Carl Stellan Mörner

8 Mörner, Carl Stellan, sonsons son till M 5, bror till M 7, M 9, o M 11, f 9 mars 1761 i Lekaryd, Kron, d 24 juli 1834 i Växjö landsförs. Föräldrar: överstelöjtn greve Carl Gustaf M o Sofia Elisabeth Steuch. Korpral vid Södra skånska kavallerireg 27 juni 68, fanjunkare vid Mörnerska husarreg 24 mars 69, kvartermästare vid nämnda kavallerireg 16 aug 71, fältväbel vid Bohusläns dragonreg 27 mars 75, stabskornett där 9 aug 75, löjtn 22 sept 79, stabskapten 17 sept 83, sekundmajor 11 nov 84, premiärmajor vid Kronobergs reg 31 maj 88, deltog i riksdagarna 89, 00, 09-10, 15, 17-18 o 23 (ordf i ekon:utsk 00, i bevilln:utsk 09—10 o 15, i allm besvärs- o ekomutsk o led av förstärkta statsutsk 17 — 18), överstelöjtn vid Kronobergs reg 18 dec 92, landsh i Kronobergs län 14 juli 93—9 maj 27, presidents nhov 11 jan 15. — LLA 12, serafimerriddare 11 maj 18, en av rikets herrar 23 maj 24.

G 18 mars 1792 i Mogata, Ög, m frih Eva Carolina Leijonhufvud, f 1 maj 1771 i Norrköping, S:t Joh, d 17 febr 1855 i Växjö stadsförs, dtr till kammarherren frih Knut Henric L (bd 22, s 470) o Catharina Gustaviana Sperling.

M:s militära karriär var foga märklig, men han utmärkte sig for tapperhet i ryska kriget 1788—90, där han bla som chef för Kronobergs regementes andra bataljon deltog i slaget vid Valkiala 29 april 1790 och var en av dem som på slagfältet av konungen belönades med svärdsorden; med bataljonen deltog han i ytterligare "affairer, chairmytslingar och retraiter" och förde efter krigsslutet regementet åter till hemorten.

Sin främsta och bestående insats kom M att göra som landshövding över Kronobergs län, och han var en av de få landshövdingar som stammade från det egna länet. För detta ämbete kom M att framstå som sällsynt väl skickad. Obrottsligt lojal gentemot regering och kungamakt styrde han sitt län med befolkningens väl som ledstjärna. Hans lyhördhet för såväl kronans som undersåtarnas krav parad med folklighet och rättrådighet tog sig många uttryck. Redan tidigt uppmärksammades han, då han genom sitt uppträdande stillade de bondeoroligheter som uppstod vid erläggandet av 1793 års brännvinsskatt. M:s sätt att personligen tala länets invånare till rätta och genom sin närvaro lugna befolkningen märktes bl a även vid de oroligheter som med anledning av 1811 års uttagning av förstärkningsmanskap uppstod i Skåne och som även spred sig till Kronobergs län. Hans uppträdande skilde sig härvidlag fördelaktigt från brodern Hampus M:s (s 291) i Skåne. Vid denna tidpunkt var emellertid förtroendet för landshövdingen på Kronoberg grundmurat efter två decenniers faderlig omsorg om länets invånare, särskilt manifesterad under nödåret 1799, då till en allmän missväxt även kom en förödande brand, som härjade Växjö. Vid detta tillfälle gick han t ex personligen i borgen för de nödlidande, som kunde hämta säd i Karlshamn, och han anordnade insamlingar i landet. En naturlig följd av M:s folklighet och popularitet var den rika anekdotflora, som växte upp kring hans person. Av sina ståndsbröder lär han ha omtalats som "Bondkonungen".

Under M:s landshövdingetid och på hans direkta initiativ inrättades eller förbättrades många av länets institutioner: lasarettet i Växjö iståndsattes på 1790-talet, ett av landets första brandstodsbolag bildades 1801, hospitalet genomgick en grundlig reorganisering, ett hushållningssällskap bildades 1813 och en av de tidigaste sparbankerna i landet grundades på Kronoberg 1826 och följdes två år senare av en länssparbank. M verkade även för nyodling och andra förbättringar på jordbrukets område. Till potatisodlingen hade han en kluven inställning, eftersom denna även främjade husbehovsbränningen. Han var oroad över hemmansklyvningen, som i Småland gått särskilt långt, och han försummade inte att i sin femårsberättelse 1822 påpeka att Kronobergs län var ett av de hårdast beskattade länen.

M:s ämbetsperiod flankerades av två kraftfulla och inflytelserika biskopar, Olof Wallqvist (1787–1800) och Esaias Tegnér (1824–46). Under den mellanliggande perioden styrdes stiftet av en avlägsen frände, Ludvig M (s 288), en försynt man utan aspirationer på inflytande. M stödde inte Tegnérs kandidatur och en viss spänning mellan Kronoberg och Östrabo låter sig anas. Med residensstadens borgare synes M ha kommit väl överens, trots att han i speciella ärenden, t ex frågan om skjutsningshjälp, kunde ta böndernas parti. Hans insatser till länets fromma innefattade även staden och hans verksamhet omfattade så skilda ting som brandväsendets organisering, utverkande av rätt till teaterföreställningar och uppodling av stadens jordar.

M deltog i flertalet riksdagar under perioden och satt som ordförande i åtskilliga utskott. Han betecknas allmänt som en neutral och medlande politiker; enligt en av hans biografer skall han därför ha gått under namnet "fredsfursten" (Wieselgren).

M kan ses som urtypen för en god ämbetsman, placerad mellan centralmakt och lokalsamhälle med skyldighet att verka för bägge parters bästa. Om M:s syn på sin egen verksamhet är föga känt, men vid åtminstone ett tillfälle sökte han sig till ett annat län.