Paykull, släkt

Paykull, släkt, känd sedan 1300-talet. Jürgen Paytkull (d tidigast 1569) kom genom sitt äktenskap i besittning av godset Innis i S:t Jacobi sn i Wierland, Estland. Han var farfar (Genealog Handbuch; jfr Gustaf Carl P:s anvapen enl Klingspor och Schlegel; annorlunda Elgenstierna) till generallöjtnanten, sedermera riksrådet Jurgen P (P 1), som blev friherre 1651, och dennes systrar, av vilka en blev mor till k rådet, fältmarskalken och generalguvernören greve Jurgen Mellin (bd 25, s 393). P 1 var i sitt äktenskap med en syster till riksråden Krister och Bengt Horn (bd 19) far till ryttmästaren Gustaf Carl P (1653–76). Gustaf P ägde Innis (Red:kornmissionens i Estland arkiv). Han stupade i slaget vid Lund, varigenom släktens första sv friherrliga gren dog ut.

Redan 1508 hade godset Türpsal i Jewe sn i Wierland förvärvats av Brant Paytkulls (d tidigast 1474) son Hans Paytkull (d tidigast 1540), som var far till Jurgen Paytkull på Innis. Türpsal ärvdes (Johansen) av den senares bror Johann Paytkull (d tidigast 1572). Dennes sonsons son Johan Friedrich P (d tidigast 1684) på Türpsal har förmodats vara far till den sachsiske generallöjtnanten Otto Arnold v Paykul (P 2), men detta har ej kunnat bevisas (Genealog Handbuch, 1, s 720). Säkert är, att Johan Friedrich P var far till Friedrich Reinhold P (1659–1730) på Türpsal, som deltog i striden vid Systerbäck 1703, var rysk fånge 1710–22 efter Viborgs kapitulation och fick överstes avsked 1724. Han var gift med en syster till fältmarskalken Berend Otto Stackelberg. Från den yngre av deras båda söner, Hans Heinrich P (1700–81) härstammade en släktgren som hade Türpsal som sätesgård ända till 1815, varefter det ärvdes av ättlingar på spinnsidan.

Hans Heinrich P:s äldre bror Johan Friedrich P (1692–1718) deltog i slagen vid Lesna 1708, Poltava 1709 och Storkyro 1713 och blev kapten 1718. Hans son Carl Fredrik P (1719–89) naturaliserades som sv adelsman 1756, deltog i pommerska kriget, befordrades till major 1763 och tog avsked 1768. Efter Gustav III:s statsvälvning 1772 var han en av dem som var missnöjda med den nya regimen, och ännu 1786 besökte han ofta den ryske ministern i Sthlm. 1757 hade han köpt Valloxsäby i Östuna sn i Uppland, som länge ärvdes av ättlingar till honom.

Hans son kanslirådet och hovmarskalken Gustaf v P ( P 3) på Valloxsäby blev vid Karl XIV Johans kröning 1818 friherre enligt 37 § RF. Dennes son friherre Johan Gustaf v P (1798–1868; skrev sig själv utan "von") på Valloxsäby var efter verksamhet som legationssekreterare i bl a Khvn och Florens förste sekreterare i k kabinettet 1832–40. Han har efterlämnat memoaranteckningar i arkivet på Valloxsäby och i Sävstaholmssamlingen II, vol 91, RA. Vissa av de senare publicerades med titeln Tre statsministrar för utrikes ärendena under konung Karl XIV Johans regering (1882) av hans halvbror kammarherre Carl Samuel Paijkulls (1808–68) – fältmarskalken J A Sandels' systerson — son kaptenen friherre Lars Gustaf v P (1835–99) på Valloxsäby. Denne publicerade också Om handgeväret och skjutkonsten (1861), Anteckningar om Sveriges försvarsväsende (1871), Sv och utländska mynt, mått, mål och vigter jemte redogörelse för metersystemet (1875), De europeiska härarnes ingeniörsväsende, 1–2 (1876–77), Minnen från ett af Söderns länder (1881) och Skön Alfhild och prinsessan Yngva (1882). I sitt första äktenskap — med en sondotter till J J Anckarström (bd 1) och syster till Rudolf Walls hustru — var Gustaf v P far till bl a den radikala stockholmsläkaren Syster Selma Eleonora (Lilly) P (1870–1951), gift med överläkaren Nils Gideon Holmin. En samling brev till henne 1935–48 från skriftställaren Ida Bäckmann har donerats till KB.

Lars Gustaf v P:s yngre bror Carl Wilhelm Paijkull (1836–69) blev magister i Uppsala på avhandlingen Om de lösa jordlagren i en del af mälaredalen (1860), 1861 docent i geologi, 1866 adjunkt vid Nya elementarskolan i Sthlm och 1867 folkskoleinstruktör i Östergötland. Han skrev också bl a Försök till lärobok i mineralogi och geologi för elementarläroverken (1865), En sommar på Island (1866), Istiden i Norden (1867), Lärobok i naturläran för folkskolan och hemmet (1868) och Stenriket, kort vägledning för undervisningen i folkskolan (1868). Han var gift med Fredrika (Fredrique) Augusta Paijkull, f Broström (1836–99), som blev pionjär för folkhögskolor för kvinnor, 1870–72 i Samuelsberg vid Motala och från 1873 vid Hälsan intill Helsingborg. Den senare flyttades 1876 till det närbelägna Tågaborg men lades ned 1879.

Lars Gustaf v P:s och Carl Wilhelm Paijkulls yngre bror Sigurd Reinhold Paijkull (1849–84) blev fil dr i Uppsala på avhandlingen Mineralogiska notiser (1875) och drev senare i Sthlm kemisk fabrik och laboratorium samt handel med mineralier och malmer, som han 1881 överlät på ab Fortuna, vars VD han blev. Sigurd Paijkull publicerade också Mineralogi och geologi för skolan och hemmet (1879).

Den sista av släktens baltiska grenar dog ut 1890, men den sv fortlever.