Meriter

2. Ernst Danielson, den föregåendes broder, f. 19 jan. 1866 i Voxna socken, d. 15 aug. 1907 å Stöpsjöhyttan, Färnebo socken. Elev vid Voxna folkskola 1871—73; åtnjöt privat undervisning 1873—75; elev vid Uppsala h. allmänna läroverk ht. 1875; avlade mogenhetsexamen därstädes 25 maj 1883; elev vid Arboga mekaniska verkstad och vid Elektriska a.-b: s i Stockholm verkstad i Arboga 1883—84; elev vid tekniska högskolan (fackskolan för mekanisk teknologi) 13 sept. 1884—10 juni 1887; företog åtskilliga studieresor, bl. a. till England, Frankrike, Schweiz och Tyskland sommaren 1892, till England och Skottland hösten 1893, till Tyskland, Österrike, Ungern, Schweiz och Bayern våren 1896, till Förenta staterna, England, Frankrike, Schweiz och Tyskland vintern 1897—-98 och till Frankfurt a. M. våren 1899 samt kombinerade studie- och affärsresor till Tyskland och Holland hösten 1899 och till S:t Petersburg juni 1901. Assistentingenjör vid Elektriska a.-b:s i Stockholm verkstad i Arboga 1887—88 och 1889—90; utförde för a.-b. Tannins räkning experiment med elektrisk garvning i Norrköping 1888; anställd vid The Wenstrom Consolidated dynamo and motor company, Baltimore, Md, hösten 1890 och hos Thomson-Houston electric company, Lynn., Mass., sedermera ombildat till General electric company, 1890—92; verkstadsföreståndare och elektrisk ingenjör vid Allmänna svenska elektriska aktiebolaget (Asea) i Västerås 1892; tillika förste elektriker från 1893 års slut; konsulterande elektrotekniker i Stockholm apr. 1895; ordförande i Svenska teknologföreningens avdelning för elektroteknik 1895— 1900; juryman vid konst- och industriutställningen i Stockholm 1897; ledamot av den enligt K. bemyndigande 20 maj 1898 tillsatta kommissionen angående elektriska ljus- och kraftledningar 1 juni 1898 men avgick, innan slutbetänkandet 1901 avgavs; teknisk direktör vid Asea 1900—03 samt konsulterande ingenjör därstädes 1903—hösten 1905. RVO 1897; LVA 1906; var dessutom ledamot av flera utländska lärda sällskap.

Gift 12 maj 1898 med Hedvig Mari-Louise Zachrisson, f. 27 febr. 1872, d. 15 dec. 1930, dotter till fil. doktorn, lektor Karl August Zachrisson i Stockholm och Matilda Charlotta Sundell.

Biografi

Efter avslutade studier vid tekniska högskolan fick D. under åren 1887—90 sin praktiska utbildning vid Elektriska aktiebolagets i Stockholm verkstad i Arboga. Av särskild betydelse för hans utveckling var det samarbete med verkstadens föreståndare, ingenjören Göran Wenström, samt i synnerhet med dennes broder, den berömde elektrikern Jonas Wenström, som han därvid erhöll tillfälle till. Jonas Wenström utförde jämte sin fader Vilhelm Wenström alla konstruktioner till de dynamomaskiner, som tillverkades vid verkstaden. D. lärde i grunden känna deras konstruktion och utförande samt deras praktiska användning, huvudsakligen för belysningsändamål men i viss mån även för kraftöverföring. Men han mottog utan tvivel även starka vetenskapliga impulser av Jonas Wenström, som var en av dåtidens främste teoretiker inom elektrotekniken. Och han lärde slutligen känna Wenströms just då uppfunna trefassystem, vartill konstruktion och ritningar förelågo färdiga, då D. 1890 lämnade verkstaden i Arboga för att anträda en studieresa till Amerika.

Den amerikanska tekniken, särskilt dynamotekniken, stod vid denna tid visserligen icke nämnvärt högre än den svenska, men den befann sig i stark utveckling, och tillverkningens kvantitet var en helt annan än i vårt land. Sina lärospån gjorde D. hos Thomson-Houston electric c: o (senare General electric c: o), där han arbetade som ritare och föreståndare för ett experimentlaboratorium samt slutligen som konstruktör av elektriska maskiner. Om denna verksamhet vittna några uppsatser och föredrag, bl. a. rörande watt-meterkorrektion och s. k. järnklädd armatur samt trefassystemet och dess framtidsmöjligheter. Utöver sin rent praktiska betydelse för elektrotekniken hava redan dessa ungdomsskrifter av en kompetent bedömare (Carlheim-Gyllensköld) tillerkänts ett vetenskapligt, rent fysikaliskt värde. D. var emellertid ingen ensidig teoretiker, konstruktör och uppfinnare, med sin vetenskapliga begåvning förenade han tvärtom på ett icke alldeles vanligt sätt en betydande förmåga som administratör och arbetsledare. Även för denna sida av hans rika utrustning fick Amerikavistelsen stor betydelse. Han satte sig väl in i den amerikanska verkstadsorganisationen och sist men icke minst i den amerikanska arbetsintensiteten och arbetstakten, som då var den svenska vida överlägsen. Ett tredje, med åren alltmer framträdande drag hos D. var hans kunskapers mångsidighet. Han var väl hemmastadd inom tekniken och industrien i allmänhet och kunde därför också med ovanlig framgång arbeta för elektroteknikens utnyttjande på olika områden.

Under D: s frånvaro ombildades Elektriska aktiebolaget i Stockholm till Allmänna svenska elektriska aktiebolaget (Asea), och detta erbjöd honom, en plats söm föreståndare och elektrisk ingenjör vid den stora verkstad, som just nu anlagts i Västerås. D:s förmåga hade emellertid icke förblivit ouppmärksammad i Amerika, och han var högt skattad av sina förmän hos Thomson-Houston. Dessa gjorde också stora ansträngningar för att få behålla honom, men trots förmånligare erbjudanden valde han den relativt blygsamma befattningen i Sverige. Han har själv uttalat, att det i främsta rummet var hemlängtan, som bestämde honom. De år, som följde närmast efter D:s hemkomst, blevo hans betydelsefullaste och resultatrikaste verksamhetsskede. Han stod nu på höjden av kraft och förmåga, hans lärotid var fullbordad, och hans största uppgift, fullkomnandet av trefassystemet till praktisk användbarhet, väntade honom.

Trefasproblemets stora betydelse för starkströmstekniken låg framför allt däri, att dess lösning möjliggjorde användandet av växelström, som lätt kunde transformeras till för längre energiöverföring lämplig spänning. Det stod också överallt på dagordningen. Utomlands var trefassystemet på hastig frammarsch. Man kunde med skäl fråga sig, om  det försprång, som vunnits genom Wenströms uppfinning, skulle gå förlorat och om den första trefasströmmen från svenska vattenfall skulle komma att alstras av svenska eller utländska maskiner. Generator, transformatorer och motor enligt Wenströms patent voro visserligen tillverkade, men något praktiskt användbart resultat hade ej uppnåtts. Orsakerna härtill voro flera. De första proven hade ej utfallit efter önskan, särskilt beträffande motorn, och tillgängliga krafter voro alltför mycket engagerade i de löpande göromål, som följde med bolagets ombildning och verkstadens förflyttning samt hopade beställningar. Wenström hade ingalunda uppgivit hoppet om ett lyckligt resultat, men hans hälsa var klen, och själv var han av naturen alltför fridsam och eftergivande för att i den givna situationen kunna med erforderlig kraft driva fram sin uppfinning.

I detta läge var det D. ingrep. Under ett kortvarigt men desto intensivare arbete konstruerade han i samarbete med Wenström den första praktiskt användbara trefasmotorn och de första serierna av trefasmaskiner. I samband därmed utarbetades också förslag till användande av trefassystemet för kraftöverföring i stor skala. Den anläggning, som först kom till utförande, var den på sin tid mycket omtalade kraftöverföringen Hällsjön—Grängesberg. Resultatet var från början fullt tillfredsställande och banade väg för nya beställningar, bl. a. vid Boxholm och Hofors. Ehuru D. icke uppfunnit trefassystemet, har han sålunda haft en huvudsaklig andel i att det utbildades till praktisk användbarhet på svensk botten. För denna för den svenska elektroteknikens utveckling avgörande insats står vårt land i tacksamhetsskuld till hans teoretiska och praktiska kunskaper, hans förmåga att organisera och leda verkstadsarbetet och hans förtrogenhet med bergs- och järnhanteringens teknik och behov. Tack vare trefasproblemets lösning sattes Sverige i tillfälle att tidigare än eljest skulle ha skett exploatera sin vattenkraft och att göra detta med egna krafter och medel. Och samtidigt tillförsäkrades alstren av svensk elektroteknisk industri tidigt ett framstående rum på världsmarknaden.

D: s hälsa var icke stark, och den ansvarsfulla befattning, han fått i Västerås, blev så mycket mer uppslitande, som han på grund av sin starka ansvarskänsla och enastående ambition ej unnade sig någon vila från det jäktande arbetet. Måhända längtade han också att under lugnare arbetsförhållanden få utforma nya idéer på det elektrotekniska området. Redan efter knappa tre år lämnade han därför (1895) sin plats i Asea och slog sig ned i Stockholm som konsulterande ingenjör. Till den följande tiden höra flera betydelsefulla uppfinningar, bland dem »autosynkronmotorn», en trefasmotor, söm förenar synkronmotorns förmåga att alstra kapacitiv ström med asynkronmotorns egenskap att vara självstartande med stort vridmoment, samt »tandem»- eller »kaskadmotorn», en trefasig dubbelmotor, som kan arbeta med ända till fyra olika hastigheter vid samma periodtal. Båda dessa motorer ha fått en icke obetydlig användning i praktiken. Särskilt har autosynkronmotorn med fördel använts för att minska den induktiva fasförskjutning, som visat sig alltmer besvärande vid stora distributions -anläggningar. En annan uppfinning av D., som nått rätt stor spridning ute i världen, är den »kompounderade växelströmsgeneratorn», vilken kombinerats med sin »magnetmatare» på ett sådant sätt, att spänningen icke blott icke sjunker utan t. o. m. stiger, då generatorn får ökad belastning. Denna »Danielsons-kompoundering» begagnas bl. a. vid generatorer för elektrisk järnvägsdrift. Som elektroteknisk medarbetare åt Patrik de Laval utförde D. flera anmärkningsvärda konstruktioner för dennes elektriska smältverk vid Trollhättan och hans storartade laktatorsplaner. På grund av den bekanta de Lavalska kraschen kommo emellertid endast en del av dessa maskiner och apparater till utförande och en ännu mindre del till användning. Sina uppfinningar kommenterade D. teoretiskt i uppsatser, av vilka en på grafisk metod byggd framställning om asynkronmotorn (1895) belönades med Polhemspriset. En kortare tid meddelade D. även undervisning vid tekniska högskolan.

År 1900 återinträdde D. som teknisk direktör i Aseas tjänst och överflyttade åter till Västerås. På hans lott kom främst ett ansvarsfullt tekniskt-organisatoriskt arbete vid verkstaden, men han fick också tillfälle att planera betydande anläggningar för generering, överföring och fördelning av trefasenergi vid större industrier, särskilt järnverk, både inom och utom Sverige. Emellertid bröt den sjukdom, lungtuberkulos, som tärde på hans hälsa, snart hans krafter; från 1903 kunde han endast som konsulterande deltaga i arbetet vid Asea och ägnade sig därvid främst åt förbättringar av kommutatormotorerna, som särskilt på grund av den elektriska järnvägsdriften fått stor aktualitet. Under denna tid vistades D. gärna på fädernegården Stöpsjöhyttan i Färnebo socken. För att söka bot för sitt bröstlidande uppehöll han sig vintern 1905—06 på Teneriffa och vintern 1906—07 i Menton men återvände på våren 1907 till hemmet för att där möta den väntade döden.

Omutlig rättskänsla och sanningskärlek, rättframhet och enkelhet, vänfasthet och pålitlighet voro de egenskaper, som präglade D: s personlighet. Han kunde ej kompromissa med sin övertygelse, och de, som kände honom, visste, att en man stod bakom hans ord. Samtidigt var han en god, sympatisk människa, och många mindes vid hans frånfälle med tacksamhet, vad han betytt för dem.

Författare

B. Boёthius;' A. Lindström.

Arkivuppgifter

En. självbiografi av D. (1906) finnes i Vetenskapsakademiens sekreterararkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Jämförelse mellan dynamomaskiner med vanlig och sådana med s. k. järnklädd armatur (Tekn. tidskr., Årg. 22, 1892, s. 29—-32). — Precautions to be observed in applying corrections to wattmeter readings (The electrical world, Vol. 19, 1892, s. 153—155; även i tysk övers, jämte kritisk diskussion i Elektrotechn. Zeitschr., Jahrg. 13, 1892, s. 448—451). — The three phase system. Boston 1892. (Electrical progress and development.) — Trefasmotorer med induktiv lindning kunna tjänstgöra såsom generatorer (Tekn. tidskr., Årg. 23, 1893, Afd. f. mek. o. elektrot., s. 12; även på engelska' i The electrical world, Vol. 21, 1893, s. 44—45). — Själfinduktionens betydelse för vexelströmlinier (Tekn. tidskr., Årg. 24, 1894, Afd. f. mek. o. elektrot., s. 10—12, pl. 3; undert. E. D.). — Elektrisk arbetsöfverföring och belysningsanläggning Hellsjön—Grängesberg (ibid., s. 20—24). — Några mätningar, utförda på den elektriska arbetsöfverföringen Hellsjön—Grängesberg (ibid., s. 67—68; undert. E. D.). — Elektrisk arbetsöfverföring vid Boxholms valsverk (ibid., Årg. 25, 1895, Afd. f. mek. o. elektrot., s. 9—11). — Grafisk teori för beräkning af induktiva flerfasmotorer (ibid., s. 41—47, med rättelser s. 72; tävlingsskrift, bel. med Polhemsmedaljen; även på tyska i Elektrotechn. Zeitschr., Jahrg. 16, 1895, s. 601—604, jämte repliker mot kritiska inlägg av M. Heyland, ibid., s. 674 och 758). — En ny metod för kompensering af själfinduktionen i potentialrullen hos en wattmeter (Tekn. tidskr., Årg. 25, Afd. f. mek. o. elektrot., s. 80—82; i huvudsakligen överensstämmande form även på tyska i Elektrotechn. Zeitschr., Jahr. 17, 1896, s. 703—704). — Om elektrisk kraftöfverföring. [Inledriingsföredrag vid tekniska diskussionsmötet i Jern-kontoret d. 30 maj 1895] (Jern.-kont. annaler, N. S., Arg. 51, 1896, s. 45—53, jämte åtfölj. diskussion, s. 53—57). — Om hastighetens betydelse för elektriskt maskineri. Efter ett föredrag inför Svenska teknologför-eningens fackafd. för elektroteknik d. 28 febr. 1896 (Tekn. tidskr,, Årg. 26, 1896, Afd. f. mek. o. elektrot., s. 54—57). — Det s. k. monocycliska systemet för elektrisk belysning och arbetsfördelning (ibid., s. 114—115). — Iakttagelser på en högtensions trefaslinie (ibid., Årg. 28, 1898, s. 96—97). — Elektriska arbetsöfverföringen vid Hofors järnverk (ibid., Årg. 29, 1899, s. 78—84, pl. 5). —¦ Methode zum Kompensieren von Wechselstrommaschinen und Resultate von dariiber angestellten Versuchen (Elektrotechn. Zeitschr., Jahrg. 20, 1899, s. 38—39). — Der Asynchronmotor als Synchronmotor (ibid., Jahrg. 22, 1901, s. 1065—1066). ¦— Har erfarenheten visat några påtagliga fördelar af drifkraftens centralisering och fördelning med elektrisk ström ? [Diskussionsinledning] (Blad f. bergshandteringens vänner inom Örebro län, Bd 11:3, 1901, s. 80—84, jämte åtfölj. diskussion, s. 84—86). — Bör expropriation af mark vara medgifven för anläggning af endast sådana elektriska ljus- och kraftledningar, som helt eller delvis afse något allmänt behof, eller bör dylikt medgifvande lemnas jemväl för enskilda ledningar ? [Diskussionsinledning] (ibid., s. 86—-88, jämte åtfölj. diskussion, s. 88—90). — Om elektricitetens användning inom vår bergshandtering (Wermländska bergsmannafören. annaler, 1901, s. 171 —179). — Drehstrommotoren mit veränderlicher Touren-zahl (Elektrotechn. Zeitschr., Jahrg. 23, 1902, s. 656—657). — Om elektrisk drift af valsverk (Tekn. tidskr., Årg. 32, 1902, Afd. f. mek. o. elektrot., s. 76—82). — Bör vexelström eller likström användas vid elektrisk drift af valsverk, och under hvilka omständigheter är endera att föredraga? [Inledningsföredrag] (Wermländska bergsmannafören. annaler, 1902, s. 57—75, pl. 3, jämte åtfölj. diskussion, s. 75—83). — A novel combination of polyphase motors for traction purposes (Transactions of the American institute of electrical engineers, Vol. 19, New York 1902, s. 527—539). — Autosynkrona motorer (Tekn. tidskr., Årg. 33, 1903, Afd. f. mek. o. elektrot., s. 108—111). — Resonnansfenomen vid strömkretsar, matade af alternatorer med tandad armatur (ibid., Årg. 34, 1904, s. 27—29). — Kaskadenschaltungen bei Mo-toren fur Walzwerke (Elektrotechn. Zeitschr., Jahrg. 25, 1904, s. 43—44). — Theory of the compensated repulsion motor (Transactions of the International electrical congress, St. Louis 1904, Vol. 3, s. 174—185). — Die giinstigste Anordnung von Wickelungen und Burstenstellungen bei kompensierten Repul-sionsmotoren (Elektrotech. Zeitschr., Jahrg. 26, 1905, s. 322—324). — En-fasiga kommutator-motorer för järnvägsdrift. [Föredrag, uppläst vid Allm. sv. elektrotekniska mötet i Stockholm 9—11 sept. 1905] (Tekn. tidskr., Årg. 35, 1905, s. 183—186, jämte åtfölj. diskussion, s. 186—192).

Källor och litteratur

Källor: V. Carlheim-Gyllensköld, Ernst Danielson (VA Årsbok, 1910); G. Indebetou, Bergshögskolans elever under dess första 100-årsperiod (1919); A. Lindström, Ernst Danielson (Tekn. tidskr., 1909).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ernst Danielson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17261, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius;' A. Lindström.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17261
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ernst Danielson, urn:sbl:17261, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boёthius;' A. Lindström.), hämtad 2024-04-26.