Meriter

2. Elias Brenner, son till B. 1, f. 18 apr. 1647 i Stor-Kyro, d. 16 jan. 1717 i Stockholm. Erhöll undervisning i Nykarleby skola 1654–58 och i Björneborgs skola 1658–62; student i Uppsala 10 dec. 1663. Ritare vid antikvitetskollegiet 18 juni 1668 samt tillika kopparstickare därstädes; verkade som miniatyrmålare i Stockholm från 1674 eller slutet av år 1673; K. miniatyr- och emaljmålare 6 juli 1677; hovminiatör på stat 5 juli 1684; därjämte vapenmålare i kansliet; e. o. assessor i antikvitetsarkivet 31 dec. 1692; assessor därstädes 13 juli 1693; erhöll genom K. brev 16 sept. s. å. rätt att förena denna tjänst med hovminiatörtjänsten; erhöll i uppdrag att göra K. konterfej till bibeln 1703 (kanslikoll. prot. 5 dec.) samt att övervaka arbetet på Sueciaverket 1708 (kanslikoll, prot. 14 febr.); adlad 10 mars 1712.

Gift 1) 24 aug. 1676 med Erengerd Stamm, f. trol. omkr. 1656, d. 1679, dotter till hovbildhuggaren och stenhuggaråldermannen Johan Wendel Stamm i Stockholm; 2) 25 okt. 1680 med Sofia Elisabet Weber (se följande).

Biografi

B. var sällsynt mångsidigt verksam: som tecknare, kopparstickare, målare och fornforskare och speciellt såsom miniatyrmålare och numismatiker har han gjort sådana insatser, att lian är att räkna bland våra allra främsta namn på dessa områden. Den sextonde i ordningen av tjugu syskon, vilka han alla överlevde, synes B. under ferierna från skolorna i Nykarleby och Björneborg hemma av den mångkunnige fadern ha uppmuntrats till historiens studium och därjämte fått en första handledning i teckning, något som blev av grundläggande betydelse för hela hans livsutveckling. När B. 1663 inskrevs vid Uppsala universitet, var det av allt att döma hans avsikt att följa släktens traditioner och bliva präst, och i bevarade förteckningar över kommunitister och stipendiater för åren. 1668–70 upptages han ännu som teolog. Vid sistnämnda tidpunkt hade han emellertid på allvar ägnat sig åt den tidens modevetenskap, den antikvariska. Han studerade i Uppsala för bl. a. Olaus Verelius, som året före hans ankomst till staden erhållit professur i fosterlandets antikviteter — ett lärjungeskap, som symboliseras av den av B. ritade runinskriften på Verelius gravhäll på Uppsala kyrkogård. I ännu högre grad var den skytteanske professorn Johannes Schefferus B:s läromästare. Av denne märklige man erhöll han, såsom han själv senare med värme betygat, den första eggelsen att studera myntkunskapen, men icke nog därmed — Schefferus, som var hemmastadd i allehanda, slags miniatyrkonst såväl i målning som gravering och modellering, lämnade sin lärjunge tillika en artistisk utbildning på ett område,, där den då var svår att erhålla inom landet. Sålunda var B. både vetenskapligt och konstnärligt väl utrustad för arbetet, när han år 1668 trädde i tjänst såsom ritare hos det kort förut inrättade antikvitetskollegiet. Han blev kollegiets mest. betydande tekniske medhjälpare under dess tidigaste år. Dessa år beteckna tillika det äldsta skedet av hans verksamhet.

Antikvitetskollegiets ritare skulle enligt dess instruktion av 20 nov. 1667 i lön åtnjuta dubbelt stipendium vid Uppsala akademi, då 120 dlr kmt om året, och fri kost på kommunitetet, ävensom respenningar och ersättning för andra extra utgifter i kollegiets tjänst. Före B. hade endast en ritare, Stefan Bohman, haft sådan anställning och det endast en mycket kort tid. För år 1670 står B. upptagen i kollegiets stat som kopparstickare med en lön av 300 dlr smt. Av dessa löneförmåner synes han emellertid utbekommit endast en mindre del under den tid mellan åren 1668–72, som han tjänstgjorde hos kollegiet. B. upptog först en arbetsuppgift, som tidigare lämnats Bohman, nämligen avbildandet av åtskilliga minnesmärken i Uppsala, särskilt av den orsak, har det uppgivits, att Schefferus med dessa avbildningar ville illustrera en ny edition av sitt år 1666 tryckta arbete om Uppsala. Annars var det kollegiets sekreterare Johan Hadorph, som B. närmast biträdde. Det var han, som var ledare för de antikvariskt-topografiska undersökningarna i rikets olika orter, vilkas forskningsresultat han ämnade sammanföra i ett flertal volymer: ett verk över runstenar, ett annat över gravstenar och åter ett annat över sigill etc. Enligt uppgift i en egenhändig berättelse avbildade B. under denna tid i akvarell S:t Eriks — vid 1702 års brand förstörda — altarskåp, återgav i kopparstick två gravstenar samt avritade ett stort antal runstenar, gravstenar och vapen.

På sensommaren 1669 följde B. Hadorph på en resa till Götaland. Närmaste målet var Vadstena, där åtskilliga gravstenar i klosterkyrkan avbildades. Härefter gick färden till andra minnesrika platser i Östergötland, såsom Linköping, Skänninge och Bjälbo, och sedan till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardies slott Läckö. Även i Västergötland avtecknades flera minnesmärken, framför allt gravstenar. Efter återkomsten renritade B. sina skisser från resan och graverade, av allt att döma efter sin egen teckning av år 1668, det kopparstick med Birger Pederssons gravsten i Uppsala domkyrka, som nu finnes återgivet i Peringskiölds »Monumenta». I juli 1670 fick han kollegiets order att ånyo resa till Östergötland, huvudsakligen för att slutföra avbildandet av gravstenarna i Vadstena. Också Finlands antikviteter efterforskade kollegiet, och även härifrån införskaffade det till sin upplysning från myndigheterna redogörelser för orternas fornminnen, vilka ingå i de kända »Ran-sakningar om antiqviteterne» (sign. F: 1 9 i KB; de finländska, »Finska presterskapets berättelser om monumenter och antiqviteter i Finland 1667–1674», tryckta i Suomi 1858). B. fick 5 okt. 1670 skriftlig instruktion att på egen hand på ort och ställe efterforska och avbilda forntida minnen i Finland. Det var första gången, som en antikvarisk forskningsresa ägde rum i detta land, när B. under åren 1671 och 1672 här företog en färd, vars väglängd han beräknat till 250 mil. Många minnesmärken påträffades och avbildades,, såsom S:t Henriks altarskåp i Stor-Kyro, vilket återgavs i två vackra laveringar, och S:t Henriks gravmonument i Nousis kyrka, som sedermera graverades av J. Kr. Sartorius efter B:s teckning, samt ett stort antal gravstenar o. d. i Åbo domkyrka. Då de sistnämnda till stor del förstördes genom en vådeld 1681, äga B:s nästan alltid verklighetstrogna avbildningar ett högt värde. Från Åbo hemförde han tillika gamla manuskript, som han där påträffat, varibland må. nämnas den svenska översättningen av Ansgars levnadsteckning, som sedan första gången utgavs av Kl. Örnhiälm 1677. Ännu en gång, på sommaren 1673, företog B. en antikvarisk forskningsresa,, den fjärde i ordningen, då han tillika med Hadorph reste i Karl XI: s följe på hans färd genom riket. Konungens resa imiterade den gamla Eriksgatan men sträckte sig även till de nyerövrade sydsvenska landskapen. Härunder fick B. tillfälle att besöka Köpenhamn — det var enda gången han satte foten på utländsk mark. Hadorph och B. arbetade gemensamt på en bok, som skulle inrymma avbildningar och beskrivningar av sevärdheterna från denna färd, men den blev ej fullbordad.

Redan efter B:s finländska resa 1671–72 hade hans håg för miniatyrmåleriet börjat överväga hans intresse för tjänsten hos antikvitetskollegiet. Han var en av de första samlarna av miniatyrer i vårt land, och i hans lilla kollektion torde ha ingått verk av de målare, som hos oss vid 1600-talets mitt förskaffat miniatyrkonsten dess höga rangställning, engelsmannen Alexander Cooper och fransmannen Pierre Signac. Vägledd av dessas arbeten hade han genom, självstudier alltjämt förkovrat sig i miniatyrmåleriet, och i konstskicklighet stod han snart ingalunda efter sina förebilder. Likvisst, var det ett djärvt steg, då han, vår förste inhemske miniatyrmålare,, etablerade sig som fri konstnär i Stockholm för att förtjäna sitt levebröd under konkurrens med de tongivande utlänningarna. Försöket, slog emellertid väl ut, och det har sagts, att B. genom sin målning under veckor gjorde sig större inkomster än han förut som ritare uppnått under lika många år. De för B:s stil som miniatyr- och emaljmålare karakteristiska dragen äro framför allt en minutiöst, noggrann och elegant teckning, sådan den exempelvis framträder i chevelyrernas fint utpenslade hårstrån, livfull karakteristik och. en smältande vacker färgskala. Till de förnäma beställarna i huvudstaden sällade sig snart nog även konungahuset, och år 1677 antogs B. i dess tjänst. Dock var han ännu en tid framåt trots, denna utnämning oavlönad, men när Signac 1684 avlidit, efterträdde honom B. i hans tjänst på stat, vilken renderade en lön om 500 dlr smt och särskild betalning för varje porträtt, samt erhöll tillika i fullmakten löfte om åtnjutande av de förmåner i övrigt, som Signac haft. Därjämte utvecklade B. även till en tid en omfattande verksamhet, jämväl som heraldisk målare, i det han i olja målade de nya vapensköldar, som uppsattes på Riddarhuset, och färglade vapnen i de utfärdade sköldebreven. Ett tidigt vittnesbörd om hans konstfärdighet som porträttör är ett självporträtt av år 1677. Bland de bevarade porträtt över privatpersoner, som han under årens lopp ända till sin död målade, må nämnas S. Grundel Helmfelts, Erik Dahlberghs, Urban Hjärnes och Nils Keders. De officiella porträtten gingo oftast som gåvor till utlandet, där de sedan förlorats ur sikte, men om dylika beställningar äga vi kännedom genom K. brev, t. ex. 16 maj 1691, 16 okt. 1696, 11 aug. 1698 och 17 jan. 1699. Endast ett mindre antal av de miniatyrporträtt, som av forskningen tillerkänts B., äro signerade av honom, och svårt är i åtskilliga fall att skilja på hans stil och lärjungarnas (Lemoine, Tungelfelt m. fl.). B. uppträdde även som författare inom miniatyrkonstens teknik genom sin 1680 utgivna »Nomenclatura». Miniatyrporträtt av B. finnas i nationalmuseum, riksbanken, K. biblioteket, Malmö museum och Västerås läroverk samt på Skokloster och hos enskilda samlare i Sverige och Finland. Förteckningar över dem finnas i E. Aspelins och Karl Asplunds nedannämnda arbeten. Sammanlagt fyra emaljmålningar hava på senaste tiden attribuerats till honom.

Även som kopparstickare, vilken konst B. synes hava utövat åtminstone från 1668 och ända till kort före sin bortgång, var han framför allt en samvetsgrann och lycklig porträttör. De kända kopparsticksporträtten av hans hand avbilda J. H. Brenner (1671), Karl XI (1690), A. Spole (1696), Martin, Henrik, Isak, Elias och Sofia Elisabet Brenner (på ett »Monumentum familiae Brennerise», 1706), J. van Hoorn (1708), Sofia Elisabet Brenner (1709), Urban Hjärne (1712), Nils Gyldenstolpe (1713) och Hakvin Spegel (1715). Till några av dessa har dock J. van den Aveelen graverat den omgivande orneringen. Av B:s hand äro likaledes graverade en stor del av de kopparsticksblad, som illustrera hans numismatiska verk »Thesaurus nummorum». Av hans verksamhet i övrigt som gravör finnas blott få bevarade prov (se G. E. Klemmings och Aspelins nedan anförda arbeten).

Sin färdighet i teckningskonsten bragte B. till användning esomoftast även efter sin anställning som ritare, och då merendels för vetenskapliga ändamål. Sålunda avbildade han 1685 den sista kvarstående resten av den gamla stadsmuren i Stockholm, inre stadsporten vid Köpmangatan (teckningen i Palmsköldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek, reproducerad senast i Stockholmsbilder från fem århundraden, 1923), och år 1696 avtecknade han ett fornfynd av fyra guldringar. Några år efter det Erik Dahlbergh dött, blev det B., som (1708) utsågs att övervaka arbetet på hans storslagna Sueciaverk, och han har till detta verks sista del lämnat teckningar från Finland. — Uppgift på kopparstick, som graverats av andra gravörer efter teckningar av B., återfinnes hos Aspelin.

Det var ett av antikvitetskollegiets verksamhetsområden, som B. under sin tid som fri konstnär ej släppte utan i stället helt gjorde till sitt, det numismatiska. M. Aschaneus hade väl tidigare i vårt land riktat uppmärksamheten på myntkunskapen, men det blev först B., som höjde detta studium till verklig vetenskap. Den uppfattning han företrädde har i mycket visat sig beståndande, om än hans resultat i flera fall fullbordats av senare framstående forskare på området såsom K. R. Berch samt B. E. och H. Hildebrand. B. samlade själv mynten, ritade av dem och studerade dem samt graverade ofta själv bilderna av dem eller de förnämsta detaljerna (»præcipua»). För ansiktens modellering å mynt och medaljer använder han ett prickmaner. Det kan emellertid anmärkas på dessa avbildningar, att de stundom äro förskönande och därigenom brista i exakthet. Som medhjälpare anlitade han kopparstickarna H. Padt Brügge, W. Swidde, J. Kr. Sartorius och E. Reitz m. fl. Den 19 maj 1686 erhöll han på en utförligt motiverad ansökan privilegium att utgiva sitt verk över svenska mynt, och år 1691 hade detta, »Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum», lämnat pressen. Det utlämnades som det vill synas först året därpå i begränsad omfattning som gåvor till högt uppsatta personer och fackmän. Mottagandet blev det bästa, och i utländska tidskrifter omnämndes B:s bok med beröm. För författaren själv medförde den utnämning till e. o. assessor i det till ett antikvitetsarkiv ombildade antikvitetskollegiet 1692 — varvid K. M:t förordnade, att B. skulle erhålla ett årligt understöd av 600 dlr smt till det numismatiska arbetets »vidare utarbetande och fullkomnande» — samt utnämning till assessor i samma verk med lön på stat året därpå. Av understöd bekom han emellertid föga, och under de stora ofredsåren uppbar han som så många andra tjänstemän blott en mindre del av sin avlöning, men han förtröttades likväl ej i sin samlar- och forskariver. Den nya kompletterade upplagan av Thesaurus, varpå han nedlade mycken möda, utgavs först fjorton år efter hans död av hans vän numismatikern N. Keder. Hela antalet avbildningar i denna sistnämnda upplaga är ökat till 574 från 431 i den 'första upplagan, varjämte där tillkommit historiker över myntsamlare och myntsamlingar i Sverige: »Thesaurus» kan värdigt ställas vid sidan av sådana vår storhetstids bokverk som Dahlberghs »Suecia» och Peringskiölds »Monumenta».

B. är en av de förste, som framkommit med ett påpekande av att vissa ord i finska språket äro stambesläktade med ord i det germanska fornspråket — det rör sig om de under en viss tidsperiod i finskan inlånade germanska lånorden, vilket förhållande i våra dagar vetenskapligt utretts av den danske språkforskaren Vilhelm Thomsen. I ett brev till Erik Benzelius d. y. 7 juni 1716 har han förtecknat ett tjugutal sådana ord. Om hans språkliga intressen vittnar även en av honom 1706 verkställd översättning av finska ordspråk, hämtade ur en i Åbo 1702 utkommen samling. I företalet härtill framhåller han, hurusom ju det finska språket eljest skiljer sig från de europeiska och »snarare finner sina förvanter i Asien och vid Kaspiska havet». Historiska intressen röjer B. i en liten skrift om de mest kända data för pestens härjningar i Sverige, vilken väl tillkom närmast av en yttre anledning, pesten i Stockholm 1710, som enligt B. 18 dec. s. å. hade bortryckt 18,000 människor.

B:s ekonomiska villkor voro tack vare hans framgångar som konstnär en tid mycket goda. År 1694, då han redan ägde ett hus vid Köpmantorget, inköpte han ytterligare för 12,500 dlr kmt ett stenhus vid hörnet av Horns- och Repslagargatorna, vara han erhöll laga fasta 8 maj 1705. Under krigsårens lönereduktioner försämrades emellertid hans förmögenhetsställning. — B. ligger begraven i Riddarholmskyrkan.

Av böcker och äldre handskrifter efterlämnade B. en stor samling, såsom framgår av den tryckta katalogen häröver, vilken antagligen upprättades strax efter hans död (bevarad i Uppsala universitetsbibliotek, i vol. sign. X. 212). Däri upptagas både sådana böcker på främmande språk som de stora konstteoretikernas arbeten och läroböcker författade till teknisk vägledning för utövande konstnärer, däribland en skrift av Schefferus, »De arte pingendi». Ännu större intresse tillvinner sig det däri förtecknade förrådet av medeltida handskrifter såsom krönikor, laghandskrifter, uppbyggelseskrifter m. m. Här funnos sålunda sådana unika manuskript som den enda bevarade handskriften till den numera av Svenska fornskriftssällskapet utgivna uppbyggelseboken »Själens tröst». Vidare förtecknas häri även några nu förlorade manuskript, vilkas titlar emellertid redan lämna värdefulla upplysningar. Ett sådant, betitlat »Comœdiæ sacræ, Evang. et profanæ varii arg: ti metro svetico vetustæ, ut videtur ab Henr. Episc. Linc. scriptæ, vel circa ejus tempus», har ansetts utgöra »en hel samling av svenska på knittelvers skrivna skådespel av såväl kyrkligt som världsligt innehåll» (Schück). Handskrifterna torde i allmänhet hava övergått till de kända Gyllengripska och Rålambska samlingarna. — I Rålambska samlingen å K. biblioteket nr 108 in 4:o finnas anteckningar av El. Palmskiöld om B: s bibliotek, vilka i vissa fall upplysa om böckernas proveniens.

Till B:s kvarlåtenskap hörde också ett »Cabinet», som han kallat sin samling av in- och utländska mynt och medaljer, ädelstenar, indiska konstsaker och orientaliska snäckor — ett slags motstycke alltså till de »Kunst- und Wunderkammern», som då funnos på kontinenten. Walter Graigner, en engelsk köpman i Stockholm, inköpte efter B:s död myntsamlingen av stärbhuset och ökade den sedan betydligt. En av N. Keder uppgjord katalog över samlingen utkom i London 1728 (Warmholtz nr 9289). Efter Graigners död kom myntsamlingen tillbaka till Sverige, då någon köpare ej anmält sig i England, och härifrån fördes den senare till Rvssland: dess öden där äro emellertid ej kända.

Författare

Erik Vennberg.

Arkivuppgifter

Brev av B:s hand finnas i Uppsala universitetsbibliotek (till N. Gyldenstolpe i sign. F. 206—207, till G. Cederhielm i X. 255 ab, till O. Rudbeck d. ä. i Ihresamlingen nr 197) och i Linköpings stiftsbibliotek (till E. Benzelius d. y.). — Hans egna handskrifter hava till största delen med antikvitetsarkivets samlingar kommit till K. biblioteket, (se förteckningen nedan); några av hans manuskript synas emellertid hava gått förlorade (se härom Aspelins nedan anförda arbete jämf. med Warmholtz, nr 808 och 2452).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nomenclatura et species colorum miniata? picturas, thet är Förteckning och proff på miniatur färgar. Sthm 1680. Fol. 2 bl. (På latin, svenska och franska; endast två ex. kända, i KB och UB.) — Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum, thet är En skatt af swenskt mynt uthi tvvenne böcker fördelt... Sthm 1690—91. 4: o (26) s., grav.-tit., 8 grav.-pl.; (99) s., 12 grav.-pl. (Utkom samtidigt i latinsk upp!.; de bevarade exemplaren variera i fråga om titelblad och planschantal.) Sthm 1731. (16), 270, (2) s., 1' grav-tit., 64 grav.-pl. — Aftryck af åtskillige kopparplåtar Elias Brenners mynt- och medaille-wärck tillhörige, hwilka sedan den 26 novemb. 1692 äro förfärdigade (handskriven titel å ex. i KB, bestående av 8 kopparsticksblad i 4: o, graverade kort före 1700). — Svecias regum, reginarum et ducum numismata (C. Nettelbladts Schwedische Bibliothec, St. 2, 1728, s. 227—237; förarbeten till 2: a uppl. av Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum). — Von des falschen Sturen Muntzen, vvelcher siich anno 1527 wider König Gustavum I auflehnete . . . (ibid., St. 4, 1730, s. 231—234). — Kort förteckning uppå de namnkunnigste pestilents-tider i Sverige, af gamla och nya skrifter och documenter sammanfattad . . . 1711 (Svenska archivum, utg. af S. Loenbom, T. 1, 1766, s. 113—123). — En kort berättelse om våra forna Sveriges konungars mynt, så til dess sorter som värde.. . efter befallning och begäran i K. lagcomissionen upvist af Elias Brenner den 22 nov.'anno 1698 (ibid., T. 3, 1772, s. 118—128; även på tyska i C. Nettelbladts Schwedische Bibliothec, St. 4, 1730, s. 225—230). — Gamble monumeriter i stoor-förstendömet Finnlandh affrijtadhe anno 1671: och 1672 (22 pl.-bl., utgörande bilaga till C. A. Gottlund,- Otava, 1,; Sthm 1828). — [Förslag till märkning av de vid Narva erövrade segerj tecknen] (Hist. handl., 2, 1862, s. 109—111). — Elias Brenners berättelse om sin verksamhet som ritare vid antiqvitetskollegiet (E. Aspelin, Elias Brenner, Hfors 1896, s. 161—164). — Bref från Elias Brenner till Erik Benzelius d. y. (ibid., s. 165—177; det första förut tr. i Det sv. biblioteket, 4,' 1860, s. 123—126). — Bref från Elias Brenner till Olof Rudbeck (ibid., s. 178—180; förut tr. i Den sv. Mercurius, Arg. 3, D. 2, 1757, s. 567—570).

Översatt: Några af finska på svenska öfversatta ordspråk utg. af Aug. Hjelt (Suomi, Ser. 2, Ösa 2, 1889, s. 273—290; även sep. Hfors 1888. 18 s.)..

Handskrifter (i KB, såvida ej annorlunda angives): manuskript till 1: ä uppl. av 'Thesaurus', sign. F. e 12; 'Kederiana', sign. F. e 13 (innehåller en del förarbeten av B. till den nya uppl. av 'Thesaurus' jämte andra, anteckningar av hans hand); 'Gamble monumenter i stoor-förstendömet Finnlandh affrijtadhe anno 1671 och 672', sign. F. 1 4 a (kopior och träsnitt1 härav i den Peringskiöldska vol. sign. F. h 5); 'Grafstenar ritade af Leitz och Brenner 1669 och 1670' (årtalen oriktiga för den förres anpart i samlingsbandet), sign. F. 1 4 b, med renritningar av B: s hand av gravstenar' i Uppland samt Öster- och Västergötland; 'Runstenar i Östergötland, Småland och Västergötland afritade . . . 1670' (o: 1669), sign. F.. 1 4 c (konceptteckningar härtill i den Peringskiöldska vol. F. h 7); detaljer i sign. F. 1 6 samt i Nescher'ska bandet n:o 68: 'Afritningar och béskrifningar öfver åtskilliga; kyrkor samt andra antiquiteter uti Wäster-Göthland'; 'Kort förteckning uppå de namnkunnigste pestilentz tijder i Swerigé' (ett flertal avskrifter i KB och UB samt i Karolinska institutets bibliotek); .'En kort berättelse om wåra swänska forna konungars mynt...' (avskrifter i KB och UB); 'Åtskilliga wapen utur finska kiörkor' (avskr. av ett nu förlorat mskr., i KB, Skokloster-saml., RA, (2 ex.) samt i UB); Om D. Johan Messenius (Bergianska brevsam]., T. 5, p. 549—60, VA bibliotek).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., kanslikoll. prot. o. handl. rör. antikvitetskollegiet) RA; S. L. Gahm-Perssons avskrifter av handl. rör. svenska privata personer, I, svenska biographica, Eichhorns konsthist. samling (K. breven 5/7 1684 o. 16/9 1693 m. m.) och handl. rör. E. Dahlberghs Svecia antiqua et hodierna, KB; räntekammarböcker, kammararkivet; antikvitetskollegiets och -arkivets brevkoncept, HA arkiv; S. L. Gahm-Perssons biogr. samlingar N: o 7 (sign. X. 212) och dens., Archivum litterarium N:o 4—7 (sign. U. 114—117), UB; Stockholms stads civilprot. 8 o. 24 okt. 1694 samt registr. 8 maj 1705, Stockholms rådhusarkiv. — DelaGardieska archivet, 5 (1835), s. 174. — E. Aspelin, Elias Brenner (1896; med utförliga litteratur-hänvisningar ang. B.; jmfr även G. Göthes rec. i Nord. tidskr. 1897); K. Asplund, Den svenska portr.ättminiatyrens historia (Konsthist. sällsk. publikation 1916); dens., Hjalmar Wicanders miniatyrsamling (1920), s. 24—28; C. M. Carlander, Miniatyrmålare i Sverige (1897); dens., Svenska bibliotek och exlibris, 2: a uppl., 2: 1—2 (1904); N. Huffvedsson Dal, Specimen bio-graphicum de antiquariis Svedas (1724); C. A. Gottlund, Otava, 1 (1828); G. E. Klemming, Ur en antecknares samlingar (1880—82), s. 81—82; E. Lemberger, Die Bildnis-Miniatur in Skandinavien (1912); H. Schuck, Bibliogr. och literaturhist. anteckningar (1896); R. Stenbock, Tvenne emaljmålningar af Elias Brenner (Personhist. tidskr., 1914); C. G. Warmholtz, Bibliotheca historica Sveo-Gothica, 1—8 (1782—1817). — Se i övrigt: Sv. biogr. lexikon, 3 (1875; med utförlig källförteckning), T. Carpelan, Finsk biogr. handbok, 1 (1903), H. Donner, Heraldisk-kritiska anmärkningar rörande E. Bren-ners resa i Finland 1670—1672 (Finskt museum, 1914); U. Thieme & F. Becker, Allg. Lexikon der bildenden Kiinstler, 4 (1910); L. O. Th. Tudeer, Elias Brenner som numismatiker (Finskt museum, 1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elias Brenner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16940, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Vennberg.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16940
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elias Brenner, urn:sbl:16940, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Vennberg.), hämtad 2024-04-24.