Meriter

5 Leffler, Anna Charlotta (Anne Charlotte) Gustava, syster till L 3 och L 4, d 1 okt 1849 i Sthlm, Klara, d 21 okt 1892 i Neapel. Förf.

G 1) 16 nov 72 (—89) i Sthlm, Kat, mv häradsh Gustaf Elias Edgren, f 27 juni 37 i Skövde, d 9 aug 03 i Sthlm, Hedv El, son till fältläkaren MD Per Adolf E o Sofia Ulrika Grenander; 2)6 maj 90 i Rom m prof Pasquale Maria Attanasio Giuseppe Nicola Francesco Vincenzo Luigi del Pezzo, hertig av Cajanello, markis av Campodisola, f 2 maj 59 i Berlin, d 1936, son till Gaetano, hertig av Gajanello, o Angelica Caracciolo, principessa di Torella, samt omg 05 m sonens guvernant Elin Maria Carlsson.

Biografi

"Min barndom var ovanligt lycklig och harmonisk", skriver L i ett otryckt Självbiografiskt utkast. Hon föddes som enda dottern i ett kultiverat, frisinnat sthlmshem o växte upp tillsammans med intellektuellt livaktiga bröder, av vilka två blev vetenskapsmän. Ferierna tillbragte hon ofta hos morfadern, prosten Mittag i Fågelås, en plats som för henne alltid framstod som ett barndomens paradis. Hon gick i Wallinska flickskolan o fick i övrigt den uppfostran som tillkom flickor av hennes klass, för vilka äktenskapet var det första självklara levnadsmålet. Det var en kringgärdad ungdomstid: "Jag kan säga att tills jag var 20 år upplevde jag absolut ingenting, som kunde kallas för en slitning, en konflikt." 23 år gammal ingick hon, utan förälskelse eller romantiska drömmar, ett i släktens ögon passande parti med juristen Gustaf Edgren, en nobel o korrekt man men klen till hälsan. På grund av hans sexuella oförmåga kom partemas samlevnad att grundas enbart på vänskap o lojalitet. L höll masken o spelade i det längsta rollen som ambitiös o representativ ämbetsmannafru.

L:s lust för författarskap röjdes redan i skolåldern. Som tonåring prövade hon sin förmåga i berättelser o skådespel. Hennes brist på livserfarenhet ersattes av läsintryck. Stilistiskt o idémässigt stod hon på signaturestetikens grund med svärmeri för det ädla o känslosamt idealistiska: "Sanningen, plikten, dygden stå dock över skönheten", skrev hon. Därtill kom på 60-talet intryck från den norska genombrottslitteraturen. Ibsens diktning var hennes ungdoms allt överskuggande litterära upplevelse, som kom att sätta sin prägel på en stor del av hennes produktion, ja på hennes personlighet. En av hennes tidiga noveller, Jag, är ett osjälvständigt eko av Brand med dess kompromisslösa helhetskrav. Den publicerades jämte ett par andra omogna novellförsök i samlingen Händelsevis, som 1869 utgavs anonymt på faderns bekostnad.

En hämsko på L:s litterära arbete sattes genom förlovningen med Edgren, som ogärna såg att hon sysslade med författarskap. Vid denna tid gjorde hon sina första teaterbesök. En Hamletföreställning grep henne starkt; ett par moderna komedier däremot sårade hennes vid denna tid nästan pietistiskt stränga sedlighetskänsla. Som nygift skrev hon i hemlighet dramat Skådespelerskan, som under sträng anonymitet inlämnades till K teatern o till L:s förtjusta häpnad antogs till uppförande. Skådespelerskan handlar om en begåvad kvinna, vars äktenskap med en kälkborgerlig man hotar att stäcka hennes utveckling. Stycket blev en stor succé o framfördes inte mindre än 30 gånger på hösten 73. Man fann här en modernare kvinnotyp än man var van att möta på scenen, speglande L:s egen, i verkligheten ännu undertryckta längtan efter frigörelse o självförverkligande. Något betydande drama är Skådespelerskan inte, skrivet som det är utan kännedom om scenens speciella krav. Förklaringen till framgången var snarare publikens intresse för sv originalstycken med samtidsmiljö samt hemlighetsmakeriet kring författarskapet.

Succén befäste L i hennes tro att hon hade sin framtid inom dramatiken. De följande åren skrev hon ytterligare tre skådespel, som dock mottogs betydligt svalare. Psykologiskt intressantast är Elfvan, som handlar om en ung kvinna, gift med en hederlig borgmästare i en trång småstadsmiljö. Hon lockas av en ny kärlek men övervinner frestelsen o stannar i sitt konventionella äktenskap. När Ibsens Et dukkehjem utkom o blev ett allmänt samtalsämne, sade sig L också ogilla Noras brytning med sin man. — Med sina sentimentala inslag, sina lättköpta "lyckliga" slut o sin ibland deklamatoriska, ibland stelt salongsmässiga dialog står L:s 70-talsskådespel i huvudsak kvar på den äldre borgerliga 1800-talsdramatikens grund.

Att L omkr 80 åter framträdde som novellist samtidigt som hennes samhällssyn blev radikalare hade flera orsaker. Av sina litterära vänner hade hon uppmanats att ägna sin talang åt prosaberättelsen. Hon hade läst Strindbergs Röda rummet "med verklig njutning" o gjort bekantskap med den franska naturalismen. Hon hade kommit att alltmer bejaka Brandes litteraturpolitiska program o hade fått den magistrale danske kritikerns uppmuntran för några av sina första mogna noveller. Nu ville hon "skildra livet och människorna sådana jag med egna ögon sett dem" o övergå till novellen, "där man ej behöver bindas av några konventionella formregler utan kan följa livet så troget man vill".

Med utsatt författarnamn framträdde L 82 med novellsamlingen Ur lifvet, en överrubrik som hon använde även för sina följande berättelser. Hennes förebilder i realistisk samtidsskildring var främst Bang o Kielland, o liksom Strindberg ville hon avslöja samhällets falskhet o fördomar. Boken fick ett mycket positivt mottagande, även av den konservative Wirsén, o ställde snabbt L i främsta ledet bland landets yngre realistiska förf. Hennes hem kom att på 80-talet bli en samlingsplats o ett debattcentrum för Sthlms litteratörer o kulturradikaler o hade även besök av storheter som Ibsen o Viktor Rydberg.

Sina novellmotiv hämtade L i de första samlingarna nästan alltid från de högre samhällsklasserna. I En bal i "societeten" avslöjar hon den ytliga lyxen o den andliga tomheten i ämbetsmanna- o officerskretsar, i Tvifvel konfronteras religiös fanatism med modern positivistisk livsåskådning, o i Doktorns hustru läggs skulden för en kvinnas alkoholism på den äkta mannens ansvarslös- het. Novellen En stor man, skildringen av en känd o allmänt aktad hög ämbetsmans o akademiledamots moraliska o sociala sammanbrott, väckte sensation genom sina paralleller med den s k hamiltonska skandalen 81. Tendensen i dessa samhällskritiska berättelser gestaltas i själva ämnesvalet o personteckningen; L är "rapportör", inte förkunnare. I allmänhet skildras kvinnorna, mer eller mindre förtryckta, som moraliskt överlägsna männen.

I andra delen av Ur lifvet är L ännu djärvare i sitt ämnesval, särskilt i novellen Aurora Bunge. Här berättas om en ung so-cietetskvinna som, trött på överklasslivet med dess flärd o onatur, under en vistelse i skärgården ger sig åt en ensam fyrvaktare. Hon blir gravid men räddar skenet genom att hennes mor ordnar ett giftermål med en utfattig adlig officer. Opinionen upprördes av vad många uppfattade som en hyllning till den fria kärleken. Sophie Adlersparre kallade novellen "historien om en ful älskog" o kände skam över att den skrivits av en kvinna. Osäkerheten i L:s konstnärliga handlag ännu vid denna tid framträder i den gottköpsromantiska karaktäristiken av den manliga huvudpersonen.

Mer genomförd är realismen i I krig med samhället, den andra längre novellen i Ur lifvet 2, där L i skildringen av den unge förf o samhällsreformatorn Berndtson tydligen haft Strindberg men också Brändes o Wick-sell som förebilder. En ämbetsmans hustru lämnar sitt triviala äktenskap o försöker bygga upp en ny meningsfullare tillvaro med den upproriske idealisten. Hon blir efter några år besviken o utbrytningen ser ut att misslyckas — här som oftast i sina verk lämnar L läsaren i ovisshet om den slutliga utgången. Äktenskapsproblematiken återkommer i skådespelet Sanna kvinnor (83), byggt på ett konkret kvinnoöde i L:s omgivning. Titeln är ironisk o syftar på de hustrur som offrar allt för en ovärdig makes skull. Det är ett verkningsfullt scenstycke med tacksamma roller o visade sig i TV-teaterns version 1976 kunna engagera även en nutida publik.

Sanna kvinnor uppfattades som ett inlägg för gift kvinnas äganderätt o bidrog starkt till att kvinnosakskvinnorna kom att räkna in L i sina led. Hon anslöt sig emellertid aldrig till den militanta emancipationsfalangen. Liksom Ellen Key ansåg hon det som en olycka, "om kvinnan förlorade några av sina specifikt kvinnliga egenskaper". Vad hon ivrade för var närmast kvinnans frihet inom äktenskapet: hennes rätt till personlig utveckling o till en verksamhet även utanför hemmets ram. Mot slutet av sitt liv såg hon alltmer skeptiskt på den extrema kvinnokampen. Det sena skådespelet Den kärleken! är en satir över dess överdrifter o rättshaveri.

L:s litterära inlägg i samhällsfrågorna präglas sällan av någon uttalad starkare indignation. Ett undantag är det sociala tendensdramat Hur man gör godt, skrivet efter en resa på kontinenten 84. L visar här sympati för den framväxande arbetarrörelsen o ger realistiska bilder från ett proletärhem. Stycket är en besk satir mot överklassens förljugna "välgörenhet" o brist på verklig solidaritet med samhällets sämst ställda, såsom de kvinnliga arbetarna. Pjäsen refuserades av K teatern "på grund av arbetarfrågan". — L:s idépolitiska intresse var inte starkt, men hon trodde vagt på socialismen som vägvisare mot framtidens bättre samhälle. Hon skrev en längre artikel om Lassalie o under besök i Tyskland blev hon bekant med flera socialistiska förgrundsgestalter. Hon skrev stolt att hon blivit van "att umgås med folk som suttit i fängelse".

Missnöjd med sitt förfelade äktenskap blev L med åren alltmer öppen för känslokontakter med andra män. Av stor betydelse för henne blev den innerliga förbindelsen med den danske skolmannen Adam Hauch, som från mitten av 80-talet var hennes "älskade vän" o förtrogne. Till honom anförtrodde hon sig med stor öppenhet, såsom hennes många brev till honom visar. Hauch berikade hennes tillvaro på det emotionella planet; "du fattas i mitt liv", skrev hon till honom. Att det var kärlek i varje fall från L:s sida är uppenbart. Men hon led också av halvheten i deras förhållande; de träffades relativt sällan o då under utåt korrekt familjära former.

Betydelse för L:s författarskap hade hennes väninna sedan skolåren Thecla Sköldberg, g Wrangel. Stort inflytande på den lättpåverkade L:s liv o utveckling fick också vänskapen med Sonja Kovalevsky, den intellektuellt o konstnärligt rikt utrustade ryska matematikern, som 84 blev prof vid Sthlms högskola. Under hennes inflytande vidgades L:s internationella vyer o idévärld. Den känslomässigt intensiva ryskan fick troligen också betydelse för L:s gradvisa frigörelse från de borgerliga värderingarnas band, så att nya vägar öppnades i hennes personliga liv. Vänskapen mellan de båda kvinnorna manifesterades litterärt i "parallelldramerna" Kampen för lyckan, som de författade i kompanjonskap. Det blev ett misslyckat experiment, som beredde L en svår besvikelse: "Med Kampen för lyckan gick min framgångs sol ned." Deprimerad o med en känsla av att vara i litterär motvind lämnade hon 88 Sverige med Italien som mål. Hon kände sig tydligen också i behov att frigöra sig från Kovalevskys dominans, hon ville "återtaga sig själv", o vänskapen ebbade ut. Efter Kovalevskys död 91 skrev L en vänbok om henne, ett högst subjektivt försök till psykologisk personlighetstolkning. Den rätlinjiga o borgerliga L saknade förmåga att helt begripa sin mångfasetterade geniala väninna.

I Neapel blev L genom sin bror Gösta bekant med den italienske prof Pasquale del Pezzo. En lidelsefull kärlek uppstod mellan de båda o en omvälvning skedde i L:s livshistoria. "Så mycket kan jag blott säga, att jag aldrig vetat vad livets lycka och skönhet velat säga förrän nu", skrev hon i ett brev från denna tid. Ett giftermål mellan henne o del Pezzo hindrades i det längsta av hans starkt konservativa o katolska familj. Först efter årslånga pinsamma förvecklingar o sedan L konverterat kunde hindren undanröjas. "Herr Edgren trädde villigt tillbaka, erkännande att han ingen rätt hade, och vi skildes som vänner", skriver L i Självbiogr utkast. Genom vigseln blev L duchessa di Cajanello o bosatte sig i Neapel. Hon födde en son o i breven till Sverige jublar hon av lycka. Efter knappt två års äktenskap avled hon av en häftigt drabbande sjukdom. "Hon ägde kärlekens geni", var makens eftermäle om henne.

Under åren i Italien fortsatte L flitigt sitt författarskap, nu med en positivare livssyn o mindre moralism än tidigare. I boken om Sonja Kovalevsky skrev hon, att "hjärtelivet är det väsentliga icke blott i den kvinnliga men i den mänskliga naturen". Denna syn präglar Kvinnlighet och erotik 2, den enda bok av henne som förtjänar namnet kärleksroman; tidigare hade hon väl behandlat kärlekstemat men som en utanförstående. Här är hon intensivt engagerad. Den något kaotiska romanen är inte dokumentärt självbiografisk, men det är tydligt att skildringen av en sv kvinnas hektiska kärlekshistoria med en italiensk ädling under Söderns sol är byggd över mönstret av hennes egen upplevelse. Nu är alla konventioner o teoretiska resonemang bortblåsta. Människoskildringen är levande, inte konstruerad för att tjäna ett syfte.

I en efterskrift till boken protesterar L mot att hon fått etiketten kvinnosakskvinna — hon har i sina verk enbart haft den konstnärliga avsikten "att förklara människan" o att skildra "detta förunderligt rika, skiftande liv". Till strax före sin död var L sysselsatt med ett stort romanprojekt, Trång horisont; det skulle bli "ett betydelsefullt arbete av en mogen och världserfaren författarinna, som icke längre kämpar för någon som helst tendens utan helt enkelt vill skildra livet så brett, så opartiskt och så allmänmänskligt som möjligt".

"Hon hade så lite förstånd på verkliga människor", skrev Brändes om L, o Strindberg talade om hennes "enfaldiga och karlilskna luntor". Men annars satte samtiden henne högt. Hon var, ansåg H Bang, "den på samma gång besinningsfullaste och modigaste av sitt lands författare", o Geijerstam utnämnde henne till landets mest berömda författarinna. Tidsperspektivet har gett hennes insats måttligare proportioner. Hon var på flera sätt en typisk åttitalist; på ett nästan övertydligt sätt företräder hon sin generations samhällskritik o sanningskrav. "Hon är representativ utan störande genialitet" (Böök). Onekligen var L för sin tid djärv i ämnesval o åsikter, någon sällsynt gång också i sitt uppträdande — Sthlms damer chockerades när de fick höra att hon under en promenad på det vintriga Djurgården kastat sig i en snödriva! Men mer stötande för konvenansen var att hon i En sommarsaga berörde den tabubelagda frågan om rationell barnbegränsning. I en ofullbordad berättelse ville hon försvara den ogifta kvinnans rätt till moderskap.

L hade en skarp o genomträngande syn på verkligheten o en sanningslidelse som inger respekt. Men hennes idéer var inte många, o hon saknade skapande fantasi. Om sina första noveller i Ur lifvet skrev hon att de var grundade på "egna, fullt självständiga iakttagelser av livet självt"; hon ville ej skildra "annat än vad jag med egna ögon iakttagit". Till Brändes skrev hon, typiskt för hennes stelt dogmatiska uppfattning av det realistiska programmet, att hon tagit sina färger var hon kunnat finna dem i verkligheten. "Hur skulle man eljest gå tillväga?" Hennes psykologi är inte sällan ytlig o onyanserad; tendensen var viktigare än karaktärerna. Särskilt i hennes tidigare verk saknar man ömsinthet o värme i människoskildringen. Hon var förstånds- o viljemänniskan. "I hennes skaplynne fanns ingen musik", skriver Ellen Key. I några kortare tendenslösa noveller (t ex Gusten får pastoratet, Moster Malvina) tecknade hon med medkänsla människor på livets skuggsida; här lyckades hon bättre än i de stora, mer pretentiösa berättelserna.

Realism o objektivitet var honnörsorden i L:s estetik. Hon ville "förstå, inte döma". Men hennes realism hade bestämda gränser. Den långt drivna naturalismen var hennes natur främmande. Hon fann Strindbergs språk rått, o Zolas verklighetsreportage kunde hon först sent uppskatta. Hennes styrka låg i att troget återge sv vardag i de miljöer hon själv upplevt. Sina uppslag o förebilder hämtade hon gärna ur sin egen omgivning, där man ibland skall ha bemött henne med en viss rädsla för att bli avporträtterad.

L:s verk är illusionsfria samtidsdokument av en intelligent iakttagare. Som diktare har hon i likhet med "Det unga Sverige" kommit i skuggan av Strindbergs väldiga insats. Som språkrör för sin tids feminism o företrädare för sitt köns vaknande medvetenhet i ett grundmurat manssamhälle erbjuder hon intresse från kvinnohistorisk synpunkt, även sedan hennes litterära berömmelse bleknat.

Författare

Gösta Lundström

Arkivuppgifter

L:s mkt omfattande arkiv i KB innehåller bl a dagboksanteckmar, ett självbiogr utkast 1890, tr o otr ms, brev i stora serier från bl a förste maken, bröderna Frits o Gösta, Signe Hamilton, T Sköldberg Wrangel, A Hauch o S Kovalevsky samt även brev från L till modern, A Hauch o S Kovalevsky o i maskinskr kop brev från L till bl a modern, brodern Gösta o V Loren. Brev från L även till L Josephson, Ellen Key, G Nordensvan m f 1 i KB. 12 brev från L till G af Geijerstam i GUB. I Hamiltonska saml i UUB (ännu oregistr) ingår brev från L till T Sköldberg Wrangel o S Hamilton (jfr Sylvan, nedan a a, s 23).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Händelsevis. Trenne teckningar af Carlot. Sthlm 1869. 131 s. [Pseud.]

— Pastorsadjunkten. Skådespel i tre akter af förf. till "Skådespelerskan". Sthlm 1876. 108 s. [Anon.] — En triumf [sign] (FT, bd 9, Hfors 1880, s 202—206). — Ur Lassalies enskilda lif [sign] (Ny illustrerad tidning, N F, årg 1, 1880, Sthlm, fol, s 19, 22, 27, 30 f, 46—48). — Kring teatern [sign -s] (ibid, s 39, 125, 162). — Falska juveler (ibid, s 478).

— Män af ära (ibid, 2, 1881, s 118 f). — En afton med Kristina Nilsson (ibid, s 409). — Något om sanning på scenen (ibid, s 420). — Något om osannolikheter på scenen (ibid, s 437). —¦ Sesam, öppna dig. Stämningsbild [sign] (ibid, s 456 f). — Ur lifvet. Samling [1—6]. Sthlm 1882—93. [1.] En bal i "so-cieteten". En stor man. Dömd. Doktorns hustru. Sesam, öppna dig. Tvifvel. 1882. 2. uppl så. 3. uppl 1883. 308 s. 3. [!] uppl 1915. 263 s. 2. Aurora Bunge. "Barnet". Ett bröllop. I krig med samhället. 1883. 273 s. 2. uppl så. 3. uppl 1916. 227 s. 3:1/2. Kvinlig-het och erotik. Gusten får pastoratet. Gamla jungfrun. I fattigstugan. Moster Malvina. Gråtande Venus. 1883—89. 303 s. 4: 1—2. En sommarsaga. 1886. 220, 188 s. 2. uppl 1914. 312 s. (Ljus' en-kronas bibliotek.) Övers Khvn 1886, 242, 248 s, [ny uppl] 1914, 223, 191 s, Dordrecht (tr Haarlem) [1890?], 428 s, Porvossa 1922, 386 s. 5. Kvinnlighet och erotik, 2. Efterskrift. 1890. 232, 11 s. [6.] Ur lifvet. (Sista samlingen.) 1893. 207 s, 1 portr. (Efterlämnade skrifter, d 2.) Övers av enskilda eller valda verk ur saml: Billeder af lifvet, Khvn 1882, 168 s, Samfundsbilleder, Khvn 1883, 390 s, Nye Samfundsbilleder, Khvn 1889, 241 s (omf även En brödkaka, jfr nedan 1886), Levensstrijd, Bd [1—]4, Haarlem & Dordrecht 1884—94, 300, 220, 271, 281 s, Dalla vita [1— ] 3, Roma 1895, 206 s, Trani 1897, XX, 92 s, Napoli 1897, fol, 17 s, Kvindelighet og Erotik [d 2], Khvn 1890, 273 s, Weiblichkeit und Erotik, Stuttgart & Leipzig (tr Stuttgart) 1892, 284 s ( [omsl:] Meisterwerke der ausländischen Erzählungs-litteratur), Verurteilt. Ein Bali in der vorneh-men Welt. Zwei Novellen, Berlin 1893, 119 s (Sammlung von besten Werken der Litteratur der Gegenwart, Bd 1), Liefde of hartstocht? [Kvinnlighet och erotik, d 2], Dordrecht (tr Haarlem) [1895], 297 s, Aus dem Leben: Weinende Venus. Tante Malvina. Gustav be-kommt die Pfarre. Im Armenhaus, Berlin, Ei-senach & Leipzig (tr Leipzig) [1902], 125 s (Kiirschners Biicherschatz, 283), Drei Erzäh-lungen: Die Frau des Arztes, Zweifel, Gerich-tet, Leipzig [1902], 127 s (Phillip Reclam's Universal-Bibliothek, 4290), [ny uppl] [1910] (Ibid, 1. Serie, Bd 28), In lotta con la societå, Napoli 1913, XXVI, 252 s, o i bl a Der Bazar, Jahrg 31, 1885, Berlin, fol, Der Salon fur Literatur, Kunst und Gesellschaft, Bd 2, 1887, Leipzig, Nord und Sttd, Bd 48, Breslau 1889, Sonntagsblatt fiir Jedermann aus dem Volke, 1892, Berlin, 4:o, Deutsche Rundschau, Jahrg 19, 1892, Aus fremden Zungen . . ., 1891, 1894, 1895, Stuttgart. — Elfvan. Skådespel i tre akter. Sthlm 1883. 105 s. Övers Berlin 1883, 64 s. — Sanna kvinnor. Skådespel i tre akter. Sthlm 1883. 92 s. Övers Khvn 1884, 103 s, London & New York (tr London) [i890], 32 s. — Skådespelerskan. [Dramatisk teckning i två akter (omsl).] Under toffeln. [Komedi i två akter (omsl).] Sthlm 1883. 150 s. — Ur lifvet. "Barnet" (Ny svensk tidskrift, årg 4, 1883, Lund, s 87—106). ¦— Jämlikhet (Julqvällen, årg 4, 1884, Sthlm, fol, s 15 f). — Hur man gör god t, skådespel i fyra akter. Sthlm 1885. 114 s. Övers Khvn 1885, 133 s, Napoli 1892, 93 s. ¦— Annie Besant. Ett qvinnoporträtt (Revy i litterära och sociala frågor, Sthlm 1885, s 23—44). — En brödkaka (Norden, Sthlm [1886—87], fol, s [119—121]); övers Khvn 1889, se ovan, o i Nord und Siid, Bd 60, Breslau 1891, s 249—269. — Kampen för lyckan. Två parallelldramer af K. L. Sthlm 1887. 267 s. [Omsl; tills med S Kovalevsky.] Övers Kiev 1892, 158 s. — Ett kvinnoporträtt. Kornelia Palman (Framåt, årg 2, 1887, Sthlm, s 2—9). ¦— Ett äktenskapsdrama inför Londons "law-courts" (Julqvällen, 7, 1887, s

4, 6). — Ett mirakel (ibid, 8, 1888, s 19). — Tre komedier. Den kärleken. Familjelycka. Moster Malvina. Sthlm 1891. 160 s. [Ny uppl] 1892. (Svenska theatern, 239, 241, 240.) Övers Khvn 1890—91, 79, 63, 63 s. — Sonja Kovalevsky. Hvad jag upplefvat med henne och hvad hon berättat mig om sig själf. Sthlm 1892. 196 s, 4 portr. Övers Khvn 1893, 230 s, Dordrecht (tr Haarlem) 1893, 236 s, St. Petersburg 1893, II, 315 s, Leipzig [1894], 159 s ([Reclam's] Universal-Bibliot-hek, 3297/98), Halle a. d. S. [1896], 134 s (Bibliothek der Gesamtlitteratur, 937), Stuttgart & Leipzig (tr Stuttgart) 1902, 151 s (Romansammlung "Deva", 20) o ingående i K:s Systrarna Rajevski, London 1895, s 1— 176, annan uppl London (tr Edinburgh) s å, s 1—166, Paris 1895, s 169—332. Resa utrikes. Stämning (Ljus åt vårt folk, Sthlm 1892, s 11—18). — Henrik Ibsen (Fortunato, anno

5, 1892, Napoli, fol, n. 20, s 1 f). — Efterlämnade skrifter. D 1—2. Sthlm 1893. 1. Sanningens väg. Napolitanska bilder. 228 s. 2. Se ovan 1882. Övers av Sanningens väg Napoli 1915, 122 s. — Herrskapet på Lindesnäs (OoB, årg 2, 1893, Sthlm, 4:o, s 186—189), — Tvifvel. Utg af J. A. Lundeli. Sthlm 1901. 71 s. (För skola och hem, 18.) Övers Trani 1897, XX, 92 s (Dalla vita, 2). — Valda romaner och berättelser. Dl*. En bal i societe-ten. En stor man. Dömd. Doktorns hustru. Sesam öppna dig. Tvifvel. I krig med samhället. Utg af H Lindgren. Sthlm 1902. 493 s, 1 portr. — Hvem var räddast? Ett sommarminne av Valfrid Ek [pseud] (OoB, 17, 1908, s 51— 60). — En självbiografi grundad på dagböcker och brev. [Red J Gernandt-Claine o I Essen.] Sthlm 1922. 321 s. — Otryckta dramer [medd G Edlund] (Edda, bd 31, Oslo 1931, 4:o, s 416—427). — Gusten får pastoratet (Levande svensk litteratur, d 13, Sthlm 1937, s 67—91). — Ur livet. Urval och inledning P E Wahlund. En bal i societeten. En stor man. Barnet. Gusten får pastoratet, Gamla jungfrun. Moster Malvina. Sthlm 1950. 233 s. — Bidrag i Svea, årg 39, 1883, 44, 1888, 50, 1894, Sthlm 1882—93, Tomten, 1883, Sthlm, 4:o, Julrosor, 1885—1888, 1890, Sthlm, fol, Saga. Minnesblad från Nordiska museet, Sthlm 1885, fol (även i red), o i dagspressen.

Utgivit: Utile dulci, 1865:1, Sthlm, (4) s.

Källor och litteratur

Källor o litt: B Lohse, A G Edgrens genombrott (lic:avh vt 1956), StU.

H Ahlenius, Georg Brändes i sv litt t. o. m. 1890 (1932); dens, Arbetaren i sv diktn (1934); G Ahlström, Det moderna genombrottet i Nordens litt (1947); H Bang, Forfatterin-der (Tilskueren 1888); G Brandeli, Från 1870 till första världskriget (Sv litt 1870—1970, 1, 1974); G Brändes, Samlede skrifter, 3 (1900); dens, Levned, 3 (1908); G o E Brändes, Brev-veksling med nordiske Forfattere og Viden-skabsmamd, 7 (1942); F Böök, Litt:en under 1800-talets senare hälft (Sveriges hist till våra dagar, ed E Hildebrand o L Stavenow, 13, 1925); dens, Sveriges moderna litt (Sv litt:ens hist, 3, 2 uppl 1929); G Gastrén, Den nya tiden (111 sv litt:hist, 7, 3 uppl 1932); G Edlund, Otryckta dramer av A C L (Edda, bd 31, 1931); A Forsström, Robinson o fru Edgren (Studier tillägn Otto Sylwan, 1924); G af Geijerstam, Stridsfrågor för dagen (1888); dens, A C L (OoB 1892); B Gröndahl, I krig med samhället (BLM 1946); M Johnsson, En åttitalist. Gustaf af Geijerstam 1858—1895 (1934); E Key, A C L, Duchessa di Cajanello. Några biogr meddelanden (1893); H Larsson, Moster Malvina (dens, Litt:intryck, 1926); A Liden, Den norska strömningen i sv litt under 1800-talet (1926); G Linder, Sällskapsliv i Sthlm under 1880- o 1890-talen (1918); dens, A C L (OoB 1923); dens, A C L:s första äktenskap (OoB 1937); K-E Lundevall, Från åttital till nittital (1953); L Marholm, Kvinnor. Sex tidspsykologiska porträtt (1895); J Mortensen, Från Röda rummet till sekelskiftet, 1 (1918); D Sprengel, De nya poeterna (1902); A Strindberg, Efterslåtter (Saml skrifter, 54, 1920); M Sylvan, Thecla Sköldberg Wrangel (PHT 1977); Å Thulstrup, Ur A C L:s litterära brevsaml (Edda, bd 31, 1931); P E Wahlund, Inledn (A C L, Ur livet, 1950); E Vendelfelt, A C L:s litt:- o konstuppfattn (1938); dens, A G L:s novell "Tvifvel" (Edda, bd 38, 1938).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anne Charlotte G Leffler, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11121, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11121
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anne Charlotte G Leffler, urn:sbl:11121, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-23.