Meriter

2 Hallen, Harald Martin, brorson till H 1, f 29 mars 1884 i Sthlm (Klara), d 1 sept 1967 i Arvika. Föräldrar: redaktören Josef Birger H o Alma Charlotta Nomell. Mogenhetsex vid h a l för gossar på Södermalm 14 maj 02, inskr vid LU 28 sept 04, teol fil ex 31 maj 05, TK 30 maj 08, prakt teol prov 12 dec 08, prästv 10 jan 09, v komminister i Torrskog (Älvsb) 1 juni 09, komminister där 26 febr 10, led av AK 12—21 o 25—60 (v ordf i konstitutionsutsk 33—39, ordf 39—58, statsrevisor 37—40, ordf i statsrevisionen 40), led av Älvsborgs läns landsting 19—26, kh i Arvika Östra pastorat 9 jan 26 (tilltr 1 maj 27)—1 sept 57, led av soc:dem partistyr 28—32, av stadsfullm i Arvika 30—36, ordf i barnavårdsnämnden o nykterhetsnämnden där 30—36, v ordf i Sv kyrkans sjömansvårdsstyr 33—60, ordf i 41 års utskyldsstreckssakkunnige 41—43 o i 42 års kyrkomusikerutredning 42—45, prost i egen förs 42, ordf i helgdagssakkunnige 45—47, led av kyrkomötet 48 o 51, led av författautredn 54—63, led av flera statl kommittéer.

G 24 maj 15 i Motala m Elin (Ella) Maria Carlzén, f 18 april 94 i Högsby (Kalm), d 23 maj 66 i Arvika, dtr till grosshandlaren Carl August C o Elin Kristina Tydén.

Biografi

Harald H, som blev den förste socialdemokratiske statskyrkoprästen i riksdagen, växte upp i konservativ miljö. Farfadern var domkyrkokomminister i Gbg och en av de schartauanska ledarna i stiftet. Fadern var visserligen vid tiden för sonens födelse medarbetare i det liberala Aftonbladet, men det var ett tillfälligt engagemang, liksom när han efteråt gästspelade i Figaro. Sedan var han under många år medarbetare i högerorganet Nya Wermlands-Tidningen samt därefter i Post- och Inrikes Tidningar som på den tiden även var ett politiskt organ. Det var under den tiden som det beslöts, att H skulle bli präst. Alternativet var journalist. Han skickades till Lund, och eftersom han redan från unga år var mycket politiskt intresserad, skrev han också in sig i den konservativa studentklubben.

Den första ruckningen åt vänster kom 1906 i samband med den s k Mackmyrakonflikten, då ett 40-tal familjer vräktes av ett storföretag i samband med en tvist om föreningsrätten. H ville, att studentkåren i Lund skulle deltaga i en demonstration mot vräkningarna. De konservativa avvisade förslaget, och H lämnade då deras led. 1908 blev han medlem av den radikala sammanslutningen »De yngre gubbarna». Storstrejksåret 1909, hans sista lundaår och hans första år som präst, tog han definitivt steget över till socialdemokraterna.

Det var en i flertalet församlingsbors ögon mycket röd präst som kom till Torrskogs församling i Karlstads stift som komminister. Länge dröjde det inte, förrän en kyrkobesökare anmälde honom för domkapitlet, därför att han i den allmänna kyrkobönen uteslöt »krigsmakten till lands och vatten» samt förväxlat uttrycken hedervärda och lovliga, när det gällde yrken som prästen skulle bedja för. Den gången lät domkapitlet nöja sig med att infordra förklaring, men när H 1914 från predikstolen gav uttryck åt inte alltför väl inlindade tankar om borggårdstalet, ville domkapitlets prästerliga majoritet inte släppa honom utan varning. Vid ett tredje tillfälle när han anklagades inför domkapitlet, blev han emellertid frikänd. Den gången påstods han ha välsignat en dansbana som byggts av en Folkets husförening. H förklarade, att han varken välsignat eller invigt dansbanan. Däremot hade han i samband med invigningen hållit ett gudfruktigt föredrag om Ungdomstidens glädje och allvar.

H tog på sig en stor arbetsbörda för att sköta såväl det riksdagsmannaskap han fick vid det för socialdemokraterna framgångsrika året 1911 som det prästämbete, vilket låg honom varmt om hjärtat. För att vinna erfarenheter i detta senare tog han exempelvis 1929 ett års tjänstledighet för att vikariera som sjömanspräst i Antwerpen. Då var han sedan några år tillbaka kyrkoherde i Arvika, där han stannade till pensionsåldern och där han 1942 blev prost i egen församling, en relativt sällsynt utmärkelse.

Som förkunnare följde H en i många avseenden förnuftsbetonad linje. Men den materialistiska historieuppfattningen som idégrund för socialismen vägrade han ta på allvar. Som idébagage hade han det kristna evangeliets sociala innebörd och en allmän humanism i Viktor Rydbergs anda. Som teolog tog han klart avstånd från de moderna katoliserande och högkyrkliga tendenserna i teologi och liturgi, även om han sade sig förstå dem som en reaktion mot alltför lössläppt individualism. I fråga om kvinnliga präster deklarerade han en positiv men inte alltför entusiastisk inställning; han trodde inte, att reformens införande skulle få någon större praktisk betydelse. Själv satt han med i den kommitté som i början av 1950-talet preparerade frågan, om kvinnan skulle få bli präst i den sv statskyrkan.

Med tiden blev H en gärna hörd radiopredikant och som sådan en av de mest anlitade; debuten skedde 1924. Hans årliga Allhelgonabetraktelse på Arvika kyrkogård — en sed som han tog upp långt innan de dödas minnesdag återfick sin plats bland helgdagarna — hörde till de stående punkterna i radioprogrammet. Det var inte bara ordens innebörd som fångade lyssnarnas intresse utan även »den hallénska röstens musik». Om politikern H sade man vid flera tillfällen, att han hade riksdagens vackraste röst. Han predikade också vid flera tillfällen vid riksdagens öppnande. Mer än de flesta var han anlitad som officiant vid begravningar. Hans griftetal vid Per Albin Hanssons jordfästning tillhörde trots sin oerhörda enkelhet höjdpunkterna i hans talekonst.

När H 1912 tog plats i riksdagen, var han dess yngste ledamot. Då han lämnade den 1960, var han sedan många år tillbaka dess ålderspresident, och den posten fyllde han med stor auktoritet. Det var mycket nära, att han fått kröna sitt långa riksdagsmannaskap med talmansposten i andra kammaren. Själv var han inte helt främmande för den tanken, men den socialdemokratiska partiledningen lär ha inlagt sitt veto främst på grund av H:s ålder. Själv hade han visserligen en fysisk spänst som få — han åkte ibland skidor i Lill-Jansskogen — men det kunde vara farligt att få prejudikat, när man på de flesta håll uttalat sig för att den politiska aktiviteten borde sluta vid 70 år.

1939 utsågs H till ordförande i konstitutionsutskottet och verkade på denna viktiga post i 19 år. I övrigt anförtroddes honom en hel del uppdrag som sakkunnig i olika frågor. Åtskilliga av dessa anslöt sig till hans kyrkliga verksamhet och erfarenhet, andra till frågor angående statsförvaltningen, vilka han som statsrevisor och en period som statsrevisorernas ordförande haft anledning att sätta sig in uti. I övrigt var det huvudsakligen frågor om samhällets lagar, deras rätta uttolkning och innebörd, som H ägnade sig åt under riksdagsdebatterna. Ett av hans senaste uppdrag var ledamotskapet i den kommitté som sysslade med uppläggningen av den stora författningsreformen.

Under tidigare år reste H land och rike omkring som föreläsare. Han beräknas ha hållit över 2000 populärvetenskapliga föredrag. De handlade ofta om nutidsmänniskan och religionen, om den moderna tiden och dess inverkan på barnen, om uppfostringsfrågor i allmänhet, sociala spörsmål med internationell räckvidd samt om frihetssträvandena hos de färgade folken.

Författare

Eric Stapelberg

Arkivuppgifter

H:s saml:ar i UUB.

Tryckta arbeten

Se Karlstads hm, 3, 1968, s 341.

Källor och litteratur

Pressmus:s saml:ar, Sthlm.

Arbetets söner, 2—3 (4:e uppl 1960); Den sv utrikespolitikens hist, 5 (1959); R Eden-man, Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903—1920 (1946); Z Höglund, Hjalmar Branting o hans livsgärning, 2 (1929); Karlstads hm, 3 (1968); K Kilbom, Ur mitt livs äventyr (1953); dens, I hemligt uppdrag (1954); dens, Cirkeln slutes (1955); O Nyman, Sv parlamentarism 1932—1936 (1947); E Palmstierna, Ett brytningsskede (1951); dens, Orostid, 1—2 (1952—1953); riksdagsprot; L Rune, minnesteckn över H i Karlstads stifts julbok 1967. — Nekr:er i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Harald M Hallén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12418, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Stapelberg), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12418
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Harald M Hallén, urn:sbl:12418, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Stapelberg), hämtad 2024-04-25.