Meriter

2 von Swab, Anton (före adl Swab), halvbror till S 1, f 29 juli (enl egen uppg, Originalgeneal:er, RHA), dp 31 juli 1703 i Falun, d 28 jan 1768 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: vågbokhållaren Anton Swabe o Christina Arrhusia. Inskr vid UU 7 febr 17, auskultant i Bergskoll 25 febr 23, studieresor i Norge 25–27, i övriga Europa, särsk Paris o Dresden, 30–36 (från 7 jan 31 som stipendiat), företog undersökn av ev fyndigheter i Finland 28, bergmästare i Skåne o Kronobergs län 15 dec 36–25 aug 41, överinspektör över guldverket i Småland och stenkolsbrotten i Skåne 14 aug 41, e o assessor i Bergskoll 5 febr 48, adl 22 nov 51 (introd 52), deltog i riksdagarna 55–66 (led av stora särsk deput 60–62), överdir vid Kontrollverket från 26 nov 56, tillika e o bergsråd från 25 febr 57. – LVA 41 (preses 60), LVS 50. – Ogift.

Biografi

S var en under frihetstiden vida respekterad smältningsexpert, kemist, mineralog och entreprenör. Han föddes på Näverberg nära Falun och blev efter studierna i Uppsala inskriven som auskultant vid Bergskollegium. I denna gren av den svenska statsförvaltningen kom han också att bli kvar under hela sitt yrkesliv.

Vid tiden för S:s inträde i kollegiet började det bli nödvändigt för unga män som avsåg att göra karriär där att grundligt bilda sig inom ”bergsvetenskaperna”. Detta kunskapsfält formerades under 1700-talet ur befintliga hantverkspraktiker vid gruvor och bruk, och under inflytande av akademiska kunskapsideal och mekanistiska filosofiska strömningar. Bergskollegium var i hög grad drivande i denna utveckling och S skulle bli en av dess många ämbetsmän som skulle nå internationell ryktbarhet. Vid kollegiet bestods redan på 1720-talet avancerad undervisning: S lärde sig proberkonst under överinseende av Anders Stockenström (bd 33, s 544), gruvmätning, mekanik och bergsbyggnad av markscheidern Johan Tobias Geisler (bd 17), och möjligen även kemi av Georg Brandt (bd 5).

Studier av inhemska och i viss utsträckning utländska bergverk var ett viktigt inslag i utbildningen. Omfattande resor företogs av många som var knutna till kollegiet. Detta var en avgörande faktor bakom tidens snabba svenska kunskapsutveckling inom området. Bergskollegiet höll sig – bl a genom sina resenärer – noggrant à jour med de vetenskapliga, tekniska och ekonomiska förändringar som ägde rum i Europa under perioden. S reste i Sverige, Finland och Norge innan han 1730 inledde en längre resa till bl a England, Frankrike, Tyskland, Ungern och Italien. Han studerade också kemi för den berömde Johann Friedrich Henckel under en halvårslång vistelse i Dresden. Vid återkomsten till Sverige utsågs S till bergmästare i Skåne och Kronobergs län. Från 1756 verkade han som överdirektör vid det av ständerna inrättade Kontrollverket över guld-, silver- och tennarbetens rätta och lagliga halt, med säte i Kommerskollegium. Hans karriär kom året därpå att krönas av ett förordnande till bergsråd på extraordinarie stat.

S förblev ogift, men var väl förankrad i de släkter som utgjorde Sveriges bergsbrukande – och intellektuella – elitskikt. Han var till exempel styvbror till Emanuel Swedenborg och hans halvbror Anders S (S 1) var bergsråd. Carl Gustaf Tessin omnämnde honom vid flera tillfällen med särskild uppskattning, och S bevistade även dennes ”lördagssamkväm” (Hildebrand). Man kan därför ana att ett särskilt patron-klientförhållande rått. S närmaste vän torde dock ha varit Nils Psilanderhielm (bd 29, s 506), som oftast var hans reskamrat under resorna i Europa. S ska under långa perioder ha bott i Psilanderhielms hus, där han också avled. Enligt Torbern Bergmans åminnelsetal över S ”upprättade dessa unga bergsmän emellan, en så innerlig och fast vänskap, att ingen annan, än döden kunnat rubba deras förening”.

Såsom något av en entreprenör, eller kanske snarare projektmakare, igångsatte S flera nya bergverks- och industrianläggningar, bl a i nära samarbete med Erik von Stockenström (bd 33). Denne hade inskrivits som auskultant vid Bergskollegium samma år som S och de hade också rest tillsammans i bl a Frankrike, Schweiz och Tyskland. De lät anlägga ett galmejverk vid Säter i Kopparbergs län, som snart lades ner, och bildade tillsammans med Jonas Alströmer (bd 1) och Erasmus Clefwe bolaget Skånska stenkolsverket för bearbetning av stenkolsfyndigheter nära Helsingborg. I egenskap av bergmästare med ansvar för Skåne kom S att bli den av kompanjonerna som hade störst del i verkets uppbyggnad och drift. Han tog också initiativ till att framställa tegel och keramik av lokala lersorter. Den berömda höganäskeramiken leder sitt ursprung till bl a denna S:s verksamhet.

S skulle snart komma att dela sin tid mellan stenkolsverken och det bergverk som främst förknippas med hans namn, Ädelfors guldverk i Småland. Det ursprungliga fyndet av malmstreck i området (då ännu ej döpt till Ädelfors) hade gjorts av trumpetaren Nils Askegren 1737. Följande år fann häradsjägaren Nils Stenborg och bonden Germund Jonsson guldglänsande blad och korn. De kontaktade S som uppsökte platsen, samlade in prov och sände dessa till Bergskollegium, där de befanns ha en mycket hög guldhalt. Upptäckten meddelades den nyss sammankomna riksdagen och utlöste något av en glädjereaktion. Marken inköptes av staten som också kom att skjuta till de mesta av medlen för verkets uppbyggnad under S:s överinseende. Det förblev i drift till 1821. Kostnaderna blev med tiden stora, och någon vinst att tala om bestods aldrig. Enligt en beräkning utvanns fram till 1815 i snitt 1,1 kg guld om året (Heckscher, s 363.) Verket drevs ändå vidare. Mycket prestige hade investerats i projektet, inte minst av Bergskollegium.

Inom bergsvetenskaperna hade S ett gediget rykte, trots att han publicerade sig mycket sparsamt. Det brukar nämnas att han 1750 erbjöds men avböjde den första kemiprofessuren i Sverige. Beteckningen av honom som kemist bör dock kvalificeras. S:s kompetens inom mineralogi, proberkonst/mineralanalys, metallurgi och smältväsende gjorde honom förvisso till kemist i samtidens ögon men hans arbetsuppgifter var ändå i första hand av teknisk art och omfattade kunskapsmässigt alla, eller åtminstone de flesta, aspekter av periodens bergsbruk. Som utövare av vetenskap bör kanske S främst ses som en inflytelserik gestalt inom en krets av naturkunniga bergsmän vid Bergskollegium. Denna grupp hade sammantaget ett mycket stort inflytande på kemins och mineralogins fortsatta utveckling, både i Sverige och internationellt.

Författare

Hjalmar Fors

Arkivuppgifter

S:s arkiv (bl a resebeskrivn, dagböcker, självbiogr, ms, handskr:er m m) samt brev från S i UUB. Ms o handskr:er även i Esplunda arkiv o i Skoklostersaml:en 1, RA, samt i VA:s arkiv o i Stora Enso ab:s arkiv, Arkivcentrum Dalarna.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Tal om controll-inrättningen för guld- silfver- och tenn-arbeten i riket; hållet för Kongl. Vetensk. academien, vid præsidii nedläggande, den 11 februarii 1761. Sthlm 1761. (L Salvius). 42 s. 8:o. [Följdskrift: P Wargentin, Svar, gifvit på Kongl. Vetensk. academiens vägnar (s [41]–42).] – Underrättelse angående Controll-werket för guld, silfwer och tenn. Sthlm 1766. (L Salvius). 7, [1] s. 8:o. [Anon.] – Anton von Swabs berättelse om Avesta kronobruk 1723. Med inledning av S Högberg. Sthlm: Jernkontoret, 1983. 93 s, ill, tab. (Jernkontorets bergshistoriska skriftserie, 19). –85. Berättelsen tillkom under S:s tid som auskultant vid Bergskollegium, och inlämnades dit den 21 maj 1724. Ett utdrag ur berättelsen trycktes 1883 i Numismatiska meddelanden, se bidrag nedan.]

Tryckta arbeten (bidrag): Anmärckningar öfver gull-gångarne vid Ädelfors i Småland, Jönköpings-län, Östra härad och Alsheda pastorat (VAH, vol 6, 1745, s 117–136). – Berättelse om en nativ regulus antimonii eller spets-glas-kung (VAH, 9, 1748, s 99–106). – Tankar i anledning af samma ämne (VAH, 12, 1751, s 48–49). [Följdskrift till: D Tilas, Anmärkning vid föregående rön, om gångars upsökande efter afskärning af öfversättande klyfter (ibid, s 45–48). D T:s artikel utgör i sin tur en följdskrift till: And[ers] Swab, Rön, gjorde uti Ädelforss gull-grufvor, huru quarts-gångar kunna upsökas, då de af klyfter blifva afskurne (ibid, s 42–45). S kommenterar ej artikeln av Anders S.] – Rön och försök med mineraliska gelatiner och uplöslige glas, i anledning af en röd gäs-stens-art från Ädelfors grufvor (VAH, 19, 1758, s 282–301). – Rön att stöpa hus af sönderstödt slagg och murbruk, upgifvit såsom tillägning i nästföregående ämne (VAH, 22, 1761, s 209–221). [Följdskrift till: A F Cronstedt, Om tilgång på ämnen för stenhus byggnad, och om kalkbränning i masugnar (ibid, s 197–208).] – Anmärkning vid föregående rön (VAH, 22, 1761, s 311–312). [Följdskrift till G Willemot, Bepröfvadt sätt, at bränna tegel i kolmilor (ibid, s 308–311).] – Beskrifning på en ny inrättning af sumpar, til den fina så kallade segslammens fångande och sorterande, upfunnen och verkstäld af A v S (VAH, 24, 1763, s 313–323, 1 vikt pl-bl=tab 13). – Tilläggning uti föregående ämne (VAH, 28, 1767, s 83–87). [Följdskrift till T Bergman, Förslag at förbättra alun-luttringen (ibid, s 73–80). – En kort berättelse om Afwesta crono-bruk, så till thess belägenhet, och forna som för tiden varande tillstånd; innefattande ther his besynnerligen then gångbare process vid Fahlu-råkoppars gårbrännade, smidande, och förmyntande, jemte bifogade perspectiv-ritningar af the förnemsta byggnader, machiner och werktyg, sammanskrifven för åhr 1723 (Numismatiska meddelanden, 9, Sthlm 1883, s [3]–12, [8] pl-bl (2 vikta)). [Utdrag ur S:s berättelse omfattande kapitel sju och åtta (av totalt tio). Dessa kapitel behandlar myntningen vid bruket. Den fullständiga texten återges i Anton von Swabs berättelse om Avesta kronobruk 1723 (1983; se egna verk ovan).]

Källor och litteratur

Källor o litt: Inrikes civilexp:s registr, B Ia:39 (5 febr 1748), B Ia:50 (26 nov 1756) o B Ia:51 (25 febr 1757); Bergskoll:s prot A I:78 (15 dec 1736) o A I:88 (25 aug 1741), RA. Originalgeneal:er, RHA.

AdRP 12, 1740–1741 (1890); T Bergman, Åminnelsetal öfver ... A v S ... hållit i Stora riddarhus-salen den 29 junii 1768 (1768); Bergskoll; E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 2 (1949); B Hildebrand, VA: förhist, grundläggn o första organisation (1939); Stenkol o lera, 3: Skånska stenkolsverket 1737–1786 (1963); Sv biogr lex, N F, 10 (1890).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anton von Swab, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34744, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hjalmar Fors), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34744
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anton von Swab, urn:sbl:34744, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hjalmar Fors), hämtad 2024-11-06.