Leonard (Leon) C W Ljunglund

Ljunglund, Leonard (Leon) Christian Winfrid, f 3 nov 1867 i Kläckeberga, Kalm, d 28 juli 1946 i Sthlm, Osc. Föräldrar: lantbrukaren Nicolaus L o Christina Svensdtr. Mogenhetsex vid Kalmar h a l vt 85, inskr vid LU ht 85, red för Skånska dagbladet nov 88–aug 91, medarb i Skånska aftonbladet okt 91–nov 93, i SvD nov 93–april 97, red för Hvad nytt från Sthlm aug 97–01 (från 99 Illustreradt Hvad nytt), för Stockholms-bladet dec 01–juni 06, ordf i Publicistklubben (PK) sept 04–febr 05, 24, 29–sept 34, chefred för Nya dagligt allehanda (NDA) 06–okt 36, VD där 1 mars 17, v ordf i Allmänna valmansförb i Sthlm 19–22, v ordf i Tidningsutgivarefören 21–23, led av styr för Tidningarnas telegrambyrå 22, ordf i Högerpressens fören 23–nov 32, led av styr för ab Radiotjänst 24, av FK 26–29.

G 29 dec 1898 i Sthlm, Jak ojoh, m Jenny Adelina (Ada) Ekelund, f 29 dec 1867 där, ibid, d 6 april 1952 där, Osc, dtr till målargesällen Axel Ekelund o Jeanette Alexandrina Lindström.

Efter studentexamen hade Leon L försökt försörja sig som föredragshållare i filosofiska och estetiska ämnen, men åhörarna var inte många och det ekonomiska utbytet klent. För att göra reklam för sig och sina föredrag beställde han affischer hos boktryckaren Rudolf Asp i Malmö. Enligt uppgift från L skulle denne ha frågat honom om han hade lust att bli redaktör för en tidning. L ansåg sig inte ha något att förlora, och han blev redaktör för Skånska dagbladet från startåret 1888. Redaktionen fick han sköta praktiskt taget själv, vilket ledde till att han redan som mycket ung blev väl förtrogen med alla sidor av journalistiken. Tidningen, som till att börja med var opolitisk, kom ganska snart "i stridsställning till socialdemokratien" (L i Skånska dagbl 14 dec 1923). Den var billig – kostade bara 4 kr per år – och var åren före sekelskiftet enastående framgångsrik. Bakom denna framgång stod Asp och L. Den enda konkurrenten om man ser till kraftig upplageökning var den frisinnade Sthlms-tidningen (Furhoff o Hederberg).

Efter en sejour som redaktionssekreterare på Skånska aftonbladet flyttade L till Sthlm och började 1893 skriva kåserier i SvD under signaturen Leon. Artiklarna roade läsarna och behandlade aktualiteter ute och hemma med tonvikten lagd på stockholmskrönikan.

2 dec 1901 startades Sthlms-bladet på initiativ av Fosterländska förbundet, som också ekonomiskt understödde tidningen. Av medlemmarna i förbundet tillhörde flera, däribland Chr Lundeberg, FK:s majoritetsparti. Syftet var från konservativt håll att tillförsäkra sig en billig tidning som motvikt framfor allt till S-T. L värvades som redaktör, och publikationen kom också att stå majoritetspartiet nära, vilket bl a manifesterades i tull-och unionsfrågorna (protektionism och vakthållning gentemot sv eftergifter åt Norge).

Fr o m 1904 hade de flesta av aktierna i det företag, Förenade tidningsab, som utgav Sthlms-bladet och NDA, gått över i händerna på ledande personer inom majoritetspartiet med Lundeberg i spetsen. Dennes försök att förmå de båda tidningarna att stödja hans strävanden att sammankoppla skatte- och rösträttsfrågorna lyckades emellertid inte, trots det ekonomiska beroendet. 1906 hade bolagets ekonomiska situation kraftigt försvagats, och Sthlms-bladet lades ner 1 juli s å. NDA:s chefredaktör J A Björklund (bd 4) hade lämnat sin post året förut, och tidningen befann sig i en nedgångsperiod. L tog på sig det svåra värvet att ro upp NDA. Tack vare sin energi och lysande stilistiska förmåga lyckades L föra fram NDA till en bemärkt position. Av tidningsbolagets styrelseprotokoll framgår att han tydligen inte lagt om vanorna mycket från tiden på Skånska dagbladet. I det mesta som rörde tidningen och dess skötsel ingrep han – från layout till personalfrågor. När ekonomidirektören Herman Seldener pga hälsoskäl frånträdde sin befattning, övertog L och styrelseledamoten G F Östberg också tidningens ekonomiska skötsel (prot 13 aug 1914). L var en av de sista chefredaktörer som såväl politiskt och redaktionellt som ekonomiskt bar ansvaret för en storstadstidning.

Fram till 1930-talets början gick NDA ekonomiskt ganska bra. Den genomsnittliga upplagan per utgivningsdag var 1922 c:a 21 200 ex, och 1929 hade denna siffra stigit till c:a 35 500. I febr 1930 kunde en bruttovinst på drygt 117 700 kr redovisas, ett högre belopp än under något föregående år. Styrelsen uttryckte vid detta tillfälle (prot 19 febr 1930) sin uppskattning av det uppoffrande arbete L nedlagt på tidningen. De närmast följande åren skulle däremot bli ytterst bekymmersamma. I början av 1932 (prot 11 jan) meddelade L styrelsen att tidningsförsäljningen trots den ekonomiska krisen var fullt tillfredsställande. Däremot hade depressionen medfört att tidningens möjligheter att öka de redan tidigare dåliga annonsintäkterna avsevärt försämrats.

Ansvaret för tidningen och dess alltmera undergrävda ekonomi tycks ha tagit L mycket hårt. Hans föredragningar inför styrelsen tyder på att han led av förföljelsemani. Han såg en formlig sammansvärjning mot bl a annonsavdelningen från innehavarna av de stora morgontidningarna och Sv pressbyrån (Bonnier och Hirsch) (prot 10 febr och 14 nov 1933). Redan 1927 hade L i NDA:s spalter startat en offensiv mot pressbyrån. Han insinuerade att inflytandet över denna utnyttjades till att gynna familjen Bonniers egna tidningar (Torbacke 1972). Denna tanke blev en fix idé hos honom. I nov 1934 skrev han till A Lindman att Bonniers skapat ett mycket slugt system att hålla landsortspressen i beroende ställning men att han hoppades kunna komma till rätta med denna hydra. Han trodde också att Järte, Böök och Segerstedt stod i intim förbindelse och samverkan med Bonniers. L uppmanade slutligen Lindman att inte visa brevet för någon (brev 27 nov 1934). När Aftonbladet, den enda kvällstidningskonkurrenten, i nov 1933 sänkte lösnummerpriset från 15 till 10 öre, ansåg L att NDA måste följa efter. Resultatet blev att det ekonomiska läget förvärrades (brev till Lindman 17 febr 1936). Tidningens anknytning till högerpartiet hade under hela denna tid varit mycket stark. L stod under 1910- och 20-talen både Trygger och Lindman nära, och dessa betraktade under åren kring 1920 L som högerpressens skickligaste publicist. Fram till 1923 innehade Lindman 500 aktier i företaget (Torbacke 1976), och 1934 omtalade Lindman för Trygger att han direkt och för en fond disponerade c:a 1/4 av aktiekapitalet (brev 6 febr 1934).

L var VD och ägde själv en betydande del av aktierna. Det förefaller som om han under 1930-talets första år strävade efter att uppnå ökad självständighet och bestämmanderätt. I ett brev till Trygger 1934 (6 febr) omtalade Lindman att L ägde majoriteten av aktierna och att denne avsåg att bilda en stiftelse där tre av tidningens medarbetare skulle ingå i styrelsen. Ett par dagar senare skrev Lindman till en annan stor aktieägare i NDA, direktör C F Tranchell i Malmö. Lindman ogillade stiftelseplanerna, och han befarade att minoriteten alldeles skulle sättas ur spel. Det bästa vore, enligt Lindman, antingen att L köpte deras aktier eller att högerpartiet förvärvade dennes (brev 8 febr 1934).

I maj året därpå underrättade Lindman Tranchell om att han klart sagt ifrån att han ville ha full insyn i NDA:s affärer och framtidsutsikter. L hade den 15 maj varit uppe hos Lindman och i detalj redogjort för det ekonomiska läget, vilket Lindman inte fann lysande (brev 7 maj 1935). Förhållandet mellan Lindman och L blev allt kärvare. I april 1936 berättade Lindman för Tranchell att han ansåg L vara helt oresonlig och att han led av förföljelsemani. Lindman hade nu gjort upp med L om att sälja sina och Tranchells aktier till 50 procent av värdet (brev 11 och 30 april 1936).

L räddades ur den ekonomiska krisen av Axel Wenner-Gren, som i okt 1935 försträckte NDA 100000 kr. Snart behövdes mera pengar, och på sommaren följande år engagerade sig Wenner-Gren på allvar i företaget. L stod kvar som chefredaktör, men allvarliga redaktionella konflikter uppstod snart, och i okt 1936 anmälde styrelsens ordf att avtal träffats om L:s utträde ur styrelsen och frånträdande av chefredaktörsskapet (Torbacke 1976; prot 1 okt 1936). L var fylld av förbittring. Till Ragnar Ekman, som 1938 skulle bli chefredaktör på NDA, skrev L (13 okt 1936) att han manövrerats bort av både yttre och inre förräderi och att hans verk nu totalt spolierats.

Som människa och publicist var L kontroversiell. Det stod ofta strid kring hans person och de åsikter han förde till torgs. NDA blev Sthlms mest uppmärksammade kvällstidning. Ett belysande exempel är L:s agerande då G Mittag-Leffler i mars 1914 anklagade K Staaff för att bl a personligen ha gömt en för rikets försvar väsentlig handling. L hade tidigare, bl a när det gällde unionsfrågan, skarpt kritiserat Staaff, men nu ökades intensiteten i attackerna till den grad, att man på sina håll befarade att skriverierna kunde leda till attentat mot Staaff. Statsminister Hammarskjöld föranleddes att i ett brev till tidningarna mana till besinning (Landquist, Torbacke 1961).

L förfäktade storsvenska ideal. Hans ekonomiska åsikter var närmast småborgerliga. Han angrep företeelser som jobberi, penningsvindel och dålig affärsmoral. Liksom hos R Kjellén (bd 21), vilken för övrigt medarbetade i NDA, vävdes ekonomiska storhetsdrömmar samman med en moraliserande antimaterialism (Söderpalm). Vid tiden för första världskriget ivrade L för en aktiv utrikespolitik, och även om han inte förespråkade ett sv ingripande på tysk sida, har han dock betecknats som en av aktivismens främsta propagandister (Bäckström). I en recension 1915 av L:s bok Lifvets bejakande placerade Kjellén in denna i den filosofiska åsiktsriktning – i Sverige representerad av V Norström, i Tyskland av R Eucken och i Frankrike av H Bergson – som reagerade mot intellektets primat över intuitionen och viljan (M Kihlberg). En undersökning av ledarna i NDA 1919–21 visar på klara antidemokratiska och antiparlamentariska drag (Söderlind). 1925 (27 okt) skrev L till I Anderson att "den proletära andan och den plutokratiska gemenheten" för honom var "de två vedervärdigaste stämningarna i tiden. Det måste skapas en elit som gör front mot dem båda". Trots denna grundinställning rycktes L under mellankrigstiden inte omedelbart med av de nazistiska lärorna. 1933 uttalade han sig kritiskt om Tysklands nya regim och positivt om ett politiskt närmande de nordiska länderna emellan. Året därpå ändrade han emellertid uppfattning och accepterade både nazismen och dess antisemitism (Thulstrup). När Lindman på skärpen tog itu med de nazistiska tendenserna i sitt parti, förlorade L sitt partipolitiska fotfäste.

L hade under flera år periodvis varit PK:s ordf och där nedlagt ett stort och uppskattat arbete. Men även här stormade det stundtals ordentligt kring honom. 1925 diskuterades frågan om L:s omval som ordf i klubben. P A Hansson ville inte se L omvald. Efter en lång debatt, där M Hellberg framhöll att det inte var lämpligt att L på klubbens vägnar lade ner kransen vid Brantings grav, valdes Axel Johansson till ordf (klubbprot 28 febr 1925, Nerman). Bakgrunden var den att L i NDA:s dödsruna över Branting bl a karaktäriserat denne som en maktmänniska, som såg folket mera som en massa än som en samling individer. 1929 valdes L åter till ordf, men i aug 1934 var det dags för ytterligare ett dramatiskt sammanträde. Irritationen mot L, särskilt för kampanjerna mot familjen Bonnier, var stark. L avgick sedan Anton Lindberger (bd 23), som var v ordf, förklarat att stämningarna "inom journalistkretsar för närvarande vore sådana att ordfis tillbakaträdande faktiskt skulle vara till klubbens bästa" (styr:prot 15 aug 1934, Sundvik).

L invaldes suppleantvägen i FK 1926, men hans riksdagsmannabana blev kort, och han trivdes aldrig riktigt på Helgeandsholmen. Hans inlägg i riksdagen var ofta långa och späckade med klassiska citat, vilket inte alltid gjorde så stor lycka (Spångberg 1936). Han kämpade bl a mot en militär nedrustning, han ville att frågor som rörde kultur skulle behandlas höjda över partistrider och han ansåg att för valbarhet till FK fordrades av en kandidat att han skulle "vara så pass mycket karl för sin hatt, att han fullgjort sina skatteförpliktelser". I sept 1929 blev L utslagen av första namnet på en minoritetslista från högern. L misstänkte att Lindman och Järte var inblandade i aktionen, vilket Lindman dock inför L förnekade (Wärenstam).

1930-talets första hälft innebar en serie hårda motgångar för L. Någon come-back i större skala orkade han inte med. NDA, som under lång tid identifierats med L, blev inte långlivad. Efter flera chefredaktörsbyten lades tidningen ner i okt 1944. L var då fortfarande i livet. Omdömena om L:s person och publicistiska gärning har varit mycket skiftande. Skarp kritik har riktats mot hans inte alltid nogräknade polemiska metoder – han fick av meningsmotståndare öknamnet Leopard Ljuglund. Ingen har dock förnekat att L:s strävan att göra NDA till en oberoende tidning hade sin grund i en fast tro på betydelsen av en fri press. L var en av de mest betydande och uppmärksammade politiska journalisterna i Sverige på 1910- och 20-talen.