Meriter

Engberg, Jonas Arthur, f. 1 jan. 1888 i Hassela sn (Gävleb.), d. 27 mars 1944 i Härnösand. Föräldrar: hemmansägaren Anders Jonsson Engberg och Brita Kristina Danielsdotter. Elev vid. Hudiksvalls högre allm. läroverk; mogenhetsex. där 23 maj 1908; student vid Uppsala univ. ht. s. å.; fil. kand. där 31 jan. 1913; studier vid univ. i Jena och Strassburg 1914; sekreterare i 1911 års nykterhetskommitté; chefredaktör för Reformatorn 1914–17; chefredaktör för Arbetet okt. 1918–okt. 1924, för Social-Demokraten okt. 1924–sept. 1932 samt juni–sept. 1936; led. av riksdagens andra kammare 1918–1940 och första kammare 1941–44 (ordf. i tillfälliga utskottet 1918, led. av konstitutionsutskottet 1919 och 1922–32, som v. ordf. 1922–23 och 1926–28, led. av första lagutskottet 1920–21, av hemliga utskottet 1920, av särskilda utskott vid ett flertal riksdagar, led. av utrikesnämnden 1922–32); statsråd och chef för Ecklesiastikdepartementet 24 sept. 1932–19 juni 1936 och 28 sept. 1936–13 dec. 1939; fil. hedersdr vid Uppsala univ. 30 maj 1936; tf. landshövding över Västernorrlands län 22 dec. 1939 för tiden 1 jan.–30 juni 1940; landshövding där 1 juli 1940. Led. av socialdemokratiska partistyrelsen 1917, av riksdagsgruppens förtroenderåd 1920, av försvarsrevisionen s. å., av trustkommittén s. å., av Nordiska interparlamentariska unionens råd 1921, av tull- och traktatkommittén 1921–22; ombud i Nationernas förbunds avrustningskommission i Paris 1921 och i Geneve 1923; led. av Socialistiska arbetareinternationalens byrå och exekutivkommitté 1924–26, av Interparlamentariska unionens råd 1925; suppleant i svenska delegationen till Nationernas förbund 1925–26; led. av kyrkomötet 1932 och 1936. HedLFrKA 1940.

G. 18 juli 1923 i Stockholm (Maria) m. Lydia Sara Mathilda Carlsson, f. 19 aug. 1900 där (ibid.), dotter av grosshandlaren Gustaf Carlsson och Christina Mathilda Johannison.

Biografi

Arthur E. växte upp i de relativt goda omständigheter, som ett medelstort hemman i Hälsingland erbjuder. Då han redan tidigt visade prov på en begåvning utöver det vanliga, fick han börja i allmänna läroverket i Hudiksvall, där han år 1908 avlade mogenhetsexamen. De följande åren tillbringade han som student i Uppsala. Hans huvudämne var filosofi, och efter avlagd fil. kand.-examen fortsatte han med vetenskapliga studier i praktisk filosofi för professor Axel Hägerström, till vilkens älsklingslärjungar han skall ha hört. Ämnet för hans aldrig fullbordade avhandling var den grekiske filosofen Heraklit.

Redan hemma i Hassela – fadern var frikyrkoman och representerade den borgerliga vänstern i landstinget – fick E. kontakt med nykterhetsrörelsen, vilken han till att börja med skulle ägna sina tjänster. Samtidigt började han intressera sig för de politiska frågorna. I Uppsala blev han flitigt verksam i den socialdemokratiska föreningen »för studenter och arbetare», Laboremus. Han medarbetade vid denna tid också i Arbetarbladet, Gävle, och Social-Demokraten med artiklar, som karakteriserades av E:s vilja att belysa dagsfrågorna ur ett större ideologiskt perspektiv. Han verkade också som sekreterare i 1911 års nykterhetskommitté samt som redaktör för Reformatorn, organ för IOGT, åren 1914–17; E. bröt emellertid småningom med nykterhetsrörelsen. Som skribent och talare förberedde han sin politiska karriär. De första stora framgångarna kommo 1917, då han valdes till ledamot av riksdagens andra kammare, och 1918, då han utsågs till chefredaktör för tidningen Arbetet i Malmö. Som konkurrent om den senare befattningen hade han Ernst Wigforss.

Både som ledarskribent och som riksdagsman blev han mycket snart uppmärksammad. I bägge egenskaperna deltog E. flitigt i debatterna på de mest skilda områden. Förutsättningarna för hans vittomfattande verksamhet som talare och skribent voro flera: han hade en beläsenhet på många områden, som utan tvivel var vida större än hans akademiska examen visade, en formell skicklighet, som byggde på klassisk grund; han ägnade sig även efter avslutade studier åt att fördjupa sina kunskaper i främst grekiska språket, förkovrade sig inte endast i litteraturen utan även i formläran och syntaxen. Denna klassiska bildning använde han också mycket flitigt. Citat ur den antika litteraturen, anspelningar på händelser ur historia och mytologi förekomma ymnigt i hans tal och skrifter. Kunskapsbriljerandet medförde måhända ett drag av posör, men de klassiska auktorer, med vilkas hjälp han smyckade sina tal och artiklar, voro dock inte tillfälligt lånta fjädrar utan tillgångar, som han skaffat sig under långvariga studier. Från sitt huvudämne filosofin medförde han ett sinne för logik och dialektik, som ofta satte honom i stånd att ögonblickligen sätta in riposter, när motståndaren brutit mot tankereglerna. Genom studier vid sidan av förvärvade han också kunskaper i de socialvetenskapliga ämnena och fördjupade dessa ytterligare under sin riksdagsmannatid. Speciellt handels- och tullfrågor tilldrogo sig hans uppmärksamhet, och han deltog också under 20-talet i kommittéarbete i dessa frågor. Det är signifikativt, att P. Albin Hansson vid regeringsbildningen 1932 ursprungligen hade tänkt placera E. som chef för Handelsdepartementet.

När E. inträdde i riksdagen 1918, var det i sällskap med en rad unga socialdemokrater med P. Albin Hansson, Gustav Möller, Per Edvin Sköld och honom själv som de mest framträdande. Det var den andra generationen inom arbetarrörelsen, som nu gjorde sitt verkliga framträdande i svensk politik. De blevo omedelbart ett uppmärksammat inslag i riksdagsdebatterna tillsammans med de mest framträdande i den äldre kretsen kring Branting. I socialdemokratiska partistyrelsen och i riksdagsgruppens förtroenderåd intogo de stundom en ståndpunkt, som var motsatt den äldre generationens. Så hörde E. tillsammans med Hansson och Möller till dem, som reserverade sig mot partistyrelsens beslut 1919 att fortsätta regeringssamverkan med liberalerna. Året därpå, när partistyrelsemajoriteten gått över på reservanternas linje, hade E. liksom Möller ändrat åsikt och stod fortfarande i opposition.

Även om E. både vid denna tid och framgent kom att betraktas som socialdemokratins »kulturgestalt» och en av dess teoretiker, deltog han mycket nitiskt i det praktiska riksdagsarbetet. Redan första året, 1918, blev han ordförande i kammarens första tillfälliga utskott och prövade sedan de följande två åren på arbetet i konstitutions- och första lagutskotten för att sedan återvända till det förra, där han var vice ordförande 1922–23 och 1926–28. Under E:s första tid i riksdagen avgjordes alla de frågor, vilkas lösning brukar betecknas som demokratins genombrott i Sverige. Vid 1918 års riksdag höll E. uppmärksammade anföranden om den kvinnliga rösträtten och om den fyrtiogradiga skalans avskaffande. Han framställde även en på olika sätt uppmärksammad interpellation 1 april 1919 i den s. k. rubelaffären.

E. hörde vid denna tid – liksom allt framgent – till de ivrigaste bekämparna av det vänstersocialistiska partiet, embryot till Sveriges kommunistiska parti, och till de olika socialistiska och kommunistiska partierna. Redan 1916 hade han som sitt bidrag till den diskussion, som föregick partisprängningen året därpå, angripit Carl Lindhagens humanistiskt färgade socialism i broschyren »Marx eller Lindhagen?», i vilken han påvisade avvikelserna från marxismen. I fortsättningen polemiserade han i Arbetet och senare i Social-Demokraten både mot Lindhagensriktningen och moskvakommunisterna. Som djuplodande uttolkare av marxismen framträdde han 1918 i Tiden med den långa uppsatsen »Nödvändighet och frihet», som säkerligen hör till de mest personliga svenska marxstudierna vid sidan om Hägerströms arbeten i ämnet. Som socialistisk ideolog i större sammanhang framträdde E. därefter inte mer än en gång, då han i boken »Karl Marx eller Hendrik de Man?» 1929 gick till rätta med belgaren de Mans försök att ersätta marxismen med en på den moderna psykologin, främst psykoanalysen, fotad socialism. Som marxistisk tänkare företräder E. den ståndpunkten, att marxismen är en arbetsmetod, som undan för undan måste fullkomnas, medan grundprinciperna kvarstå. Med sin filosofiska skolning kunde han även behandla marxismens förhållande till filosofiska grundproblem som frågan om viljans frihet och till den teoretiska materialismen. Polemiker till hela sin läggning, som E. var, är det emellertid egentligen endast i den nämnda uppsatsen i Tiden 1918, som han förmår koncentrera sig på de vetenskapliga problemen utan attacker mot meningsmotståndare.

Men E. ägnade sig inte uteslutande åt de ideologiska problemen, även om han vid sidan av Rickard Sandler, Ernst Wigforss och Nils Karleby framstod som den mest kunnige och villige uttolkaren av dessa. Som redan framgått, framträdde han i riksdagsarbetet inte endast som talare utan fullgjorde även sin värnplikt i utskotten. Samtidigt utvecklade han en ovanlig aktivitet som journalist och kunde månader i sträck förse sin tidning med dagliga ledare i de mest skilda ämnen. Hans framgångar som politiker och skribent ledde till att han 1924 utsågs till chefredaktör för Social-Demokraten efter Gustav Möller.

Liksom de andra ledande politikerna inom socialdemokratin fick E. under tjugutalets senare hälft med dess frisinnade och konservativa regeringar grundligt sätta sig in i opponentens roll både i riksdagen och i pressen. E. utvecklade som alltid hela sin vitalitet och gjorde livligt uppmärksammade inlägg, exempelvis i tull- och försvarsfrågor. Under denna tid tilldrog sig motsättningen mellan E. och P. Albin Hansson vidsträckt intresse. Till det yttre tog den sig uttryck i att Hansson ej medarbetade i partiets huvudorgan utan hade sin publicistiska plattform i göteborgstidningen Ny Tid. När frågan var aktuell efter Brantings bortgång, fanns säkert icke några större utsikter för E. att erövra den ledarställning, som bland andra Branting hade förutspått skulle tillfalla honom. När Hansson 1932 bildade sin första ministär, sade han sig vara angelägen om att få E. med i regeringen, dels därför att denne tillhörde den krets, ur vilken regeringen borde rekryteras, dels för att göra slut på talet om oenighet dem emellan.

Det som under denna tid kanske väckte mest uppmärksamhet var E:s skarpa ställningstagande till de tragiska händelserna i Ådalen 1931. Hans artiklar föranledde kapten Mesterton, som förde befälet över den truppstyrka, som besköt demonstrationståget, att väcka åtal. Målet förevar vid Stockholms rådhusrätt, och E. dömdes där till böter och skadestånd. I hovrätten ändrades domen till tre månaders fängelse, böter och skadestånd. Regeringen utfärdade någon tid senare amnesti.

När E. utnämndes till ecklesiastikminister, ansågs det allmänt, att det var osäkert, om en man av hans läggning skulle kunna göra sig gällande som departementschef. E:s initiativkraft, mångsidighet och anpassningsförmåga gjorde emellertid hans chefstid till en expansionsperiod av ovanliga mått för Ecklesiastikdepartementet. Även om man minns, att konjunkturförutsättningarna härför voro goda, bär dock framstegsarbetet i hög grad E:s egen signatur.

År 1933 kom en av E:s mest omdiskuterade reformer, då han, delvis med åsidosättande av den tillsatta kommitténs förslag, lät en ny läroverksstadga träda i kraft. Den innebar i korthet, att latinet och franskan gynnades på latinlinjen, medan matematikkurserna på reallinjen skuros ned. Dessutom medgåvos friare ämneskombinationer. Stadgan modifierades så småningom, då en del av dess brister trädde i dagen. Bland andra viktigare reformer, som genomfördes under denna tid på skolväsendets område, kunna nämnas det utvidgade förstatligandet av folkskoleväsendet 1935, den sjuåriga folkskolan, som infördes 1936, reformeringen av seminarierna, som kom s. å., och förstatligandet av dövstumundervisningen 1937. E. framlade också förslag om att införa engelska som begynnelsespråk i läroverken, vilket senare genomförts. Han väckte även förslag om praktiska utbildningslinjer på realskolans stadier och var icke främmande för tanken på studentexamens avskaffande. Det var även E., som införde läxfria måndagar.

Den inställning till religionen och kyrkan, som han låtit komma till synes i den offentliga debatten, föranledde många att anse E:s utnämning för ett vågspel. Det visade sig emellertid, att E. hade ett positivt grepp på de kyrkliga arbetsuppgifterna. Till hans reformer på detta område höra den nya psalmboken 1937 och den nya koralboken 1939. Han tog personlig del i arbetet. Även på det administrativa området grep han in, vilket resulterade i en reform rörande tillsättande av prästerliga tjänster 1934, omorganisation av domkapitlen samt löneregleringen för biskoparna 1936.

E:s intresse för de sköna konsterna tog sig även praktiska uttryck under denna tid. Riksteatern inrättades 1934 – E. hade åren 1925–32 varit ordförande i Skådebanan. Statens konstråd kom till 1937 och året därpå medverkade E. till en omorganisation av Konsthögskolan. E. genomförde även en anordning, varigenom vid uppförande av offentliga byggnader en viss procent av kostnaderna skulle användas till konstnärlig utsmyckning. År 1940 utnämndes han till hedersledamot i Konstakademien.

Även om E. inte i samma grad som Sandler, Wigforss, Möller och Sköld deltog i utformningen av regeringens allmänna politik, tillhörde han dock tillsammans med de nämnda regeringens främsta krafter och hade fria händer i fråga om de ärenden, som föllo inom Ecklesiastikdepartementets område. Det drag av improvisation, vilket även i hans egenskap av ämbetsman vilade över E., hindrade som tidigare sagts inte, att Ecklesiastikdepartementet under hans tid karakteriserades av sjudande aktivitet och initiativkraft.

När samlingsregeringen tillträdde 1939, stannade E. utanför. Han blev s. å. tillförordnad landshövding för Västernorrlands län, och utnämningen stadfästes följande år. Trots sin sjuåriga statsrådstid hade E. fortfarande i mångas ögon ett äventyrligt drag av bohem och »kul tur gestalt» över sig, och utnämningen mottogs på sina håll med skepsis. Även på detta verksamhetsområde visade E. emellertid prov på sin omställbarhet, och det är omvittnat, att han med intresse och grundlighet satte sig in i en länschefs arbete. Han gjorde även, exempelvis vid Härnömässorna och i riksdagen, uppmärksammade uttalanden i gemensamma norrländska frågor berörande närings- och kulturlivet. E. hade för övrigt under hela sin levnad uppehållit kontakten med den norrländska hembygden, dit han gärna återvände, när hans verksamhet tillät det. Hans hembygdskänsla har manifesterats i en del högstämda tal, och han har också skrivit den mycket sjungna Sång till Hälsingland, där första strofen (»Såg du det landet, där sjöarna le», etc.) är liksom en återklang av E:s syn på livet, och hans bejakande av den lycka han fann i det.

I samband med landshövdingeutnämningen lämnade E. andra kammaren med 1940 års utgång. Han hade då redan av sitt nya län invalts i första kammaren, som han tillhörde till sin död. Helt släppte han inte heller journalistiken utan medarbetade i Vecko-Journalen och fick där många tillfällen att höja sin röst för frihetens sak under krigsåren.

Både under E:s livstid och efter hans död fälldes växlande omdömen om hans karaktär. Det är naturligt att så sker beträffande en politiker, som under så lång tid stått i främsta stridslinjen, och det gäller i synnerhet, när man som E. med sådan iver och kamplust deltog i striderna. Men skalar man bort nekrologernas entoniga lovsånger och meningsmotståndarnas stundom hatiska omdömen, kvarstå dock en del psykologiska fakta. Ibland torde han nog ha »balanserat på sanningens ytterkant», men ofta fick han skenet emot sig på grund av en viss hastighet i arbetet. På sådant sätt torde man böra förklara episoden i striden om den s. k. Cedergrenska fonden, där en artikel mot Lindman, som E. förnekat kännedom om och i varje fall ej givit sig tid att granska, föranledde tryckfrihetsåtal och fällande dom.

E. har ofta anklagats för ombytlighet. Så menade man exempelvis, att de åsikter han hyste om det svenska försvaret vid skilda tidpunkter voro oförenliga. Detsamma gäller om hans anfall mot kyrkan, som förekommo ännu i slutet av tjugutalet, och hans religiositet och positiva kyrkointresse under regeringstiden och senare. Den första motsättningen bör ses mot bakgrunden av E:s ihärdiga kamp för demokratin mot de totalitära regimerna. Han bekämpade från början kommunismen, och redan tidigt uppmärksammade han det nazistiska hotet. När han ivrade för avrustning, var det från demokratiska och internationalistiska synpunkter. När han blev försvarsvän, var det därför, att demokratin i världen måste försvaras mot våldsmakterna. Och beträffande hans inställning till kyrkan må man inte blott minnas hans speglosa om »Kungl. Salighetsverket» utan också och säkerligen med mera rätt gå tillbaka till exempelvis hans betraktelse i Arbetet julafton 1918 med rubriken »Jultankar inför Människornas Son». Artikeln formar sig till ett tal till Kristus, där dennes befriargärning ställs in i ett historiskt perspektiv, och där Jesus och hans lärjungar lika väl som sena tiders samhällsförbättrare skildras som de, i vilkas själar »gudagnistan, den eviga åtrån efter klarhet och sanning» brinner. Det har sagts, och med rätta, att kristendomen och den klassiska humanismen ingingo en förening i E:s livsbild. »Den fred han [E.] slutit med den kristna kyrkan hindrar honom ej att dyrka Foibos Apollon, den grekiske solguden med bågen och lyran.» På samma sätt som cirkeln slöt sig, när bondpojken från Hassela efter slutfört politiskt värv återvände till den norrländska hembygden, slöt den sig, när humanisten och marxisten under senare delen av sin levnad återknöt kontakten med föräldrahemmets religiositet.

Det är svårt att finna ett enkelt nyckelord i fråga om en så sammansatt karaktär som E:s. Ett av dem, som kommer i tankarna, är generositet. En generositet, som kunde få honom att ge vika för ögonblickets impulser, som kunde åsidosätta den opportunistiska taktikens krav, som satte honom i stånd att med så stor framgång beträda så många olika områden av det mänskliga livet, som tog sig uttryck i hans kontakt med och hans bedömning av personer på vitt skilda områden. Och just därför kan man hos E. finna den gemensamma nämnaren för det mångtydiga ordet mänsklighet, med vad detta innebär av storhet och svaghet, av kamp för friheten, av intensiv livsbejakelse.

Författare

Hemming Sten j:r.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Den andliga och världsliga unghögern (Tiden, Årg. 6, 1914, s. 309–315). – Vilken blir den marxistiska formuleringen av socialdemokratins principiella försvarsprogram (ibid., Årg. 7, 1915, s. 165–177). – Bankrutten (ibid., Årg. 8,1916, s. 11–14),– Marx eller Lindhagen? Sthm 1916. 40 s. – Olika mått. Ett par lekmannareflexioner hinsides juridiken (Tiden, Årg. 8, 1916, s. 195–198). – Immanuel Kant och fredsproblemet (ibid., Årg. 8, 1916, s. 206–213). – De förrådda principerna (ibid., Årg. 8, 1916, s. 315–318). – Maktfilosofien (ibid., Årg. 8, 1916, s. 329–342). – Nödvändighet och frihet. Ett bidrag till ett av marxismens grundproblem (ibid., Årg. 10, 191S, s. 146–174). – Statskyrkans avskaffande. Kommentar till en socialdemokratisk programpunkt. Sthm 1918. 24 s. – Den materialistiska historieuppfattningen och Marx' historiefilosofi (Tiden, Årg. 12, 1920, s. 217–228). – Hjalmar Branting. Ett minnestal. Sthm 1925. 37 s. – Uppgörelse med bolsjevismen. Föredrag i Auditorium, Stockholm, den 4 sept. 1928. Sthm 1928. 32 s. – Karl Marx eller Hendrik de Man? En kritisk granskning av »Socialismens psykologi». Sthm 1929. S6 s. – En springande punkt (Tiden, Årg. 22, 1930, s, 521–524). – Modersmålets ans och vård (ibid., 27, 1935, s. 554–560). – De två vägarna. Tal vid ungdomstinget på Skansen den 12 sept. 1937. Sthm 1937. 14, (1) s. 2 :a uppl. s. å. – Demokratisk kulturpolitik. Idéer och exempel. Sthm 1938. 43, (2) s. – L'enseignement public en Suéde. Sthm 1938. 4:o 13 s. & omsl. [Omsl.:] Extrait d'une conferénce, tenue à l'université de Paris le 11 juin 1937. Även tr. på engelska med titeln: The national system of education in Sweden. – Statsrådet Arthur Engbergs tal vid invigningen av Göteborgs mellanskolas nybyggnad den 19 dec. 1938„ Sthm 1939. 16 s. & omsl. [Omsl.:] Tal den 19 dec. 1938. – Tal och skrifter. 1–3 [Verso:] I urval och redigering av Rolf Edberg. Sthm 1945. 1. 4 bl., 354, (5) s., 3 pl.-bl., 1 bil.; 2. 381, (3) s., 5 pl.-bl.; 3. 374, (2) s., 3 pl.-bl. – Artiklar i Arbetarbladet (Gävle), Arbetet, Reformatorn, Social-Demokraten och Vecko-Journalen. – Riksdagsmotioner och -anföranden. – Ett stort antal – något över 200 – av E:s artiklar, föredrag och anföranden tryckta i Tal och skrifter (se ovan).

Översatt: J. Jaurés, Den idealistiska historieuppfattningen. Ett föredrag, övers, från franskan. Sthm 1917. 30 s.

Redigerat: Hj. Branting, Tal och skrifter. 1–11. Sthm 1926–30. (Tills, med andra). – Tidningarna Reformatorn (1914–17), Arbetet (1918–24) och Social-Demokraten (1924–32, 1936).

Källor och litteratur

Källor: Hassela förs:s födelsebok 1888; Maria förs:s i Stockholm vigselbok 1923. – E:s skrifter. – Arbetet 1887–1937, minnesskrift redig, av Axel TJhlén (1937); R. Edenman, Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903–1920 (1946); G. Gerdner, Det svenska regeringsproblemet 1917–1920 (1946); Hilding Johansson, Den svenska godtemplarrörelsen och samhället (1947); John Lindgren, Från Per Götrek till Per Albin (1936); C. Lindskog, Bokslut. Hågkomster och människor (1949); R. Lindström, Arthur Engbergs gärning (Tiden, 38, 1946); Elsa Nyblom, Kvinna u. p. a. (1948), s. 363–367; O. Nyman, Svensk parlamentarism 1932–1936 (1947; Bror Olsson & A. Werin, Den nya psalmboken (1945); Publicistklubbens porträttmatrikel 1936, utg. av W. von Sydow (1936); P. Reuterswärd, Generallöjtnanten och envoyén Edvard Brändström (1947), s. 161–180 (rör. det s. k. rubelmålet); H. Tingsten, Argument (1948); E. Wästberg, Svenska herrar (1934). – Tidningar; meddel. av bl. a. riksdagsman A. Uhlén, hemmansägare D. Engberg, fru Lydia Engberg, riksdagsman H. Sten.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Arthur Engberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16115, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hemming Sten j:r.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16115
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Arthur Engberg, urn:sbl:16115, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hemming Sten j:r.), hämtad 2024-04-20.