Meriter

Larsson, Carl Olof, f 28 maj 1853 i Sthlm, Nik, d 22 jan 1919 (enl db för Sundborn, Kopp) i Falun. Föräldrar: kusken Olof L o Johanna Carolina Erika Ståhlberg. Elev vid FrKA 66–76, medarb i Kasper 71–78, i Ny ill tidn 75, bosatt i Frankrike 77–78, 80–85 o 88–89, medlem i Konstnärsförb 86–92, lärare vid Valands målarskola, Gbg, 86–88, 90–91 o 93, bosatt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, från 01. — K medalj 76 (prisämne: Sten Sture befriar den danska drottningen Kristina ur Vadstena kloster), 1:a kl medalj på parissalongen 89, guldmedalj i Paris 00, Egron Lundgren-medalj 03, guldmedalj i Rom 11.

G 12 juni 83 i Sthlm, Ad Fredr (enl vb för Kumla), m konstnären Karin Bergöö, f 3 okt 59 i Örebro, d 17 febr 28 på Valnäs, Fogdö, Söd, dtr till köpmannen Adolf B o Hilda Christina Sahlqvist.

Biografi

Carl L föddes på Prästgatan 78 i Gamla stan i Sthlm. En minnestavla i brons på det numera ombyggda huset erinrar om händelsen. Fadern hade kommit till Sthlm från Hammarby i Sörmland, där släkten i flera generationer brukat gården Lilla Lövhulta. Modern var dotter till en ämbetsmålare, som bl a gjort dekorationer i Slottet o Arvfurstens palats i Sthlm. På mödernet hade L alltså konstnärligt påbrå. L:s uppväxtår präglades av nöd o umbäranden. Större delen av sin barndom o ungdom bodde han med familjen i ett fattigt arbetarkvarter på Ladugårdslandet, nuvarande Östermalm, i Sthlm. I den postumt utgivna självbiografin Jag, som L skrev under sitt sista levnadsår 1918, har han givit en delvis skakande skildring av livet o människorna i de överbefolkade o nedgångna stenhus vid Grev Magnigatan, där familjen hyrde ett rum och kök för 130 kr om året först i nr 7 sedan i nr 5. En yngre bror till L ådrog sig i femårsåldern en höftskada, som invalidiserade honom, o han dog nio år gammal, vilket ytterligare bidrog till att fördystra L:s barndom.

Efter att ha genomgått Ladugårdslands folkskola skrevs L genom magisterns försorg 1866 in vid FrKA. 71 fick han på rekommendation av en av sina lärare här, Oscar Cardon, anställning som retuschör hos fotograferna bröderna Roesler o började s å leverera teckningar till skämttidningen Kasper, vilket han fortsatte med till 78. Under de närmaste åren kom han att medverka i en rad tidningar o kalendrar. 75 var han flygande tecknarreporter för Ny illustrerad tidning. Ett av hans mest berömda bidrag till denna är skildringen av tågolyckan vid Lagerlunda, en olyckshändelse som gav eko i utlandspressen, där L:s teckning reproducerades.

Fr om 75 o ett par decennier framöver kom L att bli flitigt anlitad också som bokillustratör. Nämnda år retuscherade han Egron Lundgrens teckningar för Hyltén-Cavallius Svenska folksagor, för vilka han även gjorde egna illustrationer. 76–77 utförde han bilderna för en nyutgåva av Andersens sagor, o året därpå illustrerade han Asbjörnsen o Moes norska folksagor (tr först 1927). 78 skrev han kontrakt med Bonniers om illustreringen av Topelius Fältskärns berättelser, som började utges 83. Vidare gjorde han bilderna till Herman Sätherbergs Linnécykel Blomsterkungen 79 o till Wallins Dödens ängel 80. Året därpå engagerades han av Strindberg för illustreringen av Svenska folket, som kom ut 82. För dessa teckningar gav Strindberg ofta noggranna anvisningar, vilket framgår av brevväxlingen mellan honom o L (samarbetet behandlat av Söderström).

L:s mest ambitiösa satsning o hans förnämsta verk som illustratör på 80-talet är bilderna till Lenngrens Samlade skaldeförsök, som utfördes 83–84 o trycktes 84. Lenngrenupplagan är också den praktfullaste o mest påkostade av de böcker L illustrerade. Till det goda resultatet bidrog själva tryckförfarandet. Helsidesbilderna är utförda i ljustryck, vilket ger en direktare kontakt med konstnärens originalteckningar än den annars gängse träsnittsteknik som tillämpades vid reproduktion av det slaget av bilder (G Svensson). Träsnittstekniken innebar vid denna tid att konstnären tecknade eller laverade på buxbomsstockar, varpå bilden rutinmässigt skars för hand av en xylograf. För att ge en uppfattning om den arbetsbörda L:s illustrationsuppdrag innebar kan nämnas att han levererade inte mindre än 326 stockar för Fältskärns berättelser, en av de 12 böcker som utkom under åren 1880—84 helt eller delvis illustrerade av L. På 90-talet åtog sig L färre illustrationsuppdrag, bl a därför att han då inte var så beroende av dem för sin försörjning. Det främsta verket från detta decennium är hans akvareller o teckningar till Sehlstedts Sånger och visor i urval, som kom ut 92–93. Ett annat betydande illustrationsarbete från 90-talet är lavyrerna till Rydbergs Singoalla 94.

77–78 gjorde L sin första utländska studieresa, som via Khvn o Hamburg gick till Frankrike. Här uppehöll han sig i Paris med undantag för en månad sommaren 78, då han delvis på kollegan C Skånbergs bekostnad, bodde i byn Barbizon i Fontainebleau-skogen. I Barbizon målade han en liten studie i olja, Gårdsmotiv, som med sitt enkla ämne, sin ljusa färghållning o fint sammanhållande luftton pekar fram mot genombrottsverken på 80-talet. Annars störs L:s målningar vid denna tid av hans dragning mot det bisarra eller melodramatiska. Ett exempel på detta är Clair-obscur, som återger en liten finklädd flicka som söker locka en fattig, ofärdig pojke till lek. Med stöd av denna målning o sin k medalj från 76 ansökte L hos akademin om det stora resestipendium som blivit ledigt på nyåret 78. I brev till J C Boklund o F W Scholander, akademins direktör resp sekreterare, uppbjöd han hela sin förmåga att övertala o smickra, men förgäves. Han tvangs att återvända till Sverige, då kassan sinade. Scholander hade emellertid fattat tycke för L o sökte efter förmåga stödja honom. Genom Scholanders förmedling fick L tillfälle att för första gången pröva sina krafter på väggmåleriets område. Det gällde den dekorativa utsmyckningen av det Bolinderska huset på Blasieholmen i Sthlm, för vilket L 80 gjorde en rad allegoriska barnframställningar, Styrka, Godhet, Flit etc. På hösten 80 kunde L återvända till Frankrike, där han stannade till 85, frånsett ett par besök i hemlandet, bl a sommaren 81 som han tillbringade på Kymmendö i Sthlms skärgård tillsammans med Strindberg för att arbeta på bilderna för Svenska folket. De första av dessa frankrikeår, då L bodde i Paris, var fyllda av svårigheter o motgångar. De målningar han sände till parissalongerna 81 o 82, Häxans dotter resp Hos den kunglige hovmålaren, refuserades. Särskilt hårt tog honom refuseringen av det sistnämnda verket, en stor duk med rätt frivolt motiv i 1700-talsmiljö, som han i förtvivlan skar sönder. Ett smalt kantparti kom senare, 85, att användas som bakgrund för porträttet av hans förstfödda, Lilla Suzanne (Gbgs mus). Arbetet på den stora tavlan o slitet med illustrationsuppdragen i kombination med undernäring uttömde hans krafter totalt, o han insjuknade på försommaren 82. Kollegan K Nordström tog då hand om honom o förde honom till Grez-sur-Loing, en by i Fontainebleauskogen söder om Barbizon, där en skandinavisk konstnärskoloni sedan något år etablerat sig.

I denna idylliska miljö hämtade L sig snart. Den friska luften, det glada kamratlivet, där L med sin humor o sina spexiga upptåg blev medelpunkten, o den goda maten på "oändlig kredit" verkade i hög grad stimulerande på honom. Nu inleddes ett nytt skede i hans liv och hans konst. Han förälskade sig i den unga konstnärinnan Karin Bergöö, som denna sommar vistades i Grez. Förlovningen ägde rum i september 82, o bröllopet i juni året därpå, ungefär samtidigt med att L fick sitt första genombrott som konstnär. Det skedde med en serie målningar från Grez. Den äldsta av dem, Förbjuden frukt från 82, har ännu kvar något av det anekdotiskt berättande som var en barlast i hans tidigare måleri. I de följande Grez-bilderna är det illustrativa draget i allmänhet försvunnet. De återger enkla utsnitt av den verklighet som omgav honom i den franska byn. I köksträdgården (NM) skildrar en liten flicka som plockar morötter o med ena handen skuggar för ögonen, Gubben i nyplanteringen (NM), en krokig åldring som inspekterar sina nysatta fruktträd, Pumporna (Gbgs mus), en gumma begrundande sina pumpor, Rimfrost (Gbgs mus) en gammal gubbe i den frostbitna trädgården. Dessa målningar är samtliga från 83 o utställdes på parissalongen detta år. Med dem vann L 3:e klassens medalj. "Jubel, broder . . . Kullerbyttor och trampolinhopp" skrev han till en av vännerna i Sthlm (cit efter Nordensvan). Året därpå tillkom bl a Höst (NM), o Vinet (NM). S å fick han sälja akvarellen Dammen till franska staten o fick en beställning på fyra akvareller av Coquelin d ä, den franske skådespelaren som tillika var en kräsen konstkännare.

Målningarna från Grez är alla utförda i vattenfärg, i gouache- eller akvarellteknik, något som L behärskar med fulländning. Vanligen är de i höjdformat o horisontlinjen är hög, vilket bidrar till deras intima karaktär. I dessa blonda blad, med deras lätta, silvergrå helton o finstämda färgskala framstår L som en utsökt kolorist. Med dem intar han utan tvekan en rangplats i det sv friluftsmåleriets historia.

L kallades 84 till agrée vid akademin, en utmärkelse som han dock avsade sig. Avsägelsen var ett led i den mot akademin oppositionella rörelse som vid den här tiden växte fram bland de sv konstnärerna i Frankrike o som L mycket aktivt deltog i. Under några år framöver kom han att höra till de mest radikala bland de s k opponenterna, o han blev 86 medlem av den grupp, Konstnärsförbundet, som förde kampen mot akademin vidare, medan det stora flertalet av konstnärer var beredda till kompromiss o samarbete. 92 utgick L ur förbundet av praktiska, eller om man så vill opportunistiska skäl, även om han fortsatte att delta i dess utställningar till 05. Han kom i fortsättningen inte att tillhöra någon konstpolitisk organisation utan föredrog att föra vad kollegerna i förbundet kallade "L:s egen konstpolitik" (Strömbom 65).

86 företog L en resa till Paris o Italien för att studera monumentalmåleri. Annars var han 85–88 bosatt i Sverige, där han förde en ambulerande tillvaro mellan Sthlm, Gbg o Varberg. Under besöken i Gbg bodde han ofta hos Pontus Fürstenberg, vars personliga bekantskap han gjort i Paris 84. Under en sejour hos Fürstenberg 85 tillkom akvarellen Interiör av det Fürstenbergska galleriet, som visar Fürstenberg i förgrunden, försjunken i studium av gravyrer, medan E Josephson i bakgrunden står o målar fru Göthildas porträtt. L vann i hög grad makarna Fürstenbergs tillgivenhet. I egenskap av på en gång mecenat, faderlig vän o mentor skulle Fürstenberg under nära två decennier stödja o uppmuntra honom.

L fick 88 av Fürstenberg i uppdrag att göra en stor dekorativ utsmyckning för tillbyggnaden av dennes galleri. Resultatet blev triptyken Renässans, Rokoko, Nutida konst (Gbgs mus), en allegorisk framställning som tillkom i Paris 88–89 under en, tack vare Fürstenbergs frikostighet, ekonomiskt relativt ostörd tillvaro. Den utställdes på parissalongen 89 o renderade L en l:a klassens medalj. Triptyken visar den omläggning av L:s målningssätt som ägde rum under slutet av 80-talet. Han övergav nu friluftsmåleriets mjukt atmosfäriska tonighet o valörstudium o arbetade i stället med accentuerade linjer o konturer, som delar upp tavlan i klart avdelade sektioner med färgen pålagd i stora, hela plan. Impulserna till denna stilistiska nyorientering hämtade han från Frankrike, där Gauguin o den s k Pont Avenskolan var tongivande vid den här tiden, men han tog också starka intryck av den japanska träsnittskonsten, som han beundrade o intensivt studerade. I Nutida konst, ett av triptykens sidostycken, ger han besked om detta. En liten japan tittar fram längst till vänster i tavlan, medan i bakgrunden till höger det halvfärdiga Eiffeltornet avtecknar sig.

89, samtidigt som triptyken färdigställdes, deltog L i tävlingen om NM:s utsmyckning. Han fick 2:a pris, G Cederström 1:a, men intetdera förslaget godkändes för utförande utan en omtävling utlystes. Innan L lämnade in skisserna till denna, hann han att ytterligare meritera sig som monumentalmålare. Det skedde 91 med utsmyckningen av Elementarläroverket för flickor i Gbg, bekostad av Fürstenberg. Bildsviterna för denna skola utgör en apoteos över den sv kvinnan genom tiderna från hedendomen till Fredrika Bremer. S å vann L tävlingen om dekoreringen av NM:s nedre trapphall. Uppdraget att utföra denna dröjde emellertid till 94. Efter en studieresa till Italien detta år kunde L påbörja arbetet med kartongerna 95. De översattes i fresk, dvs målades upp i våt puts, på trapphallsväggarna 96. Det sammanhållande temat för de sex freskerna är den sv konstens historia från Ehrenstrahl till Sergel. Motiven anknyter också till NM:s samlingar. Uppslaget är säkert L:s eget (Söderströms hypotes att Strindberg skulle ha varit idégivaren kan inte beläggas o övertygar inte). I dessa fresker, som betecknar höjdpunkten i L:s monumentalmåleri, vidareutvecklar L den stil han med triptyken för Fürstenberg slagit in på. Det är ett ytmåleri med starkt betonad linjerytm o med konturerna kraftigt markerade med stickel i det våta putslagret.

Under senare delen av 90-talet o början av 1900-talet utförde L en rad monumentalverk. 96–97 dekorerade han foajén till den nya operan i Sthlm med bl a plafondmålningen Ryktet. 01 gjorde han fresken Skolgossarnas korum för Norra Latin i Sthlm, 03 den stora duken Ute blåser sommarvind för Latinläroverket i Gbg, 06–07 smyckade han taket i den nyuppförda Dramatiska teatern i Sthlm med allegorin Dramats skapelse. 07 utförde han också Gustav Vasas intåg i Sthlm midsommarafton 1523 för ett av de två väggfälten i NM:s övre trapphall. Den väldiga duken uppsattes på sin plats i jan 08, då den också signerades. Redan en uppräkning av dessa monumentalmålningar ger en föreställning om L:s alstringskraft. Vid sidan av dem gjorde han dessutom ett stort antal verk i mindre format, bl a c:a hundratalet etsningar av hög kvalitet.

L o hans hustru hade 88 av hennes far fått i gåva en stuga, Lilla Hyttnäs i Sundborn i Dalarna, där de kom att tillbringa somrarna till 01, då de flyttade dit för gott. Hemmet o hemlivet i Sundborn blev motivkretsen för en lång rad välkända o oändligt populära akvareller, samlade i album o utgivna av Bonniers med text av konstnären själv: De mina 95, Ett hem 99, Larssons 02, Spadarvet 06, Åt solsidan 10. I dessa böcker propagerar L i ord o bild för ett nytt hemideal, med, enligt vad han själv menar, rötter i sv allmogekultur. Han har emellertid, vid omdaningen av Lilla Hyttnäs tagit starka intryck från England, från Morris o Arts and Craftsrörelsen (v Zweigbergk, Stavenow-Hidemark). Interiörbilderna från Sundborn kom emellertid att uppfattas som genuint svenska o är det också, vissa detaljer till trots. De rum som L avbildar blev med sina enkla, rustika trämöbler, sina rena skurgolv, sina ljusa, fräscha textilier mönsterbildande o har påverkat utformningen av sv hemmiljöer ända in i våra dagar. Genom L:s böcker o reproduktioner på annat sätt fick sundbornsakvarellema en makalös spridning, inte bara i Sverige utan också i Tyskland. Det urval ur albumen som trycktes i Tyskland 09–22 under titeln Das Haus in der Sonne hade i början av 20-talet sålts i mer än 200 000 ex.

Vad som fängslade publiken både i Sverige o på annat håll var naturligtvis inte bara det L:ska hemmet som sådant utan också L:s betagande, humoristiskt ömsinta skildringar av dess invånare, hustrun, barnen, tjänarna, hunden. I dessa bilder, som appellerat till publiken av i går och i dag, speglas "den glada vardagen, den eviga mänskliga drömmen om arbete, kärlek, lycka, vänskap, förtroende, munterhet, framgång, familjegemenskap" (v Zweigbergk). Stilistiskt står sundbornsakvarellerna L:s monumentalmåleri nära, men hans fabuleringslust får i dem ta sig friare uttryck. Skalan i interiörerna är emellertid vilseledande o överensstämmer inte med verkligheten. Rummen, som i akvarellerna ter sig stora o rymliga, är i realiteten mycket små,

Att måla porträtt av personer utanför familjekretsen hörde till det fasansfullaste L visste (Jag). Trots detta har han gjort åtskilliga porträttmålningar av sina mer eller mindre prominenta samtida. Av kolleger som C Skånberg (78, NM) o Anders Zorn (09, Zornmus, Mora) — "det sämsta jag gjort" kommenterar han detta — av författare som G af Geijerstam (01, Bonniers saml, Nedre Manilla), Selma Lagerlöf (02 o 08 NM), Oscar Levertin (06; två porträtt, en face resp profil i Bonniers saml o i Thielska gall), E A Karlfeldt (18). L ser på sina modeller med välvilja, o han lyckas fånga karakteristiska drag i deras yttre habitus, men någon psykolog är han knappast.

I de många porträtten av sig själv, utförda med stor bravur o ofta överdådigt komponerade, framstår L i regel som solskensmänskan, glädjespridaren, den tokrolige upptågsmakaren. De kan ibland spegla en stark självkänsla, men han bryter alltid udden av det betänkligt självförhärligande genom den okynnesaktiga glimten i ögat, så t ex i ett självporträtt från 06 i Thielska gall. Vid några tillfällen blottar han emellertid den ångest o det missmod han så ofta hemsöktes av. Det sker i ett par intensivt uttrycksfulla små etsningar Vrångbild o Skrivarspöket, båda från 96. Det förnämsta av hans självporträtt, Självrannsakan 06, rönte hedern att 11 införlivas med Uffiziegalleriets samling av berömda konstnärers självporträtt. Här står han djupt allvarlig, med den ångestfullt spörjande blicken mot betraktaren. I ena handen kramar han en grinande pajasdocka, symbolen för den roll av lustigkurre o rolighetsminister han så ofta spelade o innerst inne, i varje fall med åren, kände avsmak för.

L var en ytterligt känslig o sårbar människa. Hans labila lynne utvecklades åren kring sekelskiftet i manodepressiv riktning. Nervkriserna kom tätare, depressionerna blev djupare. Yttre orsaker saknades inte. Hustruns sjukdom 97, lunginflammation med recidiv, kom honom att under lång tid leva i ängslan för hennes liv. 02 förlorade han sin mor, som näst hustrun stod honom närmast bland människor, 05 avled hans äldste son Ulf i blindtarmsinflammation o 08 drabbades han av Strindbergs angrepp på hans person. I En ny blå bok, som utkom detta år, tecknade Strindberg under rubriken Hopljugna karaktärer ett nidporträtt av L som den personifierade falskheten. Hur djupt hugget tog framgår av L:s självbiografi.

De hjälpkrafter L mobiliserade mot dessa kriser var religionen, om också en mycket odogmatisk sådan, o patriotismen. Han sökte förankring i den svenska traditionen. Det medförde att han kom att utvecklas i alltmer konservativ riktning. Under storstrejken tog han öppet parti mot de strejkande, o vid bondetåget 14 skrev han i en publikation med anledning av detta den djupt kända Fädernas torva. Han försåg också denna publikation med en omslagsteckning av en pojke som trycker den sv flaggan mot sitt bröst.

De sista åren av L:s liv förmörkades av striden kring Midvinterblot, som blev hans sista monumentalverk. Det var avsett för det återstående väggfältet i NM:s övre trapphall som pendang till Gustav Vasa-målningen. Motivet, en kung som frivilligt offrar sig för folket, förlägger L till sv hednatid. Den första skissen är från 11, den färdigställda kartongen från 15 (sedan 40-talet deponerad i Arkiv för dekorativ konst, Lund). Striden kring målningen fördes med stor häftighet i pressen o slutade med L:s nederlag. NM vägrade acceptera den. "Midvinterblotets öde knäckte mig", konstaterar L i självbiografin.

Hemmet i Sundborn skingrades inte efter makarna L:s död. Det har bevarats i praktiskt taget orört skick o är sedan 40-talet privatmuseum under namnet Carl Larssongården. Den stora turistströmmen dit liksom besökssiffrorna från C L-utställningarna 53 o 71 vittnar om L:s publikgunst. Han är utan tvekan den genom tiderna mest folkkäre sv konstnären.

Författare

Brita Linde

Arkivuppgifter

L:s verk förtecknade i Nordensvan nedan a a, 2 (1921), hans illustrerade böcker o planschverk i SKL. Över 200 teckn:ar o akvareller, som utgör förstudier till L:s målningar, i NM. Teckn:ar av L även i Bonniers förlags arkiv o i Gbgs mus, akvareller i Norrköpings mus o teckn:ar o akvareller i Zornmus i Mora.

L:s o hans hustrus omfattande brevsaml dep i UUB. Brevväxl m G af Geijerstam i GUB. Brev från L i FrKA (till C Boklund o F W Scholander), GUB (bli 178 st till P Fiirstenberg), KB (bl a till A Engström, R Haglund, Ellen Key, G Nordensvan, A Strindberg o K Warburg), NordM (till K-E Forsslund), Thielska galleriet, Zorngården, Mora (till A Zorn), o Bonniers förlags arkiv samt strödda i RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ur ett bref till Sveas ut-gifvare (Svea, årg 42, 1886, Sthlm 1885, s 166—170, 1 pl). — Från Stockholm till Mes-siria. Utrif ur några album (ibid, 43, 1887, tr 1886, s 79—108; även sep, Sthlm 1948, 4:o, VII, 69 s, [ny uppl] Gbg 1973, 42 s; utdrag i Konstrevy, årg 31, 1955, Sthlm, 4:o, s 69— 75). — Gammalstämning (ibid, 46, 1890, tr 1889, s 63—70). — ABC (ibid, 47, 1891, tr 1890, s 149—155). — Maskrosen. Saga (ibid, 48, 1892, tr 1891, s 172—174). — Kallgrinet (Nutid. En samling dikter och berättelser utg af G af Geijerstam, Sthlm 1891, s 99—102). — När Sancte Lucas kommer (Nornan, årg 19, 1892, Sthlm 1891, s 61—63). — De mina. Gammalt krafs äf C. L. (Inte Claes.) Sthlm 1895. 4:o. 103 s. [Sign.] [Ny uppl:] De mina och annat gammalt krafs af C. L. Sthlm 1919. 4:o. 126 s, 12 pl. [Ny uppl] Sundbom (tr Gbg) 1975. 95 s. — Ett hem. Sthlm 1899. Tv-fol. 16 s, 24 pl. 2. uppl 1902. 15 s, 25 pl. 3. uppl 1910. 4. uppl 1912. 4:o. 31 s, 24 pl. 5.-7. uppl 1913, 1918, 1920. [Ny uppl] 1969. 15 s, 24 pl.[Ny uppl] 1971. [Annan utg:] Ett hem. En bilderbok . . . med text av L Rudström. Sthlm 1968. (31) s. [Ny uppl] Sthlm (tr Leipzig) 1974. [Övers:] Our home, London (tr i Danmark) 1976, (32) s, Hjem-me hos oss, Oslo 1975, 32 s (Bokklubbens barn). — Larssons. Ett album, bestående af 32 målningar, med text och teckningar, allt af C L själf. Sthlm 1902. Fol. (28) s, 32 pl. 2. uppl 1911. [3. uppl] Sthlm (tr Leipzig) [1919]. 4:o. 31 s, 32 pl. — När man får be- ställning af en förening för skolornas prydande med konstverk (Konstnärsförbundets års-häfte, 1902, Sthlm, 4:o, s 15—17). — Spad-arfvet. Mitt lilla landtbruk. Sthlm 1906. Tv-fol. (16) s, 24 pl. [Ny uppl] 1919. 73 s, 24 pl. ([Omsl:] Det bästa, 2.] [Ny uppl] 1940. Tv-4:o. (39) s. [Annan utg:] Spadarvet. En bilderbok. Berättad för barn med utgångspunkt från konstnärens originaltext av L Rudström. Sthlm 1966. (33) s. [Nya uppl] 1966, 1973. [Ny uppl] Sthlm (tr Lissabon) 1976. [Övers:] Bei uns auf dem Lande, Berlin & Sthlm (tr Sthlm) [1907], tv-fol, (19) s, 24 pl. — Svenska kvinnan genom seklen. 10 bilder med text och teckningar. Sthlm 1907. Fol. (20) s, 10 pl. (Idun, årg 20, 1907, julnr.) [Även sep; omsl omtr 1936 o 1947.] — Ett svenskt Pan-theon (OoB, årg 17, 1908, Sthlm, 4:o, s 27— 29). — Das Ffaus in der Sonne. Diisseldorf & Leipzig (tr Munchen & Leipzig) 1909. 72 s, 8 pl-bl. [Urval ur Ett hem o Larssons.] [Annan utg] Königstein & Leipzig (tr Leipzig) 1909. 74 s, 8 pl-bl. [Nya uppl] 1912, 1913. [Ny uppl] 1921. 67 s, 8 pl-bl. [Ny uppl] 1922. — Åt solsidan. Taflor och prat. Sthlm 1910. Tv-fol. 20 s, 32 pl. 2. uppl 1914. 4:o. 32 s, 31 pl. 3.-5. uppl 1915, 1917, 1920. [Övers:] Lasst Licht hinein, Sthlm & Leipzig (tr Sthlm) [1911], tv-fol, (16) s, 32 pl. — I ungdomsvåren (Jultomten, årg 20, 1910, Sthlm, fol, s 4 f). — En eternell (Konst, årg 1, 1911—1912, Sthlm, 4:o, s 2—5). — Trohet mot sig själf och mot sitt folk (ibid, 3, 1913—1914, s 6 f). — Andras barn. 32 målningar med text. Sthlm 1913. Fol. 24 s, 32 pl. [Övers:] Anderer Leute Kinder, Berlin 1913, 24 s, 32 pl. — Barndopet i Sundborn (Idun, årg 27, 1913, Sthlm, fol, s 336 f). — Fädernas torva (Bondetåget 1914, Sthlm 1914, fol, s 43 f). — Nils Bengtson? Reinkarnations-kåseri (Julstämning, [årg 9,] 1914, Sthlm & Gbg (tr Gbg), fol, s 11 f). — Carl Larssons hem i Sundborn, skildradt af honom själf (Svenska hem i ord och bilder, årg 4, 1916, Sthlm, 4:o, s 155—165). — Jag. Sthlm 1931. 364 s, 16 pl. 2. uppl s å. [Ny uppl] 1953. 285 s, 4 pl. ([Även:] Bokklubben Svalan.) [Annan utg efter originalms] 1969. 257 s. (Bokklubben Svalan.) — Paris, första Parisresan (Levande svensk litteratur, d 13, Sthlm 1937, s 8—24). — Carl Larsson skildrad av honom själv i text och bilder. En krönika sammanställd av H och S Alfons. Sthlm 1952. 4:o. 263 s, 24 pl. [Ny uppl] Sthlm (tr Barcelona) 1977. 4:o. 128 s. — Ett hem åt solsidan. Sthlm 1955. 4:o. 79 s. [Sammanställning ur De mina, Larssons, Spadarvet o Åt solsidan.] [Ny uppl] Sthlm (tr Stuttgart) 1957. [Nya uppl] 1972, 1973. [Ny uppl] Sthlm 1975.

Källor och litteratur

Källor o litt: Larssoniana o rec:klipp i T Laurins klippsaml, NM; K A Arvidsson, Striden om Midvinterblot, otr lic : avh, 1962, Konstvet inst, LU.

K A Arvidsson o B Lindwall, C L o N M, ed B Lindwall (1969); A Frieberg, Karin, en bok om C L:s hustru (1967); T Hedberg, Minnesgestalter (1927); Idun 1913, nr 21; Julstämning 1953; J Kruse, C L som målare, tecknare o grafiker. En studie (1906); G Nordensvan, C L. En studie (1901); dens, C L, 1—2 (SAK:s publ, 29—30, 1920—21); A Romdahl, C L som etsare (SAK:s publ, 21, 1913); SKL o där anf litt; E Stavenow-Hide-mark, Villabebyggelse i Sverige 1900—1925 (NordMH 76, 1971); August Strindbergs brev, ed T Eklund 2—9, 11, 13—15 (1950— 65, 1969, 1972—76); S Strömbom, Konstnärsförbis hist, 1 (1945); dens, Nationalromantik o radikalism (1965); G Svensson, Konstnären o boken (1972); G Söderström, Strindberg o bildkonsten (1972); D Widman, C L:s hemideal (Sv hem i ord o bilder, 1953); E v Zweigbergk, Hemma hos C L:s (1968).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl O Larsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11035, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Linde), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11035
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl O Larsson, urn:sbl:11035, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Linde), hämtad 2024-04-19.