Adolph Murray

3 Murray, Adolph, bror till M 1 o M 2, dp 4 febr 1751 i Sthlm, Ty, d 6 maj 1803 i Uppsala. Inskr vid UU 20 juni 64, ämnessven i VA 13 maj 67, tf prosektor i anatomi i Sthlm 70, filos ex vid UU 7 juni 71, MK 29 juni 71, ML 26 nov 71, disp pro gradu 25 maj 72, MD 15 juni 72, allt vid UU, anatomie prosektor i Sthlm 13 april 74, prof i anatomi o kirurgi vid UU 21 juni 74 (tilltr 6 dec 76), rektor där 83 o 94, förste livmedikus n h o v 99, kir mag 12 febr 99. - LVS 77, LVA 80 (preses 94).

G 1) 4 juni 1783 i Uppsala, Domk, m Hedvig Charlotta Aurivillius, f 12 nov 1760 där, ibid, d 1 maj 1788 där, ibid, dtr till prof Carl A o Eva Ulrica Ekerman; 2) 23 okt 1789 m Anna Sophia Lamberg, f 19 aug 1762 i Gbg, Domk, d 10 febr 1820, dtr till biskopen Erik L o Anna Helena v Troil.

Redan som barn visade M intresse för naturvetenskap och medicin. Linné, som ansåg M vara mycket lovande, antecknade 1771 i medicinska fakultetens protokoll att M var "väl ung, mycket kvick med oförlikneligt minne och ganska flitig; hade gjort mera progresser uti anatomien och historia naturali än de flesta andra". M vistades också flera somrar hos Linné på Hammarby. Under dennes presidium försvarade han en avhandling om snäckornas indelning.

M kom snart att särskilt intressera sig för anatomi, en vetenskap som dittills i stort sett varit missaktad. I Uppsala hade visserligen Olof Rudbeck d ä och hans lärjunge Lars Roberg gjort anatomiska demonstrationer i Theatrum anatomicum i Gustavianum, men dessa var sällsynta och upphörde snart, inte minst på grund av svårigheten att få tag på lik. I Sthlm, där det var lättare att erhålla sådana, hade linnélärjungen Roland Martin (bd 25) erhållit en professur i anatomi, underställd Collegium medicum. Hos honom studerade och föreläste M i flera år.

I sin gradualavhandling behandlade och löste M ett problem som särskilt intresserade A v Haller, hos vilken Martin studerat. Det gällde om hjärnans infundibulum, dvs den trattlika utbuktningen på hjärnans undre yta från tredje ventrikeln, var ihålig eller inte. M påvisade att så inte var fallet och uppmärksammades därigenom internationellt.

1772 gav sig M ut på en studieresa som varade i fyra år. I Göttingen, där M bodde hos sin bror Johann Andreas M (M 1), studerade han särskilt v Hallers anatomiska preparat och fick ett lärorikt umgänge med en av tidens stora kirurger A G Richter. Efter att ha varit i staden nio månader ankom M i aug följande år till Paris, där han hade stor nytta av ett lovordande rekommendationsbrev från Linné. Vistelsen i Paris varade åtta månader under intensivt umgänge med stadens ledande kirurger och anatomer och dagliga besök på de stora sjukhusen Charité och Hotel-Dieu. Våren 1774 begav sig M till Schweiz via Lyon, Avignon och Montpellier, där han vid universiteten fick ytterligare kunskap i bla punktering och starrskärning. I Geneve blev han tillsammans med C A Plommenfelt vänligt mottagen av Voltaire. I Bern fick M träffa v Haller, som "slöt honom till sitt hjärta som en far och underviste honom uti sin stora konst att följa naturen på spåren genom förträffliga experimenter" (Gadelius). M:s vidare färder genom Italien, Österrike, Ungern, Böhmen, Preussen och Sachsen gav också upphov till många värdefulla kontakter.

Vid M:s återkomst till Sverige var hans utsikter till en lyckosam akademisk bana goda. Han var säkerligen medveten om detta, då han avslog åtminstone ett erbjudande om professur i Tyskland. Genom initiativ av den inflytelserike läkaren i Sthlm Casten Rönnow utnämndes M till en nyinrättad professur i anatomi och kirurgi i Uppsala, varvid Rönnow lovade att bidraga till lönen. För M började därmed en framgångsrik tid vad gällde både undervisning och forskning. I föreläsningarna var han alltid mån om att ge den vetenskapshistoriska bakgrunden till sitt ämne och utvecklade det med pedagogisk skärpa. Han åtog sig också gärna enskilda föreläsningar i finare anatomi, fysiologi och kirurgi. Särskilt när det gällde operationer, i både teori och praktik, tillämpade han forskningens senaste framsteg. Det sades om M att han kände obehag vid att operera levande människor, under det att han i anatomisalen var i sitt esse. Här stimulerade han sina lärjungar genom en ovanligt medryckande framställningskonst under demonstration och repetition.

Som forskare framträdde M i första hand genom den mängd dissertationer som framlades under hans presidium; en av de viktigaste var beskrivningen av Fontanas kanal i ögat. M:s främsta bidrag på svenska är Afhandling om anatomiens framsteg i nyare tiden, som utgjorde hans mycket omfångsrika presidietal i VA 1794. M målade där upp ett mäktigt panorama alltifrån Vesalius, Olof Rudbeck och v Haller fram till de senaste forskningsresultaten inom fysiologi och djurkemi. Med tillfredsställelse konstaterade han också hur anatomin nått en aktad ställning.

M var allmänt beundrad som forskare. Han tycktes snar både till beröm och klander och ansågs rättvis men var ganska fruktad av studenterna. I konsistoriet i Uppsala var han knappast omtyckt. Även i smärre kontroversiella frågor eller där det gått prestige i ärendet kunde han visa sig hård och otillgänglig för argument. J Berzelius råkade under sin tidigaste akademiska bana ut för att bli ett offer i maktkampen mellan M och den stridbare och originelle Johan Afzelius, vilket ledde till ett häftigt utbrott av Berzelius mot M. Detta mötte emellertid M, mot vanligheten kan man förmoda, med lugn vänlighet. M:s botaniska kollega C P Thunberg, som själv inte var främmande för gräl, karakteriserade M som häftig och orolig, självklok och härsklysten (Lindroth 1981, s 152), medan andra avundsjukt konstaterade, att M gärna umgicks med de förnäma i samhället. Till detta bidrog M:s honorära utnämning till förste livmedikus. Inom VA hade M ett högt anseende och 1838 präglade akademin en av M Frumerie utförd medalj över honom.

M var lång och mager. På en karikatyr av Sergel ses M gänglig och framåtlutande med stor näsa. Femton år före sin död förnam M ett obehag som han diagnostiserade som pulsåderbråck. Detta brast i samband med att M fick bältros och förorsakade hans död. Preparat av hans kropp kom efter noggrann obduktion som studieobjekt till de anatomiska samlingarna vid universitetet.