Meriter

2 Johnson, Axel Axelson (skrev sig Ax:-son Johnson), son till J 1, f 25 juli 1876 i Sthlm, Hedv El, d 3 aug 1958 där, Engelbr. Elev vid Södermalms h a l i Sthlm (till 7: 1 real), extra elev vid KTH 17 sept 94, studier där (kemi, fysik, teckn, ämnen i bergsvetenskap) ht 94—vt 97, konsul för Thailand 01—11, generalkonsul från 11, led av styr för Rederiab Nordstjernan från 02, ordf där 10—47 o 56—57, VD 10—55, deläg i grosshandelsfirman A Johnson & Co, Sthlm, från 05, chef där 10, led av styr för Avesta Jernverks ab från 06, ordf där från 10, VD 17—20, ordf i styr för bl a Nybergs gruvab 12—36, för Högfors & Persbo ab från 17, för Nya murbruksfabrikens i Sthlm ab 26—29, för Storgrufve ab 26—31 o 48—55 o för Norbergs gruf ab 26—55, led av styr för Sthlms ensk bank 28—56, v ordf där 50—56, ordf i styr för Krylbo-Norbergs järnvägsab 29, i styr för ab Sjöassuranskompaniet 34— 42 (v ordf 26). Fullm i Sthlms handelskammare 11—juni 47, led av frihamnsberedn 16, v ordf i Sthlms frihamnsnämnd 17—26, ordf i styr för Sthlms rederifören 19—57, för Sthlms sjömanshem 21—56, för Sthlms handels- o sjöfartsnämnd 28—55, led av 1932 års handelskommitterade 22 jan 32—37, av Sv kyrkans sjömansvårdsstyr från 33, av Sveriges industriförb 33—56, av fullm i Jernkontoret 38—47, led av huvudstyr för Nordisk skibsrederforen o ordf i sv avd där 38— 56, led av bestyreisen för utställn i New York 39, ordf (hedersordf) i styr för Sveriges flotta 39—44, led av amerikautredn febr 43—nov 46, v ordf i Sveriges redarefören 5 maj 43—11 juni 48 (suppl 21 sept 07, led 30 aug 17), led av järnvägsrådet 44—53, av Sveriges allm exportfören 47—52 m fl. — Förste HedLIVA 42, tekn hedersdr vid KTH maj 44, HedLÖS 45, LVS 51.

G 27 nov 09 i Sthlm, Maria (enl vb för Gävle stadsförs) m Margaret Adelaide Ortwin, f 3 maj 87 i Shanghai, Kina, d 30 dec 66 i Sthlm, Engelbr, dtr till ingenjören William O o Maria Amalia Hetherington.

Biografi

Som äldste son utsedd till "kronprins" i den av fadern skapade Johnsonkoncernen förvärvade J efter studierna vid KTH praktisk affärsutbildning under resor i England, Tyskland, Nordamerika och Japan samt inom faderns stenkolsimport- och järnexportfirma A Johnson & Co. Sedan han blivit delägare i denna, ägnade han sig särskilt åt tackjärnsexporten. J var emellertid ännu ett oskrivet blad som affärs- och industriman, när han vid 33 års ålder blev ensam ledare av hela koncernen, såväl grosshandelsfirman som Rederiab Nordstjernan (Johnsonlinjen) och Avesta Jernverks ab. J visade dock snabbt samma energi, flit och affärsintresse som fadern och en stor förmåga till djärva initiativ och vinstgivande uppslag.

Firmans handel med främst kol och järn hade lett till inköp av eget järnbruk och grundande av eget rederi. J förde målmedvetet vidare den sålunda påbörjade utvecklingen till ökad företagsintegrering. Järnverket kompletterades med gruvor, hyttor, verkstäder och varv, rederiet med sjöfarts-agenturer och stuverier, firman med kolföretag, sågverk och träförädlingsföretag, tegel-och kalkbruk, asfalt- och vägbolag, oljeraffinaderier och oljebolag. Koncernen tillfördes även egna transport-, kraft- och försäkringsbolag. Själen i hela denna utveckling var J själv, som skötte sin snabbt växande koncern på ett mycket personligt sätt. Han löste successivt ut sina bröder ur företagen och blev snart de facto ensam ägare.

J ägnade från början ett särskilt intresse åt järnverket i Avesta. Brikettverket där byggdes ut och järnmalmsbriketter från Avesta men även Stråssa blev en av firmans viktigaste exportartiklar, transporterade på rederiets båtar. Första världskriget innebar ett uppsving för järnverket i flera avseenden, bl a genom ökad efterfrågan på tackjärn och pansarplåt. För att säkra tillgången på tackjärn arrenderades Axmar, Gävl, Baggå, Vm, m fl masugnar, men under krigsåren övergick J till att köpa egna hyttor. 1915 förvärvades Västerby masugn, Kopp, året därpå familjen Timms traditionsrika bruk Engelsberg i Norbergs bergslag, Vm, 1917 hamiltonarnas Högfors och Persbo, Vm, samt 1918 Pershyttan, Ör. Genom dessa inköp ökades också brukskapaciteten i övrigt liksom innehavet av andra omfattande skogsområden. Den utökade tackjärnsproduktionen skapade i sin tur behov av egen förstklassig järnmalm, och redan 1911 inköpte J Nybergs gruvab med gruvfält, Kopp. Malmbrytningen där mångdubblades till följd av stora nybyggen och modernare framställningsmetoder. Tillgången på egen malm ökades ytterligare genom förvärvet 1918 av Pershyttans lotter i Pershytte gruvbolag och genom inköp s å av det söder om Nyberget belägna Kärrgruvefältet (ab Spräkla gruvor) samt genom delägarskap i Norbergs gruf ab. Huvuddelen av malmen gick till Avesta och de nämnda hyttorna men räckte också till direkt malmexport, särskilt 1916—21, då förutom briketter malm med hög svavelhalt exporterades.

Sjöfartens expansion efter fredsslutet ökade behovet av bl a fartygsplåt, och J lät kraftigt bygga ut Avestas press- och grovplåtsverk, som därmed fick en väsentligt ökad kapacitet. Kravet på ökad stålproduktion medförde utbyggnad även av martinverket. Efterfrågan på bl a sv tackjärn minskade emellertid starkt efter kriget, och ef-terkrigskrisen 1920—22 satte även Avesta Jernverk på hårda prov. Den övervanns endast tack vare stöd från koncernen i övrigt. Utbyggnadsarbetena kunde fortsätta. J:s stora intresse för eldrift ledde till anskaffande av bl a elektrostålugnar, varav en 1936 byggd s k tvåfrekvens-virvelströmsugn var den första i sitt slag i världen. J:s betydelse för elektricitetens användning inom såväl järnhanteringen som sjöfarten har bedömts vara stor (Sigfrid Edström). Hans största insats i Avesta är dock knuten till det rostfria stålet. Efter att ha köpt patentet därpå för Sverige upptog järnverket 1924 tillverkningen av rostfritt, syrafast och värmebeständigt stål, som snart blev mycket efterfrågat inom den kemiska industrin, pappersindustrin och produktionen av hushållsmaskiner, vilken starkt expanderade. Efter ett intensivt utvecklingsarbete blev det rostfria stålet Avestas viktigaste produkt och järnverket ett av de största i världen på detta område. 1934 inköpte J specialfirman för rostfria anläggningar J R Andersson & Co, "Rostfria Andersson", Sthlm. Även på andra områden utvecklades järnverket kraftigt. Produktionen av fartygsplåt m m samt rederiets växande behov ledde till samarbete med andra verkstäder och varv. 1937—38 inköptes Hedemora, Karlstads och Kristinehamns verkstäder, 1941 Lindholmens varv och 1944 Motala verkstad. De utbyggdes och utvecklades alla kraftigt. På 40-talet började verkstäder också grundas utomlands. Mycket road var J av köpet 1938 av Sala silvergruva, där för en tid silver åter började utvinnas. Främst bedrevs dock blysmältning och tillverkning av blymanufaktur. Genom inköpet av Starbo bruksägares ab 1937 förvärvade J även de traditionsrika bruken Schisshyttan, Starbo och Gessberg, Kopp.

Ståltillverkningen i Avesta krävde bl a kalk. År 1917 övertog J ab Karta & Oaxens kalkbruk, Söd, och därmed leddes koncernen in på ett nytt produktionsområde. Kalkbruket ägde bl a Nya murbruksfabrikens i Stockholm ab och ur detta framväxte i sin tur Svenska vägab (1930). I samband med köpet av Karta & Oaxen förvärvades även ab Strå kalkbruk vid Sala. Karta & Oaxen såldes efter några år, men de nämnda dotterbolagen behölls av J och kunde till följd av bl a den allmänna expansionen av vägväsendet kraftigt utvecklas. Nya kalkbruk, murbruksfabriker, tegelbruk etc över hela Sverige förvärvades liksom ett mindre varv i Södertälje och egna transportfartyg. Vägbolaget utförde på 30-talet stora vägarbeten i bl a Rumänien och blev snart en omfattande byggnadsentreprenadfirma. 1928 köpte Johnsonkoncernen Nya asfaltab, som utför väg- och trottoarbeläggningar i asfalt, hus-, industri- och vägbyggnadsarbeten m m.

J:s mest uppmärksammade insats skedde dock inom sjöfarten. Nordstjernans 1904 startade La Plata-linje hade på få år möjliggjort mångdubbling av Sveriges export av trämassa, papper, maskiner, järnmanufaktur m m till Sydamerika. Nytt tonnage behövdes. I detta läge vidtog J med stöd av sin maskininspektör Axel Kromnow en åtgärd, som väckte stor uppmärksamhet. I jan 1912 lät han beställa två dieselmotordrivna fartyg om 6 550 ton dödvikt vardera från skeppsvarvet Burmeister & Wain i Köpenhamn. I dec s å levererades m/s Suecia, det första oceangående motorfartyget i Sverige och ett av de första i världen. Fartyget fick en helt ny utformning, och avvikelserna från de hävdvunna konstruktionerna väckte på sina håll bestört förvåning. Den djärva satsningen visade sig, ej minst under första världskriget, mycket lyckosam. 1913—15 och under de närmast följande åren utökades flottan med sammanlagt sju fartyg av denna för sin tid snabbgående och lastekonomiska typ. Åren 1920—22 tog Johnsonlinjen steget fullt ut och sålde, åter till mångas häpnad, alla återstående ångbåtar. J blev därmed en av världens första redare med enbart motordrivna oceanfartyg. J:s åtgärder ifråga om dieseldrift inspirerade i sin tur ASEA till omfattande produktion av bl a el-drivna hjälpmaskiner ombord på fartyg-

1914 passerade två av Nordstjernans fartyg som de första svenska den nyöppnade Panamakanalen. Det ena, m/s Kronprinsessan Margareta, blev det första fartyg i världen som gått runt den sydamerikanska kontinenten. Därmed öppnades rederiets andra stora linje, Pacificlinjen. Johnsonfartygen seglade därefter kontinuerligt både söderut till Chile och norrut till Vancouver. En serie fartyg från 1925 av ny typ med kylrum och utökad, elegant passageraravdelning gav Johnsonlinjens fartyg anseende som några av världens vackraste och mest rationella handelsfartyg. Kyltekniken möjliggjorde en väsentligt ökad import av sydfrukter och djupfrysta varor.

Rederiet utvecklades från 1935 vidare med en ny, mera snabbgående flotta av den s k Argentinatypen, och behovet av oljetonnage under andra världskriget medförde byggandet av flera tankmotorfartyg. Johnsonlinjen spelade en stor roll i lejdtrafiken under det andra världskriget och bedrev samtidigt en lönsam sjöfart utanför minspärrarna. Kriget medförde å andra sidan stora förluster, både i tonnage och människoliv. Nio fartyg totalförstördes men ersättningsbyggena följde från 1943 tätt. Bland dessa märktes m/s Suecia 1944, som försågs med omställbara propellerblad, typ Kamewa, en nyhet, utexperimenterad av Karlstads mekaniska werkstad. 1947 inleddes en ny serie större motorfartyg av en moderniserad, ytterligare snabbgående typ (19,5 knop) med kranutrustning ombord, den s k Seattleserien. Ännu ett stort steg i utvecklingen betecknade Rioserien från 1957, försedd med en liten snabbgående medelvarvig motor av dittills oprövad typ i Sverige, den s k pielstickmotorn. Tre år tidigare hade Johnsonlinjen överraskat med en jättetanker om 24 700 ton dödvikt utan mittskeppshus, då en revolutionerande nyhet men nu en regel vid byggande av större tankfartyg. 1948 öppnade Johnsonlinjen sin tredje reguljära linje, denna gång mellan Fjärran östern och Persiska viken. J övertog 1910 tio ångfartyg om 51 905 ton dödvikt. Vid sin död ägde han 38 motorfartyg om 316 970 ton.

J:s intresse för att utveckla transporterna till och från Amerika av frukt och grönsaker ledde till grundandet 1942 av institutet för växtforskning och kyllagring i Nynäshamn och övertagandet s å av Rudolf Abelins berömda trädgårdar i Norrviken vid Båstad. Det gällde bl a att få fram en virusfri sättpotatis för export till Sydamerika och man lyckades. Rederiet skaffade sig flera stuverier i hemlandet och sjöfartsagenturer utomlands. J verkade mycket för att förbättra Sthlms hamnförhållanden. Han initierade upprensningen av Oxdjupet i Sthlms skärgård 1914, så att oceangående fartyg skulle kunna anlöpa huvudstaden, och var en drivande kraft vid skapandet av Sthlms fri- hamn. Han lade även ner ett stort intresse på dess fortsatta skötsel.

Motorfartygens växande behov av dieselolja föranledde A Johnson & Co att bygga cisterner vid Gbg för rederiets bruk. Firman började snart själv handla med olja, upprättade en egen oljeavdelning och försåg bl a den bohuslänska fiskeflottan med olja. J inspirerades att skapa en inhemsk, svensk industri för raffinering av motorolja, främst dock med tanke på asfalttillverkning för hans samtidigt aktuella asfalt- och vägbolag. 1928 lät han i Nynäshamn uppföra Skandinaviens första oljeraffinaderi och snart anlände dit den första last av råolja, som någonsin importerats till Sverige. Som biprodukter vid asfaltframställningen erhölls bensin, fotogen och motorbrännolja. Åter hade J tagit ett framsynt initiativ. Raffinaderiet försågs 1931 med en sk crackingan-läggning för att möjliggöra ökat bensinutbyte; ett nytt större och fullständigare raffinaderi tillkom 1938—40 och raffinaderier grundades även i Malmö och Gbg. Företaget är nu Sveriges huvudproducent av asfalt. Tillverkningsprogrammet utökades också med smörjoljor. 1927 inreddes i Sthlm A Johnson & Co:s första bensinstation och tre år senare inköptes ett flertal bensinstationer i landet från firma Knape & Co. Rörelsen ombildades till Knape & Co mineralolje ab, som i sin tur 1931 omdöptes till ab Nynäs-Petroleum. Detta blev raffinaderiernas försäljningsbolag och övertog driften vid dessa 1952. Bolaget fortsatte att kraftigt utvecklas och har numera miljardomsättning. För att utnyttja den egna bensintillgången bildades, med början 1940, ab Linjebuss.

De olika engagemangen vid Nynäshamn hade sitt ursprung i J:s och hans broder Helges förvärv av ab Nynäs villastad, som 1941 sammanslogs med ab Södertörns villastad och omdöptes till Nynäshamns fastighetsab. Från 1939 ägde J också den historiska Nynäs gård i Ösmo sn, Söd, vars ägor han väsentligt utökade och som blev en ny del i J:s även mycket omfattande jordbruksrörelse i landet. Helt följdriktigt skaffade sig J 1941 aktiemajoriteten i Sthlm—Nynäs järn-vägsab med den tillhörande hamnen. Järnvägen såldes dock 1957.

Vid J:s död omfattade hans koncern ett 100-tal firmor och bolag inom Sverige och utomlands med en årsomsättning på 1,4 miljarder kr. 1973 var Johnsonkoncernen i detta avseende nr 4 bland sv företag; den omsatte då 6,3 miljarder kr och sysselsatte c:a 24 000 personer, varav c:a 10% utomlands. A Johnson & Co, senare också Rederiab Nordstjernan, har varit kärnan i denna vittgrenade organisation, där J lät varje verksamhet växa och utvecklas i takt med sina möjligheter. Genom hans öppna sinne för nyheter och vilja att satsa stora summor på experiment blev hans företag ofta föregångare inom sina områden. Koncernen blev under J:s tid i stort sett självfinansierande och kunde därför undvika bankdominans. J hade ej några större engagemang i företag utanför koncernen och dess närmaste intressesfär, med undantag av att han var den störste enskilde aktieägaren i Uddeholms ab (1958: 6 450 750 kr).

J var en av landets största donatorer. Särskilt gynnade han den sv sjömansvården hemma och i Sydamerika, medicinsk och teknisk forskning men också annan vetenskap, även humanistisk, samt socialvård, idrott etc. Han understödde såväl akademier, särskilt IVA, som enskilda forskare. Han hade vidare ett aktivt kultur- och naturvårdsintresse. Han lät sålunda vårda och så långt möjligt bevara herrgård och bruksmiljö i Engelsberg i ursprungligt skick, ägde själv Säters hembygdsmuseum och vårdade sig mycket också om bruksbyn och 1600-tals-miljön i Avesta, kulturbyggnaderna vid Sala silvergruva m fl. Han ägde en konstsamling med verk av särskilt bröderna Martin, Pehr Hilleström d ä, Jacob Hägg samt Gottfrid Kallstenius, en förnämlig samling av äldre fartygsmodeller och galjonsbilder, en märklig myntsamling och ett bibliotek, vari samlingarna topografi och bergväsen torde tillhöra de förnämsta enskilda i landet. Han intresserade sig även för vården av de arkiv, som hans koncern övertagit, främst de äldre Avesta- och Sala-arkiven. Hans ofta dokumenterade naturvårdsintresse bidrog till att Norrvikens trädgårdar räddades från nedläggning och fick sitt mest uppmärksammade uttryck, då han 1924 för att hindra den europeiska bisonoxens utdöende inrättade en visentpark, numera vid Avesta.

Tillsammans med brodern Helge förvärvade J 1925 från Tyskland det s k Wasabiblioteket. Den del därav som tidigare ingått i Gustav III:s bibliotek på Haga överlämnades s å till Gustav V för att senare återföras till den restaurerade Hagapaviljongen. 1957 överlämnade J och hans maka den återstående delen av boksamlingen till konungens bibliotek på Sthlms slott.

J hade ett ståtligt utseende och kunde utveckla stor charm. Han var en skicklig ryttare, vars tempo även här följeslagarna hade svårt att följa. Själv alltid verksam och med stor arbetsförmåga ställde han stora krav på sin omgivning. Han kunde ingripa hårt mot dem som förlorat hans förtroende men visade stor omvårdnad om sina betrodda medarbetare. J besökte ofta de olika delarna av sitt imperium, som han kände som ingen annan och skötte på ett mycket patriarkaliskt sätt. Han reste i regel åtföljd av en stab av medarbetare, alltid beredd att ingripa sporrande, inspirerande eller förmanande. Han skydde på ett markant sätt offentlighet och personlig reklam och var därför aldrig så känd av den stora allmänheten, som hans insatser förtjänade.

J begravdes i Avesta kyrka, där som en ovanlig hedersbevisning en krypta upplåtits åt honom och hans maka som gravplats. Avesta stad reste redan under hans livstid en byst av honom vid älvstranden (skulptör Oscar Johannesson). J och hans maka testamenterade tillsammans 5 470 aktier i Rederiab Nordstjernan, eller nära 80 % av bolagets aktiekapital, till en fond benämnd Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål. Stiftelsen skulle inom Sverige främja vetenskaplig forskning, företrädesvis medicinsk, teknisk och ekonomisk, men också utbildning av barn och ungdom och vård av vissa kategorier av behövande. Donationen som offentliggjordes efter J:s död är en av de största i Sverige.

Författare

Åke Kromnow

Arkivuppgifter

J efterlämnade ett synnerligen omfattande arkiv, bl a en privat affärskorrespondens om över 100 000 brev. Arkivet förvaras i Johnsonkoncernens centralarkiv, Engelsbergs bruk, Ängelsberg.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Hur svensk transocean linjesjöfart vuxit fram. Ett kapitel ur svensk linjesjöfarts historia (Studier i svenskt näringsliv tillägnade Jacob Wallenberg, Sthlm 1942, 4:o, s 167—199).

Källor och litteratur

Källor o litt: Bouppteckn nr 248, 1963, rotel 2, Sthlms tingsrätts arkiv; bandupptagningar av intervjuer med äldre tjänstemän inom Johnsonkoncernen, utförda 1970—72 av kh R Carlsson, Avesta, tidn:klipp o promemorior i Johnsonkoncernens arkiv.

A Attman, Gbg 1913—1962 (Gbgs stads-fullm 1863—1962, 1:2, 1963); Axel Ax:son Johnson 1876 25/7 1936, festskr red av YV Swahn (1936); T Bonnier, Längesen (1972): R Casparsson, Vårt fattiga liv (1961); B Emilsson, IVK (Johnsons 1950, tidn för Johnsonkoncernens tjänstemän, 1950); I Hammarström, Sthlm i sv ekonomi 1850— 1914 (1970); B Holtze, Axel Johnson o A Johnson & Co 1873—1890 (1973); T Meyer, Några minnen från en resa till Chile år 1914 (Johnsons, årsskr för Johnson-koncernens företag, årg 2, 1942); K Modin, Sv uppfinnare o industrimän (1947); J Sachs, Mitt livs saldo, 1—2 (1949); H Sfundberg], Några glimtar från A Johnson & Co:s 75-åriga tillvaro (Johnsons, tidn för Johnson-koncernens tjänstemän 1948, nr 1); dens o P Åfgren], A Johnson & Co. Oljeraffinaderiet. Nynäshamn (Johnsons 1950); Sv aktiebolag 1900—58; Till generalkonsul Axel Ax:son J 25 juli 1946 (1946); G Unger, Porträtt o pamflett (1953); Veckans affärer 1972, nr 28; C Ågren, Fundacion Johnson (Johnsons 1948, nr 1). — B Hennings, Biblioteket på Haga (Bokvännen 1970).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Axelson Johnson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12175, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12175
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Axelson Johnson, urn:sbl:12175, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow), hämtad 2024-04-25.