Anders Nicander

Nicander, Anders, f 29 aug 1707 i Näshult, Jönk, d 8 mars 1781 i Västervik. Föräldrar: kh Magnus N o Anna Böttger. Skolgång i Karlshamn o Helsingborg, inskr vid LU 9 juni 24, informator hos J v Bahr (bd 2) o G v Seth i Sthlm 28, hos H v Fersen (bd 15) där 32, auskultant i Svea hovrätt 11 febr 32, aktuarie i tullarrendesoc:s kansli, kontrollör vid stora sjötullen i Västervik 17 aug 37, manufakturkontorets ombudsman där 51, packhusinspektör där 12 juni 55, prof:s n h o v 29 juni 62. Skald.

G 1) 27 sept 1739 i Västervik m Gertrud Christina Du Rietz, f 15 maj 1707 där, d 16 sept 1742 där, dtr till häradsh assessor Gustaf Samuel D o Catharina Lundia; 2) 9 maj 1744 i Västervik m Eva Böök, d 11 juni 1745 där, dtr till postmästaren o rådmannen Lars B o Margareta Bergman; 3) trol i Horn, Ög, m Elisabet Schörling, f 3 sept 1729 i Linköping, Domk, d 1 jan 1757 i Västervik, dtr till prosten kh Anders S o Brita Thel; 4) 31 jan 1758 i Västervik m Lovisa Margareta Apiaria, f 21 mars 1724 där, d 18 juli 1782 där, dtr till borgmästaren Reinhold Apiarius o Catharina de Rees.

N blev faderlös vid två års ålder och växte upp dels hos en morbror i Karlshamn, dels hos modern i Helsingborg. Han uppges tidigt ha visat intresse och fallenhet för latinsk poesi, och han väckte uppmärksamhet med publika orationer på latin och grekiska redan innan han påbörjade sina studier i Lund, där han "insinuerade sig hos professorerna mest genom sina latinska verser, varav en del då redan trycktes" (Sivers). N studerade också moderna språk och utgav under sina år i Sthlm ett antal översättningar, bl a William Derhams arbeten Astro-theologie och Physico-theologie.

Som litteratör gjorde sig N senare känd framför allt genom sina oförtrutna ansträngningar att bereda hexametern, med latinsk prosodi, en central plats i den sv vitterheten. Denna poetiska kungstanke utvecklade han i den 1737 publicerade Oförgripelige anmerckningar öfver svenska skalde-konsten ... . Skriftens polemiska karaktär ger vid handen att N var väl medveten om att han arbetade i motvind. Redan under 1600-talet hade Petrus Lagerlööf (bd 22) velat utmönstra de antika versmåtten ur sv poesi, och med det allt starkare franska inflytandet under 1700-talet blev alexandrinen den helt dominerande ersättaren för hexametern. I öppen strid mot denna utveckling hävdade N hexameterns överlägsenhet och menade att svenskan bättre än andra moderna språk lämpade sig för den latinska prosodin. De kvantitetsregler han uppställde innebar dock att han nödgades göra betydande avvikelser från det naturliga vårdade språket. En senare hexameterdiktare framhöll att de nicanderska föreskrifterna innebar "en förtryckande träldom": "En myckenhet av de nödvändigaste ord, och däribland våra participier, bliva obrukbara; och det ringa antal som återstår, måste, liksom fordom fångarna i Prokrustes järnsängar, genom förlängning eller stympning, intvingas i formen, på ett sätt, som örat ömsom misskänner och ogillar, under det de hårdaste inversioner ej mindre kränka språkets konstruktionslagar" (Adlerbeth). Efter samma principer hade Vergilius' Eclogae översatts (1740) av G Palmfelt, vilken i N:s företal anges som tillskyndare av hans arbete och i den bifogade översättningen av P D Huets Vitis hyllas som den Svenske Maro. Palmfelt avled dock 1744, och det blev därefter N som ensam med en ymnig produktion av originaldikter, översättningar och parafraser på sv "hjält-vers" fullföljde deras gemensamma strävan.

Oförgripeliga anmerckningar var förmodligen delvis avsedd som specimen för poeseos-professuren i Uppsala, vilken blev vakant 1737. I en latinsk hexameterdikt som föregår dedikationen till Palmfelt tilltalar N universitetets kansler, G Cronhielm (bd 9), som musarum summe patrone och betecknar sig själv som cultor et cliens devotissimus. Den underdåniga hyllningen tycks dock inte ha fallit i god jord. I ett i avskrift delvis bevarat brev till riksrådet Nils Palmstierna 9 febr 1751 skriver N att han en gång sökt professur men haft oturen att misshaga Cronhielm. 1739 kandiderade N till befattningen som politie-borgmästare i Västervik, och senare sökte han vid några tillfällen titulär befordran. I brevet till Palmstierna ber han denne verka för att han skall tillerkännas assessors karaktär; samma anhållan upprepas i två suppliker till K M:t 1752 och 1761. Året därpå kröntes hans ansträngningar slutligen med framgång, då han erhöll professors titel.

N:s hexameterdiktning fortsatte närmast med en översättning av de båda första böckerna av Eneiden (1751) och en bearbetning av Palmfelts eklogöversättning (1752). Han tycks snabbt ha fullbordat sin översättning av Eneiden och anhöll redan 1752 hos KM:t att avgiftsfritt få införa 300 ris skrivpapper för tryckningen. I Lärda Tidningar 14 aug 1755 inbjöds till prenumeration på hela verket, men utgivningen kom aldrig till stånd. Tolkningen belönades dock av ständerna 1756 med 1000 dlr smt. 1753 författade han till den s å grundade Vitterhetsakademins poesipristävlan en episk hexameterdikt om 365 verser, Konung Carl Gustafs tåg med sin krigshär öfver Bälterna år 1658, som dock inte fick pris och inte heller blev tryckt. Under 1760-talet tillkom ytterligare en rad större hexameterarbeten, bla bibelparafraser (Jesu Syrak, Ordspråksboken, Predikaren) och mera självständiga gnomiska dikter. De senare, som 1766–67 utkom häftesvis under titeln Gamla sanningar i ny drägt, betecknades av Levertin som "en guldgruva för den, som vill lära känna borgerligt vardagsliv vid 1700-talets mitt".

N hörde till tidens flitigare tillfällesdiktare och odlade i sådana sammanhang med förkärlek aparta former som onomastica, eteostica och anagrammata, ofta på latin. För sitt onomasticon över prins Gustavs födelse 1746 erhöll han av generaltullarrendesocieteten 800 dlr kmt. Med dessa "konstverser" gav han fritt lopp åt sin lust för sinnrika ord- och bokstavskombinationer, samma art av hantverksglädje som ligger bakom hans arbete med hexametern.

N följde intresserat Vetenskapsakademins språkvårdande verksamhet. 1741 föreslog han att akademin skulle göra en insats för rättstavningen, men då Lars Laurels (bd 22) Förslag till suenska skrivlagen 1748 utgavs på akademins uppdrag sällade han sig till skriftens många kritiker. Sin översättning av Eneidens båda första sånger tillägnade han akademin, som replikerade med ett välvilligt uppmuntrande brev. Hans propå att akademin skulle granska den resterande översättningen avböjdes dock med motiveringen att man saknade kapacitet för uppgiften.

N var en särling bland sv 1700-talsförfattare, till synes helt opåverkad av förändringarna i det litterära klimatet. Delvis kan detta ha samband med hans geografiska isolering. "Jag bor här på en mörk och barbarisk ort", skrev han 1769 till Samuel Alf. Hans omfattande korrespondens med lärda och poeter som Alf och Johan Wellander tyder på ett starkt meddelelsebehov men röjer aldrig någon strävan att komma i takt med tidsströmningarna. För eftervärlden har han blivit mest känd som föremål för Kellgrens satir och genom dennes vägran att delta i den kollektiva skaldehyllning som Wellander tog initiativet till efter N:s död.