Gustaf F Mörner

9 Mörner, Gustaf Fredrik, bror till M 7, M 8 o M 11, f 11 okt 1768 i Lekaryd, Kron, d 19 jan 1841 i Västra Ny, Ög. Sergeant vid Sprengtportenska reg 9 juni 76, fänrik vid amiralitetet 29 aug 82, officersex juli 84, löjtn 21 juli 88, kavaljer hos hertig Karl 89, kapten vid örlogsflottan 17 juli 90, kapten vid Göta gardesreg 15 juni 93, kammarherre hos änkedrottn Sofia Magdalena 2 nov 95, sekundmajor vid Göta gardesreg 3 febr 96, premiärmajor 13 maj 96, överstelöjtn i armén 16 okt 96, överstelöjtn vid nämnda reg 23 mars 97, kammarherre hos drottn Fredrika 97, överste i armén o sekundchef för Livgrenadjärreg:s rothållsdiv 11 okt 02, kabinettskammarherre hos Karl XIII 8 juni 09, deltog i riksdagarna 10, 17–18, 28–30 o 34–35, överste för Livgrenadjärreg 5 febr 11, generalmajor 26 jan 13, chef för Första infanteribrigaden 11 juni 16–14 febr 26, generallöjtn 4 juli 23, ståth på Rosersbergs slott 11 maj 26. – LKrVA 99, HedLKrVA 20, serafimerriddare 28 jan 37.

G 1) 1 juli 1793 i Sthlm, Hovf, m frih Augusta Lovisa v Höpken, f 12 nov 1775 där, ibidem, d 29 sept 1801 i Uppsala (Inr tidn), dtr till kammarherren frih Nils v H o grev Ulrika Eleonora v Fersen; 2) 13 juli 1813 i Västra Ny, m Augusta Margareta Virgin, f 22 nov 1793 i Gbg, Amiralitetsförs, d 13 april 1876 i Motala, dtr till konteramiral Arvid V o Sara Andréetta Fehman.

Gustaf M:s yrkesbana måste ha varit utstakad från början. Av de 19 män som föddes i släkten M under perioden 1720–69 blev 14 yrkesmilitärer och flertalet av dessa nådde höga befattningar. M började sin egentliga militära karriär som sjöofficer. 1782 deltog han i fregatten Gripens expedition till Medelhavet och två år senare medföljde han fregatten Sprengtporten till Västindien då ön S:t Barthélemy skulle tas i besittning. M deltog i slagen vid Högland i juli 1788, vid Ölands södra udde i juli 1789 och vid Reval i maj 1790 och det sk Viborgska gatloppet i juli 1790. I början av 1790-talet övergick han till armén, där han snabbt avancerade vid det värvade stockholmsförbandet Göta garde.

I och med utnämningen till kavaljer hos hertig Karl påbörjade M sin karriär vid hovet, där han slutligen blev kabinettskammarherre 1809. Av allt att döma synes hertig Karl/Karl XIII och M ha kommit väl överens. Karl kallar honom i sina brev "min kära Gösta" och är ganska frispråkig i sina kommentarer om dagens händelser. M:s utnämning till chef för Livgrenadjärregementet försvårades i varje fall inte av det goda förhållandet till kungen.

Under storlägret på Bonarps hed i Skåne i juni 1805 förde M befälet över Livgrenadjär-regementets båda bataljoner. I aug fick M order om att organisera ett fältregemente om 1000 man, som skulle överföras till Pommern. Det sålunda uppsatta förbandet landsteg under M:s ledning i sept på Rügen. M fick där befälet över Andra infanteribrigaden, där bl a Livgrenadjärregementet ingick. Det pommerska kriget 1805—07 fick ett olyckligt slut inte minst för M:s regemente. Gustav IV Adolf beslöt nämligen i sept 1806 att Lauenburg åter skulle besättas av en sv kår. Som chef för denna utsågs efter en tid generaladjutanten C A v Morian, under vars omedelbara befäl M stod. Läget i Lauenburg blev emellertid snart kritiskt, eftersom överlägsna franska styrkor närmade sig. Den sv kåren fick order om att bryta upp och bege sig till Stralsund. Den tågade mot Lübeck i avsikt att därifrån med båt ta sig till Stralsund. M och hans livgrenadjärer blev emellertid 7 nov tillfångatagna av de franska styrkorna under ledning av marskalk Bernadotte.

Skulden för det sv bakslaget lades redan i samtiden på v Morian, medan M gick fri från all kritik. Han berättade i sina rapporter hem, att Bernadotte behandlade den tillfångatagna styrkan utmärkt väl. Till Gustav IV Adolf skrev han att han två gånger varit inbjuden till Bernadotte och att denne då "beständigt" talat om Sverige och därvid framhållit att Norge borde passa bättre för Sverige än Danmark. M hade dock inte vidareutvecklat konversationen eftersom han ansåg sig varken böra eller kunna diskutera politik (rapport 9 nov 1806).

Kort efter tillfångatagandet påbörjades marschen mot Frankrike. Gränsen passerades 28 dec 1806 och officerarna förlades i Longwy nära Luxemburg. I febr 1808 fick M permission för att besöka Sverige. Tillsammans med general G W af Tibell fick M Karl XIILs uppdrag att sköta förhandlingarna med fransmännen, då kejsaren hösten 1809 givit order om att de sv fångarna skulle sändas hem. I mars följande år återkom M från fångenskapen.

M uppges redan i juni 1810 ha uttalat sig för tanken på Bernadotte som sv tronföljare, och han skall vidare ha spelat en betydande roll vid omsvängningen till dennes favör vid riksdagen i Örebro juli–aug 1810.

Tillsammans med general R v Rosen sändes M till Paris för att officiellt underrätta Bernadotte om valet. Han medföljde honom därefter på resan från Frankrike till Sverige hösten s å.

Sommaren 1813 var M brigadchef i den sv styrka som bevakade gränsen emot Norge. Under det i juli 1814 påbörjade norska kriget var M bla chef för den landstigningskår som tillsammans med arméns flotta i inledningsskedet besatte Valöarna, Kragerö och Fredriksstad. I början av aug anföll och intog M även Rolfsön, norr om Fredriksstad. Dessa inledande framgångar bidrog verksamt till att krigshandlingarna upphörde redan samma månad.

1816 beslöts att den sv armén även i fredstid skulle vara indelad i högre förband. Livgrenadjärregementet, för vilket M var chef, utgjorde i praktiken en brigad, eftersom dess numerär var densamma som två normalstora regementen. Regementet delades nu i Första resp Andra livgrenadjärregementet. M blev chef för Första infanteribrigaden, vilken bestod av dessa två regementen. Under återstoden av sin aktiva tid som militär var M bl a 1819 befälhavare för trupperna som byggde Göta kanal.