G Conny H Molin

Molin, Georg Conny Hjalmar, f 9 nov 1885 i Norra Sandsjö, Jönk, d 30 sept 1943 i Solna (enl db för Bromma, Sthlm). Föräldrar: byggmästaren Frans Johan M o Emilia Sophia Nilsdtr. Elev vid folkskolesem i Linköping 1 sept 02, ex där 11 juni 07, elev i sång vid musikkonservatoriet i Sthlm sept 07, elev vid operaskolan där sept 09–vt 12, debuterade på K teatern 11, studier för bl a Raimond v Zur Mühlen i London, engagerad vid K teatern 15-40.

G 16 juni 1923 i Sthlm, Joh, m dansösen Lilly Fransiska Streiffert, f 18 juli 1898 där, Kungsh, d 11 juni 1975 där, Västerled, dtr till Emma Paulina Louise Liebgott (g 1913 m verkstadsägaren Gustaf Wilhelm S).

Conny M avlade folkskollärarexamen i Linköping och blev därefter elev vid musik-konservatoriet i Sthlm, där han till 1912 studerade sång för O Lejdström (bd 22). 1911 debuterade M på K teatern som greve Luna i Trubaduren och Valentin i Faust. Efter vidare studier för R v Zur Mühlen i London var M engagerad vid stockholmsoperan under en lång följd av år. Där fick han en mycket bred repertoar omfattande såväl hjältebarytonpartier som komiska roller. Men framför allt var M en av de sista stora företrädarna för en klassisk sv sångtradition. På sin mest bekanta inspelning, en på skiva utgiven radioupptagning av en scenföreställning från stockholmsoperan 1939, framstår M i rollen som den äldre Germont i Verdis Traviata mot J Björling och H Schymberg som en fängslande exponent för ett slags belcantostil så som den utvecklats kring sekelskiftet och gör ett stilenligt porträtt i père noble-facket. Ännu vid 54 års ålder bevarade M en klangfull, varm och skickligt behandlad stämma.

I Wagner-repertoaren sjöng M bl a Wolfram i Tannhäuser, Kurwenal i Tristan och Isolde, Kothner i Mästersångarna, Fasolt i Rhenguldet, Gunther i Ragnarök, Amfortas i Parsifal och t o m Wotan i Valkyrian. Men Wagnerfacket tangerade gränsen för hans område, och det var mer som s k kavaljerbaryton inom fransk, italiensk och sv repertoar som röstens kraftiga mellanläge, säkra höjdtoner och relativa rörlighet kom bäst till sin rätt. M sjöng Verdis Macbeth och Falstaff, Capulet i Romeo och Julia och Escamillo i Carmen men hade också framgång som Peterson-Bergers grubblande viking Arnljot.

I sv verk kreerade M bl a titelrollen i Atterbergs Harvard Harpolekare, kaptenen i Rosenbergs Marionetter, Lennart Sporre i Peterson-Bergers Domedagsprofeterna och Bengt Månesköld i de Frumeries Singoalla. Han var också den förste som på stockholmsoperan framställde bl a Faninal i Rosenkavaljeren, Marcel i Manteln, forskarlen i Kronbruden, Ramiro i Señorans visittimme, prästen i Katerina Ismailova och gudfar i Marknaden i Sorotjinsk – en mångfald olika karaktärer i en repertoar som inkluderade för tiden mycket moderna verk – men också operettroller som Mars i Orfeus i underjorden.

M var en av de viktigaste sv operasångarna i sin generation och en stöttepelare i K teaterns ensemble. I en opera som Verdis Aida sjöng han t ex inte bara barytonrollen Amonasro utan också Faraos och översteprästen Ramfis' baspartier och han tycks under flera decennier ha varit en tillgång i barytonfacket trots att man där samtidigt förfogade över först John Forsell och Martin Oscar, senare Åke Wallgren, Carl Richter, Josef Herou m fl framstående artister. Att M inte gjorde någon internationell karriär berodde snarare på dåtida förhållanden inom operavärlden än på bristande förmåga hos sångaren.