Adolph Modéèr

Modéèr Adolph, f 15, dp 18 april 1739 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 16 juli 1799 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: regementsskrivaren, advokaten Laurent Adolf M o Anna Beata Ekengren. Inskr vid LU 4 okt 54–55 o vt 58, deltog i lantmäteriförrättn:ar i Blekinge somrarna 57 o 58, i Kalmar län 59, auskultant vid Kalmar kämnärs- o rådsturätter 59, ämnessven vid lantmäterikontoret 6 juli 59, v lantmätare i Kalmar län 30 juni 60, eo kommissionslantmätare där 26 juni 61, auskultant i Göta hovrätt 8 dec 66, eo lantmätare i Sthlms län 18 nov 67, kommissionslantmätare i Kalmar län 18 jan 69, sekr i riksdagens kammar-, ekonomi- o kommersdeputation 69–70, led av lagkommissionen 70–81, sekr i PS från 5 mars 70, lantmätare i Gävleborgs län 18 sept 71–4 juni 76, sekr i Sällsk för allmänne medborgerlige kunskaper från 94. – LVVS 76, LFS 78, LVA 86 (preses 87).

G 28 dec 1763 i Kalmar m Anna Margareta Bruhn, f 26 sept 1734 där, d 9 april 1811 i Sthlm, Hedv El, dtr till borgmästaren Sven B o Anna Bergstedt.

M härstammade från en småländsk prästsläkt. Efter kortvariga och som det förefaller ytliga studier i Lund inträdde han i lantmäteristaten och tjänstgjorde en längre tid i Kalmar län. Från 1768 var M bosatt i Sthlm, sedan han året förut blivit eo lantmätare i Sthlms län.

Redan som tjugoåring hade M framträtt med en liten skrift, där han hyllade kungaparet i samband med prinsessan Sofia Albertinas namnsdag 1759. I början av 1760-talet skrev han några moraliserande fabler, varav några i bunden form. Någon framgång hade han dock inte med sina poetiska försök. I stället vann M ett visst anseende som naturaliesamlare. Som nittonåring inledde han en brevväxling med Linné, och denne skrev 1761, att han i flera år kunnat glädja sig åt M:s brev, "som städse varit uppfyllda med de artigaste rön uti naturkunnigheten och private hushållningen". M ägnade sig främst åt studiet av insekter och fick en del av sina rön införda i VAH, och Linné uppkallade även insektsarter efter honom. Flera gånger under 1770-talet föreslogs M till inval i VA men måste inte utan otålighet vänta länge på att bli ledamot.

Under sin tid som lantmätare kom M i närmare kontakt med tidens jordbruksfrågor, och vid sidan av storskiftesförrättningar, som utgjorde hans egentliga syssla, tröttnade han inte, säger han själv, att "även använda sina lediga stunder till allmänt gagn". I VAH publicerade han 1767 en ekonomisk beskrivning över Halltorps och Voxtorps socknar, och bland hans arbeten under denna tid kan också nämnas en samling av förordningar rörande lantmäteri och lantbruk som trycktes 1765.

På sin lediga tid författade M en handelshistoria över Svea rike som mottogs mycket välvilligt av kritiken. A Schönberg berömde den i C C Gjörwells Almänna tidningar, och i dennes Nya lärda tidningar (1775, s 25f) betecknades den som "ett mästerligt arbete författat med omständlighet, trovärdighet och granskning, samt med en noghet i saker, uttryck och bevis, som utmärker allt vad som flyter utur hr M:s penna".

M:s anseende som historiker har för eftervärlden främst bestämts av ett arbete om Sveriges mynt, som han utgav på 1790-talet. Det har av B Hildebrand (C J Thomsen ..., 1937–38, s 109f) förvisats till "den negativa rangplatsen som väl den sämsta och löjligaste produkten på området".

Även av handelshistorien framgår en viss brist på kritisk förmåga. Så gör M troligt att vikingarna handlade inte endast på Fenicien, Tyrus och Kartago utan även på Indien. Att vikingarna varit samtida med fenicierna var en uppfattning som M delade med flera historiker. Att de drivit handel på Indien var dock en tanke som tidigare inte framförts. I övrigt ansluter sig M:s framställning i stort till O v Dalins historiska verk, och även första delen av Swea rikes historia av Sven LagerBring, som utkom 1769, har inarbetats i handelshistorien utan att dock något starkare intryck av dennes källkritiska betraktelsesätt kan spåras i M:s arbete.

M:s bok var naturligtvis även ett försök till inlägg i tidens livliga ekonomiska debatt. Någon originell ekonomisk uppfattning möter inte. Bland de nationalekonomiska auktoriteter som citeras märks C König, fransmannen P de Danguel (Nichols) och framförallt A Nordencrantz. Beroendet av den antibyråkratiske och folkligt konservative Nordencrantz, mösspartiets främste teoretiker, ger också en antydan om var M:s politiska sympatier är att söka. Nordencrantz var inte bara en ansedd ekonomisk tänkare utan också en djärv samhällskritiker. Att M som ung studerat dennes skrifter har ett visst intresse med tanke på den häftiga samhällskritik han själv kom att framföra under sina sista år.

M deltog i det politiska livet under den riksdag som öppnades 1769. Han tjänstgjorde som sekreterare i kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen, deltog i den politiska pressdebatten före riksdagen och synes även mot betalning ha skrivit några av de memorial som inlämnades i stånden.

Det går inte att helt fastställa M:s förhållande till frihetstidens politiska partier. A Schönberg har dock, visserligen långt senare, lämnat en intressant beskrivning av hans politiska åsikter vid denna tid. M hade "i sitt tycke, fått för liten ställning i samhället och var en av de mest verksamma jämlikhetspredikanter näst före revolutionen 1772, då så många ältade de samma principer som störtade Frankrike i så många olyckor, men av en revolution åt annan sida motades". Schönberg skrev detta 1802 i medvetande om den anti-aristokratiska propaganda som M med sådan intensitet förde under 1790-talet och med en påtagligt antagonistisk inställning till honom – det gällde att för kanslersgillet misstänkliggöra ett par av M utgivna läroböcker och i stället rekommendera Schönbergs egna. Att M varit radikal även under sina yngre år framgår dock också av ett brev till honom i mars 1771 från generalen och partigängaren C F Pechlin. "Jag ser nog att Ni håller utav fäderneslandet," skrev Pechlin, "men jag fruktar för att Ni vill skapa litet nytt."

Det förefaller troligt att Schönbergs uppfattning är riktig och att M engagerat sig i ståndsstriden under frihetstidens sista år. Han torde dock inte ha betraktat Gustav III:s statskupp på samma sätt som Schönberg gjorde trettio år senare. M deltog säkerligen i de ofrälses jubel över augustirevolutionen 1772.

Arbetet i riksdagen 1769–70 ledde till att M fick i uppdrag att för lagkommissionens räkning sammanställa tidigare kamerala förordningar och lagar. Arbetet föranledde honom att begära tjänstledighet från sin befattning som lantmätare. Avsked med bibehållen lön erhöll han 1776, och sedan arbetet för lagkommissionen slutförts 1781, levde han resten av sitt liv utan offentlig tjänst. Den digra Samling till kunskap i Swea rikes kammarwärk ifrån äldste til närvarande tider (KB, B 528: 1–2), som blev resultatet av hans arbete, kom aldrig att tryckas.

Redan under sitt första år i Sthlm inträdde M i ordenssällskapet Pro Patria. PS och Pro Patria hade vid denna tid flera gemensamma medlemmar, och på sidenfabrikör J A Meurmans initiativ utsågs M till sekreterare i PS. M har själv framhållit betydelsen av sin insats inom detta sällskap. Genom hans "trägna åtgärd fick det stadgade lagar, fond, verksamhet och anseende", ansåg han själv. Även om detta innebar en betydlig överdrift var M:s insatser av mycket stor betydelse. Sällskapets prydliga protokoll och välordnade arkiv är en erinran om hans energi och ordningssinne.

Vid sidan av sitt arbete som sekreterare deltog M i ett flertal av sällskapets pristävlingar och erövrade vid flera tillfallen de utsatta belöningarna. Han tycks ha betraktat sig själv som expert på jordbruksfrågor, men som praktisk lanthushållare hade han inte lika stor framgång. Under senare delen av 1770-talet ägde han den lilla egendomen Södergarn på Lidingö. Han planerade där betydande uppodlingar men tvingades 1781 sälja den med en avsevärd förlust.

M:s förhållande till PS förblev inte gott. Han förefaller att ha haft ett hetsigt temperament och var inte alldeles lätt att samarbeta med. Hans ställning som sekreterare och framförallt som redaktör för Hushållnings journal, sällskapets tidskrift, var utsatt. M saknade den smidighet som fordrades för denna uppgift och råkade vid ett par tillfällen i tvist med medlemmar som ansåg sig illa behandlade. 1783 blev J Fischerström (bd 16) biträdande sekreterare i PS. Även om M även i fortsättningen publicerade en mängd uppsatser i Hushållnings journal, senare kallad Ny journal uti hushållningen och förblev redaktör för tidskriften drog han sig på äldre dagar allt mer ifrån sällskapet. Hans sjuklighet gjorde att han höll sig hemma under den kalla årstiden. Efter 1783 besökte han aldrig sammankomsterna annat än under sommarmånaderna, och under sina sista åtta år kom han inte någon gång.

Sjukdomen hindrade emellertid inte M från att under sina sista år ägna sig åt en annan sammanslutning, Sällskapet för allmänne medborgerlige kunskaper, och det är som dess stiftare och för sina insatser för folkundervisningen inom denna förening som han torde vara mest känd.

Sällskapet bildades 1794 och organiserades med en mindre grupp av arbetande medlemmar och en större krets av stödjande hedersledamöter. Till den innersta cirkeln hörde från början förutom M matematikern och skolmannen O Forssell (bd 16), J F Hvalström, O Swartz och slutligen den energiske och fint bildade grosshandlaren P Falck (bd 15, s 141). Enligt M skall sällskapet redan under sitt första verksamhetsår ha vunnit stor anslutning, och M Calonius trodde sig i aug 1797 veta att det hade åtminstone 800 om inte 900 ledamöter. Vad som särskilt förvånade Calonius var att det uppgavs att samtliga var ofrälse. Det förefaller faktiskt ha varit en princip att inte släppa in adelsmän i sällskapet, och det var också inställningen till de aktuella ståndsfrågorna som framförallt gjorde det ryktbart.

Genom den populärt hållna tidskriften Läsning för menige man (1796–98) och genom utgivandet av ett par läroböcker för småskolan, skrivna av M, verkade sällskapet för en ökad folkbildning. I företalet till de skrifter som sällskapet utgav från 1794 uppgav M att det avsåg att sprida upplysning i historia och allmänna hushållningen. Det allmänt hållna programmet gav utrymme även för en mycket bred samhällskritik. Det intressanta i dessa skrifter är också främst den ohämmade reformlust som framträder i en del uppsatser – inte minst i M:s egna bidrag.

Framförallt var det de radikala åsikter som framfördes som väckte kritik och debatt. M Blix (bd 4), som tidigare hört till M:s umgängesvänner, anföll 1797 sällskapet i en insändare i Sthlms posten (7 dec). Dess arbeten var, skrev Blix, fyllda av luftförslag och extravaganser. Just sådana var de skrifter som förekom i Frankrike före revolutionen. Spridandet av dessa "medborgerliga förvillelser" skulle dock inte kunna locka svenskarna att överge "sin Gud och sin kung för att uppbygga tempel åt förnuftet – för att plantera frihetsträd, uppresa guillotiner och avlämna tvångslån".

Blix' angrepp uppfattades som en uppmaning till regeringen att inskränka tryckfriheten, och om så var avsett blev han snabbt bönbörd. Justitiekanslersämbetet hade redan tidigare haft ett gott öga till sällskapet och dess publikationer. Samtliga dessa drogs in i samband med den inskränkning av tryckfriheten som infördes 1798. Sällskapet upplöstes väl inte därmed, men efter M:s död förde det en tynande tillvaro även om det ännu existerade 1808.

Att M under sina sista år framträdde som radikal jämlikhetspredikant är på sätt och vis inte förvånande. Även om man i hans verksamhet inom PS inte kan spåra några av hans senare framförda idéer, finns det otvivelaktigt ett samband mellan den unge M:s studier av Nordencrantz' skrifter och de liberala åsikter M själv framförde under 1790-talet. Det är dock uppenbart att han under inverkan av de liberala strömningarna under 1700-talets sista decennier utvecklats till en allt större rabulist.

M:s radikala inställning var troligen ett av skälen till att hans samarbete med PS så småningom blev mindre intimt. Redan det starka adliga inslaget inom PS måste ha verkat besvärande for M och ställde honom väl också en garde mot flera av dess medlemmar. I sin självbiografi konstaterade M bittert att "okunnighet, fördom och enskilda intressen" motarbetat hans arbete i PS. Det reformarbete, framförallt inom jordbruket, som där bedrevs tilläts heller aldrig att utvecklas till någon samhällskritik av så omvälvande art som inom Sällskapet för allmänne medborgerlige kunskaper.

M:s omsorgsfullt utarbetade självbiografi kom aldrig att användas så som den var avsedd, nämligen som utgångspunkt för ett äreminne över honom. Varken i PS eller VA hölls något åminnelsestal. Mer osminkat än i ett akademiskt äreminne möter samtidens syn på M i ett brev från A Schönberg några år efter hans död. Han var, skrev denne, en man "med goda förståndsgåvor och varjehanda insikter, med en verksam själ förenat med en orolig ande och underligt sinne."