Axel O Mörner

11 Mörner, Axel Otto, bror till M 7, M 8 o M 9, f 8 juni 1774 i Lekaryd, Kron (enl hfl för Eksjö landsförs 1814–15), d 20 okt 1852 i Eksjö stadsförs. Volontär vid Sprengtportenska reg 77, kadett vid fortifikationen febr 82, konduktör där 12 nov 82, sekundadjutant vid nämnda reg 18 april 92, premiäradjutant 22 nov 92, löjtn där 23 juni 94, kavaljer hos hertig Karl av Södermanland 94, sekundlöjtn vid Livreg:s värvade lätta infanteribataljon 4 maj 95, stabskapten där 29 juli 95, kapten-löjtn vid hertigens av Södermanland livdrabantkår o överstelöjtn i armén 3 juni 03, sekundchef för Livreg:brigadens grenadjärkår 15 febr 08, kaptenlöjtn vid konungens livdrabantkår o överste i armén 7 juni (enl beslut 10 juli) 09, adjutant hos konungen 4 nov 10, tjänstg i Gbg o kommendant där 11, överste o chef för Smålands dragonreg (från 22 husarreg) 4 febr 12–7 dec 40, generalmajor i armén 11 maj 18, förste adjutant hos konungen 18, tf chef för andra kavalleribrigaden 28 mars 24, för första kavalleriinspektionen jan 29, generallöjtn 24 (beslut 30) juni 37, statsråd o chef för lantförsvarsdep 7 dec 40–14 jan 43. — Led av Målar- o bildhuggarakad 01, LKrVA 17, HedLKrVA 23, HedLFrKA 35.

G 4 okt 1801 på Rosersbergs slott, Norrsunda, Sth (Inr tidn), m drottn Hedvig Elisabeth Charlottas statsfru Ebba Vilhelmina Modée, f 4 okt 1775 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 23 mars 1840 i Eksjö landsförs, dtr till amiralen o överståth Carl Wilhelm M (bd 25) o grev Ebba Ulrica Sparre.

Axel M, som var yngst i en stor barnaskara, växte upp på Oby herrgård söder om Växjö, en både intellektuellt och konstnärligt livaktig miljö. M:s militärtjänstgöring torde ha inletts 1792 och från 1794 tjänstgjorde han växelvis vid hovet och vid militära förband. Som sekundchef för livregementsbrigadens grenadjärbataljon fick M 1808 sitt elddop på västra fronten. Med drygt 500 man ryckte han i april från Värmland in över norska gränsen och intog Blakers skans. Tillsammans med sin trupp blev han dock mellan Taverud och Haneborg avskuren från huvudstyrkan av överlägsna fientliga förband. M beslöt att trots övermakten "slå sig igenom och anföll med en häftighet, som av de fientliga rapporterna särskilt vitsordas" (Braunerhjelm). 20 april måste han emellertid ge sig fången. Det är tydligt att överbefälhavaren i Norge prins Christian August tagit vänskaplig kontakt med de fångna sv officerarna och M måste genom sin närhet till hovet ha varit särskilt intressant. Han fick på angenämaste sätt tillbringa sin fångenskap på egendomen Ulefoss nära Skien hos bruksägaren Niels Aall, vilken liksom brodern Jacob hörde till Norges mest inflytelserika män. Jacob uppger att M för att visa sin tacksamhet "herligen decoreret en sal paa Ulefoss" (Aall, s 146). M lärde också känna Herman Wedel Jarlsberg, som efter statskuppen i Sverige i mars 1809 aktivt började verka för en sv-norsk union. I april så hade B B v Platen avsänts till Kristiania med officiellt uppdrag att förhandla om utväxling av krigsfångar samtidigt som han i linje med Georg Adlersparres idéer sökte vinna prinsen för tanken att bli tronföljare i Sverige. Något senare bör M ha kunnat återvända ur fångenskapen.

Vid 1809 års riksdag valdes Christian August 18 juli till tronföljare utan att hans egen åsikt i förväg inhämtats och medan krigstillstånd alltjämt rådde. M utsågs att till prinsen överbringa Karl XIII:s officiella skrivelse om valet. I den omtalas M som "objet des bontés de Votre Altesse pendant son séjour en Norvège". Det förutskickades att närmare förhandlingar i tronföljdsfrågan skulle föras med Adlersparre. Så skedde emellertid ej, vilket kan ha ökat M:s betydelse i ärendet. Sedan M 22 juli avlämnat skrivelsen till prinsen, som hänsköt avgörandet till Fredrik VI, avvaktade han svaret hos sina vänner i Skien. Fredrik VI gick delvis prinsen till mötes. Sedan fred slutits skulle denne vara fri att anta det sv erbjudandet. 15 aug sändes M tillbaka till Sverige med brev till såväl konungen som Adlersparre samt med ett brev från Wedel till Adlersparre. Wedel hoppades nämligen alltjämt på en sv-norsk union. M ansågs från norsk sida vara den betydelsefullaste av de sv som undersökte möjligheterna till union. "Men M var försiktig i sin Faerd, hans Character tillod ham ingen Snigveie; han havde Agtelse for det norske Folk" och han måste därför komma till slutsatsen att unionens ögonblick ännu ej var inne (Aall, s 200).

Christian Augusts svar förutsatte att fred först skulle slutas innan han kunde ge bestämt besked. Prinsens tama brev väckte dock entusiasm bland de sv politikerna. Det förefaller troligt att M:s muntliga kompletteringar fått viss betydelse. Drottningen skriver t ex att M understrukit prinsens "varma intresse" för Gustav IV Adolfs familj. Sedan freden slutits anlände prinsen, nu med namnet Karl August, till Sverige som tronföljare i jan 1810 men Wedels och Adlersparres förhoppningar på en union hade ej infriats.

Våren 1810 skrev från Sthlm kronprinsens adjutant J H v Holst till Karl Augusts bror Fredrik Christian att M "beinahe täglich meinen Umgang [sucht]". Både han och hustrun fungerade emellertid troligen som rapportörer till kungaparet varför Holst var på sin vakt mot dem. Fredrik Christian framstod som nästa tronföljarkandidat sedan Karl August hastigt avlidit i maj, men marskalk Bernadotte blev i aug ständernas val. I detta händelseförlopp hade M:s bror (M 9) spelat en inte oväsentlig roll. Parallellen med M i Norge 1809 är uppenbar: fångenskap gav tillfälle till bekantskap med fiendens befälhavare, vars dygder prisades vid återkomsten ur fångenskapen och det officiella budskapet överlämnades därefter av de före detta fångarna.

Våren 1811 sändes M av den nye kronprinsen till Gbg för att inspektera västkustens försvar mot ett befarat brittiskt angrepp och skaffa information om läget i Norge. I en rapport till kronprinsen 27 mars beskrev M ett möte med Wedel Jarlsberg i Gbg som knappast kan ha tillkommit av en slump. Wedel hoppades alltjämt på en union, kanske som resultat av en sv-dansk konflikt men "aldrig" genom väpnad aktion mot Norge, vilket M fick lova att framföra till Karl Johan. M hade även ett förtroligt samtal med den inflytelserike norrmannen Peter Anker. Hela den informationsverksamhet som kronprinsen 1811 bedrev rörande Norge ingick som en icke oviktig förberedelse till 1812 års politik.

M:s tjänst som chef för Smålands dragonregemente innebar ett krävande organisationsarbete eftersom K M:t bla i linje med en ny försvarspolitisk strategi beslutat att fyra av regementets skvadroner skulle ombildas till infanteri. På M:s yrkande fick regementet 1827 sin bekanta exercisplats vid Ränneslätt. Under M:s befäl deltog regementet 1813–14 i fälttåg i Tyskland, Danmark och Brabant. Under bataljerna stod man emellertid i reserv. Detta hindrar ej att M:s divisionschef generallöjtnant A F Skjöldebrand uttalade sig mycket skarpt om M, som sades ej ha åtlytt order och efter reprimand endast hycklat vänskap. En träffning mellan regementet och fransmännen ägde i varje fall rum vid byn Kliken i Anhalt. Trots andra uppdrag behöll M posten som regementschef till 1840.

M var 66 år gammal när han av konungen övertalades att åta sig ett nytt värv mitt under 1840 års upprörda riksdag. Enligt en samtida liberal riksdagsman gick "nu [3 sept 1840] ut och in hos H M:t general M, gen Peyron, gen Lovisin, som hålla H M:t sällskap med kammar-spisningarna och säga ja! till de nådiga orden" (Stenhammar). Sedan lantförsvarsministern B Cederström (bd 8) av hälsoskäl begärt avsked var M den tredje person konungen vände sig till och utnämnde utan att i förväg rådgöra med statsrådet. Det var inte bara detta och M:s höga ålder som väckte de liberala politikernas och tidningarnas indignation. En annan riksdagsman skrev om "den intill det otroliga gränsande nyheten" att M "såsom administratör och organisatör [är en] nullitet och blir helt och hållet Brahes kreatur" och att han "kommer att dirigera krigsväsendet efter kamarillans pipa". Utnämningen borde betraktas som "en reaktion, som lärer bebåda statsrådets komplettering i reaktionär anda, blott riksdagen blir slut" (Liljecrona). Enligt en annan iakttagare saknade däremot utnämningen "i själva verket all politisk betydelse" (Fåhræus). M:s insatser inbegrep i varje fall ett förslag till en kommitté som skulle ta itu med en övergripande försvarsplanering för lantför-svaret. "Det ganska storstilade projektet" (Jansson) skrinlades emellertid av M:s efterträdare Lovisin (bd 24, s 158). I jan 1843 beviljade äntligen konungen det avsked som M med enträgenhet begärt.

Enligt Hedvig Elisabeth Charlotta och andra medlemmar av sekelskiftets hov var M en allmänt uppskattad hovman med konstnärlig talang. Under utflykt till Finspång bad hertiginnan M att "för nöjes skull rita av det som var vackert eller intressant under färden". Axel v Fersens (bd 15) svala omdöme om M:s konst var att han hade "en nätt amatörtalang". Vid behov blev M också en flitig anlitad "societetsaktör" (Personne); bl a medverkade han 1811 i Barberaren i Sevilla och i L´amour et la raison var han "chef för eunucherna". M gavs vitsordet att han "spelte ganske bra" och hertigen av Pienne uppges ha blivit imponerad av M:s och de övrigas perfekta franska (L v Hauswolff i För hundra år sedan). M:s kunskap i detta språk kom väl till pass under Karl XIV Johans tid och förklarar delvis hans stora gunst hos denne.

Sedan M lämnat statsrådsposten kunde han på heltid ägna sig åt konsten. Han hade redan 1797 mottagit målar- och bildhuggarakademiens medalj för måleri. Två år senare studerade han i Wien, särskilt gravyr för H Füger och J B Lampi. I synnerhet uppskattades M:s landskapsmålningar utförda i en romantisk klassicerande stil, och Karl XIV Johan lät emboisserade sådana pryda matsalen på favoritslottet Rosersberg. En lätt naivistisk karaktär har hans många självporträtt och folklivsskildringar. En altartavla med Getsemane-motiv i mörkare färgskala gjorde M 1823 för familjekyrkan i Blädinge. För kännedomen om 1800-talets herrgårdsmiljöer är många av M:s målningar av stort dokumentariskt värde. Han var även tecknare och grafiker och hans teckningar är utförda i en stil som påminner om J F Höckerts (bd 19). Ett samtida omdöme om M som konstnär gavs i en nekrolog: "Som dilettant var han långt kommen, som konstnär saknade han de studier, vilka han försmått eller tröttnat vid att inhämta, behandlande konsten likasom hela livet, nästan som lek" (Bæckström).

M uppges ha varit "en av de lyckligen utrustade människor, som genom ett lagom i karaktären och lynnet vinna och behaga de mest olikstämda anspråk. Mitt ibland eldfängda tider och personer tog han aldrig eld" (Bæckström). Även en politisk antagonist beskrev M som en "beskedlig, hederlig man" (Liljecrona). Som regementschef beskrevs han vara välvillig, taktfull och human. Utan tvivel var det M:s förmåga till mänsklig kontakt och att inge förtroende som möjliggjorde hans visserligen svårbedömbara insatser i tronföljdsfrågan 1809. Han tycks också ha stått i mycket gott förhållande till så olikartade naturer som Karl XIII och Karl XIV Johan.