Meriter

de Pont (Depong), Jacob Reinhold, f. 18 sept. 1717 i Uppsala, d. 4 maj 1788 på Lachtis gård i Somero sn, Nylands och Tavastehus län, Finland. Föräldrar: majoren vid Karelska dragon-reg. Mårten Depong (Depont, de Pont) och Anna Sofia Ritz. Student (vib.) i Åbo 1733; åtnjöt privat undervisning av prof. Johan Wallenius; förordnad 1740 att utföra indelningen av salpetersjude-rierna i Åbo och Björneborgs län; har enligt egen uppgift tjänstgjort som kanslist, registrator och notarie i Krigskollegium med lön för de två senare sysslorna på extra stat, men avgick 1748; erhöll direktörs titel med lika heder och rang med assessorerna i kollegierna 24 nov. 1758; led. av Patriotiska sällskapet. Ägde bl. a. Långsjö skatterusthåll och Lachtis berustade säteri samt ett fin-bladigt sågverk i S: t Mårtens sn.

G. 28 nov. 1749 m. Catharina Elisabeth Ahlgren, f. 15 sept. 1727, d. 8 okt. 1793 på Lachtis, dotter av kaptenen Johan Henric Ahlgren och Elisabeth Wittfooth, samt förut g. (i Åbo 10 juli 1744) m. amiralitetskaptenen Eric Holmberg (d. 1748).

Biografi

Arbetet för salpetersjuderierna i Finland hade väckt D: s håg för industriell verksamhet, särskilt glastillverkning. Glasindustrin i riket hade visserligen genom ständqrbeslut 1738, som tills vidare förbjöd anläggandet av nya glasbruk, för en tid glidit in i dödvatten, men sedan förbudet (som f. ö. ej synes ha gällt Finland) 1747 upphävts, upplevde denna industrigren en renässans. Med gott kommersiellt väderkorn tog D. fasta på de möjligheter, som upptagandet av glastillverkning kunde erbjuda i Finland, där landets enda i Nystad grundade glasbruk genom vådeld 1685 lagts i aska. Enbart den ökade användningen av fönsterglas hade i förut oanad grad ökat efterfrågan på varan. I juni 1746 tog D. initiativ i frågan. Hans ansökan att på ett ödeshemman i Nedre Sääksmäki härad få grundlägga ett glasbruk, förordades av både Kommerskollegium och vederbörande landshövding, och 12 febr. 1748 utfärdades en K. resolution, vilken gav honom tillstånd att på fyra ödeshemman i Sil-lanpää by av Somero sn grunda ett glasbruk. Med stor energi skred D. till verket. För att stärka företagets ekonomi anknöt han från början vid detsamma såsom intressenter sin fader, major Mårten Depong, som övertog 2/18 av kapitalet och ansvaret, samt legationssekreteraren Johann Heinrich Titzschkau, som svarade för 7/18; själv stod D. för hälften av företaget. Säkerligen var det just denna solida ekonomiska grund, som gjorde, att de första svårigheterna lätt kunde övervinnas. Redan i slutet av grundläggningsåret kunde glasfabrikationen begynna. Företaget, kallat Åviks bruk, omfattade då en smältugn med 6 deglar, en torkugn med kylrum och tvenne kittlar för beredning av pottaska. År 1751 utvidgades anläggningen betydligt. Åvik visade sig även i fortsättningen vara livskraftigt. D. införskrev från utlandet skickliga yrkesmän; inhemska medhjälpare fingo gå i lära hos dessa. Redan 1751 kunde man arbeta med inhemska blåsare; av glashyttans sex arbetsplatser sköttes då två av finländare. Två av biåsarna och en lärgosse voro vid denna tid sysselsatta enbart med tillverkning av fönsterglas. De andra förfärdigade glasvaror av de mest olika slag, från buteljer, byxsäcksflaskor, bläckhorn och stop av brunt eller grönt glas till »kredenser med kronor på locket», »blompottor», sockerdosor, karaffiner, dricksglas, ljusstakar och t. o. m. ljuskronor, de sistnämnda värderade till 120 dlr kmt. Mårten Depong dog 1750 och Titzschkau lämnade företaget 1757. Sistnämnda år inträdde som delägare brukspatronen Johan Jacob Kijk från Tyko och handelsmannen i Åbo Jacob Bremer (se denne); Bremer inköpte 1762 Kijks andel. Efter några år ägde D. ena och Bremer andra hälften av företaget.

Åvik fick länge arbeta såsom enda glasbruk i Finland. Först i början av 1780-talet uppträdde Mariedals nygrundade glasbruk i Sibbo sn som konkurrent. D. utnyttjade även påpassligt konjunkturerna. Han utsträckte t. o. m. försäljningen av fönsterglas till Sverige, där tillgången på varan icke motsvarade efterfrågan och utvidgade ytterligare anläggningarna i slutet av 1760-talet. År 1771 tjänstgjorde vid bruket 9 mästare och 10—12 lärgossar. Det uppges, att produktionen då var så stor, att färdiga glasvaror kunde lagras icke blott på själva platsen utan även i Åbo, Stockholm och Norrköping. I slutet av 1760-talet kom en tillfällig lågkonjunktur, men mot slutet av 1770-talet var krisen så övervunnen, att prisen nådde nivån från 1765. I början av 1780-talet blev Åvik på nytt utvidgat; en tredje glashytta tillkom i detta sammanhang. Man beräknar, att enbart tillverkningen av huvudprodukten, fönsterglas, då uppgick till 300—400 lådor om året.

Utan tvivel tillkommer äran av den framgång, som Åviks glasbruk kunde inregistrera, i främsta rummet D., vars organisatoriska förmåga röjdes i alla praktiska åtgärder vid brukets skötsel och driftens intensifiering. Efter Bremers död 1785 stod D. till sin bortgång ensam vid styret. Efter hans frånfälle följde, delvis på grund av kriget med Ryssland, sämre tider för Åvik, som 1792 genom köp övergick till Bremers son, handlanden Carl Fredric Bremer. År 1827 förstördes bruket av eldsvåda, och verksamheten upphörde.

Författare

J. E. Koos.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, RA; liandl. rör. Åviks glasbruk, Sääksmäki domsagas arkiv, äldre handl. från Nylands länsstyrelse, i Finlands riksarkiv. — Åbo akademis studentmatrikel å nyo upprättad af V. Lagus, 1 (1889—91). — V. Annala, Suomen varhaiskapitalistinen teollisuus Ruotsin vallan aikana (1928); dens., Suomen lasiteollisuus 1681—1931, 1, Ruotsin vallan aika 1681 —1809 (1931); C. P. Borenius, Historisk och ceconomisk beskrifning öfwer Somero sockn (1774); O. Durchman, de Pont (Geneal. samf:s i Finland årsskrift. 11. 19271: Ellen Ranhael. Svenska kända glasbruk 1700—1830 (Fata- buren 1Q10. tr. 10111.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Reinhold de Pont (Depong), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17476, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. E. Koos.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17476
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Reinhold de Pont (Depong), urn:sbl:17476, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. E. Koos.), hämtad 2024-04-26.