Möllersvärd (Möllerswärd), släkt

Möllersvärd (Möllerswärd), gren av den tyskbaltiska adelssläkten Möller (Moeller). Uppgiften, att denna släkt skulle härstamma från Thüringen och vara känd sedan 1200-talet, har visat sig härröra från förfalskade urkunder (Aminoff). Säkert är endast, att den sedan 1533 innehade godset Kondo i Torma sn i Dorpats krets, Livland. Christopher Möllers änka fick 1600 bekräftelsebrev på detta gods av hertig Karl. Deras son (Biographica: Möller) Andreas Möller (d 1625) måste som barn fly, då familjens hus brändes av polackerna, och stupade vid Lixenhof nära Dünaburg som kornett vid Åbo läns kavalleriregemente. Han var i äktenskap med en sondotter till biskop Paulus Juusten (bd 20) far till Henrik Möller (d 1664), som deltog i sjökriget mot Danmark 1644, hade garnisonstjänst i Tyskland under trettioåriga krigets slutskede, var med i Karl X Gustavs polska och danska krig, fick sv adelsbrev 1654 och befordrades till major 1658. Den sistnämndes son fänrik Anders von Möller (d 1675) gifte sig med arvtagerskan till säteriet Mäntsälä i Mäntsälä sn i Nyland, som ärvdes av hans ättlingar ända till 1800-talets förra hälft och en tid kallades Möllerhof. Han var far till ryttmästaren Carl Henrik Möller (f 1671 eller 1672; d 1714), som stupade i slaget vid Storkyro.

Carl Henrik Möllers son kapten Carl Johan Möller (1704–66) deltog 1742 i kriget i Finland och blev far till Carl Adolph Möller (1744–1828). 1771 ansökte denne liksom hans yngre syskons förmyndare hos K M:t om att ätten skulle få ändra sitt namn till M, enär med dem obefryndade personer med namnet Möller för "nesliga gärningar" dömts till spö, halsjärn, straffarbete och avrättning. Denna ansökan beviljades 1772. Carl Adolph M hade deltagit i pommerska kriget och gjort resor till bla Cuba, Godahoppsudden, Batavia och Kanton 1765–67 i bl a Ostindiska kompaniets tjänst. Som adjutant hos J M Sprengtporten i Finland var han dennes närmaste medhjälpare vid Gustav III:s statsvälvning i augusti 1772, bl a vid häktningen av riksrådet Christian Reuterholm (jfr bd 1, s 616). Månaden därefter blev M löjtnant och riddare av Svärdsorden. 1781 fick han majors avsked. Vid riksdagen 1786 lyckades oppositionspartiet utesluta M vid elektorsvalen, då han misstänktes vara spion åt konungen. Vid krigsutbrottet 1788 blev han överadjutant hos denne, och sedan svenskarna ockuperat ett stycke ryskt land öster om Kymmene älv, förordnades han som v landshövding där. Vid riksdagen 1789 var M en av dem som med namnunderskrift intygade sanningsenligheten i lantmarskalken Charles Emil Lewenhaupt d y:s (bd 22) klagoskrift mot riddarhusoppositionen. 1790 fick han landshövdings n h o v. I samband med sin vistelse i Sthlm för 1786 års riksdag blev M bekant med skalden Bengt Lidner (bd 22), som skrev en dikt till hans hustru och under sin finska resa besökte honom på Mäntsälä 1787. Dennes brev till honom och hans hustru 1786–89 (tr bland Lidners Samlade skrifter) har bevarats i det Nordenskiöldska arkivet på Frugård i Mäntsälä sn (jfr Estlander 1877: 1, s 25, o Walde; nu hos Nordenskiöldättlingar i Sthlm), och M har efterlämnat en volym med avskrifter av brev och dikter av Lidner (Wallén).

Carl Adolph M:s son Carl Magnus M (1775–1846) deltog i krigen 1788–90 och 1808–09 samt var 1795–1805 ridpage hos Gustav IV Adolf, som han 1800 följde på resan till S:t Petersburg. Carl M fick majors avsked ur sv tjänst 1810 och överstes avsked ur rysk tjänst 1827. Hans dagboksanteckningar från kriget 1808–09 (utg av Hausen 1916) — spydiga och hänsynslöst realistiska — och från åren 1842–46 — kulturhistoriskt intressanta — finns i FRA. Hans syster Ulrika (Ulla) Ottiliana M (1791–1878) blev föremål för skvaller, sedan den ryske kejsaren Alexander I dansat med henne på lantdagsbalen i Borgå 1809 och på Mäntsälä några dagar senare samt 1811 gjort henne till hovfröken vid det kejserliga hovet i S:t Petersburg. Bl a påstods hon ha fått en son med Alexander och själv vara fosterdotter till Carl Adolph M och i själva verket dotter till Gustav III:s syster Sophia Albertina. Efter ett mycket kort äktenskap 1813–14 med generalmajor Odert Reinhold von Essen (bd 14) var Ulla M under många år den ogifte Carl M:s hushållerska, först på Mäntsälä och — efter dess försäljning 1833 – i Borgå.

Deras yngste farbror, Otto Reinhold M (1763–1802), blev kammarpage 1779 och kammarjunkare 1782. Otto M sändes våren 1784 som kurir från Sthlm till Gustav III i Rom. Han blev förste kammarpage 1787 och ingick i konungens följe så till Khvn, 1788 till Dalarna och 1789 och 1790 till Finland, där han belönades med Svärdsordens riddarkors för sin tapperhet i striden vid Valkeala 1790 och även deltog i sjöbataljerna vid Fredrikshamn och Svensksund samt "Viborgska gatloppet" s å. Efter freden i Värälä s å sändes M av konung Gustav som kurir till Sthlm med fredsinstrumentet, och 1791 följde han denne till Aachen. Han kom mot slutet av Gustavs regering att bli en av de ungdomar som utgjorde den innersta kretsen kring denne (Hennings; Lönnroth). 1794–1800 var M underceremonimästare vid Serafimerorden, och som militär befordrades han 1795 till överstelöjtnant. Våren 1796 sändes han som kurir till Katarina II i S.t Petersburg. Då Gustav IV Adolf 1797 for till Tyskland för att möta sin blivande gemål Fredrika av Baden, var M bland hans tre följeslagare men kvarlämnades redan i Stralsund. 1798 befordrades han till förste kammarjunkare. 1799 sändes M till S:t Petersburg för att med anledning av kronprins Gustavs födelse överlämna Serafimerorden till sedermera kejsaren Alexander I, vars far kejsar Paul då gjorde honom till kommendör av Malteserorden. Då konungen 1800–1801 besökte S:t Petersburg, var M bland hans följeslagare. 1798 hade han gift sig med en dotter till Thure Leonard Klinckowström (bd 21, s 302), och de båda makarna följde 1801 hennes morbror Axel Fersen d y och hennes moster Sophie på deras resa till Italien (jfr bd 15, s 728), där M dog i Pisa. Hans änka gifte om sig med sedermera justitiekanslern greve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, och hans dotter blev svärmor till biskop Paulus Genberg (bd 17).

Carl Adolph och Otto M:s bror Henric Johan M (1756— 1806), som fick en hedersvärja av Gustav III för sin tapperhet i det första sjöslaget vid Svensksund 1789 och befordrades till artillerikapten 1793, var i äktenskap med en dotter till justitieborgmästaren i Sthlm och borgarståndstalmannen Carl Fredrik Ekerman (bd 12) far till Carl Henric Möllerswärd (1798—1878). Denne var överste och sekundchef för Svea livgarde 1853–62, blev generalmajor i armén 1859, var ståthållare på Rosersbergs slott 1862–75 samt var gift med en dotter till presidenten Pehr Eric Skjöldebrand.

Carl Adolph, Henric Johan och Otto M:s bror Petter Ulric M (1758–1809) deltog i finska kriget 1788–90 men till skillnad från sina kungatrogna bröder återfinns han bland det 50-tal officerare som 1790 dömdes till döden för sitt undertecknande av Anjalaförbundet men benådades. Efter att även ha deltagit i kriget 1808–09 befordrades Petter M sistnämnda år till major. Han var far till Carl Gottfrid M (1795–1874), som blev svårt sårad i slaget vid Leipzig 1813, befordrades till major 1839 och tog avsked 1863. Han anslöt sig omkring 1850 till den frikyrkliga väckelserörelsen liksom hans svärson, konstnären kapten Johan Christian Berger (bd 3), och hans son, Karl Justin (ej Justus) Mathias M (1832–1901). Karl M kom som sjöman till New York och blev där omdöpt 1853. Efter sin återkomst till Sthlm 1854 blev han en entusiastisk och skicklig resande väckelsepredikant. 1856 deltog M i bildandet av Sthlms missionsförening, vars sekreterare han var 1856–57. Från 1858 var han tillfällig medarbetare i några skånska tidningar, varefter han snart upphörde att predika. Från 1866 var M utgivare av tidningen Nyare Kristianstadsbladet. I Kristianstad blev han 1868 bekant med den med honom jämnårige emigrantvärvaren överste Hans Mattson (bd 25), med vilken han hade intresset för baptismen gemensamt. Denne gjorde M intresserad även för emigrationsaffärer, och genom Mattson blev han 1869 ombud i Kristianstad för det amerikanska rederiet Allan-Line. Som generalagent för detta rederi flyttade han 1871 till Gbg. Där utgav han från 1872 tidningen Nya Werlden, som särskilt ägnade sig åt utvandrarförhållanden. Vid denna tid började emellertid antalet emigranter från Sverige minska, och Allan-Line synes 1874 ha dragit in M:s fasta lön och övergått till att avlöna honom på provisionsbasis. Så flyttade han till Uppsala och blev utgivare av tidningen Upsala. 1900 övertogs denna tidning av ab Tidningen Upsala, i vilket M och hans anförvanter var de förnämsta delägarna. Ett par brev från honom har publicerats av Westin 1934. M var svärfar till professor K J M Ahlenius (bd 1) och till den som donator bekante Robert Bünsow (bd 7).

Äldste sonen, Carl Gottfried M (1862–1904) blev 1883 medarbetare i tidningen Upsala, 1888 redaktionssekreterare där och 1901 VD efter fadern. Gottfried M var far till karikatyrtecknaren Carl Lindorm Möllerswärd (1892–1984). Lindorm Möllerswärd publicerade Uppsala-gubbar, 1—2 (1925), Vem är vem? (1930), I fasadbelysning (1932) och Folk vid Fyris (1958). Yngre bror till honom var målaren, tecknaren och skulptören Carl-Henrik (Pekkila) Möllerswärd (1894–1974).

Deras farbror John Mauritz M (1864–1932) befordrades 1905 från kassör till VD i ab Tidningen Upsala efter sin bror och fungerade som sådan till dess konkurs 1929. John M segrade i skidlöpning 3 mil vid Föreningens för skidlöpningens främjande i Sverige (Skidfrämjandets) första nationella tävling 1893 och var 1908—11 styrelseledamot i denna organisation. Framför allt ägnade han sig emellertid åt jakt. Sina jakter har M levande skildrat i böckerna På uppländska jaktstigar (2 uppl:or 1917—18), Från älg- och rävmarker (1918), Med stövare i skogen (2 upphör 1920), Verklighetsbilder från skog o mark (1924) och Ur jägarlivet (1926). Hans son journalisten vid tidningen Upsala Carl-Johan Möllerswärd (1902—42) stupade vid Svir som frivillig i finska fortsättningskriget.

En äldre son var Stig Mauritz Möllerswärd (1900–1967). Stig Möllerswärd deltog såväl i finska vinterkriget 1939–40 som i fortsättningskriget 1941–43 och följde 1948 Folke Bernadotte till Palestina som en av dennes militära rådgivare. Senare var han FN-observatör i Kashmir 1951–54, och 1954–56 var han medlem av de neutrala nationernas övervakningskommission i Korea. Därefter hade Möllerswärd 1956–59 specialuppdrag i Palestina och en tid även i Libanon, och 1960–61 tjänstgjorde han i Kongo. I sv armén befordrades han till överste 1958, och från 1960 till sin död var han sv generalkonsul i Jerusalem.