Meriter

1. Otto Christian Ekman, f. 24 sept. 1791 i Malmö, d. 5 aug. 1866 i Kalmar. Föräldrar: tenngjutaråldermannen Magnus E. och Maria (Maja) Catharina Lang. Elev i Malmö trivialskola 1801; student vid Lunds univ. 10 febr. 1810; teol. ex. 14 maj s. å.; ex. philologicum 14 juni 1813; ex philosophicum 4 dec. 1813; underläkare vid Skånska karabinjärreg. 17 okt. 1814; med. kand. i Lund 16 dec. 1816; studerade vid Serafimerlasarettet i Stockholm och Frederiks hospital i Köpenhamn; tf. bataljonsläkare vid Konungens eget värvade reg. 19 aug. 1816, ord. nov. 1820; läkare vid en avdelning av Vendes artillerireg. 2 jan. 1817; läkare vid citadellet i Malmö 28 april 1817; med. licentiat i Lund 12 dec. 1818; disp. pro gradu 18 dec. s. å.; med. doktor 8 juli 1819; tf. stadsfysicus i Malmö senare halvåret s. å.; kirurgie magister i Stockholm 9 okt. 1820; läkare vid beväringsmönstringarna i Älvsborgs län och Dalsland 24 april 1820; adjutant hos överfältläkaren Jacob Edgren vid lägret å Ladugårdsgärde i Stockholm 5 juni s. å.; tf. provincialmedicus i Malmöhus län 13 juni 1822; provincialmedicus på Öland 14 aug. 1822, i Växjö distrikt 22 sept. 1824; läkare vid läroverket i Växjö 16 mars 1825–1 febr. 1827; intendent och läkare vid Evedals hälsobrunn 21 april 1825–27; tillika provincialmedicus i Ljungby distrikt 6 april 1826–2 jan. 1827; provinsialläkare i Kalmar distrikt 30 nov. 1827–14 okt. 1853; tillika slottsläkare i Kalmar 30 nov. 1827; tillika fängelseläkare i Kalmar s. å.–28 febr. 1865; riksantikvariens ombud 18 aug. 1832–febr. 1834. Fornsakssamlare. RVO 1842; KorrLHA 1845.

G. 1) 3 dec. 1816 i Malmö m. Petronella Malmgren, f. 15 aug. 1797 där, d. 19 april 1837 i Kalmar, dotter av bryggaren och skomakaren Lars Malmgren och Kjerstin Malm; 2) 1 mars 1842 på Vassmolösa häradshövdingeboställe (Kalm.) m. Marie Louise Indebetou, f. 11 dec. 1801 på Lilla Forssa, östra Vingåkers sn (Söd.), d. 6 maj 1894 i Nyköping, dotter av brukspatron Daniel Indebetou på Forssa järnbruk (Söd.) och Johanna Sophia Arosenius.

Biografi

E. utgick från ett fattigt hem och fick som gosse skaffa medel till egna studier genom att undervisa yngre barn. Föräldrarna önskade, att han skulle bli präst, men E:s håg var tidigt riktad mot läkarkallet. Efter avlagda examina gjorde han sig redan 1819 bemärkt genom ett rättsmedicinskt utlåtande i en mordaffär i Malmö, varvid han ådagalade skarpsinnighet och raskhet. Tillkallad vid en uppseendeväckande duell på Saltholmen i juli s. å. mellan överstelöjtnant D. R. Brunow och kaptenen vid danska flottan Graube, räddade E. genom snabbt kirurgiskt ingrepp den senares liv. Som bataljonsläkare i Skåne under den kungliga fältmanövern samma sommar skrev E. en »lägerjournal», som publicerats (1944). Såsom läkare var E. alltid ömsint mot de fattiga, av vilka han icke tog betalt. Efter sin utnämning till provincialmedicus på Öland bodde E. i Köping utanför Borgholm. I och med utnämningen till provinsialläkare i Kalmar 1827 fick E. där sitt egentliga arbetsfält. Hans ledamotskap av Bibelsällskapet i Kalmar antyder hans religiösa intressen. Han var även nykterhetsvän, såsom en hans skrift 1839 om brännvinets »bruk och missbruk» samt »om nykterhetsföreningars ändamålsenlighet» utvisar.

E. var emellertid en man med än mer mångsidiga intressen och starkast var hans lidelse för fornkunskap och fornsakssamlande. Han blev i själva verket den främste av sin tids privata svenska fornsakssamlare, en värdig länk i den långa kedjan av fornintresserade svenska läkare: M. v. Bromell, K. Stobæus, Linné, A. Blad, C. B. Rutström. E. höll under sin ölandstid en särskild uppköpare på landsbygden, en båtsman, som vandrade från stuga till stuga. Varje lördag avlämnade han till E. en fullpackad säck antikviteter av alla slag; även efter E:s förflyttning till Kalmar inkom båtsmannen allt emellanåt med en rik skörd. Känt är, hur E. på detta sätt fann och räddade det som förlorat ansedda originalmanuskriptet till Linnés »Nemesis divina», som han skänkte till Uppsala universitetsbibliotek. Av mynt samlade E. skandinaviska och anglosachsiska. Hans fornsakssamlingar blevo högst betydande och voro kända även utomlands. E. skrev utförliga kataloger, vari han antecknade även fyndförhållanden o. dyl. Hans egenskap av läkare tillät honom att t. ex. vid undersökningar av högar vid Köpings kyrka på Öland 1824 göra noggranna antropologiska iakttagelser, senare anförda av riksantikvarien J. G. Liljegren i dennes stora fyndförteckning (Vitterhetsakad.s handl., del 13, 1830). E. och Liljegren voro studiekamrater från Lund. Det är därför naturligt, att Liljegren som fornvårdschef snart observerade sin gamle väns iver för fornstudiet och intressanta samlingar. Emellertid gick E. som samlare tydligen utöver de gränser, som 1828 års fornminnesförordning satt, vilket ledde till en rätt skarp sammanstötning mellan E. och Liljegren. Som E. var en mera rörlig begåvning, därtill med drastisk humor och ironi, blev det snarast han, som låg över i polemiken, ehuru han vid emottagandet 1832 av förordnande som riksantikvariens ombud fick ganska skarpa förmaningar från Liljegren genom dennes närmaste man B. E. Hildebrand. E. försvarade sig mot beskyllningen att undanhålla centralmuseet i Stockholm fynd med att han med dryg uppoffring inköpt dylika hos guldsmeder, gördelmakare m. fl., men detta var icke hela sanningen, såsom hans egna kataloger klart utvisa.

Som fornforskare såsom man kunde vänta av en naturvetenskapsman, empiriskt och kritiskt lagd, med anmärkningar mot »de lärdes lärdom». Att han likväl ibland for vilse, är föga förvånande med tanke på arkeologiens ännu outvecklade metoder. E. fick tidigt lärda förbindelser (även utanför Norden), bl. a. med C. J. Thomsen i Köpenhamn, som livligt intresserade sig för hans samlingar och till vilken E. insände olika förteckningar däröver 1833–35, nu i Nationalmuseet i Köpenhamn. Uppgifter publicerades även i Nordisk Tidsskrift for Oldkyndighed 1832. Liljegren, som hade inskränkt nationella synpunkter i dessa frågor, blev retad och gav E. en skrapa, som ledde till att denne febr. 1834 återsände förordnandet som ombud, samtidigt som han angav, att han ej samlade för egen vinning utan med tanke, att hans samlingar senare skulle komma i offentlig ägo. I ett ironiskt dräpande brev (3 mars 1834) försvarade sig E. ytterligare. Han avbröt ej förbindelsen utan fortsatte att under årens lopp tillskriva Liljegren. Även med Sven Nilsson hade E. vetenskapligt utbyte. I själva verket blev E. en viktig bidragsgivare till Statens historiska museum, dit hans stora och värdefulla samlingar av förhistoriska och medeltidsföremål m. m. inlöstes i två omgångar, 1846 (inv.-n:r 1304; katalogen fyller en hel volym) och 1853 (inv.-n:r 1985).

E. var en begåvad och trots rätt svag hälsa handlingskraftig man med många originella drag. Han ivrade starkt mot införande av järnvägar, som enligt hans mening aldrig skulle kunna användas vintertiden och vore alldeles otjänliga i ett så glest befolkat land som Sverige. E. hade i sina två giften fjorton till mogen ålder komna barn. Ehuru priset på antikviteter den tiden var en obetydlighet mot senare, togo dock utgifterna på E:s klena kassa, som alltför väl behövdes för familjen. Därtill var han en god och välvillig man, som gärna ville göra andra gott. Hans affärsställning var därför länge ganska svag, och efter hans död blev det konkurs. – E: s dagböcker äro tyvärr förstörda, medan t. ex. hans »lägerjournal» 1819 (jfr ovan s. 150) finns i Malmö stadsarkiv och en resejournal från 1820 hos sonsonsonen, redaktör Ernst L. Ekman, Stockholm. Brev från honom till J. G. Liljegren och B. E. Hildebrand finnas i Vitterhetskakademien, till C. J. Thomsen och G. Chr. Rafn i Nationalmuseet i Köpenhamn (avd. »Det øvrige Sverige»). E:s 52 brev 1842–59 till svågern brukspatron C. G. Indebetou på Forssa finnas i direktör Govert Indebetous samling, Mörkhulta, Katrineholm.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl.: se J. H. Liden, Catalogus disputatio-num... continuatus a G. Marklin, 2 (1820). – b) övriga arbeten: Animala magnetismen, anwänd såsom läkemedel. Lund 1819. 80 s. [övers, av förf:s disp. Lund 1818, pras. E. Z. Munck af Rosenschöld.] — Beskrifning om Evedals helsobrunn i Kronobergs län, jemte en kort afhandling om brunns- och badcurer. Wexiö 1S26. 70 s. – Någre ord om bränwinets bruk och missbruk, samt om nykterhetsföreningars ändamålsenlighet. Calmar 1S39. 8 s. Omtr. i. Korrt hus-bok i läran om nykterheten eller fyra tillförlitlige och lärorike skrifter om saken, Jönköping 1841, s. 3–12. – Underrättelse om det, som bör iakttagas under febersjukdom, och isynnerhet under... brännsjuka, hwilken är en ... nerv- eller rötfeber ... Calmar 1841. 8 s. – [Om dragsjukan] (Bih. till Kalmar läns kungörelser, dät. 19 okt. 1844,1 bl. 4:o). – [Två fall av phtiriasis] (Hygiea, Bd 14, 1852, s. 243–245). – [Svar på frågor rörande koppor och vaccination] (ibid., Bd 19, 1857, s. 145–147). – En lägerjournal från Carl XIV Johans dagar. Författad av O. Ch. Ekman. Med inledning och noter utgiven av Leif Ljungberg (Malmö fornminnes-fören:s årsskr., Årg. 12, 1944, s. 32–69). – Dessutom kortare meddelanden och notiser i Sv. läkaresällskapets handl. och årsberättelser samt underrättelser medd. såsom bil. till Kalmar läns kungörelser vid epidemier m. m.

Översatt: W. Steveus, Anvisning till den asiatiska cholerasjukdomens behandling. Till deras tjenst, som ej kunna erhålla läkarehjelp, i sammandrag öfversatt, och med tillagningar försedd. Kalmar 1834. 8 s. (Enl. II. Linnström, Sv. boklexikon, 2, Sthm 1884, s. 523.)

Källor och litteratur

Källor: ovan angivna handskrifter samt E: s tryckta skrifter. – Acta oelandica, 4 (1931) ; Biografiskt lexikon, N. F., 3 (1859–60), s. 278 ff.; E. [L.] Ekman, Släkten Ekman (1907) ; K. A. Gustawsson, Anders Lignell som uppteek-nare av dalsländska fornminnen (Hembygden 1937) ; B. Hildebrand, O. J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816–1837. Bidrag till den nordiska forn-och hävdaforskningens historia (1–2; HA Handl., 44:1–2, 1937–38) ; C. von Linné, Anteckningar öfver nemesis divina. Inbjudningsskrift till... philosophiska promotion... af E. Fries, Ups. 1848. Ånyo utg. af E. & Th. M. Fries. Ups. 1878. Ånyo utg. och komment. av K. Barr, Sthm 1923; L. Ljungberg, se E: s tr. skrifter ovan (1944) ; Anna von Rosen, f. Barnekow, Duellen pä Saltholmen 1819 (Sv. dagbl. 18 okt. 1924) ; Sancte Christophers gilles ehroenica 12–13 (1939), s. 119–122; H. Schück, Kgl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, dess för- historia och historia, 8 (1944), s. 211, 286—290; Sveriges läkarehistoria ifrån konung Gustaf I:s till närvarande tid, utg. af J. F. Sacklén, 2:1 (1823), Suppl. (1835), Ny följd, red. och utg. af A. H. Wistrand, A. J. Bruzelius & C. Edling, 1 (1873) ; G. Virdestam, Under Växjödömens spira (1936).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Christian Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15880, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15880
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Christian Ekman, urn:sbl:15880, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.