Erik G Müller

Müller, Erik Gottlieb, f 5 aug 1866 i Helsingborgs stadsfors, d 15 juli 1923 där, ibid (skriven i Kungsh, Sthlm). Föräldrar: hamnkassören Frans M o Maria Elisabeth Forsberg. Mogenhetsex vid h a l i Helsingborg 23 maj 84, inskr vid LU 12 sept 84, med fil ex 30 maj 85, amanuens vid anatom o histolog instit:erna febr 86-febr 89, MK 23 febr 89, allt vid LU, inskr vid Kl 3 febr 90, tf lär i histologi sept 91, ML 30 maj 94, tf eo prof i histologi 23 aug 94, disp 5 okt 94, eo prof i histologi 10 maj 95, MD 31 maj 95, prof i anatomi från 14 april 99, led av förvaltn:nämnden 00—07 o 17, av biblioteksnämnden 00—23, av kollegienämnden 09—18, allt vid Kl, lär i anatomi vid Tandläkarinst i Sthlm från 99, led av Sv sällskis för med forskn vetensk nämnd 03—07, av styr för Aftonbladet ab 03—07, inspektor för Naturhist riksmuseets etnograf avd 06—07 o från 13, för zoolog avd 15—20, för vertebrat o paleolog avd där 20—23, led av Sv läkare-sällsk:s nämnd 06—07 o 10—11, sekr i läkare-sällsk 07—10, ordf där 15—16, ordf i sällsk:s medhist sektion 19—23, led av VA:s berednrutsk från 09, fullm i Nobelstiftelsen från 10, led av styr för Veterinärhögsk från 12, inspektor för Kristinebergs zoolog station från 17, v ordf i Sv Linnésällsk 17, ordf där från 19, led av komm ang det akademiska befordnväsendet dec 18—juli 22. - LVA 05, LFS 05, LVS 19.

G 17 april 1896 i Gävle stadsförs m Gertrud Theresia Birgitta Svinhufvud, f 3 juli 1876 i Söderhamn, d 21 april 1949 i Sthlm, Engelbr, dtr till majoren Daniel Christian Wilhelm S o Paulina Selma Katarina Altberg.

Erik M visade mycket tidigt utpräglad håg och fallenhet för vetenskapligt arbete. Redan under skoltiden hade han sålunda börjat utföra anatomiska dissektioner, och han fortsatte därmed under de medicinska studierna. I Lund fäste sig inom kort anatomiprofessorerna H Lindgren (bd 23) och C M Fürst (bd 16) vid hans ovanliga begåvning och flit. Tidigt företog M sin första utländska studieresa som gick till Leipzig, där han sommaren 1887 studerade deskriptiv och topografisk anatomi under W Braune och embryologi hos den kände schweiziskfödde anatomen W His. Här fick M uppslaget till sitt första vetenskapliga arbete, vilket behandlade problem rörande blodkärlsmuskulaturens utveckling. Hemkommen från denna resa kastade sig M in i ett intensivt vetenskapligt arbete vid sidan av studierna, och han publicerade under de närmast följande åren fem arbeten inom körtel-och nervhistologins områden, varav ett par om spinalgangliernas byggnad och ett om parasiten Cercomonas intestinalis i tunntarmen hos människan.

I början av 1895 studerade M mikroskopisk anatomi hos W Flemming i Kiel, och under sommaren s å arbetade han hos berlin-anatomen och antidarwinisten O Hertwig, med vilken han kom att knyta en livslång varm vänskap. Redan tre år tidigare hade M upptäckt de intracellulära kapillärkorgarna i magslemhinnans beläggningsceller. Denna upptäckt ledde vidare till studier över olika körtlars byggnad och funktion, och resultaten av dessa offentliggjorde M i gradualavhandlingen Om inter- och intracellulära körtelgångar.

M hade redan före sin licentiatexamen ombesörjt undervisningen i histologi vid KI, och omedelbart efter examen förordnades han till professor för att kort tid därefter utnämnas till eo professor i samma ämne vid institutet. Fem år senare blev han professor i anatomi vid Kl efter hård konkurrens med W Hultkrantz (bd 19), sedermera professor i detta ämne i Uppsala.

Redan före sekelskiftet hade M börjat studera magsäckens och tunntarmens läge- och formförhållanden hos människofostret, och hans resultat rörande dessa väckte stor uppmärksamhet men ledde också till en del kritik och polemik. Andra områden för M:s forskningar låg inom extremitetsartärernas, främst armartärernas, anatomi hos däggdjuren och framför allt inom utvecklingsläran och det autonoma nervsystemet. Det sistnämnda problemområdet brottades han med ännu på senare år, och ett arbete om sympaticusnervens ursprung hos kycklingar publicerades först efter hans bortgång. I ett föredrag i Sv läkaresällskapet endast drygt fyra månader före sin död gav M en sammanfattning av sina studier över uppkomsten av det sympatiska nervsystemet.

M var en engagerad och stimulerande lärare, och han betonade i sin undervisning anatomins grundläggande betydelse för den blivande läkaren. Han hävdade att anatomin var den grund varpå hela den praktiska medicinen vilade. Endast genom en noggrann kännedom om den normala människokroppens byggnad kan läkaren förstå, igenkänna och behandla dess sjukliga förändringar. Den viktigaste uppgiften i undervisningen var enligt M att bibringa den blivande läkaren en levande bild av människokroppens inre, så att denna bild åtminstone i allmänna drag kvarstod under hela den aktiva verksamhetsperioden. Då den s k medicofilen avskaffades genom 1907 års medicinska examensstadga, lyckades M genomdriva, att en kurs i jämförande anatomi infördes, och han författade en lärobok i detta ämne, vilken av hans samtid ansågs vara en av de bästa i världen. M följde i sin undervisning det sv undervisningssystem i anatomi, med katedrala föreläsningar, dissektioner och med kunskapskontroll genom demonstrationer och förhör, vilket enligt M själv hade grundats av R Martin (bd 25) och som hade utvecklats och fullkomnats vid KI främst av A J Retzius. M använde sig aldrig av skioptikonbilder, fotografier eller mikrofotografier utan endast av teckningar och målningar, och allra helst lät han genom egna teckningar på svarta tavlan de anatomiska detaljerna växa fram inför auditoriet. Han hade en särskild förmåga att med kraftiga streck lämna klara, enkla och generella minnesbilder av de olika kroppsdelarnas allmänna uppbyggnad, kompletterade med en livfull beskrivning beledsagad av hans karakteristiska modellerande handrörelser.

M:s intressesfär omspände vidare fält än enbart det medicinska. Han manifesterade ofta sin oro för att låsa fast och stänga in sig med en specialuppgift och därigenom förlora de stora sambanden. Vid sidan av medicinen torde han sålunda genom sin vida anknytning till fysiologin ha varit en av sin tids kunnigaste biologer i vårt land. Under senare år ägnade han sig åt medicinens historia. Därjämte intresserade han sig speciellt för filosofi, och han besatt en omfattande beläsenhet inom båda dessa ämnesområden. I sin filosofiska inriktning stod han i vissa avseenden Schopenhauers idéer nära, även om hans livsbejakande natur stod långt ifrån dennes pessimistiska världsuppfattning, och i metafysiska frågor torde M ha delat Spinozas panteistiska åskådning.

M värjde sig energiskt mot en rent mekanistisk uppfattning av livsfenomenen, och inom utvecklingsläran synes han närmast ha anslutit sig till den av bl a Hertwig torgförda uppfattningen, att det för den levande substansen särskilt kännetecknande var en särskild organisation, vilken aldrig kan förklaras rent fysikaliskt, "lika litet", hävdade M, "som man kan förklara ett urverks mekanism av en aldrig så noggrann analys av metallens kemi". Han förfäktade sålunda i denna fråga närmast en neovitalistisk uppfattning. I denna vetenskapsfilosofiska inställning hade han tagit starkt intryck av den österrikiske fysikern och filosofen E Mach.

M:s intresse för medicinens historia betingades inte i första hand av intresse för personer och händelser, utan han ansåg att det var den historiska utvecklingen, som var det väsentliga. Beträffande sin egen vetenskap framhöll han med eftertryck, att "kännedomen om den historiska utvecklingen är nödvändig för ett vetenskapligt studium av anatomien". Detta hindrade honom inte från att författa finstämda minnesrunor över Linné, A J och G Retzius, C Flensburg, O Hertwig och E Hultgren.

Linné och dennes livsgärning ägnade M ett livslångt intresse. Han var en av stiftarna av Sv Linnésällskapet 1917, från början dess v ordförande och redan efter ett år ordförande, en post som han innehade intill sin bortgång. M lämnade flera vägande bidrag till linnéforskningen. Hans studier gick bl a ut på att sätta in Linné som systembildare inom medicinen i sitt allmänbiologiska sammanhang, och han hävdade därvid bla att Linné i sin sjukdomslära, så som den presenteras i hans skrifter Genera morborum och Clavis medicinae, upptagit många idéer från antiken, medan man däri ej finner mycket av de närmast föregående epokernas kemiatriska och fysiatriska teorier. M har bla också ägnat sig åt Linnés båda uppsalaperioder samt brevväxlingen mellan Linné och dennes vän A Bäck, ur vilken han tyckte sig kunna utläsa, att det var deras humanitet och intresse för det allmännas väl, som utgjorde den kanske viktigaste föreningslänken dem emellan. M:s förhoppning redan 1917 var, att sällskapet varje år i Uppsala skulle fira en Linnédag, vilken för Uppsala skulle bli vad Goethedagen var for Weimar.

Kärleken till naturen och till naturforskningen parad med en utpräglad plikt- och ansvarskänsla var en mäktig drivfjäder för M:s insatser. Till sin natur var han ganska sluten. Det var ej lätt att komma honom närmare inpå livet, och han har karaktäriserats som "en ganska barsk representant för den akademiska visdomen" (Forssell). Hans livssyn var konservativ, och han hyste stor respekt för former och laga ordning. Hans uppfattning av världen och människorna torde ha varit ganska pessimisitisk utan att dock präglas av inslag av melankoli. Med sin skapande fantasi, sitt kritiska omdöme och sin förmåga att snabbt se de väsentliga och betydelsefulla sammanhangen i naturen ägde han ett utpräglat forskartemperament, och han strävade efter att även hos andra väcka intresse för forskning.