Meriter

Fagerström, Carl Johan, f. 4 mars 1751 i Saarenpää by, Lillkyro sn, Finland, d. 15 april 1799 i Stockholm (Finska). Föräldrar: regementspastorn vid Österbottens reg. Carl Fagerström och Catharina Nyholm. Student i österbottniska nationen vid Åbo univ. 1 febr. 1766; disp. pro gradu i Åbo 4 juli 1769; fil. magister där 6 juli s. å.; auskultant i Åbo hovrätt april 1770–1775, dels som v. notarie vid protokollet, dels som v. advokat vid föredragning av brottmål, därutöver förordnad handlägga domaregöromål vid olika härads- och ägodelningsrälter under hovrätten; v. landssekreterare i Vasa län 1776–77; auskultant och v. notarie i Vasa hovrätt 4 dec. 1776; borgmästare i Vasa 19 dec. 1779; borgmästare i Uleåborg 19 febr. 1788; adjungerad led. (vikarierande hovrättsråd) i Vasa hovrätt jan.–okt. 1790. – Ledamot av riksdagens borgarstånd för Vasa stad 1786, för Uleåborgs stad 1789 och 1792 (led. av allm. besvärsutskottet, kansliutskottet, privilegieutskottet samt bevillnings- och krigsgärdsutskottet 1789; en av ståndets deputerade vid uppvaktningen för konungen och kronprinsen samt led. av hemliga utskottet 1792); fullmäktig i Riksgäldskontoret från 22 febr. 1792 till sin död. Förordnad till aktör i målet om Gustav III:s mord 19 mars 1792; led. av Rikets ärenders allmänna beredning 29 maj 1792–1 maj 1793.

G. troligen 1780 i Uleåborg m. Beata Catharina Fahlén, f. 1750, d. 28 sept. 1802 i Uleåborg, dotter av handlanden i Uleåborg Eric Fahlén och Maria Forbus.

Biografi

F:s far, regementspastorn Carl Fagerström (1718–1752), hette ursprungligen Fagerholm. Han tillhörde en ansedd släkt i Österbotten och var son till en handlande och rådman i Uleåborg Carl Fagerholm (d. 1760). Pastor F. dog när C. J. F. endast var ett år gammal. Student i Åbo före fyllda femton år omnämnes den fattige österbottningen redan året därpå i konsistorieprotokollet för gäld men fungerade 1769 i april som respondent under en av Johan Bilmarks många dissertationer och disputerade själv för graden i juli s. å. »efter idkade studier förnämligast uti naturalhistorien», under Pehr Kalms presidium. Det blev emellertid inte den lärda banan magister F. skulle välja utan den juridiske ämbetsmannens. Efter nio år vid Åbo och Vasa hovrätter med diverse förordnanden blev F. 1779, 28-årig, borgmästare i Vasa, varmed han erhöll sin första något så när avlönade befattning. Han var sedan, 1784 och 1785, uppförd på förslag till häradshövdingeämbeten i Karelen, men han skulle aldrig få vare sig någon dom- eller lagsaga; sedan detta ej lyckats under Gustav III:s tid, voro utsikterna självfallet inte stora för en gustavian som F. under den tid som följde efter kungens död. År 1794 begärde han sålunda survivansfullmakt på Storsavolaks domsaga, som hade en sedan flera år tillbaka orkeslös innehavare, men denna ansökan ledde lika litet till något resultat som en följande nästa år, då F. sökte Nylands och Tavastehus' vakanta lagsaga; den bortgavs till den ökände ledamoten av Högsta domstolen Johan Smaleen, som uppges ha betalat 6 000 rdr för lagsagan. Bättre framgång hade F. haft 1790 i en tvist med Statskontoret om löneförmånerna under hans adjunktion detta år som hovrättsråd i Vasa hovrätt, då han visserligen inte fick vad han begärde men dock erhöll exakt dubbelt så mycket som han ursprungligen tillerkänts. Men då levde ännu Gustav III. Den mångenstädes i tryckta arbeten förekommande uppgiften, att F. varit revisionssekreterare, kan ej verifieras, och uppgiften finns ej heller i hans vid de nämnda ansökningarna 1794 och 1795 bifogade egenhändiga meritförteckningar.

Höjdpunkterna i F:s bana utgöra de tre riksdagarna 1786, 1789 och 1792, då han representerade »sina» båda städer Vasa, respektive Uleåborg i riksdagens borgarstånd, samt hans insatser mars–maj 1792 som åklagare i Svea hovrätt under rättegången med de för attentatet mot Gustav III åtalade.

Redan vid sin första riksdag 1786 gjorde sig F. bemärkt som en av borgarståndets mest aktiva och dugliga ledamöter. Hans österbottniska ursprung gjorde det naturligt, att han kom att intaga en gammalsvensk, principiellt lojal hållning. Men denna inställning uteslöt ingalunda en stor självständighet i praktiskt taget alla frågor, varför man inte får tolka hans omskrivna rojalism som opportunism eller kryperi.

Främst blev F. emellertid en av sitt stånds mest anlitade krafter i fråga om olika skrivelsers och »projecters» författande, varigenom han naturligtvis samtidigt förskaffade sig ett däremot svarande inflytande. Det var inte bara hans juridiska och administrativa kunskaper och skarpsinne i och för sig, som medverkade härtill, utan även det förhållandet, att han, när det gällde städernas och borgerskapets rättigheter och skyldigheter, var ett sannskyldigt levande lexikon. Inte någon vid de tre ständermöten han bevistade kunde slå honom på fingrarna därvidlag, och ståndets talman frambar ofta inte bara ståndets utan hela riksförsamlingens tack till F. för hans osparda möda som uppslagsgivare, tolk och skrivelseförfattare i dessa och närliggande ämnen.

Vid riksdagen 1786 var F. en av de 24 ledamöter i borgarståndet och en av de 5 representanter från Finland där, som 6 maj inbjödos till konungens »festmåltid». I den viktiga frågan om kronobrännerier kontra husbehovsbränning visade han för första gången sin självständighet och var en av dem, som utformade riksdagens beslut om en i modifierad form återinförd husbehovsbränning. Han ansåg, att ståndet utan att förlora vare sig sin värdighet eller »verkande kraft» borde avvakta det stånds, bondeståndets, votum, som frågan mest angick (19 maj), och tillade ett par dagar senare, att det var ståndets skyldighet att öppet ge sin mening till känna inför konungen. Han sade sig aldrig kunna tro, att »en vis och mild konung skulle illa upptaga trogna ständers anmärkningar därvid», d. v. s. ha något emot detta obestridliga intrång i konungens grundlagsenliga initiativrätt på det ekonomiska området. F. drev över huvud samgåendet med bönderna ytterst energiskt i denna fråga men underströk vid ett tillfälle under den följande riksdagen, 1789, att tacksägelsen till konungen för dennes tillmötesgående ej skulle få innehålla några som helst reservationer, inspirerade av en minoritet i ståndet, t. ex. förbehåll från vissa städers sida om att de av dem ingångna arrendekontrakten på husbehovsbränningen även i framtiden skulle få bestå. F. var vid riksdagen 1786 ensam om att framföra det starka argumentet mot kronobrännerierna, att av de på dessa kalkylerade årliga intäkterna till kronan inte ens hälften influtit under något av de tio åren 1775–84, så långt F. kunnat finna av en noggrann undersökning.

Till den k. propositionen om passevolansavgiften vid 1786 års riksdag intog F. en snarlik, förmedlande hållning: passevolansen var visserligen en realitet i praktiken i Finland, som en följd av landets speciellt utsatta militära läge, och propositionen hade förvisso både sina förtjänster och motiv, men också i detta fall borde hänsyn först tagas till de två stånd saken närmast angick, adels- och bondestånden, vilkas beslut alltså borde avvaktas, innan borgarståndet fattade sitt. Det bör här särskilt observeras, att den s. k. rojalisten F. i denna politiskt viktiga och för konungen ytterst känsliga fråga gick emot hans önskningar.

Till ett tredje spörsmål vid 1786 års riksdag intog F. en både originell och uppmärksammad hållning. Vid 1778 års riksdag hade ständerna bifallit ett kungligt initiativ, som gick ut på att dödsstraff skulle avskaffas för de barnamörderskor, vilka ej kunnat beträdas med uppsåt utan enbart en lägre eller högre grad av vållande (dolus kontra culpa levis och culpa lata). Kungen ville nu komplettera sina humaniseringssträvanden visavi missgärningsbalken genom att avskaffa dödsstraffet även för överlagt barnamord (dolus). F. stödde propositionen på grund av dess »styrka och precision», men den avslogs med stora majoriteter i samtliga stånd, sedan lagutskottet enhälligt avstyrkt densamma. Utskottets memorial, som F. polemiserade mot i ett längre anförande i ståndet, var enligt vad han själv uppgav författat av den kände astronomen, kanslirådet Bengt Ferrner, Gustav III:s forne lärare, men hade enligt F. på flera väsentliga punkter ganska hårdhänt »rättats» av utskottet in pleno. F. hävdade nu, att ett livstidsstraff med årlig spöslitning skulle verka betydligt mera avskräckande än dödsstraff, på samma gång som det förra straffet efter brottets begående skulle innebära en lindring (!) för de olyckliga kvinnorna. Hans resonemang synes här lida av en viss oklarhet och en bristande pregnans, som eljest voro F. mycket främmande.

Vid sin andra riksdag, 1789, stod F. klart i första ledet i sitt eget stånd. Hans krävande arbete med författandet av skrivelseförslagen i utskotten och ståndet medverkade också säkerligen till, att han inte kom att synas så mycket utåt som många andra ståndsledamöter med i praktiken mindre inflytande. Han insattes i flera utskott, främst bevillnings- och krigsgärdsutskottet, inom vilket han var en av borgarståndets två representanter i utskottets »inre kabinett», som bl. a. utarbetade utskottsförslagen eller »projecten»; såsom sådan inledde han också ståndets granskning av utskottets huvudbetänkande (17 april). I den principiella diskussionen vid riksdagen markerade F. sin hållning genom att vid ståndets bifall till hemliga utskottets betänkande om rikets gäld kräva, att något förbehåll inte skulle få finnas om de övriga ståndens godkännande av betänkandet. I detta avseende fick han dock inte majoriteten med sig, utan ståndets hållning blev den, att betänkandet skulle godkännas »till hela sin vidd, dock så att de övriga samtlige stånden även däruti ingå».

Vid den korta riksdagen i Gävle jan.–febr. 1792 bekräftades F:s politiska förstaplansställning genom att han 30 jan. av ett enhälligt elektorskollegium utsågs till en av ståndets nio ledamöter i hemliga utskottet jämte bl. a. sin specielle antagonist vid denna riksdag, oppositionsmannen och garvareåldermannen i Stockholm Johan Westin d. ä. Dessförinnan (26 jan.) hade F. varit en av ståndets 34 deputerade vid den högtidliga uppvaktningen för konungen och kronprinsen. Med det lägsta antalet röster (59, för de andra 93, resp. 65 röster) invaldes F. slutligen 22 febr. som en av borgarståndets tre fullmäktige i Riksgäldskontoret, ett förtroende som han fick behålla till sin död sju år senare och som betydde mycket för hans svaga privatekonomi. Allmänt sett gillade han på det högsta konungens återhållsamhet vid riksdagen och presterade bl. a. ett kanske advokatoriskt men klart och skarpsinnigt försvar för det vid riksdagen fastställda agiot på 6 % mellan banko- och riksgäldsmyntet.

Kulmen på F:s bana var givetvis hans förordnande 19 mars 1792 till aktor i Svea hovrätt under rättegången mot de i attentatet mot Gustav III inblandade. Det torde böra ses som en belöning dels för hans insatser under de tre riksdagarna 1786, 1789 och 1792, dels som en komplimang åt hans juridiska skarpsinne, ovanliga författningskännedom och lätthet att såväl muntligen som skriftligen ge adekvata och pregnanta uttryck för sina tankar. Förordnandet till aktör under justitiekanslersämbetets inseende tillkännagavs av riksdrotsen vid förhandlingarnas början i hovrätten 24 mars.

Av de vidlyftiga akterna i denna rättegång framgår det klart i fråga om F:s roll, att han till fullo insåg vidden av den konspiration såväl mot »regeringssättet» som konungens person, vilken varit under utveckling alltsedan krigsutbrottet 1788 och som undan för undan konkretiserats i allt brottsligare handlingar under de accelererande händelsernas tryck. Att förberedelserna för en omstörtning, allra helst efteråt, måste te sig sporadiska, osammanhängande och över huvud bristfälliga, förvillade inte en man med F:s omdöme och klara huvud; den omständigheten gjorde inte heller de inblandades brottslighet i lagens mening mindre. Med den gamle konspiratören Pechlin som samlande centralfigur förelåg i varje fall klart urskiljbara ansatser till en statskupp, i fråga om vilken vissa av de inblandade koncentrerat sig på konungens person (Anckarström, Horn, Ribbing), andra på den planerade kuppens iscensättande (Lilliehorn, Ehrensvärd, v. Hartmansdorff, Alegren), medan själva »hjärntrusten» kring Pechlin (Bielke, Jacob och Johan v. Engeström, Nordell) stod beredd att övertaga eller i varje fall driva fram en ny riksstyrelse. Även »småbovarna» i dramat – kopisten Ingemund Lilliestråle, den oppositionelle justitiekanslern J. W. Lilliestråles son, stadskanslisten och stadsnotarien G. F. Enhörning, ja, t. o. m. figurer i periferien som löjtnanten frih. Thure Funck och stallmästaren Henric von Bruse – voro fullt på det klara med att något skulle »hända» och följaktligen brottsliga, då de inte såsom lagen föreskrev anmälde sin vetskap eller sina misstankar för myndigheterna. Att F. detta till trots i sina straffyrkanden drog en gräns långt ovanom dessa enligt nutida rättsuppfattning klart skyldiga, kan bero på flera olika orsaker, vilka nu äro svåra att fastställa. Att den dåtida formalistiska processordningen med dess utpräglat s. k. legala bevisprövning – vilken dock F. gång på gång tog avstånd från – spelade in, ligger i öppen dag.

Redan hovrätten mildrade F:s ytterst välgrundade straffyrkanden, särskilt i fråga om bröderna Jacob och Johan v. Engeström och häradshövdingen Anders Nordell, Pechlins gamle vän och tidigare hyresgäst under två år. Nordell frikändes och insattes i sitt ämbete, innan hovrättens frikännande dom vunnit laga kraft(!). Detsamma skedde med den i konspirationen uppenbart inblandade stockholmsrådmannen Johan Alegren, som av allt att döma tilldelats rollen som förbindelseman mellan de sammansvurna och borgerskapet i huvudstaden. Däremot skärpte hovrätten, som redan Crusenstolpe påpekat, straffet för Anckarström, beträffande vilken F. ej påstod, att hans pistolskott direkt ledde till kungens död, vilket emellertid hovrätten kategoriskt gjorde; hovrätten förstärkte sålunda F:s yrkande på schavott genom att tillägga det grymma spöstraffet tre dagar å rad. F. stod vidare orubbligt fast i sin uppfattning om bröderna v. Engeströms och häradshövding Nordells brottslighet, liksom i fråga om Pechlins ledande roll. Han karakteriserade denne som en sedan åratal tillbaka känd och erkänd intrigör och konspiratör, såsom den där »bör hållas misstänkt, att hava förlett dem, som den gruveligaste gärning utövat» och vars »politiska varelse» följaktligen borde »inskränkas inom en sådan krets, att densamma ej vidare må öka Eder Kongl. Maj:ts bekymmer». Dessa uttalanden åsamkade F. en reprimand för »otjänligt skrivsätt». Redan straff lindringarna i Svea hovrätt måste för juristen och gustavianen F. ha, i förhållande till hans yrkanden, framstått som i hög grad chockerande, såsom stridande mot såväl skriven som oskriven lag. Men kronan på verket var i alla fall K. M:ts, d. v. s. hertigen-regenten prins Karls och hans konseljs beslut i målet 15 aug. 1792, varmed rättegången avslutades. Hovrättens första utslag av 10 maj hade då först underställts och sedan, med några smärre ändringar, fastställts av Högsta domstolen, respektive K. M:t i justitiekonselj (reskript 21 maj, resp. 23 maj; hovrättens slutliga utslag avkunnades 24 maj). Vem som ingivit den notoriskt osjälvständige regenten den finurliga, men för alla initierade uppenbart orimliga idén att »fota» beslutet i fråga om huvudmännen i målet på ett föregivet »heligt» löfte till den döende brodern-konungen, att endast Anckarström skulle fråndömas livet, går naturligtvis inte att avgöra. Man kan misstänka konseljledamoten Reuterholm, men man vet som sagt ingenting därom. För en kännare av målets alla detaljer som F. måste beslutet ha tett sig som cyniskt. Hans nit och skicklighet som aktör belönades dock med en plats i den s. k. Allmänna beredningen, som han tillhörde i det närmaste ett år, från 29 maj 1792 till 1 maj 1793. För den reuterholmska regimen var han naturligtvis en alldeles för utpräglad gustavian, därtill en karaktär, som inte dagtingade med sina åsikter.

F. förklarade 1789, att ett lösslitande av Finland från moderlandet vore liktydigt med ett högkvalificerat förräderi. Han representerade i sin person säkerligen något av det bästa – strävsamheten, enkelheten och lydnaden mot överheten – hos den svenska befolkningen i den östra rikshalvan. Denna lojalitet var emellertid, som redan antytts, fri från inställsamhet och karriärism. När borgarståndet vid riksdagen 1789 förenade sig med sina medständer om en tacksägelse till konungen för hans bemödanden att värna om sina undersåtars skydd och frihet, sade sig F. i ett anförande särskilt uppskatta detta konungens handlingssätt »såsom stadd på en gränseort i Finland» och tillade mycket betecknande, »att de undersåtare, för vilka Kongl. Maj:t vågat Sitt dyra liv, icke gjort sig Dess omvårdnad ovärdige».

Schröderheim har gett oss en impressionistisk bild av F. från ett plenarsammanträde i hemliga utskottet under riksdagen i Gävle år 1792: »Borgmästar Fagerström, det mest ilskna kräk, som nånsin burit människohamn, var en arbetande ledamot, sökte sak med adeln, och ville äntligen leverera Rappen en batalj: men han kräktes dagligen galla, och hostade så oanständigt, att kungen visserligen aldrig tillåtit den skönaste grevinna att infinna sig med en sådan rhume i societeten». Skalar man bort det chargerade i denna karakteristik torde den bestyrka ett par drag hos F., som förefalla vara konstitutiva: arbetsamheten, stridbarheten och – sjukligheten. Hans far dog ju redan vid 34 års ålder, medan F. hunnit bli 48 år, innan hans verksamma levnad nådde sitt slut.

Författare

Carl-Gustaf Thomasson.

Arkivuppgifter

F:s bouppteckning finnes i Stock- holms stadsarkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De justo fennorurn in patriam arnore. [Diss. Åbo, praes. J. Bilmark.] Aboae [1769]. (2), 18 s. – Theses oeconomicae. [Diss. Åbo, praes. P. Kalm.] Aboae [1769]. 8 s. – Anföranden i borgarståndet 1786, 1789 ocb 1792.

Källor och litteratur

Källor: Inrikes civilexp:s registratur 1779 och 1788, Biographica, Statskontoret till K. M:t 21 juli 1790, borgarståndets riksdagsprot, 1786 (vol. 1), 1789 (vol. 1), 1792 (vol. 1–2), Hemliga utskottets protokoll vid riksdagen 1792, RA. – Borgarståndets protokoll 1786, 1789 och 1792; Kongl. Maj:ts och rikets Swea hof-rätts protocoller uti undersökningsmålet, rörande det å ... Gustaf den III:dje ... föröfwade mord ... (1792); Kongl. Maj : ts och rikets Swea hof-rätts ytterligare utslag uti det derstädes ... förekomne högmål, angående det å ... Gustaf den III:dje ... föröfwade ... mord ..., den 24 maji 1792 (1792); Protocoller, hällne uti Kongl. Maj:ts Högste domstol eller Justitiae-revision ... rörande det ä ... Gustaf den III: dje föröfwade mord (1792); Protocoll hållit uppå Drottningholms slott 1792 den lö aug. ... (1792); C. G. Nordin, Dagboksanteckningar (Hist. handl., 6, 1868); E. Schröderheim, Anteckningar till konung Gustaf III:s historia (1851), s. 132. – J. A. Almquist, Riksdagen i Gefle 1792 (1895); H. E. Aspelin, Wasa stads historia (1892–[97]); H. J. Boström, Wasa hofrätts auskultanter 1776–1876 (Geneal. samf. i Finl. årsskr., 5, 1921); M. J. Crusenstolpe, Carl XIII och Hedvig Elisabeth Charlotta (Hist. personligheter, 1:1–2, 1861), s. 367; B. Dahlström, Rikets gäld 1788—1792 (1942); J. R. Danielson-Kalmari, Finland under gustavianska tiden, 1 (1771–1786), övers, av H. E. Pipping (1925–26); K. Hedman, Borgmästare och rådmän i Wasa 1610–1925 (Geneal. samf. i Finl. årsskr., 9, 1925); V. Lagus, Åbo akademis studentmatrikel, 1–2 (1891–95); V. Millqvist, Svenska riksdagens borgarstånd 1719–1866 (Skrifter utg. av Personhist. samf., 5, 1911); Pohjalaisen osakunnan nimikirja, 2, 1721–1770, red. av S.-E. Åström (1947) [österbottniska nationens matrikel]; W. Tham, Konung Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag (1S66); B. Wedberg, Konungens Högsta domstol 1789–1800 (1922)  F Wernstedt, Fullmäktige i riksgäldskontoret 1789–1939 (1939). – Meddel från Genealogiska byrån. Helsingfors.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Fagerström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15605, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Gustaf Thomasson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15605
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Fagerström, urn:sbl:15605, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Gustaf Thomasson.), hämtad 2024-04-19.