Tillbaka

Tor G T Mann

Start

Tor G T Mann

Cellist, Dirigent

Mann, Tor Gustaf Teodor, f 25 febr 1894 i Sthlm, Kat, d 29 mars 1974 där, Engelbr. Föräldrar: inspektionskonstapeln Carl Teodor M o Charlotta Carlsdtr. Elev i violoncellspeln vid Musikkonservatoriet i Sthlm sept 10–vt 15, elev i instrumentation o komposition där 7 terminer under tiden 5 sept 14–maj 19, violoncellist i Sthlms konsertfören 15–17 o 18–20, i Hovkapellet 17–18, studerade kontrapunkt o komposition för P Juon i Berlin 20–22, musikteori o dirigering i Wien o Prag 22, dirigent vid Gbgs orkesterfören 1 okt 22, ledare för Malmö symfoniorkester 24–25, förste dirigent o konstnärlig ledare vid Gbgs orkesterfören 1 okt 25–39, chefdirigent o konstnärlig ledare för Radiotjänsts orkestrar 39–59, lär i partiturstudium o orkesterdirigering vid Musikkonservatoriet (från 40 Musikhögskolan) 39–juni 61, prof:s namn 11 maj 45, verksam bl a vid Folkliga musikskolan i Ingesund, Arvika, 61–69, timlär vid Töreboda kommunala musikskola 70. – LMA 35 (led av styr 44–46), Litt et art 39, MA:s Berwaldmedalj i guld 74.

G 1) 19 okt 1917 i Sthlm, Matt, m Helga Elisabet (Lisa) Larsson, f 12 okt 1890 där, Hedv El, d 19 okt 1950 där, Engelbr, dtr till bildhuggaren Johan August L o Kristina Sofia Eklund; 2) 31 dec 1950 i Sthlm, Brännk, m musikdirektören o dirigenten Ingrid Ortrud Åkerberg, f 31 maj 1917 i Burlöv, Malm, dtr till musikdir Herman Å o Olga Andersson.

Tor M stammade från en västgötsk bonde-och soldatsläkt. Fadern var polis och modern frälsningssoldat. I Frälsningsarméns söndagsskola upptäcktes M:s musikalitet. När han var elva år fick han en violin, men sviterna av en ledgångsinflammation med en av denna påkallad steloperation av vänster pekfinger hindrade honom att utveckla sin teknik. Likväl gjorde han arrangemang och spelade med medlemmar ur gossorkestern Mozart från Katarina folkskola.

Skolans musiklärare Karl Lambert presenterade M för Conrad Nordqvist och föreslog att han skulle avlägga akademiprov på fiol. I provet föll M igenom, men Nordqvist ansåg honom så begåvad att han rekommenderades att lära sig spela cello istället för att undvika problemet med fingret. I ett minnesprogram i radio 1974 berättade M hur läraren i violoncell, Anton Andersén, låste in honom i ett rum på akademin och lät honom öva åtta timmar om dagen. Efter fem dagars övande ansåg M sig mogen för ett nytt prov, och till Nordqvists överraskning kom han nu in i celloklassen.

Förutom Andersén hade M Carl Lindhe som lärare i cello, Ernst Ellberg i kontrapunkt och Nordqvist i ensemblespel. Det var också Nordqvist som upptäckte M:s anlag för dirigering. Elevorkestern gav en välgörenhetskonsert för en sjuk elev, och M övertog dirigeringen med så övertygande resultat att det gav anledning till instiftandet av en dirigentklass. Under ett år leddes denna av Georg Schneevoigt och övertogs sedan av Olallo Morales.

Jämsides med akademistudierna 1910–19 spelade M på restauranger, teatrar och cirkusar, vikarierade i Kjellströmkvartetten och Wilhelmitrion samt medverkade i Sthlms konsertförening och Hovkapellet.

År 1919 debuterade M som dirigent i Konsertföreningen, fick en jeton för komposition och dirigering och erhöll v Beskows stipendium för utlandsstudier 1920–22. I Berlin studerade han kontrapunkt och komposition för Paul Juon och fortsatte sedan med studier i musikteori och dirigering i Wien och Prag. Under studieresan hyrde han Berlins filharmoniska orkester och gav konserter med Tjeckiska nationalfilharmonin och Wiens filharmoniker.

Våren 1922 lämnade Wilhelm Stenhammar och Carl Nielsen ledarskapet för Gbgs symfoniorkester. M, som 4jan 1920 dirigerat Stenhammars andra pianokonsert med tonsättaren som solist och därmed debuterat i Gbg, sökte tjänsten och erhöll den tillsammans med den tio år äldre Ture Rangström. Konsertuppgifterna delades lika mellan de två, men efter tre säsonger fick M ensam ansvaret för orkesterns konstnärliga ledning. Under en kort period var M också engagerad av Stiftelsen Malmö konserthus att leda dess nystartade orkesters första konserter i biografen Scania. När uppgifterna i Gbg växte, lämnade dock M uppdraget i Malmö.

Med Gbgs symfoniorkester fick M fria händer. Här introducerade han nyheter som Schrekers (1924) och Rosenbergs (1925) respektive kammarsymfonier, Verklärte Nacht av Schönberg (1923) och Hindemiths violinkonsert (1928), och han verkställde det skandinaviska uruppförandet av Hindemiths symfoni Mathis der Maler (1935). Av Gustav Mahlers symfonier dirigerade han alla utom nr 6, 7, 8 och 10; även Bruckner stod ofta på hans program förutom klassiker som Beethoven, Mozart och Brahms. Men sin största och bestående insats gjorde han för den nordiska musiken. Orkesterns Nielsen-traditioner fortsatte han och fördjupade. Han hade spelat under Nielsens taktpinne och hört många av dennes repetitioner – ehuru han ansåg Nielsen vara en dålig dirigent. M inbjöd Sibelius till Gbg att dirigera egna verk och blev själv under 1930-talet en av samtidens ledande Sibelius-tolkare. Han introducerade Sibelius' första symfoni i Wien och Prag, den andra symfonin i Dresden och den sjunde i Wien.

Bland sv tonsättare satte M Franz Berwald högst. Redan under studietidens ensemblespel under Nordqvists ledning fick han ta del av dennes erfarenheter: Nordqvist hade varit elev i Berwalds kompositionsklass och spelat kammarmusik med honom. Berwalds symfonier förekom regelbundet på M.s program, men han sparade heller ingen möda att göra även hans operor kända. Den 10 och 12 dec 1926 ledde han två konsertframföranden av Estrella de Soria, och den 10 febr 1933 följde uruppförandet av Drottningen av Golconda. Dessa konsertframföranden jämte en radioversion av den sistnämnda operan på 50-talet blev M:s enda större tribut åt operakonsten.

M slog också vakt om samtida tonsättare som Stenhammar, Rosenberg, Rangström, Atterberg och de Frumerie samt Gösta Nystroem, vars instrumentation han kontrollerade och förbättrade. Utan tvekan är det till stor del M:s förtjänst att de nämnda tonsättarna numera ingår i standardrepertoaren. Satsningen på nutida skandinavisk musik kulminerade i de berömda nordiska festkonserterna 1936, 1938 och 1939, då endast uruppföranden av sv, danska, norska och finska verk stod på programmen. Även efter sin överflyttning till Sthlm försökte M vidmakthålla traditionen med nordiska musikdagar 1941 och 1942 i samarbete med bl a Operan, radion, tonsättarföreningen och Fylkingen. Kriget lade dock hinder i vägen för nordiska kontakter. – Den 27 april 1939 gav M sin sista konsert som göteborgssymfonikernas ledare. Då framfördes Berwalds Sinfonie singuliére och Stenhammars Sången, samma program varmed Gbgs konserthus invigdes den 4 okt 1935. Under sina 17 år i Gbg hade M dirigerat 730 konserter, vilket i det totala utbudet motsvarade tre konserter av fem.

Konsertföreningens orkester i Sthlm och Gbgs symfoniorkester hade till en början inte full sysselsättning hela året. 1937 beslöts att Radiotjänst skulle betala fem månadslöner om året mot att orkestrarna uppträdde i radio som Sthlms resp Gbgs radioorkester. För dessa blev M hösten 1939 konstnärlig ledare och förste kapellmästare. 1943 skedde en namnändring: när den fullbemannade Konsertföreningens orkester spelade i radio kallades den Radiotjänsts symfoniorkester medan benämningen Sthlms radioorkester kvarstod för en mindre grupp (54–64 man) ur samma orkester. I sin nya befattning fick M en nästan ännu större arbetsbörda än han haft i Gbg. Under sitt liv gav han nära tretusen konserter, de flesta i radio. M fortsatte ledarskapet för dessa radiokonserter till sin pensionering 1959, även efter det att radion byggt upp en egen symfoniorkester, de nuvarande Radiosymfonikerna.

Som dirigent var M omvittnat effektiv och snabb. Han slösade inte tid på detaljarbete utan satsade sitt varma temperament, sin stora humor och psykologiska instinkt på att skapa beredskap och lustkänsla hos orkestern. Han tolererade däremot inget slarv och utvecklade i sitt partiturstudium en sällsynt skarpögdhet för skrivfel och inkonsekvenser. Hos Beethoven och Brahms fann han många felindelningar och felaktiga noter, och med Sibelius brevväxlade han för att få sina iakttagelser verifierade. Ännu vid slutet av sitt liv drömde han om att få skriva en bok om alla partiturfel han observerat. I manuskript föreligger hans partiturstudie till Beethovens symfonier nr 1–5 samt 7, Egmontuvertyr, Coriolanusuvertyr och Leonorauvertyr nr 3, Dvoraks Carnevalsuvertyr, Schuberts symfonier nr 3, 5 och 6, Sibelius' fem första symfonier och Stenhammars Snöfrid samt Symfoni nr 2.

M fostrade som lärare i dirigering en hel generation dirigenter. Sixten Ehrling, Siegfried Naumann, Claude Génetay och Ingvar Lidholm hör till de mest namnkunniga av dem. Efter pensioneringen kvarstod M en tid som orkesterinspektor. En stor insats gjorde han på Folkliga musikskolan i Ingesund, där han dirigerade sin sista konsert 1969.

Ett stort antal grammofonskivor och många radioinspelningar, bl a av alla Sibelius' symfonier, dokumenterar arvet av en av vårt lands mest betydande musikpersonligheter. Han gjorde sina lyssnare medvetna om den nordiska kulturtraditionen, vårdade klassikerna och släppte fram den unga musiken.

Carl-Gunnar Åhlén


Svenskt biografiskt lexikon