Meriter

Richard Dybeck, f. 1 sept. 1811 i Odensvi sn (Vm.), d 28 juli 1877 i Södertälje. Föräldrar: kontraktsprosten Carl Dybeck och Marie Ulrica Remmer. Elev i Västerås trivialskola ht. 1822— vt. 1828 och gymnasium ht. 1828—vt. 1831; student vid Uppsala univ. ht. 1831; hovrättsex, maj 1834; auskultant i Svea hovrätt 18 juni s. å.; e. o. notarie där, tjänstledig 19 juni 1835 och på obestämd tid 17 dec. s. å.; e. o. kanslist i Krigskollegium 18 juli 1837 (utesluten 12 sept. 1844); tjänstgjorde tre år i Stockholms norra förstads västra kämnärsrätt; enligt egen uppgift stadsnotarie i Eskilstuna 1837—42; uppehöll borgmästareämbetet där under 1840 (utom vid session 8 jan.) samt under första halvåret 1841; uppehöll borgmästareämbetet i Torshälla 14 maj—6 juni 1838 och från 12 jan. 1840 intill riksdagstidens slut s. å.; tf. domhavande vid urtima ting med Östra Rekarne härad i Eskilstuna 29 okt. s. å.; förordnad 8 dec. s. å. att handlägga ett lagfartsärende vid lagtima ting med samma härad; tf. domhavande vid urtima ting med samma härad 2 febr. 1841; LVVS 1848; korrespLHA. 1848; erhöll Svenska akademiens jetong i guld 1856.

G. 1860 m. Maria Leontine Charlotte Forsbom, f. 25 nov. 1824, d. 13 juni 1865.

Biografi

D. var till utbildningen jurist men synes fr. o. m. 1842 uteslutande ha ägnat sig åt antikvariska och därmed besläktade uppgifter. Redan som skolpojke intresserade sig D. för fornminnen och sysslade med deras avbildning. Senare företog han under flera årtionden in på 1870-talet, i stor utsträckning på bekostnad av offentliga medel, forskningsresor till skilda delar av landet för uppletande och undersökning av sådana minnesmärken. Det insamlade materialet (i ATA) är av betydande omfattning och alltjämt av värde, särskilt i den mån det berör nu förstörda fornlämningar. Åtskilligt av detsamma har D. själv publicerat i tidskriften Runa och sina andra skrifter.

Värdefulla äro särskilt, tagna som en helhet, de anteckningar om och bilder av runstenar, åt vilka D. under hela sin levnad ägnade stort intresse. Då han icke var — och icke heller själv gav sig ut för att vara — filolog, äro de visserligen behäftade medj många brister, såsom för övrigt redan av samtida granskare påpekades. »Hans läsningar äro icke alltid fullt pålitliga och framför allt sällan fullt uttömmande. Inför svårlästa ställen ger han snart tappt — helt naturligt därför att inskriftens språkliga betydelse inte har så särskilt stort intresse för honom» (E. Wessén). Å andra sidan lyckades D. med mycken flit och aldrig slappnande intresse att uppspåra många runmonument, som varit helt okända eller sedan 1600-talet legat fördolda och bortglömda.

Vid bedömandet av D: s verksamhet som utgrävare måste man erinra sig, att samtiden ännu inte i nämnvärd grad tillägnat sig metodisk skolning på detta område och att värdet av fältarbetena för vår tid ej alltid är så stort. Också mot D. kunna många berättigade anmärkningar riktas, både när det gäller värdesättningen av fynden och deras exakta beskrivning i ord och bild. Bättre äro hans vyer över enstaka fornminnen och fornminnesplatser, om de också ofta störas av felaktiga perspektiv och dimensioner. Dessa svagheter delade D. med nära nog alla samtida konstnärer, som upptogo sådana motiv: till en del förklaras de av, att man medvetet strävade till en rekonstruktion av monumenten. Det är tydligt, att D. framför allt intresserade sig för stämningsvärdena, för fornminnenas inplacering i landskapsbilden och deras mer eller mindre framkonstruerade samklang med denna. I detta fall var D. en typisk arvtagare av romantikerna från 1800-talets förra del.

Samma svaghet vidlåder D: s verksamhet som folkminnesupptecknare. D. gjorde även som sådan en stor och mångsidig insats. Allt fängslade honom: folksagor, folkvisor och sägner, folktro och sed, dialektord, ordstäv och gåtor, danslekar, folkmusik etc. Det är svårt att säga, om icke mången gång intresset för sådana ting dominerade och tog hans mesta tid. Publiceringen av materialet påverkades emellertid ej sällan i ogynnsam riktning av ett alltför litterärt framställningssätt, och det är överhuvud svårt att säkert avgöra exaktheten i traditionsuppteckningarna. Det kan dock icke förnekas, att ett mycket stort material genom D. på ett relativt tidigt stadium av traditionsupplösningen blivit räddat åt eftervärlden. Framför allt förstod han att väcka intresse för den gamla folkkulturen och att på detta område fördjupa romantikernas syn genom att ute i fältet insamla nytt material.

I synnerhet på ett område inom folkminnesforskningen synes D: s insats vara av särskilt värde. Hans folkmusikaliska uppteckningar äro nämligen enligt en kompetent bedömare utförda med en för sin tid betydande skicklighet. Speciellt lyhörd har D. varit för de enkla vallåtarna, sådana han iakttog dem i Dalarna och andra landskap. Beträffande polskan har han ej förstått betydelsen av att nedteckna de otaliga variationerna, men dessa ha också först i våra dagar kommit att tillmätas verklig vikt (Olof Andersson). I detta sammanhang bör framhållas det stora inflytande de av D. alltifrån 1844 i Stockholm och annorstädes anordnade s. k. nordiska musikaftnarna fingo, när det gällde att stimulera intresset för vår gamla folkmusik. Det var vid den första av dessa aftnar, som D. framträdde som skald med »Du gamla, du friska», diktad till en gammal folklig melodi, som han hört i Västmanland. Dikten trycktes sedermera i Runa 1865 (i den ändrade formen »Du gamla, du fria») och kom småningom — dock först efter D: s bortgång — att betraktas som svensk nationalsång. Även »Mandom, mod och morske män» diktades av honom till en marschlåt från Orsa.

Eljest var det framför allt som utgivare och författare D. kom att öva inflytande. Åren 1842—76 utgav han tidskriften Runa, ett slags magasin för fornminnes- och folkminnesuppteckningar, inrymmande meddelanden om allt som intresserade redaktionen. Det mesta flöt också ur hans egen penna och utmärktes ofta av ett fängslande framställningssätt. Runa var en uppenbar och säkerligen också medveten efterföljare till publikationer som Götiska förbundets Iduna. D:s viktigaste övriga arbeten äro Svenska fornsaker (1853—55), Svenska runurkunder (1855—59), Sverikes runurkunder (1860—76) och Mälarens öar (1861).

Från 1858 uppbar D. årligen av rikets ständer ett anslag av 1,500 rdr för uppsökande och antecknande av runstenar och teckningarnas utgivande. D. hemställde 1865 om årlig statspension å 2,500 rdr, vilket tillstyrktes av Vitterhetsakademien. K. M:t nedsatte beloppet till 2,000 rdr och riksdagen avslog det med hänvisning till bl. a. att det 1858 beviljade anslaget alltjämt skulle utgå.

D. var en ytterligt vek och känslig natur, som därtill hela sitt liv synes ha varit märkt av ohälsa (slaganfall 1845). Då han samtidigt var i besittning av stor energi och betydande initiativkraft, är det naturligt, att han kom att i hög grad verka attraherande eller repellerande på sin omgivning. Många samtida och efterföljare hämtade från D: s gärning inspiration och stimulans, varom ett flertal yttranden i brev och memoarer bär vittnesbörd. För vissa sidor av kulturminnesvården stod D. mera främmande, så t. ex. för Artur Hazelius' verksamhet (det av C. Mangård s. 93 publicerade brevet från Hazelius kan icke vara skrivet till D.). Själv kände sig D. nära nog konstant vara föremål för underskattning och utsatt för dålig behandling. Det är också riktigt, att t. ex. B. E. Hildebrand och Hans Hildebrand, tidvis även N. G. Djurklou, funno D. alltför dilettantisk och alltför litet utrustad med praktisk sans, för att de skulle våga anförtro honom mera ansvarsfulla uppgifter: Detta hindrade dock ej, att både B. E. Hildebrand och Vitterhetsakademien stödde D: s strävanden: 1843 och 1846 fick D. särskilda anslag av akademien, från 1848 uppbar D. årligen efter hand ökade anslag dels av akademiens enskilda medel dels av statsmedel. Även Hans Hildebrand har framhållit D:s förtjänster. D. ansåg sig emellertid skjuten åt sidan, hans karaktär hårdnade och han ägnade mycken tid och kraft åt att kritiskt granska den officiella fomminnesvårdens program och åtgöranden. Så som riksantikvarieämbetet då såg på sina uppgifter, gällde det framför allt att tillvarataga forskningens intressen. Härvid tog man nästan uteslutande sikte på de möjligheter lagstiftningen skänkte för ingripanden och gick med förkärlek officiella vägar. För D. framstod det som långt nödvändigare att förankra aktningen för våra fäders minnen i själva folkkänslan. Som led i denna strävan kämpade D. också för att ge de lokala fornminnesföreningarna en stark och oberoende ställning. Klart kommer detta till synes i ett brev till Djurklou 28 maj 1860, däri D. med mycken framsynthet utvecklar sin uppfattning i denna fråga. Han skriver bl. a.: »Och för övrigt: vilken grov onatur i inplanterandet hos allmogen av denna bävan för fornminnen! 'Vite väcker ovilja', säger ett gammalt bondespråk. Jag säger: all ovilja förstör. Det härligaste i dessa antikvariska landskapsföreningar är eller bör vara att de mer och mer lära allmogen att känna sina minnen, att förstå, älska och sålunda självmant vårda dem.» Till D: s förtjänst kan räknas hans betonande av den estetiska sidan av kulturminnesvården, gentemot den vetenskapliga fornforskningen, som visade ringa intresse härför. En senare tid har också ägnat D: s synpunkter på detta område större förståelse än samtiden.

Utom de brev av D., som anföras under Källor (och hos Mangård) nedan, finnas sådana till F. F. Carlson 1857—67 och A. Fryxell 1848 i Riksarkivet, till J. Adlerbeth 1844 och B. E. Hildebrand 1843—73 i Vitterhetsakademien. I K. biblioteket finnas brev från D. till G. E. Klemming, i Nordiska museets arkiv några brev från D. samt bl. a. hans omfattande manuskriptsamlingar innehållande musik, som uppförts vid hans i Stockholm givna aftonunderhållningar med nordisk folkmusik (7 fasciklar med 36 n:r). I Uppsala univ.-bibliotek finnas självbiografiska anteckningar av D. (sign. X 257 ab) och omkr. 130 brev från D. till C. Säve (G 267 a) jämte enstaka till andra. Några brev från D. finnas i Lunds univ.-bibliotek och i Göteborgs stadsbibliotek brev från D. till P. Wieselgren 1847. I biblioteket på Huseby, Vislanda, finnas 58 brev från D. 1846—77 till George Stephens.

Författare

Gösta Berg.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Runa. En skrift för fäderneslandets fornvänner. H. 1—4. Sthm 1842—43. 4:o 2 bl., 52 s., 4 pl.-bl. (varav* 2 vikta), 1 vikt notbl..; 2 bl., 70 s., 7 pl.-bl. (varav 1 vikt), 2 notbl.; 1 bl., 59, (1) s., 5 pl.-bl., 2 notbl.; 1 bl., 92 s., 1 bl., 4 pl.-bl. (varav 1 vikt). Runa. Antiqvarisk tidskrift. 1844 (maj—dec.)—1845. Sthm 1844—46. 4:o 2 bl., 128 s., pl.-bl. 1—13*, 15—16; 2 bl., 113, (l)s., 4 pl.-bl. (varav 1 vikt). Runa. Svenska fornsamlingar. 1847— 1848. Sthm 1847—48. 8:o & 4:o 2 bl., 42 s., 1 pl.-bl.; 2bl., 48 s. Runa. Läsning för fäderneslandets fornvänner. 1849—1850. Sthm 1849—50. 4:o 2 bl., 50 s., 1 pl.-bl.; 44 s., 1 pl.-bl. Runa. En skrift för Nordens fornvänner. Saml. [1]—2: H. 1—3*. Sthm 1865—76. Fol. 102 s., pl.-bl. 1—23; s. 1—42, 11—16 [sic], pl.-bl. 24—31. —• Kort anwisning till kännedom om swenska minnesmärken. Till läsning för allmogen. Sthm 1844. 12:o 36 s. — Hillevi. Stycken ur en berättelse. Sthm 1845. 14 s. (Anon.) — Svenska vallvisor och hornlåtar, med norska artförändringar; utg. af Richard Dybeck. Sthm 1846. 1 bl., VIII s., 1 bl., 49 s. — En ny historia och en wallvisa. (Efter Diibecks [I] wallvisor.) Samt Nyårsönskningarna. (Ur theaterpjesen 1844—1845.) Gävle 1846. 4 bl. — Svenska wisor upptecknade och saml. [H. 1]—2. Sthm [1847—48]. 1. 19 s. 2. Harmoniskt behandlade af Leonard Höyer. 16 s. — Svenska minnesmärken teknade och beskrifna. Sthm 1851. 4:o 16 s., pl.-bl. I—XVIII. — Svenska folkmelodier. Saml. 1, 1—100. (H. 1—5). Sthm 1853—56. 4:o (8) s. text, 48 s. musik & omsl. —• Svenska fornsaker, beskrifna. H. 1—3. Sthm 1853—55. 13 s., pl.-bl. I—II; 12 s., pl.-bl. III—IV; 10 s., pl.-bl. V—VII. — Riards minnen. H. 1*. Sthm 1855. 4:o 31 s. (Anon.) [Inneh. dikten Hillevi och den versifierade dialogen Hedvi]. — Svenska runurkunder. Saml. 1—2. Sthm 1855. 57[— 59]. 8:o 52, 48 s. jämte 100 pl.-bl. [Finnes även i fol.-format]. —¦ Sverikes runurkunder, granskade och utg. [1]—-2. Sthm 1860—76. Fol. 1. Uppland. 40 s., 73 pl.-bl. 2. Stockholms län. 1 bl., 28 s., 65 pl.-bl. — Föredrag, uppläst vid Richard Dybecks aftonunderhållning med nordisk folkmusik den 9 mars 1861. Sthm 1861. 4:o [Enl. Hj. Linnström, Sv. boklex.] — Mälarens öar. Skildringar. Sthm 1861. Fol. 16 s., pl.-bl. I—X. — Arbets-berättelse för år 1861 till Kongl. vitterhets historie och antiqvitets akademien afgifven- [jämte: Herr Richard Dybecks antiqvariska verksamhet] (Antiqvarisk tidskr. för Sverige, D. 1, 1864, s. 167—192). —• Sagan om räfwen, bonden och draken. Berättad af en skånsk bonde, upptecknad af Richard Dybeck. (Folkskrifter. Läsning wid den husliga härden, 3, 1869, s. 21—28). — Om Dalarne. Utdrag ur Dybecks »Runa» och andra skrifter. [Utg.: K.-E. Forss-lundl. H. 1—2. Sthm 1918. 112 s.; 97 s. (Dalarnes hembygdsförb :s skrifter, 2, H. 1—2). — Berättelse om Dalsland. Ed (tr. Göteh.) 1921. 34 s., 1 bl., 1 portr.-bl. & 7 pl.-bl. (Skriftserien Ur Dalslands forntid och nutid, 1). [Inneh. inled, uppsats av Hj. Larsen om D., samt Berättelse till Kungl. vitterhets hist.- och antiquitets-akademien om Dalsland, Hofstens-Moen i Dalsland, Hällkista i Dalsland och Minnesmärken kring sjön Näjöl, de senare ur Svenska minnesmärken och Runa]. — Folksägner i Dalsland m. m. Ed (tr. Göteb.) 1925. 35, (1) s. (ibid., 2). [Inneh. Anteckningar om Färgelanda och Ödeborgs socknar i Dalsland, Fornminnen i Tössbo härad af Dalsland samt Folksägner i Dalsland, allt ur D:s Runa]. — Svenska gånglåtar (folkmarscher) upptecknade och saml. af Richard Dybeck, samt harmoniskt bearb. af Leonard Höijer. Sthm u. å. 8 s.

Källor och litteratur

Källor (jfr ovan): utom de av Mangård (se nedan) anförda arkivaliska och tr. källorna har bl. a. använts: Eckl.-dep:s handl. 16 sept. 1865, RA; D:s saml. i ATA; handl. och brev av D., Nord. museets arkiv; brev från Dybeck till N. G. Djurklou, Örebro läns museums arkiv. — Statsutskottets utlåtande nr 74, s. 36, vid riksdagen 1865—66 och riksdagens underd. skrivelse nr 97, punkt 41, vid samma riksdag. — Muntliga meddelanden av red. Olof Andersson och prof. E. Wessén, Stockholm. — E. Brate & E. Wessén, Södermanlands runinskrifter, 1 (1924—36); W. Furstenberg, Du gamla, du fria. Ett bidrag till kännedomen om den svenska folksångens äldsta historia (Nord. tidskr., 15, 1939, tr. 1940); H. Hildebrand, Det nya svenska runverket (HA:s månadsblad, 13, 1884, tr. 1884—85); Jämtlands biblioteks årsskrift 1944; S. Kjersén, Richard Dybeck. Historien om en svensk (1916); C. Mangård. Richard Dybeck. Romantikern och fornforskaren. En biografi (Västmanlands fornminnesfören :s årsskrift 25, 1937); H. Schück, Svenska akademiens historia, 6 (1938).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Richard Dybeck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17736, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Berg.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17736
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Richard Dybeck, urn:sbl:17736, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Berg.), hämtad 2024-04-16.