Meriter

3. Ebbe Gustaf Bring, den föregåendes sysslings son, f. 4 juli 1814 i Askersund, d. 12 aug. 1884 i Linköping. Föräldrar: stadsläkaren i Askersund assessorn Sven Håkan Bring och Ulrika (Ulla) Sofia Silfverswärd. Åtnjöt privat undervisning; student i Uppsala 23 okt. 1829 och i Lund 5 dec. 1832; filol. kand. 31. dec. 1833; disp. 27 apr. s. å. (Om de fordna skandinavers näringsfång och hushållning, st. 1; pres. E. S. Bring); fil. kand. 30 maj 1835; disp. 16 juni s. å. (Jemförelse emellan statsförfattningens utveckling hos romarna och hos de germaniska i synnerhet de skandinaviska folken, III; pres. E. S. Bring); fil. magister 23 juni s. å.; avlade teol. teoretisk examen 5 apr. 1837, teol. praktisk examen 18 dec. s. å. samt prästexamen 19 dec. s. å.; prästvigd 20 dec. s. å.; företog med offentligt understöd en resa till Tyskland i teologiskt vetenskapligt syfte sommaren 1851. Biträdande föreståndare för en privatskola 1835–41; docent i dogmatik och moralteologi vid Lunds universitet 31 aug. 1837; examinator inom teologiska fakulteten ht. s. å.–vt. 1844; förordnad att hålla offentliga föreläsningar i moralteologi och dogmatik vt. 1838–vt. 1841; tf. professor i samma ämnen ht, 1841–vt. 1842; examinator i studentexamen i teologi från ht. 1842; en av de äldsta åtta docenterna 1 maj 1843; notarie i teologiska fakulteten från juni 1844 till början av 1847; tf. professor i pastoralteologi från ht. 1844 o.ch i exegetisk teologi halva vt. 1847; examinator i homiletik och kateketik från ht. 1844; andre teologie adjunkt och kyrkoherde i Stångby och Vallkärra 29 nov. s. å.; prost över egna församlingar 30 nov. s. å.; ledamot av styrelsen för Lunds missionssällskap vid sällskapets stiftande 3 juli 1845, sekreterare s. d.–8 maj 1854, v. ordförande 1 nov. 1847 och ordförande 3 maj 1852–8 maj 1854 samt ånyo 2 juli 1855–5 maj 1862; uppförd å andra förslagsrummet till professor i pastoralteologi 8 jan. 1847; professor i samma ämne samt kyrkoherde i Hällestad, Dalby och Bonderup 4 maj 1848; ledamot i kommittén angående nya predikotexter 6 juli 1849–3 aug. 1850; transporterad till kyrkoherde i Uppåkra och Flackarp 1850; ledamot i kommittén angående ny kyrkohandbok och katekesförklaring 9 juli 1852 (avgav förslag till ny kyrkohandbok 1854 och reviderat, förslag till dylik 1 nov. 1855 samt förslag till ny katekes 5 juni 1856 och senare förklaringar); fullmäktig för Lunds stifts prästerskap vid riksdagarna 1853–54 och 1856–58; deltog i utgivandet, av Svensk kyrkotidning 1855–63; uppförd å tredje förslagsrummet, till biskop i Lund 21 apr. 1856; förste teologie professor och domprost i Lund 22 aug. s. å.; Lunds universitets rektor s. å.– 1857; biskop i Linköping 15 juni 1861; deltog i denna egenskap i. riksdagarna 1862–63 och 1865–66; uppförd å andra förslagsrummet till biskop i Lund 20 sept. 1865 och till ärkebiskop 28 sept. 1870; ledamot av kyrkomötena 1868–83 (v. ordförande 1868, 1873. och 1883); ordförande i kommittén angående ny katekes 23 apr. 1869–5 maj 1873; ledamot av kommittén angående ny katekes 29 jan. 1875–1877. LNO 1858; utnämnd teol. doktor 4 maj 1860» (promoverad 7 sept. s. å.); KNO 1864; KmstkNO 1869; var dessutom bl. a. ledamot av Samfundet pro fide et christianismo.

Gift 4 juli 1841 med Maria Ulrika (Ulla) Ehrenborg, f. 19 nov. 1815, d. 5 mars 1901, dotter till justitieombudsmannen, v. landshövdingen Kasper Mikael Isak Ehrenborg.

Biografi

B. var endast sju år, då hans fader avled. Modern flyttade då. till Bårarp i Halland, där hon växt upp tillsammans med sina kusiner, den bekante Kasper Ehrenborg och dennes syster Betty, sedermera gift med major Salomon Ehrenborg och 1821 nyss vorden änka. B:s fader hade på Bårarp och i Lund varit informator för Kasper Ehrenborg, och denne blev nu sonens förmyndare. På Bårarp skedde undervisningen genom informator. B. besökte aldrig någon skola. Han konfirmerades av församlingens pastor, prosten A. P. Aurelius, av vilken han mottog goda intryck. Aurelius hörde icke til] rationalismens anhängare utan höll strängt på renlärigheten. Han. kände sig stå Samuel Ödmann och Fr. M. Franzén, särskilt den sistnämnde, nära. Henrik Schartaus inflytande hade ännu icke börjat, göra sig gällande i Göteborgs stift. En varmare kristendomstyp företräddes inom stiftet denna tid av domprosten D. M. Hummel. B. fick i sin hemförsamling Revinge tillfälligtvis, 1829, höra en präst av den Hummelska riktningen, domkyrkokomminister N. Paulsson från Göteborg. Dennes predikan gjorde ett synnerligen djupt intryck på. honom, och han räknade själv åhörandet av denna predikan såsom, det första och ganska viktiga steget på sin prästbildning.

De prästerliga traditionerna inom den Bringska släkten och egen läggning och böjelse gjorde, att B:s tankar tidigt kretsade, kring den prästerliga banan. Det var dock närmast filosofie doktorsgraden B. ville förvärva, när lian 1829 lämnade Bårarp och begav sig till Uppsala, dit hans mor följde honom. Trenne år senare utbytte B. Uppsala mot Lund. Flyttningen orsakades av familjeskäl. Majorskan Ehrenborg ville lämna Bårarp och föreslog, att hon och B:s moder ånyo skulle flytta samman. För B:s skull måste en universitetsstad väljas, men Lund och Skåne hade starkare dragningskraft på grund av släktförbindelser. Om sina studentår i Uppsala skrev B. på äldre dagar: »Vad först den allmänna andan och riktningen av studierna beträffar vid de båda universiteten, så hade i Uppsala fosforisterna nu vuxit upp till mognade män, vadan ock fosforisternas bättre inflytelser ännu med full livlighet fortverkade, under det att de sämre till stor del försvunnit. Därför var intresset för filosofi, estetik, poesi, vilket (oaktat Tegnérförtjusningen) var tämligen främmande för Lund, i Uppsala särdeles övervägande, då däremot Lund hade sitt företräde dels i det av Lundblad väckta och ännu i viss mån fortlevande intresset för latinsk klassicitet, dels uti den genom Agardh, Nilsson, Bengt Fries, Sundevall, Sven Lovén m. fl. nyvaknade ivern för naturens studium och dels äntligen uti teologiska fakultetens genom Ahlman, Bergqvist, Reuterdahl och Thomander alltjämt växande anseende, vars verkningar på det praktiska hållet understöddes av Schartaus även efter hans död mäktigt verkande ande. Värdet av detta och annat gott i Lund är jag ingalunda sinnad att förneka, men lika obestridligt är dock, att det för en yngling, som sökt humanistisk bildning, var stor fördel att även få röna Uppsala andeliga atmosfär. Beträffande vidare själva de lärare, vilkas undervisning jag i Uppsala åtnjöt, behöver jag blott nämna Geijer, Atterbom, Grubbe, Boström, Kolmodin, Lundvall, Törneros, för att var och en skall förstå huru rika minnen jag även i detta hänseende medförde därifrån.» Dyrbarast var dock för B. minnet av den kamratkrets i Uppsala, till vilken han hörde och i vilken Ernst Kjellander var medelpunkten. B. stod denne synnerligen nära. Kjellander var den siste, som bjöd honom farväl vid avfärden från Uppsala, och de brevväxlade sedan med varandra, till dess döden snart nog skilde Kjellander från B. och vänkretsen. Åtskilliga medlemmar av densamma mötte B. sedan i det offentliga livet: F. F. Carlson, Tönnes Wrangel, Gustav Rabe, A. F. Beckman, G. D. Björck, K. A. Torén.

Bland B:s promotionskamrater i Lund (1835) var Paul Genberg, sedermera professor i praktisk filosofi, statsråd och biskop. Vänskapen med denne, grundad under de första lundaåren, räckte livet ut och blev icke utan betydelse för B. Kanske förmedlades genom den något äldre vännen den förkärlek för den Hegelska filosofien, som kännetecknade B:s första framträdande såsom teolog. En annan vän från studieåren var sedermera stadskomminister Viktor Humbla i Lund, en lärjunge till Schartau, vilket i sin mån tyder på de nya inflytelser, som i Lund nådde B.

I sina specimina för docenturen i dogmatik och moralteologi (1837) såväl som i en del skrifter under de följande åren företrädde B. en av Hegel befruktad spekulativ teologi. Han ville komma över motsättningen mellan den gamla ortodoxien å den ena sidan och rationalismen å den andra. Mot ortodoxiens yttre objektivitetsståndpunkt stod rationalismens betraktelse av dogmen såsom endast en produkt av subjektet. Gående utöver Schleiermachers fenomenologi, uppfattningen av dogmerna såsom fromma själstillstånd,, ville B. vinna den erforderliga syntesen mellan det subjektiva och det objektiva genom att taga steget från människoanden till den gudomlige anden. Gud är, säger B. efter Hegel, identiteten mellan tänka och vara. Genom religionen uppenbarar sig Gud för människoanden. Denna får full mänsklighet, när den får Gud till ledande princip i allt sitt varande och verkande, »så att den alltså tänker icke sina tankar, utan Guds tankar, de eviga, och lever ett liv som i själva verket icke är annat än en med fri nödvändighet skeende utveckling av den gudomlige Andens lag». Dogmen blir på detta sätt på en gång något mänskligt och en objektiv gudomlig sanning. Emellertid var det icke B: s mening, att den enskilde dogmatikern hos sig själv skulle finna denna objektiva gudomliga sanning. Sitt faktiska innehåll fick dogmen från skriften och kyrkan; religionen blev nämligen i sin utveckling med nödvändighet samfund. Dogmatikens uppgift blev därför att begripa dogmen i skriften och sådan den historiskt utvecklat sig i kyrkans liv och att därigenom själv bringa fortgången av denna utveckling å bane. Enär dogmen i detta sitt föremål tillika hade sin norm, så blev detta icke en bokstavlig och lagisk utan en andlig norm. Aulén har i sin studie över B. såsom teolog med rätta framhållit, att de tendenser i den hegelska filosofien och den av Hegel influerade teologien (Marheinecke, Daub), som fängslade B. och utövade inflytande även på hans senare författarskap, varit riktningen hän mot det objektiva, vidare den fördjupade uppfattningen av historien såsom bärare av uppenbarelsen och slutligen det utpräglade samfundsmedvetandet. Genom sin spekulativa teologi ådrog sig B. mycken uppmärksamhet icke minst därför, att lundateologiens grand old man M. E. Ahlman, som från början omfattat B. med synnerlig välvilja, fann sig föranlåten att med yttersta skärpa uppträda mot densamma. Ahlman vände sig framför allt mot att B., respektive den spekulativa teologien syntes vilja göra den vetenskapliga teologien till filosofi. Ahlman fruktade, att den spekulativa teologien skulle omforma själva det kristna trosinnehållet och mynna ut i panteism. B. vore därför en för teologi och kyrka vådlig person. Emellertid kunde Ahlman från sin rationella supranaturalism icke övervinna det intellektualistiska inslaget i den spekulativa teologien, utan poängterade i stället renlärighetssynpunkten, ett rätt överraskande grepp av honom, om man tänker på hans föregående. B., som i tankens stringens nog överträffade sin motståndare, förnam icke något motsatsförhållande mellan filosofi och historia. Det filosofiska inslaget utgjorde för honom en befrielse från äldre problemställningar och hjälpte honom att begripa det historiska. Ahlman förbisåg emellertid hos B. den starka bundenheten vid det historiska och den historiskt givna uppenbarelsen, en bundenhet, som var betingad av B:s starka samfundsmedvetande och den därmed sammanhängande, för honom karakteristiska pieteten, förstärkt genom den uppfostran han hade erhållit. Ahlman var inom fakulteten icke ensam om sin avvisande hållning mot den spekulativa teologien. Thomander låg icke alls åt det hållet, och Reuterdahl ogillade den i så hög grad, att han 1845 vid upprättandet av förslag till en adjunktur anmärkte, att B. hörde till en skola, som för honom såsom teologisk hade ringa värde, men, tillägger han, man måste skilja mellan skola och lärjungar: en dålig skola kan ha förträffliga lärjungar. Man kan fråga sig huru B. skulle ha utvecklat sig såsom dogmatiker, om han hade kommit att ägna sig åt den systematiska teologien. Nils Ignell, vilkens skrift »Grunddrag af den christliga sedeläran» (1842, 1846) B. ganska fördelaktigt recenserade, trodde sig ha funnit en meningsfrände i B. Han tackade honom för det goda handtaget och skrev till honom; att han följt hans litterära inlägg och glatt sig över B. såsom en man, som följt och förstått den teologiska litteraturen och ägde både mod och vishet att på värdigt sätt föra sanningens talan. Därför hade uppmuntran från B. varit honom dyrbarare än all annan. På Ignells banor skulle B. dock aldrig gå. År 1849 skrev hans svärmoder, fru Ehrenborg, att Ebbe Gustav gick i ett glädjerus: han hade fått Martensens dogmatik. I detta arbete synes B. i viss mån ha funnit sitt ideal realiserat. Det liksom en tidigare skrift av Martensen, »Moralfilosofiens system», introducerad av B., mottogs i Lund till en början med mycken reservation, men blev här icke minst genom B:s (och hans vän Vilhelm Flensburgs) inflytande en standardbok ända fram till sekelskiftet.

Den olika teologiska ståndpunkten hindrade icke Ahlman att på ett storslaget och osjälviskt sätt hjälpa sin yngre kollega. B., som ju bodde hos sin mor och icke var alldeles obemedlad, hade för att stärka sin ekonomi 1835 tillsammans med Genberg upprättat en privatskola. Denna verksamhet kunde B. lämna, när Ahlman de trenne sista åren av sitt liv från 1841 erbjöd sig att till H. M. Melin och B. avstå inkomsterna från sitt prebendepastorat. Nämnda år gifte sig B. med Ulla Ehrenborg, dotter till hans redan 1823 avlidne förmyndare Kasper Ehrenborg och dennes maka Anna Fredrika Carlquist, en begåvad och markerad personlighet, som långa tider vistades i det Bringska hemmet. Fru Ehrenborg svärmade för Swedenborg och var uppfylld av nit för humanitära strävanden i moraliserande ande, men hon var även religiöst intresserad. Under sin lundavistelse på 1840-talet umgicks hon ivrigt med Thomander, Wieselgren och Fjellstedt. Dessa hörde icke annars till B:s intima umgängeskrets. Den som i fakulteten stod honom närmast var Reuterdahl. I sina memoarer för 1839–44 skriver denne: »Redan nu var Bring mig kär: han har senare blivit det alltmera.» De olika teologiska och kyrkliga ståndpunkterna i Lund funno en samlingspunkt i det vaknande intresset för hednamissionen. Den mest drivande kraften i Lunds Missionssällskap var väl Thomander, men B. var också däri livligt verksam och tillhörde dess styrelse från början. Även i Linköping sökte B. sedermera såsom biskop höja missionsintresset inom stiftet.

Det var närmast befordringsförhållandena inom fakulteten, som gjorde, att B. icke kom att ägna sig åt den systematiska teologien. Ämnet för den professur, han 1848 erhöll, var pastoralteologi, och han bibehöll detta ämne, även sedan han 1856 blivit domprost. Den insats, B. kom att göra på pastoralteologiens område, har ganska betydande mått. Mera vetenskapligt lagd än sin företrädare Thomander, införde han inom sitt ämne en stramare vetenskaplig hållning, än denne' förmått göra. Hans klara och skarpa systematiska begåvning framträder särskilt i det visserligen föga omfångsrika, men betydelsefulla och inflytelserika arbetet »De principio theologise practicae» (1846). B, ordnade vidare de praktisk-teologiska övningarna på ett sätt, som skapade tradition ända fram till våra dagar. När B. stod inför sin befordran till professor, skrev ärkebiskopen, K. F. af Wingård, till honom: »De filosofiska illusionerna äro troligen förbi. De kunna blända, men icke värma. Expertus novi.» Onekligen undergick B. under 1840-talet en förändring. I fråga om hans personliga religiositet torde man kunna peka på ett inflytande i kyrkligt ortodox och pietistisk riktning från Schartaulärjungen, prosten H. F. Cedergren i S:t Peters kloster, en skarpt skuren och djup personlighet. B. och hans maka hörde honom gärna, och att han stod fadder till ett av deras barn är i viss mån belysande. Men annars var det tidsläget överhuvud, som inverkade. Den stora väckelsen gick nu fram över stora delar av Sverige, åvägabringande ett nytt religiöst känsloläge. Det var ju också en brytningstid i politiskt hänseende, liberalismens genombrottsår. De kyrkopolitiska problemen trädde i förgrunden och pockade på lösning. Redan tidigt hade Thomander tolkat tidens tecken och med oförliknelig bravur ingripit i händelsernas gång. B., försiktigare och ängsligare, även yngre än denne, blev senare färdig. Han blev emellertid också han med åren en auktoritativ kyrkoman, som har sin givna plats i den svenska kyrkohistorien.

Såsom kyrkoman slog B. vakt om de konservativa intressena. Därvid var hans starka samfundsmedvetande utslagsgivande. Redan tidigt hade detta bestämt hans tänkande. B:s insats i de kyrkopolitiska striderna blev den, att han klart genomtänkte sin position och utformade ett distinkt kyrkoprogram. Det var icke de konservativa intressena såsom sådana, som bundo honom. I liberalism och låg- och frikyrklighet såg han utslag av principer, som icke gingo  tillsammans med hans samfundsideal. Mer än sin liberala samtid tänkte han i sociala kategorier. Familj, enhetlig kyrka och en stat, som icke stod likgiltig för det religiösa livet, voro de för honom genom den luterska traditionen givna riktpunkterna. Vad särskilt kyrkobegreppet angår, hade B. rönt starkt inflytande från nyluteranismens banerförare, Rostockteologen Kliefoth. Men det var alltid till Luther, han sökte sig tillbaka. B. har klarare och mera medvetet än någon annan av sina samtida här i Sverige gjort ett försök att på lutersk grund hävda ett starkt samfundsideal. Det lyckades honom att gripa den djupaste samfundstanke, som reformationen tänkt, när han hänvisade på evangeliet självt såsom kyrkans utgångspunkt och skapande makt, evangeliet här fattat i motsats mot de subjektiva, individuella erfarenheterna. B. har förtjänsten av att i ett viktigt avseende ha bidragit till bevarande av lutersk tradition i svensk kyrka. Å andra sidan kan B. icke fritagas från anmärkningen att ha till framtiden överfört de bärkraftiga och djupa luterska tankar, han särskilt upptagit, inkapslade och förträngda, varmed följde en viss sterilitet vid den praktiska tillämpningen av kyrkoteorierna. Objektiviteten av nåden och nådemedlen hävdades av B. — i egendomlig motsats till hans rent personligt, individuellt lagda predikoförkunnelse — på ett sådant sätt, att han på vissa punkter löpte fara att förbise nådens personliga karaktär. Vidare skilde B. kyrkans medlemmar i tvenne hälfter, en aktiv, ämbetet, och en passiv, församlingen. Hans blick var alltför snävt inriktad på de evangeliets kyrkoskapande verkningar, som förmedlades genom det ordnade kyrkliga ämbetet. Trots sitt starka samfundsmedvetande kom han aldrig att få upp ögonen för det behov av kristlig gemenskap, som tog sig uttryck i de av honom bekämpade rörelserna. Man kan nog säga, att B. i hela sitt tänkande var prästerligt inriktad, varmed en viss andligt aristokratisk läggning, betingad både av hans uppfostran och hans akademiska ställning, förband sig. Lekmannabegreppet, som denna tid arbetade sig fram, blev honom främmande. Sin syn på kyrkan framlade B. i den av honom och hans fakultetskolleger A. N. Sundberg och V. Flensburg utgivna Svensk kyrkotidning (1855–63). B:s ledande ställning framgår av att han fick i uppdrag att författa den inledande programuppsatsen »Om kyrkan». Den enastående solidariteten mellan utgivarna förde med sig, att alla deras bidrag (likasom också Reuterdahls) äro osignerade, och för B:s vidkommande saknas tyvärr en förteckning på hans bidrag. Svensk kyrkotidning, som av många hälsades med bifall, startades såsom en motvikt mot Kyrkovännen, som redigerades av B:s personlige vän men kyrkopolitiske motståndare, den med Thomander nära förbundne H. B. Hammar. För Hammar stod skotska frikyrkan såsom ett ideal. Den kyrkopolitiska debatten fördes å B:s sida med anmärkningsvärd nobless och saklighet.

Icke egen böjelse, men ämbetsbröders förtroende och därpå ämbetsplikt förde B. in i riksdagspolitiken. Hans framskjutna kyrkliga position tvingade honom att icke sällan gripa till ordet. Inom sitt stånd hade han mycket gehör. Hans anföranden äro synnerligen genomtänkta, logiska och sakliga. I debatterna mötte han merendels sin forna kollega Thomander såsom den främste motståndaren, så t. ex. i den brännande religionsfrihetsfrågan, i frågan om formerna för konventikelplakatets upphävande, beträffande de prästerliga befordringslagarna och förslaget om kyrkomöte. Det var B:s och hans meningsfränders svaghet, att de icke förmådde att från sin ståndpunkt komma med fruktbärande nya uppslag i det invecklade läget. Utan Thomander skulle brytningen mellan olika kyrkopolitiska åskådningar säkerligen ha gestaltat sig ödesdigrare än vad nu blev fallet. I sin närmaste omgivning hade B. för övrigt vid riksdagarna förespråkare för positiva reformer. Hans svägerska, författarinnan Betty Ehrenborg, var gift med aktuarien i riksarkivet friherre J. A. Posse, utgivaren av tidningen Väktaren, som strävade att för kyrkans liv tillgodogöra sig de nya ansatserna på det religiösa området. För B. personligen blev den nya riksdagsordningen en lättnad. Han hade dock varit en motståndare mot densamma. Sin nejröst kom han emellertid icke att avgiva. Han måste resa till Linköping, där ett av hans barn låg på sitt yttersta. Återkommen reserverade han sig mot ståndets beslut. Det sista cirkuläret från clerus comitialis författades av B. När det första kyrkomötet år 1868 sammanträdde, var det B., som på Reuterdahls uppfordran framlade förslag till arbetsordning. Denna blev också antagen och har sedermera alltjämt blivit följd. B. erhöll vidare förordnande att fungera såsom kyrkomötets vice ordförande, ett förordnande som upprepades vid de följande kyrkomötena utom 1878, då han på grund av ohälsa avsade sig. Överhuvud hade han vid dessa en inflytelserik ställning. Med stor uppmärksamhet lyssnade man till hans inlägg.

B:s starka sidor kommo bäst fram i hans gärning som biskop i Linköping. Han var sitt stifts främste präst, en föresyn för alla, en präst i sin prydno icke blott i det yttre — B. såg bra ut och förde sig synnerligen väl — utan också i fråga om hela sin andliga läggning. Man kan säga, att B. inaugurerade en ny biskopstyp, den prästerliga, till skillnad från den föregående tidens politiska och ensidigt humanistiska. Prästens gärning fyllde han själv på ett förträffligt sätt. Som predikant var han icke fascinerande, men väl synnerligen gedigen, förenande djup evangelisk-lutersk fromhet med klarhet och tankereda. Högt skattad var han såsom konfirmandlärare. Det var ingen tillfällighet, att han och icke Sundberg erhöll uppdraget att bereda de unga i konungaborgen till konfirmation. Nästan ängsligt noggrann som han var, fordrade han mycket både av sig själv och andra. Flitigt visiterade han och ägnade stor uppmärksamhet åt prästmöten och andra prästerliga sammankomster. Sedan professorstiden var han särdeles väl bevandrad i kyrkorätten. Domkapitelsärendena handhade han med omsorgsfull skicklighet. Själv i besittning av fin och rik bildning, omfattade han sina eforala plikter med stort intresse. Det första decenniet av hans biskopstid var för honom en ljus tid. Under det andra började skuggor lägra sig över honom. Hans hälsa försvagades. Frikyrkliga rörelser togo fart inom stiftet. Det kastar ett blixtljus över situationen, att man på 1870-talet i Linköpings bönehus bad om den fromme biskopens »omvändelse». För B. med hans känsliga sinne var det både rörande och smärtsamt att erfara detta. Bland de väckta prästerna, vilka såsom en »brödrakrets» samlade sig omkring sedermera prosten i Kristdala Charodotes Meurling, var det nog mer än en, som ansåg B. alltför högkyrklig, särskilt i fråga om lekmannapredikan, men de respekterade och höllo av honom. Hans ödmjukhet och fromhet ingåvo vördnad. Trots allt skapade B. eh kyrklig tradition inom stiftet. Såsom biskopen framför alla andra lever han kvar i minnet.

»Jag finner ett särskilt behag i att tänka dig talande till allt Svea folk och i alla tempel. Ingen har den stora kyrkostilen i sin makt som du», skrev Genberg såsom ecklesiastikminister i ett brev till B. 1848, vari han bad denne att författa bönedagsplakatet för året. Genberg hade rätt i sin karakteristik av B. Den värdiga, kyrkliga objektiviteten låg för hans röst. Han lämpade sig därför väl för det arbete med kyrkans böcker, vartill han kallades. 1849 insattes B. i den s. k. perikopkommittén, som fick i uppdrag att utarbeta det tillägg till evangelieboken, varom riksdagen i skrivelse anhållit. Ordförande i kommittén var biskop J. A. Butsch, övriga medlemmar Th. Annerstedt och A. E. Knös. Det egentliga arbetet utfördes av B. och Knös, varvid B. med rätta bör nämnas i första rummet. Förslaget, upptagande tvenne nya årgångar predikotexter, valda i anslutning till de gamla evangelierna, således med bibehållande av kyrkoåret, blev färdigt 1850 och gillades av prästeståndet men genomfördes först 1860. B. kommenterade det med stor omsikt och kunnighet uppgjorda förslaget i en skrift »Om det kyrkliga pericopsystemet» (1851, 2: a uppl. 1876). Frågan om evangeliebokens revision fick vila en del år, enär den sammankopplades med frågan om kyrkohandbokens revision. På 1811 års handbok, särskilt dess böner, hade upplysningstiden tryckt sin stämpel. Norrlandsläsarna voro synnerligen missnöjda med densamma och ville återvända till 1693 års handbok, en begäran, som B. med sin starka känsla för kyrklig enhet för sin del motsatte sig. Emellertid var B. — och han hade många meningsfränder — icke heller nöjd med gällande handbok. På prästeståndets begäran tillsattes så 1852 en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till ny redaktion av handboken. Kommittén kom att bestå av den gamla perikopkommittén, förstärkt med K. O. Björling och Th. Wensjoe. Även nu var B:s andel i arbetet av väsentlig betydelse. Ett första förslag framlades 1854, ett andra översett — efter riksdagsförhandlingarna — utkom 1855 och debatterades vid påföljande riksdag. Till något resultat kom man icke. De framlagda förslagen buro vittne om stor sakkunskap på det liturgiska området. Tonen var avgjort »kristligare» och kyrkligare än i 1811 års handbok. När kyrkomötena sedermera togo fatt på de liturgiska frågorna, grep man tillbaka till förslagen från 1850-talet, än på en punkt än på en annan. På de nämnda förslagen vilar i stor utsträckning 1894 års handbok. Sedan redan handbokskommittén avgivit ett katekesförslag (1856), fick B. 1869 som ordförande övertaga ledningen i den kommitté, som skulle omarbeta den gamla Lindblomska katekesen. Medlemmar i kommittén voro för övrigt professor K. A. Hultkrantz, rektor K. L. Wåhlin samt kyrkoherdarna S. Brandell och V. Charleville. Inom kommittén blev det en dragkamp mellan Uppsala och Lund, mellan Hultkrantz och Wåhlin. B. sökte skifta rättvist. Förslaget blev en kompromissprodukt, som 1873 års kyrkomöte icke accepterade. Ärkebiskop Sundberg och B. fingo sedan K. M: ts uppdrag att överse förslaget. Det skedde under samarbete med rektor V. Norlén, ett samarbete, som på grund av Norléns energi icke var utan sina svårigheter. Det översedda förslaget vann gillande vid 1878 års kyrkomöte. Så blev 1878 års katekes påbjuden. Omdömena om denna ha ju utfallit olika. Till en början prisad, har den därefter fått en hård dom. Så mycket kan tryggt sägas, att den är bättre än sitt »vanrykte».

B. led senare åren av sitt liv, särskilt åren 1877–82, av ohälsa. Han repade sig emellertid, men träffades 1884 av ett nytt sjukdomsfall. Från Medevi, som han plägade besöka och där hans far en gång varit läkare, fördes han döende till hemmet i Linköping. I skötet av sin familj, med vilken han levat sällsynt lyckligt och vid vilken han var bunden med särdeles starka band — han vantrivdes alltid utom hemmet eller när hans maka eller barn ej voro hos honom — gick han bort. Det sista ord, man hörde från honom, var »tack».

Författare

B. Rodhe.

Tryckta arbeten

Tryckta arbetem Bör utredandet af unio personalis och communicatio idiomatum qvarstå i dogmatiken eller förklaras blott tillhöra dogmatikens historia. Lund 1837. (2), 28 s. (Avh. f. docentur; även i Theol. quartalskr., N. F., Bd 2, 1837, s. 113—140). — Dogmatiska föreläsningar. l.Om de gudomliga attributernas  indelning. 2. Hvilka äro de hufvudsakliga momenterna af ordo salutis? (Theol. quartalskr., N. F., Bd 2, 1837, s. 305—331). — Anvisning till studium af den theoretiska theologien (ibid., Årg. 4, 1839, s. 321—331). — Om bibelläsning. Tal hållet i Lunds bibelsällskap. Lund 1839. 15 s. — Om dogmatikens begrepp och form. Inledning till dogmatiken i utkast (Theol. quartalskr., Bd 1, 1841, s. 1—41; även sep. Lund 1841. 41 s.). — Öfversigt öfver Sveriges theologiska litteratur under år 1841 (ibid., Bd 2, 1842, s. 26—98). — Determinatio statuum spiritualium, qui in epistola Pauli ad romanos, cap. VII: 9—25, commemorantur. P. 1—4. Lund 1844. 68 s. -4- titelbl. (Diss., resp. S. L. Bring m. fl.) — De prin,cipio theologia? practicas dissertatio. P. 1—2. Lund 1846. 55 s. -f titelbl. (Diss., P. 1 resp. A. Sahlén, P. 2 D. R. Warholm.) — Om det kyrkliga pericopsystemet samt dess förändring och utbildning... Lund 1851. (4), 148 s., 1 tab. 2: a omarb. uppl. Lund 1876. (4), 118 s. — Några anmärkningar beträffande absolutionen och dess liturgi. Lund 1856. Fol. 5 s. (Univ.:program.) — Högmesso-predik-ningar. Lund 1862. (8), 550 s, — Tal vid invigningen af Linköpings högre elementar-läroverks nya lärohus den 10 november 1864. Link. 1864. 12: o 28 s. — Kyrkotukten enligt svenska kyrkans gällande ordning. Link. 1865. (6), 50 S'. 2: a öfvers. uppl. Link. 1867. (6), 49 s. — Folkskolans ställning och betydelse inom samhället. Tal... Link. 1869. 16 s. — Tal vid invigningen af Westerviks högre elementarläroverks nya lärohus den 31 aug. 1870. Link. 1870. 16 s. — Tvenne uppsatser. 1. Den närvarande tidens fordran på den evangeliska predikan. 2. Om läseri och lekmannaverksamhet. Lund 1872. 34 s. — Tal vid invigningen af Wadstena elementarläroverks nya lärohus den 1 sept. 1877. Vadstena 1877. 16 s. — Predikningar och tal. Lund 1877. (4), 127 s. (Tills, med G. Billing.) — Dessutom likpredikningar över J. Kallenberg (1849), L. Laurenius (1866), J. F. Johansson (1871), ett stort antal enskilda predikningar, tal, föredrag och ämbetsberättelser samt uppsatser i Bihang till Linköpings stifts-tidn., Sv. kyrkotidn. m. fl.

Redigerat: Theologisk quartalskrift. Bd 1—2. Lund 1841—42. (Tills, med H. M. Melin.) — Svensk kyrkotidning. Lund 1855—63. (Tills, med A. N. Sundberg och W. Flensburg.)

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 5 mars 1847, 4 maj 1848, 6 juni 1856, 15 juni 1861 och 11 nov. 1870, RA; Anteckningar ur E. G. Brings lefnads-historia (Självbiogr. anteckningar till 1835 i handskr., dikterade omkr. 1880) samt E. G. Brings familjekrönika sammanfattad av S. C. Bring på grundval av familjebrev (hos rådman S. C. Bring, Uppsala); Riksdagars och kyrkomötens protokoll; P. G. Ahnfelt, Studentminnen, 1—2 (1857); Bref till Henrik Reuterdahl, utg. av G. Aulén (1915); Henrik Reuterdahls memoarer (1920). — G. Aulén, E. G. Bring såsom teolog (Kyrkl. tidskr., 1915); dens., Martin Eric Ahlman och Ebbe Gustaf Bring. En teologisk strid i Lund på 1840-talet (1918); G. Billing, Biskopen m. m. Ebbe Gustaf Bring (1886); N. Lövgren, Katarina Elisabeth Posse, f. Ehrenborg (1914); J. A. Wester-lund & J. A. Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne, 1 (1919); G. Westling, Den religiösa ställningen inom Linköpings stift under 1800-talet (Kyrkohist. årsskr., 1913).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ebbe Gustaf Bring, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16955, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Rodhe.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16955
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ebbe Gustaf Bring, urn:sbl:16955, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Rodhe.), hämtad 2024-04-16.