Carl M Fürst

Furst, Carl Magnus, f 14 dec 1854 i Karlskrona (Am:förs), d 12 april 1935 i Lund. Föräldrar: 1:e bataljonsläk Carl Absalon Furst o Betty Wilhelmina Hubendick. Studentex vid Karlskrona h elementarlärov 5 juni 1874, inskr vid Uppsala univ 9 okt s å, med fil ex där 29 maj 1876, innehade olika militärläk: tjänster 1878–83, med kand vid Karol inst 24 maj 1882, inskr vid Lunds univ 19 sept s å, med lic 13 maj 1885, tf prosektor i anatomi 29 sept 1885–14 dec 1888, disp 29 sept 1886, med dr 28 maj 1887, eo prof i anatomi o histologi samt prosektor 14 dec 1888, förestod prof:ämb i anatomi vt:rna 1897–1902 o ht 1902—2 dec 1904, prof i samma ämne 2 dec 1904–31 dec 1919, allt i Lund. Ordf i styr för Tekn skolan o Lunds arbetareinst 1893–1913, ordf i Med fören i Lund 1894–1915, sekr i Lunds läk:sällsk 1897–1902, led av kommittén för GCI:s omorganisation 1910, av styr för Alnarps lantbruksinst 1911–27, ordf i Etnol fören i Lund 1912, led av dir för Lunds hospital 1919–23. – LFS 1890 (ordf 1904–05, sekr 1911–33), RNO 1898, LVA 1908, med hedersdr vid univ i Kristiania 1911, KNO2kl 1915, KNO1kl 1922, hedersdr vid univ i Padua s å, HedLVHAA 1924, LHVL 1927, KmstkNO 1933, fil hedersdr vid Lunds univ 31 maj s å, HedLFS 1934, led o HedL av en mängd utl lärda sällsk.

G 22 dec 1885 i Kristiania (Grönlands förs) m Hanna Olga Haanshus, f 22 febr 1863 där (ibid), d 15 sept 1938 i Lund, dtr till apotekaren Ole Andreas H o Jöhanne Christiane Olberg.

Under inflytande av sina lärare S Lovén och G Retzius började Carl F redan som ung medicinare intressera sig för vetenskapligt arbete. Det skulle också bli honom förunnat att under ett långt liv som vetenskapsman och kulturperson göra en mängd värdefulla och bestående insatser inom skilda forskningsområden och arbetsfält.

F:s första vetenskapliga arbeten, utförda under de tidigare studieåren i Sthlm, berör olika anatomiska och histologiska frågeställningar samt problem inom missbildningsläran. Så beskriver han ingående den anatomiska och histologiska byggnaden av åderhinnan och näthinnan, nerverna i regnbags-hinnan, bröstorganens inbördes läge, magsäckens vener samt ärftliga anomalier, finger- och tarmmissbildningar och den kranie-och hjärnmissbildning som går under namnet mikrocefali. Sedan han förvärvat en efter tidens måttstock gedigen specialutbildning i anatomi och histologi, återkommer han vid flera tillfällen till samma eller närliggande problem, som nu penetreras djupare. Han analyserar också nervskidans byggnad, hår- och flimmercellerna, vissa detaljstrukturer i cerebral- och spinalganglierna. sädeskropparnas struktur och utveckling (akad avh) samt knäledens och vadbenets utveckling. Vissa särdrag i skelettets utformning skildras även, och några arbeten ägnas åldrandets anatomi och biologi. Samtliga dessa arbeten inom det ämnesområde som F satts att företräda är typiska produkter av dåtidens anatomiska forskning, mönstergillt utförda och präglade av en förträfflig observationsförmåga. De vunna resultaten är också ännu i dag i stort sett bestående, även om en modern tids ökade tekniska resurser tillåtit oss att mera djupgående tränga in i problemställningarna och därigenom göra nya landvinningar.

Likväl var det kanske ej som renodlad anatom och histolog som F kom att nå sin internationella ryktbarhet, och det kan ifrågasättas, om ej hans vetenskapliga håg och fallenhet i verkligheten låg mer inom det humanistiska och kulturhistoriska området. Under sina tidiga Sthlmsår hade F – sannolikt genom förmedling av G Retzius – kommit i förbindelse med H Hildebrand och A Hazelius, och genom dem länkades hans intresse in på historiska, arkeologiska och etnografiska spörsmål. Det är därför ej ägnat förvåna, att vi i F:s tidigaste produktion från Sthlmstiden möter arbeten om hällristningar, sten- och ryggåsstugor. Detta tidigt dokumenterade varma intresse för sv kulturhistoria i vidsträckt bemärkelse kom att sätta sin prägel på F:s hela framträdande i den samtida vetenskapliga och kulturella debatten. Men han omsatte det även i egen praktisk forskargärning inom två viktiga områden, medicinens historia och antropologin, något som blev hans vetenskapliga lyckokast.

Som medicinare hade F naturligtvis särskilda förutsättningar att kunna göra sig gällande inom den medicinhistoriska forskningen, men bidragande därtill var också hans lent personliga och mänskliga kvalifikationer, en utpräglad känsla för traditioner, en stark samhörighetsförnimmelse med en gången tids människor och vördnad inför deras verk samt slutligen – som en yngre och nära vän (G Backman) framhåller – »ett märkvärdigt sinne för namn, årtal och släktförbindelser». Det synes ej heller osannolikt, att han i sin medicinhistoriska gärning stimulerades av vetskapen om sitt eget unika medicinska påbrå, med fadern, farfadern och farfaderns fader som framstående sv läkare. F fick för övrigt uppleva, att även sonen Carl Andreas blev läkare (se släktart), däremot ej, att också två av dennes söner valde samma yrke. Framförallt var det anatomins och medicinens historia vid Lunds universitet som fångade F:s intresse. På ett högst levande sätt målade han sina personhistoriska porträtt av bl a Kilian Stobæus, Anders och Gustaf Retzius, Arvid Henrik Florman, Nils Rosén v Rosenstein och Victor Odenius. Han publicerade vidare medicinhisioriskt betydelsefulla brevsamlingar och medicinhistoriska notiser bl a om omskärelsen och om trepanation och artificiell deformering av kraniet. F var även initiativtagaren till den medicinhistoriska utställningen i samband med Sv läkaresällskapets 100-årsjubileum 1908.

Som antropolog var F utan tvekan en av sin samtids främste. Han kan också betecknas som skaparen i vårt land av en särskild gren av antropologin, den historisk-arkeologiska antropologin, vars problemställningar antingen direkt dikteras av historikern-arkeologen eller bearbetas i intim samverkan med denne. Sina märkliga rön inom detta forskningsområde framlade F bl a i sin populärt hållna bok »När de döda vittna» (1920), ett verk som blivit något av en förebild för senare liknande framställningar. Vida känd blev F genom sina antropologiska undersökningar av skelettresterna efter biskop Andreas Sunesson, Karl XII, Magnus Ladulås, Karl Knutsson, heliga Birgitta och Birger jarl.

Sina mest betydande vetenskapliga insatser gjorde F dock inom den klassiska antropologin. Att vi i dagens läge, med de revolutioner i de globala befolkningsförhållandena som inträffat till följd av de stora krigen och utvecklingen av de snabba kommunikationerna jordens länder emellan, ser med något annorlunda ögon på antropologin, dess ändamål och möjligheter, förringar på intet sätt vad F inom detta område uträttat. Redan 1922 publicerade han tillsammans med sin förutvarande lärare G Retzius det mäktiga verket »Antropologia Suecica», i vilket den sv kroppsbyggnadstypen och dess variationer statistiskt analyseras på basis av mätningar på mer än 45 000 värnpliktiga. Många och omfattande undersökningar av sv skelettfynd från stenåldern, järnåldern och medeltiden bär även F:s signatur, likaså en serie större bearbetningar av utländskt material från bl a Grönland och det förhistoriska Grekland och Cypern. Målsättningen i samtliga dessa arbeten är alltid att lämna en fyllig redovisning, karakterisering och analys av materialet för att kunna nå fram till rasdiagnostiska konklusioner. Inte minst den måttfullhet och försiktighet som kännetecknar de många gånger ömtåliga diskussionerna skänker dessa arbeten bestående värde. Den antropologiska tekniken och metodiken förbättrade F med konstruktioner av ett flertal sinnrika mätinstrument samt genom att införa dels indextabeller, dels en originell metod för gruppering av materialet på grundval av kraniets tre kardinalindices.

K Fysiografiska sällskapet i Lund ägde i F en varm förespråkare och hängiven ledamot. Under sina 22 år som sällskapets sekreterare tog han många framsynta initiativ för att bl a stärka traditionsbanden inom sällskapet och förbättra dess forskningsbefrämjande verksamhet genom tillskapande av vetenskapliga fonder.

Som akademisk lärare var F både varmt avhållen och mycket respekterad av sina lärjungar, som beundrade det stora personliga intresse han städse visade dem. G Backman säger om honom: »Han ägde en sällsport vänsäll och trofast karaktär och lika högrest och nobel, som han var till det yttre och till hela sitt personliga framträdande, lika högrest och nobel var han ock till sin andliga läggning».

Trots en till följd av retinalblödningar försämrad syn under de senaste levnadsåren verkade F in i det sista med andligt obruten kraft. Något över 80 år gammal avled han stilla i sitt hem i Lund 12 april 1935.