Meriter

Porse, Knut, d 30 maj 1330. Var riddare 4 okt 18 (Genealogica 73; för datum se Peringskiöld), vilket han sannolikt ej varit ännu 9 juni s å (Genealogica 75; för datum se Peringskiöld), namnes vid båda dessa tillfällen bland hertigarna Eriks och Valdemars änkors råd, var ännu 21 sv riksråd, kungens av Sverige o Norge hövitsman på Varberg från mellan 27 jan o 24 juli 21, danskt riksråd från mellan 7 juni o 15 aug 26, hertig av Halland o Samsö 26 efter 1 nov, o även hertig av Estland 11 nov 29.

G 21 juni 1327 m Ingeborg (bd 20), f 1301, d 17 juni (Jørgensen 1910–12) något av åren 1361–64, dtr till kung Håkan av Norge o Eufemia, grevinna av Ruppin (Braekke) samt änka efter hertig Erik (bd 14) av Sverige.

Biografi

Om man bortser från en sen och obestyrkt uppgift (Krantz; Suhm; Beckman), att P skulle ha deltagit i den danske kungen Erik "menveds" krigsfolks misslyckade anfall mot Stralsund 1316, kan han ej beläggas i nu känt källmaterial förrän 1318.

Sedan kung Birgers framfart mot sina bröder Erik och Valdemar förorsakat uppror mot denne, kom P tidigt att nå en framskjuten position bland deras änkors anhängare. Enligt Erikskrönikan var det han som våren 1318 vann den avgörande segern över Birgers trupper. Våren 1319 förekommer P i ratifikationen av stilleståndsfördraget med Erik "menved". Han var också bland de sju ombud som på sommaren s å i Oslo representerade Sverige i traktaten om personalunionen med Norge.

24 juli 1321 beseglade P på Bohus slott jämte nio andra sv rådsherrar den traktat hertig Eriks änka Ingeborg på egna och den minderårige sonen kung Magnus' vägnar slöt med Henrik av Mecklenburg om framtida äktenskap mellan dennes ännu omyndige son Albrekt och hennes likaledes omyndiga dotter Eufemia (bd 14) samt om försvarsförbund mot Danmark. Samma dag var han den ene av de båda personer som beseglade Ingeborgs avtal med Henrik att denne skulle sända 200 riddare och väpnare till Varberg för eventuell erövring av Skåne. I ett tredje brev av samma datum lovade P ensam att han och hans vänner på allt sätt skulle stödja och hjälpa Henrik mot alla utom kung Magnus och dennes mor.

I de båda sistnämnda breven uppges P vara hövitsman på Varberg. Detta kan sammanställas med ett odaterat brev från det sv riksrådet till det norska, i vilket klagomål över att en norrman blivit tillfångatagen kommenteras med en förmodan att förövarna varit ynglingar och utlänningar från Varberg.

P var ett av de båda ombud för Ingeborg som 2 juli 1322 i Stralsund beseglade hennes revers till denna stad på 1 000 mark penningar. Den mot slutet av 1300-talet verksamme lübeckkrönikören Detmar uppger att han på hösten s å i norra Tyskland hämtade krigsfolk och med detta begav sig till Skåne. Även annaler uppger att P detta år invaderade Skåne, och enligt dessa källor var den tidigare danske drotsen Niels Olufsen verksam vid hans sida. Detmar uppger att P som gisslan tog en del av de förnämsta männen i Lund och sände dem till Sverige.

Redan 20 juli s å hade P:s rådskolleger, kung Magnus' förmyndare, ingått en konfederation att ej utan hela rådets samtycke ingå någon överenskommelse med Ingeborg eller hålla någon tidigare överenskommelse med henne, särskilt ej någon som syftade till att skaffa henne större makt än tidigare drottningar och hertiginnor. Brevet innehåller också en utlänningsfientlig deklaration, som ansetts åsyfta P. En månad senare slöt det sv riksrådet på kung Magnus' vägnar förbund med "kung Kristofer av Danmark, Erik "menveds" bror och efterträdare.

20 febr 1323 uppdrog norska stormän åt ärkebiskopen i Nidaros att utpeka en riksföreståndare med anledning av den ofred med Danmark som kommit till stånd med anledning av P och hans män.

Enligt annaler belägrades Ingeborgs borgar Axvall i Västergötiand och Hunehals i norra Halland 1323, tydligen av det sv riksrådets folk. P skall enligt ett odaterat brev ha plundrat Lödöse, och ett brev från 1324 vittnar om att han uppbringat en kogg i Marstrands hamn.

14 febr 1326 ingicks i Skara mellan det sv riksrådet på kung Magnus' vägnar och Ingeborg en förlikning, enligt vilken P skulle lämna Sverige senast i juni men fick behålla sina gods där och förläts de förseelser han och hans svenner och vänner begått i detta land men ej för vad de begått mot kung Kristofer av Danmark.

Den sistnämnde blev kort därpå avsatt och ersatt med sitt tolvåriga sysslingbarn hertig Valdemar av Sönderjylland, vars morbror greve Gerhard av Holstein kom att fungera som den minderåriges förmyndare. Enligt Detmar skall P ha varit verksam för Kristofers avsättning, och han kom nu att tillhöra den nye kungens riksråd. Enligt Detmars krönika och en annal blev han 1326 hertig av Halland och Samsö. Ännu i ett brev av 1 nov detta år kallar han sig endast "miles" (riddare), varför hertigutnämningen torde ha ägt rum någon av de båda sista månaderna av året. I nu känt brevmaterial förekommer P med hertigtitel tidigast 28 mars 1327, då han utfärdade nytt privilegiebrev för Halmstad.

Sedan P sålunda fått tillräckligt hög social ställning, skall enligt isländska annaler 1326 trolovning ha ingåtts mellan honom och Ingeborg, vars andre make han blev ett halvt år senare.

En isländsk annal uppger att P 1329 brände kloster på Själland och dräpte män. 28 april s å begärde kung Edward III av England att P till en borgare i Newcast-le skulle återställa ett skepp med köpmansvaror som han från denne tagit tillsammans med en borgare från Wismar och två från Khvn. 22 aug s å slöts i Sthlm en förbundstraktat mellan furstarna av Werle och kung Magnus mot P under framhållande att detta ej skulle påverka de fördragsslutande parternas förhållande till kung Kristofer, som detta år åter blev kung i Danmark.

11 nov s å ingick den sistnämnde förlikning med P, som bekräftades i sitt innehav av Halland, Samsö och Norra Åsbo härad i Skåne samt de förläningar han fått på Själland och i Skåne – hans söner innehade där förutom Norra Äsbo även Bjäre härad – samt blev hertig även av Estland, varvid furstarna av Werle uppträder bland sigillvittnena. Sistnämnda hertigdöme skulle tillträdas före 27 maj 1330, men redan tre dagar senare dog P (Kj0benhavns Diplomatarium). Enligt isländska annaler blev han förgiftad.

Om P:s eftermäle vittnar sannolikt en uppenbarelse av den heliga Birgitta, där man ansett sig kunna identifiera "ormen", "ormhonan" och "ormungen" med P och hans familj (Engström).

Författare

Hans Gillingstam

Källor och litteratur

Källor o litt Genealogica 73, p 99 o lapp vidfäst p 62, samt Genealogica 75, f 84v, RA; Peringskiölds diplomatarium E 102 a, f 388v, VHAA:s dep, RA.

I Andersson, Erikskrönikans förf (2. uppl, 1959), s 65,114 o 141; S Axelson, Sverige i utländsk annalistik 900-1400 (1955), s 180 o 200–206; dens, Sverige i dansk annalistik 900-1400 (1956), s 89 o 93 ff; B Beckman, Matts Kättilmundsson o hans tid, 1-2 (1953— 54); B Berulfsen, KP:s brev till bergenserne (NHT 36, 1952–53); G Authén Blom, Ingebjorg med Guds mis-kunn Kong Håkons datter (NHT 60, 1981); dens, Forhandlingene på Båhus omkr 24 juli 1321 (Hamar-spor, 1982), s 63, 67–70, 73 o 80; dens, Norge i union på 1300-tallet, 1–2 (1992); dens oj R Hagland, Avtale om kongefellesskap mellom Norge og Sverige – 1319 (Det kongelige norske videnskabers selskab. Skrifter, no 6, 1980); A Braekke, Fyrst Witzlaw II og hans dat-terdatter Eufemia (Forum mediaevale 1982:1); dens, Dronning Eufemias herkomst (d:o 1983:1–2); F G v Bunge, Das Herzogthum Estland unter den Königen von Dänemark (1877); G Carlsson, Lunds ärkesäte o domkyrka 1289–1536 (Lunds domkyrkas hist, 1, 1946), s 425 o 435 f; A E Christensen, Kalmarunionen og nordisk politik 1319-1439 (1980), s 42 o 44 ff; S Clason, Unionstraktaten i Oslo 1319 (HT 1889), s 54; DBL; Die Chroniken der deutschen Städte vom 14. bis ins 16. Jahrhundert, 19 o 26 (1884–99); Diplomatarium Danicum, 2:8–10 (1946–53); DS 3–4 o 7–8 (1842-1991); Eesti biograafiline leksikon (1926–29); S Engström, Ormungen o hans moder (PHT 1930); B Fritz, Hus, land och län i Sverige 1250–1434, 1–2 (1972–73); dens, Det tidiga 1300-talets sv statsfinanser (HT 1981), s 403, 409 o 413 f; dens, En folkungatida storman o hans olika roller (Studier i äldre hist tillägnade Herman Schuck, 1985), s 102; A v Gernet, Forschungen zur Geschichte des baltischen Adels, 1 (1893), s 12; H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952-53); dens, Brev ur askan (1996); Isländske Annaler indtil 1578 (1888); H Jä-gerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948); E J0rgensen, Meddelelse om et Psalterium, som fordum var i norsk Eje (DHT 8:3,1910–12); dens, Annales Danici medii aevi (1920); J Kanstrup, Valdemar III:s regering o Christoffer II:s tilbagekomst (DHT 12:6, 1973); dens, Huitfeldts fremstilling af Christoffer II:s tilbagekomst til Danmark (ibidem); Kj0benhavns Diplomatarium, 2 (1874), s 11; A Krantz, Vandalia (1519), liber VIII: cap V; K Kumlien, Västerås till 1600-talets början (1971); E Lönnroth, Bohusläns medeltid (Bohusläns hist, 1963), s 126; dens, Magnus Erikssons barndom o tidiga finanser (HT 1981), s 431; A Mohlin, Förlikmen i Skara år 1323 (VSLÅ 1944); dens, Förbundet på Bohus den 24 juli 1321 (VHAAH 80,1952); dens, Porsesläkten tre sjöblad (PHT 1957); dens, Kristoffer II av Danmark, 1 (1960), s 369, 375, 378, 389, 394–397, 405, 410, 412 ff o 417, samt 2:2 (1958), s 10 o 15; P AMunch, Det norske Folks Historie, 1:4 o 2:1–2 (1859–63); P v Möller, Bidr till Hallands hist, 1 (1874); NE; NF; SA Nilsson, Den danska tiden (Halmstads hist, 1, 1968); E Nygren, Registra Ecclesie Lincopensis (Linköpings bibbs handl:ar, 3–4, 1941–53); G Olsson, Hallands polit hist (Hallands hist, [1,] 1954); G Paulsson, Annnales Suecici medii aevi (1974); H Petersen, Danske adelige Sigiller fra det XIII og XIV Aarhundrede (1897); R Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (1926); J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder (1939); A Sandklef, Varbergs hist (1963); H Schuck, Rikets brev o reg (1976), s 77 o 108; L Sjöstedt, Krisen inom det sv-skånska väldet 1356-59 (1954); SMoK; ST 1 (1877); P F Suhm, Historie af Danmark, 11–12 (1812–24); Sv medeltidens rimkrönikor, 1 (1865); Sv uppslagsbok; S Tägil, Valdemar Atterdag o Europa (1962); C Raf Ugglas, Lödöse (1931).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut Porse, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7350
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut Porse, urn:sbl:7350, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-19.