Meriter

3 Key, Ellen Karolina Sofia, dtr till K 1, f 11 dec 1849 på Sundsholm, Gladhammar, Kalm, d 25 april 1926 på Strand, V Tollstad, Ög. Genomgick Lärokurs för fruntimmer i Sthlm 68—72, studier vid danska folkhögskolor 74, lärarinna vid Anna Whitlocks privata flickskola 80—99 (93 ombildad till Sthlms nya samskola), föreläsare vid Sthlms arbetareinstitut 83—03, ordf i Sällsk Nya Idun 87—00, resor till England, Frankrike o Italien 00—01, föreläsningsturnéer o vistelse i Tyskland, Italien o andra länder i Europa 05—09, led av Samf De Nio 13. Förf, kritiker. — Ogift.

Biografi

När Ellen K i Barnets århundrade (1900) fördömer all strykpedagogik har hon i minnet de hårda bestraffningar som hennes bröder utsattes för i barndomshemmet. Hon låter också förstå, att hennes mor aldrig brukade smeka sina barn. K kom emellertid att inta en särställning i det kulturellt livaktiga hemmet, o föräldrarna försåg sin läslystna förstfödda med goda böcker. När K fyllde arton år, fick hon sålunda av sin mor tre dramer av Ibsen: Brand, Peer Gynt o Kjærlighedens Komedie. Ett särskilt starkt intryck gjorde på henne det sistnämnda dramat; med sin erotiska idealism utövade det på K ett inflytande av samma slag som hon rönte från de victorianska romanerna av Dinah Maria Mulock o a. "Jag åtminstone har (genom mina engelska böcker) 'lärt mig älska' på ett helt olika sätt mot vad jag skulle gjort utan desamma." En sträng etisk livssyn förmedlades också till henne genom George Eliots romaner; i en uppsats i Tidskrift för hemmet 1876 om Middlemarch framhöll K att George Eliot i hela sitt författarskap inpräglade en o samma sanning, den som i bibeln uttrycks med orden att vad människan sår skall hon också uppskära. George Eliot blev, som K uttryckte det långt senare i skriften Kvinnornas del i moralens utveckling (20), "genom sina verk en gyllene brygga mellan den gamla o den nya etiken".

Som flicka hade K i den småländska hembygden kommit i kontakt med väckelserörelserna o "läseriet". Hösten 64 o våren 65 gick K i Åhlinska skolan — "de 'tonår' då jag var allvarligt kristen berodde på hennes inflytande", förklarar K (Idun 25) om Mina Åhlin — o samtidigt förbereddes hon för sin konfirmation av kyrkoherde J Rothlieb. En ström av nya intryck hade slagit emot den femtonåriga K, när hon nu för första gången fått byta den fridfulla Sundsholmsmiljön mot det rörliga sthlmslivet. 68—72 följde K fröknarna Rossanders Lärokurs för fruntimmer. Den religiöst frisinnade Jenny Rossander, själv en skicklig pedagog, gav henne 74 efter en tids praktik det betyget att hon ansåg "den skola högeligen att lyckönska, som kan erhålla henne till lärarinna". K gjorde emellertid under 70-talet tjänst som sin fars sekreterare i hans riksdagsmannaarbete, o vid Emil Keys sida "kom den svärmiska, romantiska Ellen in i realpolitiken såsom väl få sv kvinnor under samma tid. Hon fick del av sin fars planer, av hans framgångar o av hans strider" (Nyström-Hamilton). När K i tre band utgav Minnen av och om Emil Key, kom hon att fullgöra en gärning av dotterlig pietet. Hon bråddes i hög grad på fadern i sin lätt uppflammande entusiasm för allt skönt o löftesbringande.

K:s bildningsgång o religiösa utveckling alltifrån slutet av 60-talet tom året 79 kan i detalj klarläggas tack vare hennes otryckta "tankeböcker"; härtill kommer brevväxlingarna med väninnor som Anna Hierta (-Retzius) o Julia Kjellberg (g v Vollmar). Hon fortsatte på 70-talet den kyrko- o bibelkritik som hennes studium av Robertson, Colani, Ignell o andra predikanter fört henne in i. Engagerat tog hon del av de aktuella principdiskussionerna i religionsfrihetsfrågan i riksdagen o attackerade häftigt en ofördragsam "kyrkotro". Hon sysslar också i "tankeböckerna" ingående med försoningsproblemet o tillägnar sig i anslutning till Parker o Emerson den uppfattningen, att människan har "en medfödd gudalikhet". Hon lyssnade till Pontus Wikners "filosofiska föredrag för damer" i Fredrika Limnells hem (Lyran), o hon ägnade ett allvarligt studium åt Boströms filosofi. Speciellt betydelsefull blev den inverkan som hon rönte från Björnson. Parallellismen mellan hans o K:s vägar på 70-talet mot "otron" är mycket påfallande. För bådas frigörelse från kristen dogmatik spelade den comteska positivismen o den jämförande religionsvetenskapen en viktig roll. Björnson, som hon hörde föreläsa i Sthlm o som hon på en fotvandring i Norge sommaren 76 umgicks med på Aulestad, hänförde K med sin hoppfulla livsanammelse o sitt frihetspatos. Hans berömda tal "om att være i sandhed" appellerade starkt till henne; "lögnen är vår tids märke", fastslår hon själv 77, "lögnen o indifferentismen". Genom svåra religiösa uppgörelser kämpade sig K fram till sinnesfrid, men kristendomen kom för henne liksom för Björnson att inte längre inta en övernaturlig särställning bland mänsklighetens religioner. Det blev för K en chock, när fadern, som drabbats av ekonomiska svårigheter, måste lämna Sundsholm o hon därmed förlorade sitt barndomshem. K började 80 undervisa i den flickskola som hennes nära väninna Anna Whitlock startat o delade fram till 84 bostad med henne. Att den ogifta kvinnan måste beredas nya utkomstmöjligheter har hon gång efter annan förespråkat i sina "tankeböcker", liksom hon offentligt trädde fram för gift kvinnas äganderätt o myndighet. De gifta kvinnorna talar, heter det i en anteckning från 70-talets mitt, "mot de ogiftas frigörelse o orera om den kvinnliga kallelsen av maka o moder med de rikas bottenlösa egoism". K hade emellertid rätt, när hon vid sekelskiftet deklarerade, att den grundsyn som dikterade hennes ställningstaganden i kvinnofrågan redan utformats under ungdomsåren. Hon förde arvet vidare från Fredrika Bremer som i ett av Emil Key vid seklets mitt citerat yttrande hade förklarat kvinnans sanna emancipation bestå i att "bliva gudaföderska åt en ny värld". Urban v Feilitzens ("Robinsons") verk Protestantismens Mariakult, som K recenserade i juni 75, fann hon vara ett av de "originellaste, djupaste o naturfriskaste" som skrivits på svenska. "Robinson" förklarade i sin bok, att de bästa "ur den talrika klassen av ogifta kvinnor" i sin glada offervillighet var ingenting mindre än "Mänsklighetens andliga mödrar". Själv skulle K kring sekelskiftet ta i bruk beteckningen "samhällsmoder" o hävda att de ogifta kvinnorna i första hand borde söka sig till för dem "naturenliga arbetsområden" (Missbrukad kvinnokraft, 96).

K:s dröm hade varit att i hembygden grunda en folkhögskola för kvinnor. I gengäld kom hon alltifrån hösten 83 att i regel varje vecka under läsåret hålla föreläsningar i litteratur- o kulturhistoria på Arbetareinstitutet, en anspråkslöst avlönad, i hög grad ideell verksamhet, som hon fortsatte med till 03 inför allt större åhörarskaror. Fr o m sept 79 sträcker sig bevarade förteckningar över de böcker K läste; det är frappant hur snabbt hon orienterade sig i all ny litteratur. Med Feilitzen underhöll hon en omfattande brevväxling; vänskapen dem emellan utvecklades efterhand till ett kärleksförhållande som efter för båda parterna upprivande kriser definitivt bröts först 90. Bara mycket sporadiska sammanträffanden förekom, o K riktar, i det fåtal brev som finns bevarade av hennes egna, häftiga förebråelser mot Feilitzen för att han levde i ett "oäkta" eller "omaka" äktenskap, som han inte ville eller kunde upplösa. "På äldre dagar betraktade hon denna sin hyperidealistiska åskådning såsom verklighetsfrämmande" (Axel Forsström). Sin ideala fordran på en personlig, själslig gemenskap — "de, som älska varandra, äro makar!" (Lifslinjer, 1, 03) — förde hon fram i anslutning till G J L Almqvist o Ibsen. De religiösa frågorna upptog från början en stor plats i brevväxlingen. K gjorde upp räkningen med den "paulinska teologin" o upplevde vid 70-talets slut en antikristen omvändelse ("jag ser ej längre med tårblinda ögon mot en försyn o en dualistisk världsförklarings svarslösa intet"). En viktig roll för hennes nya åskådning spelade Herbert Spencer, o den biologiska utvecklingstro hon bekände sig till drog stora växlar på läran om förvärvade egenskapers ärftlighet. "Varje liten eftergivenhet åt en frestelse blir genom sina följder ödesdiger såväl för den enskilde själv som för kommande släkten", skrev K på tal om George Eliot 20. Liksom Feilitzen, vilken emellertid inte alltid var beredd till så radikala ställningstaganden som K, hoppades hon på "en ny renässans" med ett högre guds- o sedlighetsbegrepp. Feilitzen betecknar i ett brev Elisabeth Barrett-Browning som "vår religions heliga Elisabeth"; i Tidskrift för hemmet 79—80 publicerade K en större studie över denna "århundradets skaldinna". Om kärleksparet i Aurora Leigh skrev K där, att de "i ett oändligt, allsidigt förstående tillägna sig varandras personligheter". K:s intresse o sympati bar upp Feilitzens kritiska författarskap på 80-talet, o den successiva brytningen med denne måste för K ha inneburit en frigörelse av andlig energi.

"Jag avskydde 1880-talets ledsamma små obetydligheter — ehuru jag höll av gossarna, som skrevo dem", förklarade K i ett brev till Verner v Heidenstam. Hon lärde känna Gustaf af Geijerstam o andra av Unga Sveriges författare, men det var naturligt nog de vittra damerna som hon följde med störst intresse. Victoria Benedictsson, Sonja Kovalevsky o Anne Charlotte Leffler skulle hon alla tre komma att ägna minnesteckningar efter deras för tidiga bortgång. Den förstnämnda har i sin dagbok gett ett märkligt porträtt av K under den stora krisens slutskede: "Det var icke längre den nyktra, vardagliga Ellen Key. Denna smärta adlade hela det fula ansiktet till en klassisk skönhet. Det var den upphöjda, lidelsefria smärtan." K medarbetade i Geijerstams Revy i literära o sociala frågor 85 o 86 med en uppsats över Rahel Varnhagen o med ett inlägg Om reaktionen mot qvinnofrågan. I det senare framhöll hon den optimism, den nyvaknade etiska lidelse som kännetecknade den nya livsåskådning som börjat vinna mark också i Sverige, o hon riktade en varning till emancipationsrörelsen som pekar fram mot hennes båda broschyrer i kvinnosaken jämnt ett decennium senare. Inför K:s inlägg förklarade sig Sophie Adlersparre, Tidskrift för hemmets o sedermera Dagnys redaktör, stå helt frågande. I boken om Anne Charlotte Leffler (93) gycklade K ironiskt med de bud o "tantdogmer" som kvinnosakskvinnorna uppställde, som t ex att kvinnan måste låta bli att beundra geniet hos Georg Brandes eller Strindberg eller någon annan som visade sig likgiltig för kvinnosakssträvandet! Kvinnofrågan var del av en större fråga, framhöll K också, nämligen den sociala. Emancipationen skulle inte få någon omdanande betydelse förrän den också sträckte sig till de mest förtryckta, dvs de kroppsarbetande kvinnorna.

Det var ett djärvt o utmanande steg som K tog, när hon på nyåret 89 föreläste i Gbg o Sthlm över ämnet "huru reaktioner uppstå"; därjämte inledde hon i mars i Uppsala en verdandidebatt Om yttrande- o tryckfrihet. De rättsliga åtgärder som vidtagits mot August Palm, Branting, Lennstrand m fl stämplades av K som svåra övergrepp o som en följd av "den reaktion, som nu går genom Europa". Det fanns en naturlig reaktion, medgav K, men den som drabbat "framstegspartiet" i Sverige var konstlad o otillbörlig, o K delade provokativt in de reaktionära i fem grupper — de som var "födda reaktionära, maktinnehavarna, avfällingarna, eftersägarna o de gammalliberala". K drog sig inte för att framställa Viktor Rydberg som en frihetens fanflykting, på samma sätt som Branting kort förut hade gjort det med anledning av den förres fällande juryvotum i en beryktad hädelseprocess. K betonade i den fortsatta diskussionen, att hon inte framträtt som en ofri partigängare. Det var hennes rättskänsla som hade drivit henne till en protest mot konservativt övervåld, framhöll hon, o hon åberopade Mills klassiska skrift Om friheten. Från K kom idén att franska revolutionen s å skulle högtidlighållas i Sthlm vid en hundraårsfest. Denna avhånades väl i Social-Demokraten som en "salongernas revolutionsfest", men K menade själv att "det fanns anda i den; den brukades som en ventil för all den komprimerade ilskan, som en protest lika mycket som en fest".

K svek aldrig åttitalsarvet vad gäller rättslidelsen o oppositionslusten, men hon fann sig snabbt tillrätta i nittitalets nya, mer estetiskt orienterade klimat. I samband härmed kom hon att som essäist lägga om sin stil; den blev mer bildrik o retorisk än förut o utnyttjad i hennes talekonst hade den enligt många vittnesbörd en stor suggestionskraft. 16 april 94 föreläste K i VA:s hörsal om Almqvist, som hon i stället för Strindberg ville utnämna till "Sveriges modernaste diktare". Heidenstam, Levertin, Hallström o Richard Bergh var med o lyssnade till henne. Hennes föredrag — publicerat både i OoB o som separat skrift 97 — utgör ett av nittitalets viktigare programmatiska manifest o gav incitamentet till sekelskiftets almqvistkult. K förklarade, att inom kritiken liksom i den övriga litteraturen de stora känslornas tid hade kommit tillbaka. "De stora känslorna" var ett uttryck K redan halvtannat decennium förut hade lånat från Björnson; det kom nu väl till pass som en nittitalsparoll!

K:s söndagsmottagningar i hemmet vid Valhallavägen var ett inslag i dåtidens kulturella sthlmsliv som Gurli Linder senare har berättat om i sin bok Sällskapsliv i Sthlm under 1880- o 1890-talen. Hanna Pauli har på en tavla förevigat "Vännerna" med den högläsande K som centralfigur vid aftonlampan; de avbildade, varibland fanns Karl Otto o Lisen Bonnier, tillhörde en liten intim sällskaplig sammanslutning benämnd Juntan. Under tretton år var K ordf i Nya Idun, en glansperiod för denna kvinnoförening. I Utile Dulci, som uteslutande bestod av författare o konstnärer, ställde K vid en fest Heidenstam till svars för dennes uttalade ovilja mot humor. Det har emellertid med rätta anmärkts, att K visserligen hade ett drastiskt skämtlynne men att hon själv ingalunda besatt en mer djupgående humor. Hon hade lätt för de patetiska tonfallen, o Heidenstam manade henne med skäl i ett brev på juldagen 00: "du är sibylla, sierska, du är religiös. ... Bliv vår nya Birgitta! Vore det ej nog?"

Sin sociala ansvarskänsla lade K i dagen, när hon på Ladugårdsgärde 1 maj 94 trädde upp vid Brantings sida för att tala om "kvinnan o normalarbetsdagen". K var initiativtagare till Tolfterna som samlade arbetarkvinnor till kulturell uppbyggelse. Hon umgicks på resor till Tyskland 90 o 94 med den tyske socialisten Georg v Vollmar. I skriften Individualism o socialism (95) vägde hon egoismen o altruismen, självhävdelsen o självuppoffringen mot varandra o uttalade sina sympatier för socialismen, samtidigt som hon förklarade att Nietzsches siarstämma hade hörts i det rätta ögonblicket, "när fara var att de många 'hjordmänniskorna' med sina krav skulle överrösta de få". En entusiastisk läsare fick hon i sociologen Gustaf Steffen; under ett par år kom hon att vid denne fästa förhoppningar om en äntligen vunnen kärlekslycka. I essän Kulturodling (Vintergatan 96) utvecklade K en kulturidealism av samma slag som Steffen vid denna tid företrädde. Anknytning till "the aesthetic movement" i England men också till Carl Larsson visar Skönhet för alla (99), som redan med titeln vittnar om K:s pedagogiska inriktning. I Tankebilder (98) samlade hon en rad essäer i skilda ämnen; patriotismen tog hon upp till debatt i svaromål gentemot Heidenstam, o i ett par "jaktslottsdialoger" i Almqvists efterföljd siade hon om en framtida levnadskonst som rentav skulle göra de olika konstarterna överflödiga. Goethe stod för henne som "livstrons" eller monismens, den religiöst färgade evolutionismens religionsstiftare, o boken Människor (99) ägnade hon Goethe o makarna Browning i egenskap av levnadskonstens fulländare.

Världsrykte vann K med Barnets århundrade (00), som beredde marken för en mindre auktoritär barnuppfostran. Under 1900-talets första decennium vistades K i ett par omgångar länge utomlands. Hon gick i viss mån i landsflykt, undan kritiken från Wirsén, Vitalis Norström m fl men i första hand undan ett illasinnat förtal i hemlandet, som särskilt hade drabbat henne i egenskap av den fria kärlekens förkunnerska. Oerhört omdebatterad blev sålunda Lifslinjers första del (03), Kärleken o äktenskapet som den hette i sin andra upplaga; dess båda slutkapitel debatterar "fri skilsmässa" o "en ny äktenskapslag". På nyåret 05 begav sig K på en föredragsturné på kontinenten. "Jag känner mig", berättar hon från Prag, "som Jeppe i grevens säng . . . Och jag vet att vid hemkomsten finner jag mig åter på gödselhögen som denne — elakare behandlad om möjligt, tack vare avunden!" Havelock Ellis, den bekante sexualpedagogen, skrev till henne från England: "We need your gospel very badly in England"; han svarade själv för företalen till flera av hennes böcker, när de översattes till engelska. 09 förelåg The Century of the Child, som redan tidigare hade översatts till en rad andra språk, o 24 mars 12 konstaterar New York Times, att K vid denna tid var mycket läst i USA. Innehållet i den bok som utgavs under titeln War, Peace and the Future o blev stämplad som pacifistisk, svarar i stort sett mot första delen av Allsegraren, Kvinnorna under världskriget (18). K berör här Fredrika Bremers berömda fredsmanifest i Times 54, men som den kvinna som verkat för freden mer än någon annan hyllar hon Bertha v Suttner. K:s egen verksamhet i fredsrörelsens tjänst utgick direkt från dennas bok Die Waffen nieder. I sina första inlägg på 90-talet framträdde K som försvarsvän i faderns efterföljd, samtidigt som hon hävdade att kvinnorna var speciellt ägnade att arbeta för fredssaken. K vidgade snart nog perspektivet mot hela den ekonomiska samhällsordningen: "Kapitalismen har svärdet om hand o drager det för sina ekonomiska intressen." Hon hänvisade till Dreyfusaffären, till vad som hände i Sönderjylland o i Finland. Hösten 99 gjorde K en resa till Finland o Ryssland, från vilken hon summerade sina intryck i en rad i bokform (00) återgivna artiklar. Sin sympati för Finland förde hon fram i polemik mot Harald Hjärnes samtida realpolitiska förhållningssätt gentemot Tsarryssland. I Hfors höll K en serie föreläsningar i univ:s till trängsel fyllda festsal, o avskedsfesten för K blev också en hyllning på hennes 50-årsdag.

Varningar mot en "storsvensk patriotism", som ville tillgripa vapen för att förhindra unionens upplösning, uttalade K gång efter annan kring sekelskiftet. "Det har varit med växande ovilja o förfäran, som jag år efter år hört det kallblodiga lättsinniga talet om broderkrig." När unionsupplösningen var ett faktum, ville K dock inte uppge tankarna på skandinavismens realiserande — hennes far hade själv långt tidigare verkat för denna sak — o hon såg fram emot "skandinavismens neutralisering". "Detta är den enda oss värdiga storpolitiska tanke, som återstår oss, den, som slutligen skall föra till Nordens 'förenade stater' o sålunda kanske ställa oss i spetsen vid framryckandet mot det stora målet: Europas förenade stater!"

En generation av folkbildare har hämtat avgörande impulser från K, vars bok Folkbildningsarbetet (06) har en för henne betecknande undertitel: "särskildt med hänsyn till skönhetssinnets odling." Ty K strävade ständigt efter en kultursyntes, som lät alla skönhetsvärden komma till sin rätt, o hon hävdade skönhetens etiskt fostrande betydelse. Som "vidriga fulheter" betecknar hon i Tal till Sveriges ungdom (10) samhällets orättfärdigheter men också klasshatets tillväxt, o hon varnar den socialistiska ungdomen, "den ungdom jag älskar mest", för att brista i självkultur. Första världskrigets utbrott gav K en förlamande chock, o hon tvangs att radikalt revidera sin ljusa framtidstro. Skulle alltmer fulländade förstörelseverktyg göra Europas storstäder till ruinhögar, frågade hon sig: "kulturspråken glömmas, endast enkla ord utstötas o de förvildade människorna ödelägga varandra under brott o vanvett." K såg hur kvinnorna i de stridande länderna också hade ryckts med i den nationella fanatismen, o hon hyste inte längre några illusioner om att den kvinnliga rösträtt, vars genomförande hon långt tidigare förespråkat, med ett slag skulle föra fredsarbetet på ett avgörande sätt framåt. Hon erkände att kvinnorna under kriget visat sig behärska arbetsfält som tidigare hade varit männen förbehållna, o hon gav sålunda nu kvinnosakskvinnorna rätt däri att kvinnan måste få vara obunden i sitt yrkesval. Uppmärksamt följde hon de kvinnostämmor som gjorde sig hörda mot kriget i olika länder, o hon menade att kvinnorna efter krigsslutet skulle komma att ställas på ett avgörande prov. "Blir krigsslutet endast en vapenvila, under ursinniga rustningar för nästa krig, då kommer samma flammande patriotism som kvinnorna visat under kriget att yttra sig som eggelser till revansch för den förlorande parten o till kapprustningar för alla" (Allsegraren, 1). K:s skrift Själarnas neutralitet (16) svarade mot Romain Rollands Audessus de la mélée; de båda stod i brevväxling med varandra.

Som ett avfall till det reaktionära lägret uppfattades på vänsterhåll några artiklar av K i febr 18, där hon tog ställning mot den röda sidan i Finlands inbördeskamp; K undertecknade också en petition för vapenhjälp till de vita. Det var en inkonsekvent handling i förhållande till K:s alltmer övertygade pacifistiska ståndpunktstagande. "Världskriget hade icke varit möjligt, om folkens ledare i de krigande landen funnit miljoner beslutna att sätta sitt samvetes nej mot budet att gå ut för att låta sig dödas eller döda" (Allsegraren, 2, Framtidens ungdom). Senare delen av Allsegraren utgjorde hennes andliga testamente; det är en bok som skrivits av en bruten o besviken människa, framhåller Mia Leche-Löfgren i sin biografi. "Medan aftonens skuggor falla allt tätare omkring henne, gör hennes tanke sin sista kraftansträngning för att frammana den ungdom, som skall komma — vid soluppgången. 'Allsegraren', hennes svanesång, utkommen till sjuttiofemårsdagen, rymmer sålunda, jämsides med många underligheter o mycken ålderdomlig pratsamhet, sidor av en gripande, visionär skönhet."

Strindberg smädade K (Hanna Paj) i Svarta fanor — hon umgicks under strindbergsfejden med tanken att replikera på hans angrepp — men också han hade under en konfliktsituation, "i djup själanöd", vänt sig till "Ellen Key, Allas vår vän o barmhärtighetssyster" (brev till K 22 nov 91). Fröding kallade henne "kära beundrarmänniska". Skalderna Obstfelder o Rilke hörde till dem som öppnade sig för henne i sina brev. Efter sekelskiftet mottog K en allt kolossalare brevskörd, o från 10, då hon slog sig ner på Strand vid Alvastra, uppsöktes hon av beundrare o hjälpsökande från hela världen, om också kriget bröt av förbindelser o gjorde hennes kontakt med den tyska läsekretsen problematisk i och med hennes neutralistiska hållning. Sierskan på Strand var en av sin tids inflytelserikaste opinionsbildare. På 10-talet o början av 20-talet vände sig till henne författare som Hjalmar Bergman, Elin Wägner, den unga Agnes v Krusenstiema, Pär Lagerkvist o Erik Blomberg. De knöt alla mer eller mindre an till hennes "livstro", även om de med Lagerkvists ord också "måst söka sig till bittrare källor". I själva verket framstår K:s optimism i hennes sista verk som i hög grad tillkämpad; den var i sanning en framtidsdröm i seklets natt. Lagerkvist talar i ett brev till Mia Leche-Löfgren (23 juni 1930, KB) om hur K "sugits upp av utvecklingen samt bevarats som en tillgång för framtiden".

Författare

Ulf Wittrock

Arkivuppgifter

Den omfattande K-saml i KB innehåller koncept, ms, anteckn:ar (även självbiogr), klipp o c:a 9 300 brev till K från över 2 900 brevskrivare, varibland en stor saml familjebrev. En detaljerad kat i KB över brev till K från in- o utländska adressater, t ex breven från Rilke; K:s brev till Rilke i fotokop. Avskrifter av brev från U v Feilitzen till K o brev mellan K o Sophie Adlersparre (i dennas saml) i KB, där också brev från K till t ex T Gyldén, L Hultin-Pettersson (325 st), O Levertin o V Rydberg förvaras. Brev från K i bl a följ samhar: till G af Geijerstam i GUB, A Lundegård i LUB, Helena Nyblom o H Öhrvall i UUB, Anna Hierta-Retzius i VA, A Ch Leffler i Mittag-Lefflers matematiska stiftelse, Djursholm, K O o Lisen Bonnier i Bonniers förlagsarkiv, V v Heidenstam i Övra-lidstiftelsen, B Björnson i Oslo UB (tr, jfr nedan), G Brandes i Det Kongel Bibl, Khvn (tr, jfr nedan) o Marie (Mizi) Franzos i Österreichische Nationalbibiiothek, Wien. Brev från K till Ellen Michelsen tr, jfr nedan. Brev från K till Julia Kjellberg (g v Vollmar) hos kanslirådet W M Carlgren, Näsbypark. — K:s bibi (se Forsström a a 1962) o åtskilliga urklippsböcker med rec:er m m finns på Strand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Gif hemundervisning åt de blinda! Sthlm 1880. 6 s. [Anon.] — Om den gifta qvinnans ställning. Föredrag . . . Hfors 1884. 9 s. [Ur Helsingfors dagblad s å.] —¦ Från människosläktets barndom. Sthlm 1888. 32 s. (Studentföreningen Verdandis småskrifter, 10.) 2. uppl 1900. 3. uppl 1906. 37 s. 4. uppl 1920. ¦—• Om eganderätt och myndighet för den gifta kvinnan. Tvänne föredrag hållna i Helsingfors den 16:de och 17:de september 1887. Hfors 1888. 44 s. — Bilder från Sveriges forntid och medeltid (Att lära — med lust! Barnens bok . . ., N F, utg af P.E.M. Fischier, Sthlm 1889, s 1—128). — Ernst Ahlgren. Några biografiska meddelanden. Sthlm 1889. 88 s. —• Några tankar om huru reaktioner uppstå jämte ett genmäle till d:r Carl von Bergen samt om yttrande- och tryckfrihet. Tvänne föredrag. Sthlm 1889. 62 s. 2. med slutord tillökade uppl 1909. 81 s. — Moralens utveckling. Fri bearbetning efter Ch. Letourneau: L'évolution de la morale. Sthlm 1891. 56 s. (Studentfören Verdandis småskr, 35.) 2. tillökade uppl 1903. 60 s. 3. tillökade uppl 1911. 70 s. ¦—• Anne Charlotte Leffler, duchessa di Cajanello. Några biografiska meddelanden. Sthlm 1893. 178 s. — En förklaring med anledning af Eva Fryxells uppsats: "Kvinnliga författartyper för den naturalistiska riktningen på 1880-talet." Upsala 1893. 26 s. [Sep ur SvT s å.] — Slutord [i samma fråga]. Upsala 1894. 17 s. — Individualism och socialism. Några tankar om de få och de många. Sthlm 1895. 56 s. (Studentfören Verdandis småskr, 55.) 2. genomsedda uppl 1901. 56 s. 3. uppl 1910. 64 s. — Från Goethes värld. D 1—2. Sthlm 1895. 15, 21 s. [Sep ur OoB s å.] —- "Missbrukad kvinnokraft" och "Naturenliga arbetsområden för kvinnan". Tvenne föredrag. Sthlm 1896. 92 s. ([Omsl:] Populär-vetenskapliga afhandlingar, 8.) 2. uppl s å. 3. uppl okänd. [Senare uppl ingår i Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi, se nedan 1914.] — Kvinno-psyko-logi och kvinnlig logik. En studie och ett försvar. Sthlm 1896. 195 s. (Ibid, 9.) — Bildning. Några synpunkter. Sthlm 1897. 28 s. (Studentfören Verdandis småskr, 67.) 2. uppl s å (omsl tr 1900). 3.—5. uppl 1907, 1912, 1919. — Sveriges modernaste diktare Carl Jonas Ludvig Almqvist. Sthlm 1897. 53 s. ([Omsl:] Skrifter utg af OoB, 2.) — Dräpande tungor. Malmö 1898. Fol. (1) s. [Un-dert; ur öresundsposten s å.] — Öm läsning. Sthlm 1898. 12 s. (Svenska folkets öreskrifter. N:r 35.) — Tankebilder. D 1—2. Sthlm 1898. 1. Kvinnorna. Lifsbehof. Individualitet. 240 s. 2. Patriotism. Själens evolution. 280 s. 2. genomsedda uppl 1901. 157, 181 s. 3. uppl 1922, 235, 267 s. — Fredstanken. Fredsrörelsen och försvarsrörelsen. Fredens förverkligande. Sthlm 1899. 46 s. (Småskrifter utg. af Sveriges kvinnliga fredsförening, 2.) —- Människor. Sthlm 1899. 335 s. 2. genomsedda uppl 1900. 3. tillökade uppl 1913. 274 s. 4. uppl 1927. •— Skönhet för alla. Fyra uppsatser. Sthlm 1899. 40 s. (Studentfören Verdandis småskr, 77.) 2. uppl s å. 3. tillökade uppl 1904. 46 s. 4.-6. uppl 1908, 1913, 1939. — Svensk eller storsvensk patriotism? Några tankar om skandinavismens framtid. Sthlm 1899. 50 s. 2. öfversedda uppl s å. 3. uppl 1906. — Barnets århundrade. Studie. D 1—2. Sthlm 1900. 180, 256 s. [2. förk uppl] 1911—12. 120, 217 s. 3. uppl 1927. — I Finland och i Ryssland. Några intryck. Sthlm 1900. 213 s. (Ur det moderna sam-hällslifvet, 20.) [Även utg med falskt titelblad: Pennteckningar af E. C. S.] — Requiem ([Omsl:] öreskrifter för folket. N:o 167: Det gångna århundradet 1800—1900, Sthlm 1900, s 3—15). — Lifslinjer. D 1—3. Sthlm 1903—06. 1. 1903. 408 s. 2. 1905. 533 s. 3. 488 s. [Utdrag:] Tankar . . . Sthlm 1907. 216 s. (De bästa böckerna, 15.) [Ny förk utg av d 1:] Kärleken och äktenskapet. D 1—2. 2. uppl 1911. 189, 131 s. [Ny uppl] 1914—16. 3. [!] uppl 1923. 227, 160 s. [Ny utg av d 2:] Människan och Gud. D 1—2. Sthlm 1924—25. 255, 239 s. [Ny utg av d 3:] Lyckan och skönheten. D 1—2. Sthlm 1925. 232, 204 s. — Folkbildningsarbetet särskildt med hänsyn till skönhetssinnets odling. En återblick och några framtidsönskningar. Upps 1906. 241 s. 2. tillökade uppl: D 1—2. Sthlm 1915. 197, 159 s. — Några tankar om skandinavismens framtid. Sthlm 1906. 62 s. — Fredsrörelsen och kulturen. Sthlm 1908. 24 s. (Studentfören Verdandis småskr, 162.) — Föreningsliv och självkultur. Sthlm 1908. 12 s. [Sep ur Social tidskr s å.] — Rahel Varn-hagen. Sthlm 1908. 226 s. 2. uppl s å. [Ny uppl] 1918. 207 s. — Kvinnorörelsen. Sthlm 1909. 194 s. — Tal till Sveriges ungdom. Sthlm (tr Jönköping) 1910. 145 s. •— Verk och människor. Sthlm 1910. 408 s. — Ung- domens förvildning och Kvinnornas ansvar för ungdomen. Tvenne föredrag. Sthlm 1913. 61 s. —¦ Kriget, freden och framtiden. Sthlm 1914. 63 s. (Svenska fredsförbundets skriftserie, 11.) —- Missbrukad kvinnokraft och kvinnopsykologi. 4. uppl Sthlm 1914. 200 s. [Jfr ovan 1896.] — Några randanteckningar vid lagberedningens förslag till äktenskapets ingående och upplösning. [Rubr.] Sthlm 1914. 16 s. [Sep ur Social tidskr s å.] — Nöjeskultur. Malmö 1914. 34 s. (D. Y. G.-Labore-mus' skriftserie, 8.) — På de dödas dag. Göteborg 1914. (8) s. [Sep ur GHT s å.] — En djupare syn på kriget. Sthlm [1916]. 251 s. — Segern som övervinner världen. Julottan 1916. Sthlm 1916. 16 s. (Fredsskrifter utg av Sv. freds- och skiljedomsföreningen, 37.) —¦ Själarnas neutralitet. Sthlm 1916. 107 s. — Småland. Sthlm 1916. 5 s. [Ur STFÅ s å.] — Allsegraren. D 1—2. Sthlm 1918—24. 1. Kvinnorna under världskriget. 202 s. 2. Framtidens ungdom. 228 s. — Två föregångskvinnor i kriget mot kriget. Sthlm 1918. 42 s. (Studentfören Verdandis småskr, 217.) — Kvinnornas del i moralens utveckling. D 1—2. Sthlm 1920. 1. Återblick. 52 s. 2. Framtidsblick. 45 s. (Studentfören Verdandis småskr, 231—232.) — Brev från Ellen Key. 1907—1925. [Utg av] E Michelsen. Sthlm 1952. 106 s. — Bidrag i tidningar o tidskr, se Bibliografi över .. . svenska originalarbeten, artiklar och recensioner ... (M Leche-Löf-gren, Ellen Key, Sthlm 1930, s 214—220). — En stor del av verken övers till bulgariska, danska, engelska, finska, franska, grekiska, holländska, italienska, lettiska, norska, polska, ryska, serbokroatiska, spanska, tyska.

Utgivit: Poetisk läsebok för barn. Sthlm 1887. 200 s. (Tills med A Whitlock.) — Ef-terskörd ur Sonja Kovalewskys papper, utg och försedd ri.JA förord. Sthlm 1893. 79 s. — Minnen av och om Emil Key. Utg och utfyllda. D 1—3. Sthlm 1915—17. 1. 1915. 407 s. 2. 1916. 387 s. 3. 1917. 479 s.

Översatt: E Clodd, Religionernas barndom, Sthlm 1881, 178 s; D Diderot, Samtal mellan en filosof och en marskalkinna. Sammanfat-tadt och öfversatt, Sthlm 1898, 16 s (Fritänkareförbundets ströskrifter, 2).

Källor och litteratur

Källor o litt: H Ahlenius, Georg Brändes i sv litt tom 1890 (1932); R Ambjörnsson, Samhällsmodern. E K:s kvinnouppfattn tom 1896 (1974); S Björck, Heidenstam o sekelskiftets Sverige (1946); R Ekner, Rilke, E K o Sverige (Saml 1965); En bok om E K (1919); E Fogelklou, Den allra vanligaste människan (1931); A Forsström, Urban v Feilitzen. "Ro-binson" (1924); dens, E K (1962); AM Holmgren, E K, människovännen (Studentfören Verdandis småskrifter, 279, 1924); Idun 1924, nr 47 [E K-nr]; J Landquist, E K (Svenskar, 9, 1909); H Larsson, Under världskrisen (1920); S Leander, Under arbe-tareinstit:s tak. Sthlms arbetareinst 1880— 1955 (1955); M Leche-Löfgren, E K. Hennes liv o verk (1930); O Levertin, Sv litt, 2 (dens, Sami skrifter, 14, 1909), s 145—154; G Linder, Sällskapsliv i Sthlm under 1880- o 1890-talen (1918); [A Lindhagen o N Frö-lander,] Samkväm för kvinnor från olika yrkesområden (Tolfternas samkväm) den 22 mars 1892—22 mars 1932 (1932); E Nemé-nyi, E K (1904); V Norström, E K:s tredje rike. En studie öfver radikalismen (1902); dens, Radikalismen ännu en gång. En replik till EK... (1903); L Nyström-Hamilton, E K. En lifsbild (1904, 2 uppl 1917); O Otte-lin, E K (1953); H Schiller, Diktare o idealister (1928); dens, Från Sundsholm till Casa Collina (1932); J Stenkvist, Den nya livskänslan. En studie i Erik Blombergs författarskap tom 1924 (1968); M Stiernstedt, E K. Föredrag på Birgittadagen 1919 (1919); A Trolle, Personliga minnen av E K (1927); L Wahlström, Glada givare (1929); L Weichert, E K und ihre Ethik. Eine Wertung ihrer Be-deutung fiir die deutsche Frauenwelt (1914); C D af Wirsén, E K:s lifsåskådning o verksamhet. En undersökn (1900); U Wittrock, E K:s väg från kristendom till livstro (1953); dens, E K o nittiotalets kulturdebatt (Sami 1967); dens, E K o Strindberg (DN 31 jan 1948); dens, E K, Almqvist o sekelskiftets idédebatt (Samtid o framtid 1951); dens, E K o ryktet (NT 1952); dens, rec av R Ambjörnsson, ovan a a (Sami 1974). — B Mårald, Den sv freds- o neutralitetsrörelsens uppkomst (1974); J Torbacke, E K o Afton-Tidn (Hist studier tillägn Folke Lindberg, 1963); dens, Journalistik på osäkra villkor (1966). — Se vidare Sv förf:lex o Sami :s årliga bibliografier.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ellen K S Key, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11453, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Wittrock), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11453
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ellen K S Key, urn:sbl:11453, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Wittrock), hämtad 2024-04-18.