Margareta Clausdotter

Margareta Clausdotter, d 10 dec 1486 i Vadstena kloster. Vigd till nunna i Vadstena kloster 4 aug 40, abbedissa där 73 (efter 6 juni).

Enligt Vadstenadiariets dödsnotis var M från Söderköping. Fadern tillhörde, av förnamnet att döma, stadens tyskbördiga borgerskap. Före abbedissetiden namnes M endast en gång i samtida brev, nämligen när hon bland klostrets övriga systrar och bröder uppräknas i det avlatsbrev, som den påvlige nuntien Marinus de Fregeno utfärdade i Vadstena 1462. Under hennes tid som abbedissa besökte nuntien Bartholomeus de Camerino klostret i aug 1484, men hans avlatsbrev är ej bevarat. Rutinmässigt namnges M jämte generalkonfessorn i de flesta breven från åren 1474–83 om klostrets förvärv eller utarrendering av gods och gårdar. Bland mera remarkabla gåvor, som de båda på klostrets vägnar fick mottaga, var den "gulltavla", fullagd med reliker, som konung Karl Knutsson testamenterat, men som först efter hans måg Erik Erikssons (Gyllenstierna) frånfälle överlämnades av arvingarna i jan 1478. Kungadöttrarnas gåvobrev är bevarat, men M:s och generalkonfessorns kvitto finns nu blott i avskrift.

Åtskilliga avskrivnings- och översättningsarbeten bedrevs inom klostermurarna under M:s tid som abbedissa, t ex av Andreas Cristmanni. Åtminstone i ett par fall vet man, att det var M, som tagit initiativet. Det ena fallet är ett latinskt Antiphonarium (C 508, UUB), som avskrivits av Christina Hansdotter Brask. Det andra gäller ett i många avskrifter spritt arbete från omkr 1100, Speculum Virginum. I Vadstena kunde man i akterna från S:ta Birgitta kanonisationsprocess läsa, att prior Petrus Olavi (enl sitt vittnesmål 1380) en gång i Alvastra läst för Birgitta ur denna bok. Verket översattes nu av Matthias Laurentii från Jönköping, och en diger volym (A 8, KB) innehåller en avskrift av denna översättning.

Året efter sin nunnevigning bevittnade M, hur bonden Helge från Ramsjö i Svarttorps socken (öster om Jönköping) kom vallfärdande till klostret med sin hustru och deras treåriga dotter. Han berättade där, att dottern under lek skadat sig till döds med en kniv men återkommit till liv, sedan föräldrarna anropat Katarina av Vadstena. Något år senare fick M i klostret se, hur nunnan Helena Tykesdotter låg förlamad och hade fått sista smörjelsen men helt tillfrisknat, sedan en annan nunna för Helenas räkning avgivit ett löfte till fru Katarina.

Processen för kanonisation av Katarina av Vadstena blev den viktigaste tilldragelsen under M:s tid som abbedissa i Vadstena. Den hade börjat med att biskop Henrik Tidemansson i Linköping 31 dec 1469 tillsatte en kommission, som upprättade en förteckning över 61 av vittnen styrkta mirakler, och denna framlades vid provincialkonciliet i Arboga i jan 1474. På begäran av detta kyrkomöte tillsatte påven 23 sept 1474 en kardinalskommission, och denna uppdrog åt en sv subdelegation att anställa förhör i Sverige om Katarinas liv och mirakler. Kommissionen med ärkebiskop Jakob och biskop Henrik i Linköping i spetsen började sina förhör i Vadstena kloster i slutet av aug 1475. Den 2 sept hördes bl a M rörande de 13 artiklar, som på kardinalskommissionens uppdrag sammanställts, den sista gällande den förlamade nunna, som tillfrisknat. Senare hölls 10 okt 1475 ett särskilt förhör med M och två andra om miraklet 1441 med den lilla återuppväckta flickan från Svarttorp. En ny förhörsomgång, nu huvudsakligen med lekmän, hölls i klostret i slutet av maj 1477. Därpå följde vid herredagen i Strängnäs i slutet av juni s å förhör med ett par biskopar samt med riksföreståndaren och en rad riddare, riksråd och lagmän, av vilka många kunde uppräkna, hur de var släkt med Katarina. Främst framkallades lagmannen Arvid Trolle, som i detalj redogjorde för hur han själv och en rad andra män ur högfrälset var släkt med Katarina, vilket styrkte hennes höga börd, som första artikeln i frågeformuläret bl a gällde. Protokollen över alla dessa förhör överlämnades så till kardinalskommissionen, och genom en bulla 16 aug 1482 tillät påven, att böner fick riktas till Katarina i avvaktan på formlig kanonisation. Efter ett påvligt "breve" i ärendet 14 juni 1488 vågade man i Vadstena 31 juli–4 aug 1489 högtidligen fira Katarinas skrinläggning. Denna fick dock ej M uppleva.

Främst förtjänar M ihågkommas för den berättelse eller krönika om S:ta Birgittas släkt, som hon sammanskrev. Hon redogör där, med endast smärre felaktigheter, för Birgittas föräldrar, syskon och mostrar samt mycket utförligt för hennes barn och ättlingar. På ett talangfullt sätt återger hon också en rad legendariska episoder, som den fromma traditionen vetat berätta om dessa personer. Några är hämtade ur Birgittas Vita eller ur akterna från hennes kanonisationsprocess, andra ur sådant material, som bevarats i Vadstena och som inflöt i 1492 års utgåva av Birgittas uppenbarelser, särskilt bland Revelationes extravagantes. Men här finns också unika avsnitt. Ett sådant är sägnen om Bengt lagman och Sigrid den fagra, mera allmänt känt genom Anders Fryxells Berättelser och Frans Hedbergs skådespel Bröllopet på Ulfåsa (1865) med August Södermans musik. Dit hör också en rad detaljer i skildringen av Birgittas världslige son Karl Ulfsson, likaså traditionen att Birgittas dotter Märta fick uppfostra drottning Margareta tillsammans med sin egen dotter Ingegerd Knutsdotter (bd 20) och att de ofta fick slita samma ris. Originella är också de vackra legenderna om hur Birgitta uppenbarade sig för sin sonson Karl Karlsson, som hon visade, att sanden i hans levnads timglas var nästan utrunnen, och för hans åttaåriga dotter Birgitta, som fick veta, att hon snart skulle dö och måste skrifta sig, men att hon skulle få äta smultron, som växte i en backe strax utanför klostret, trots att det var i januari. Båda dessa legender medtogs sedan av Johannes Vastovius i avsnittet om Birgittas barn i hans bok Vitis Aquilonia (1623).

Det förefaller troligt, att det var den pågående kanonisationsprocessen rörande Birgittas dotter Katarina, som gav M uppslaget till denna krönika. Av M:s vittnesmål i processen ser man, hur hon i likhet med den något äldre nunnan Anna Påvelsdotter (som efterträdde henne som abbedissa) redan under sina tidigaste år i klostret uppmärksamt lyssnat till vad som berättades av gamla nunnor, som själva känt Katarina. Genealogiska uppgifter har M uppenbarligen fått av Arvid Trolle och av hans svåger riddaren Lars Haraldsson (Änga-ätten), som på äldre dagar bodde i Vadstena, och av Erik Karlsson (Vasa) på Hov, som innehade härader i närheten som pantlän. Säkerligen har hon också haft andra skriftliga och muntliga källor.

M:s berättelse har traderats i två olika redaktioner. A-redaktionen finns i två senmedeltida avskrifter (AM 191, fol, Khvn, och B 70 a, LSB, tr utg 1710), vartill kommer N H:son Dals ms i KB, A 958, ett kort utdrag från omkr 1529 samt en förkortad version, som gjorts på 1520-talet och nästan endast innehåller de genealogiska uppgifterna. Av B-redaktionen, som utnyttjats på 1510-talet av biskop Hans Brask för hans släktbok (Genealogica 2, RA), finns ingen fullständig äkta text, och av en avskrift från omkr 1580 (D 27, KB) finns nu endast de sista bladen i behåll. Från Brasks släktbok har en rad notiser ur B-redaktionen influtit i Rasmus Ludvigssons släktböcker och senare genealogiska arbeten.

En interpolerad version av M:s krönika från 1560-talet finns inhäftad i nunnan Birgitta Andersdotters bönbok (A 80, KB). Där har inskjutits några meningar, som avser att visa ätten Brahes härstamning i rakt fäderne från S:ta Birgittas bror Israel Birgersson, ett exempel på de kritiklösa kombinationer av uppgifter i medeltida originalbrev, som Rasmus Ludvigsson kunde åstadkomma i mer eller mindre god tro. Denna version, som trycktes redan 1647, var grundval för ätten Brahes stamtavla (inkl S:ta Birgitta) ännu i Gabriel Anreps utgåva 1858 av adelns ättartavlor. Orimligheten uppvisades först 1880 av C G Styffe.