitten av 1840-talet var en rik kulturepok i Uppsalas historia och R kom att ingå i kretsen kring Gunnar Wennerberg och Jacob Axel Josephson (bd 20). Till denna hörde också hans generationskamrater Axel Adlercreutz (bd 1), Richard Ehrenborg (bd 12, s 233), Herman Gyllenhaal, Adolf Hamilton och dennes hustru Agnes, född Geijer, Adolf Fredrik Lindblad (bd 23), Carl Malmsten (bd 25) och Julius Rabe. Ofta vandrade man gemensamt till Gottsunda, familjen R:s egendom strax utanför Uppsala.

Eftersom familjen hade god ekonomi, kunde R fritt ägna sig åt humanistiska studier, främst i estetik, historia och de klassiska språken. Efter magisterpromotionen ägnade han sig i likhet med sina förfäder åt juridik och blev 1851 docent vid den juridiska fakulteten efter att som specimen ha författat skriften Om båtsmanshållet. Det var faderns efterträdare på den s k Berchska professuren, Per Erik Bergfalk (bd 3), som kallade honom till docent i de ämnen som hörde till denna, administrativ rätt och nationalekonomi. 1854 blev R professor vid LU i samma ämnen, och när Bergfalk lämnade sin befattning några år senare blev han dennes efterträdare. Under R:s ämbetsperiod inrättades flera specialprofessurer vid UU:s juridiska fakultet och 1877 delades hans tjänst upp i två delar. Han behöll själv den administrativa rätten, medan den tidigare adjunkten vid fakulteten Carl Hammarskjöld (bd 18) fick en nyinrättad professur i nationalekonomi och finansrätt.

R:s vetenskapliga huvudarbete är Handbok i Sveriges gällande förvaltningsrätt, 1–3 (1866–73). Han anses vara den som skapat den sv förvaltningsrätten som ett sammanfattande begrepp. Sin grunduppfattning därvidlag presenterade han med stor tydlighet i uppsatsen Om förvaltningsrättens begrepp, betydelse och handhafvande (1874). Som förebild tog R den i Tyskland företagna övergången från politirätt till förvaltningsrätt. Samtidigt uppfattade han franska rättslärde som grundare av den vetenskapliga förvaltningsrätten.

Vid fastställande av förvaltningens begrepp framstod det för R som riktigare att ta fasta på de faktiska förhållandena än att härleda det på rent teoretisk väg. Han tog sin utgångspunkt i den liberala rättsstaten. I denna fanns en skarp åtskillnad mellan offentlig rätt och privaträtt, och den enskilde tillerkändes en autonom handlingssfär. I förhållande till staten skulle medborgaren inte vara mera rättslös än han var i förhållande till övriga medborgare. Staten och de enskilda medborgarna hade ömsesidiga rättigheter och skyldigheter gentemot varandra och gränsdragningen skulle grunda sig på lagen. "Allt som kan ernås genom medborgarnas egna ansträngningar bör falla utom området för statsmaktens verksamhet." Den rätta vägen att säkerställa detta förhållande var den av Montesquieu förordade uppdelningen av statens verksamhet i verkställande, lagstiftande och dömande. Därvid kom förvaltningsrätten att sammanfalla med statens verkställande funktion.

R ägnade sig huvudsakligen åt det akademiska livet medan hans politiska intresse tycks ha varit svalt. Trots att han från 1846 var huvudman för adliga ätten R deltog han normalt inte vid riksdagarna. När han 1862–63 uppträdde på riddarhuset hängde detta samman med att han fått i uppdrag att bistå Justitiedepartementet med utarbetande av lagförslag. R:s uppgift var att självständigt utforma ett förslag till sjölag. Sedan detta granskats av Justitiedepartementet och HD – med särskild föredragning av R – lades det fram för riksdagen. Frågan behandlades av ett särskilt utskott och där mötte förslaget stark kritik. Vid behandlingen i adelsståndet försvarade statsrådet Fredrik Otto Silfverstolpe och R gemensamt propositionen mot kritikerna Erik Sparre och Knut Olivecrona (bd 28). Den senare, också R:s professorskollega vid UU:s juridiska fakultet, vitsordade under debatten indirekt den stora roll som R spelat genom att karaktärisera denne som författare till lagförslaget, det som senare blev 1864 års sjölag.

Vid den sista ståndsriksdagen 1865–66 lät R som vanligt sig representeras av en annan person genom fullmakt, den ovannämnde Silfverstolpe. Denne röstade för det vilande förslaget till ny riksdagsordning och det är sannolikt att R i förväg hade förvissat sig om Silfverstolpes reformvänliga inställning. R hörde nämligen till de 39 professorer och andra akademiska lärare vid det eljest som konservativt betraktade UU som i slutet av 1865 undertecknade en reformadress med krav på att representationsförslaget skulle antas.

Redan innan R utsågs till ledamot av kommittén för utarbetande av en ny gruvstadga hade han intresserat sig för gruvrätt. Sålunda lanserade han i skriften Om eganderätt till grufvor (1863) en ny teori i ämnet, senare betecknad som "överlåtelseteorien". Utgångspunkten för denna var att staten måste anses vara ägare av de mi-neraler som är möjliga att inmuta. Genom en mutsedel överlåter staten denna äganderätt till enskilda, främst då den som gjort fyndet, under förutsättning att denne på vederbörligt sätt anmält sin upptäckt. Det styrande skulle, enligt R, inte vara äganderätten utan produktionens befrämjande.

R hade starka estetiska intressen och hyste ett särskilt intresse för musik. I Uppsala var han en av stiftarna av Sångsällskapet Orphei drängar och av Filharmoniska sällskapet. Han var därtill under många år inspector musices. "Han kunde spela oändligt med vacker musik ur minnet" (Hamilton, s 91). I yngre dagar var R levnadsglad och skämtsam, inte utan en viss läggning för practical jokes. Som äldre genomgick han dock en svår nervsjukdom och kom att alltmer uppfattas som ett original.