Meriter

6. James Dickson, son till D. 2, f. 17 sept. 1815 i Göteborg, d. 14 nov. 1885 där. Studerade vid Göteborgs handelsinstitut 1827—31, vid Uppsala univ. 1831—33; kontorist hos J. D. & Co. i Göteborg 1833—37, hos Peter Dickson i London 1837—40; burskap i Göteborg 15 nov. 1839; föreståndare för Dickson Brothers i London 1840—47; bolagsman 1840; led. av Borgerskapets äldste i Göteborg 1848—62, led. och ordf. i fattigvårdsstyr. 1848—65; stadsfullmäktig 1863—68, ordf. i gatu- och vägförvaltningen 1867— 1872, i Bergslagernas järnvägs-a.-b. 1872—83; led. av Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1863—86; led. av styrelserna för Göteborgs museum 1861—85, för Willinska slöjdskolan, Småbarnsskolorna, Praktiska hushållsskolan, Chalmer-ska slöjdskolan (1864—85). LVVS 1869; RNO 1860; KVOkl 1871; KNOkl 1879; KmstkVO 1881.

G. 10 febr. 1843 i Göteborg m. Eleonore Willerding, f. 15 juli 1821 på Saltkällan i Bohuslän, d. 9 april 1900 i Göteborg, dotter av preussiske konsuln Fredrik Willerding och Caroline Elisabeth Bagge.

Biografi

Efter grundläggande både kommersiell och akademisk utbildning i Göteborg och Uppsala kom D. vid tjuguett års ålder till farbrodern Peter Dicksons trävaruagentur i London, grundad under Napoleonstiden. En tvist med denne om den skäliga profiten på familjefirmans försäljningar ledde till att D. (1840) övertog agenturen under firma Dickson Brothers, ett filialföretag, som fortlevde till huvudfirmans upplösning vid det sista sekelskiftet och haft sin andel dess storhet. Man uppger om den unge, fronderande försäljningschefen, att han av oro för det mottagande hans växlar kunde få vid diskontering i världsstaden, i början sökt stöd hos det världsberömda huset Baring Brothers för sina kreditoperationer men avvisats. Det lyckades honom då att genom egen klokhet och kraft skapa det förtroende, som efter hand kom Dickson Brothers växlar att accepteras på allt gynnsammare villkor. Så var den tidiga ideella grunden lagd för det »enastående anseende», som D. längre fram säges förvärvat på Göteborgsbörsen. Hemkallad som bolagsman i moderfirman efter tio Londonår, vilka också privatim haft sin betydelse för hela hans livsföring, fann han där före sig dels den åldrande fadem, James Dickson d. ä., företagets grundare, som alltjämt behöll den personliga ledningen av firmans värmländska verk, dels en äldre kusin, James D. (se D. 3), som var chef för de Dicksonska anläggningarna i Norrland men snart i denna egenskap avlöstes av D:s yngre bror, Oscar D. (se D. 8). Det uppges om D., att han under flera årtionden med orubblig uthållighet dag för dag vandrat till kontoret, och man skymtar i de spillror av hans korrespondens, som bevarats, en både tränad och självständig affärsman. Men då Oscar D. efter faderns död (1855) och sin egen återflyttning till Göteborg allt tydligare fick, i skilda sammanhang, utåt företräda firman, och då denne tillika i underordnades ögon blev den som »bestämde allt», vill det synas, som om D., ehuru den äldre av bröderna, frivilligt underordnat sig den yngre men kraftfullare och initiativrikare Oscar. Så hade en gång i föregående generation Robert D. d. ä. (se D. 1), trots tidigare debut, böjt sig för sin yngre bror, D:s fader. Men påtagligen var D. både genom sin erfarenhet från utlandet och sin »moraliska fläcklöshet» en kompletterande tillgång, som Oscar, icke minst i kritiska lägen för firmans »goda namn», varit angelägen att åberopa. Mängden av offentliga uppdrag intygar slutligen, att D., om han också haft vissa personliga »egenheter» gemensamma med farbrodern, dock för samtiden framstått som en mera betydande personlighet än denne.

Man spårar i den Dicksonska släkten under olika skeden tvenne inbördes motsatta drag: hos vissa medlemmar ett stormande överdåd, hos andra en stram, puritansk vandel, förbunden med utpräglad social aktivitet eller sträng religiös livssyn eller båda. Medan därför en typ som D:s, i släktöversikten här ovan nämnde bror, Robert D. (1819—1903), vid seklets mitt, då familjeförmögenheten redan stigit till millioner, föranleddes att helt draga sig ur affärerna för att »jouera», fann sig åter D. vid samma tid fri och pliktig att uppta ett småningom allt mångsidigare filantropiskt och kommunalt arbete. Han blev en i Göteborgs gatubild välkänd figur redan genom sin vana att i alla väder lämna ytterrocken hemma och sin vägran att t. o. m. i regnväder åka, »fast sju hästar stodo i hans stall och mådde gott». Motiveringen skulle varit: »jag kan ju lika gärna bli våt som min kusk och mina hästar». Framgången ur liberal engelsk miljö men också påverkad av både sin hustru, som tyckes varit varmt religiös, och hedersam göteborgsk lokaltradition började D. tidigt praktisera sin människokärlek i hemstadens fattigvård och bildningsväsen, församlings- och kommunalförvaltning. Han fullföljde ihärdigt vissa mera speciella och undanskymda åtaganden i denna praktik men eftersträvade veterligen aldrig sådana hedersposter i samhällets spets, som kunnat te sig naturliga för Göteborgs med tiden »förste medborgare». Under sjutton år ordförande i stadens fattigvårdsstyrelse hade D. långa tider också egen fattigrotel, och det hände honom som Fredrika Bremer att bli ertappad under gång »från hydda till hydda» för personlig bekantskap med nödens barn. Ordförande i Göteborgs gatu- och vägstyrelse under några mycket krävande genombrottsår, bekostade han själv en viktig stenläggning i stadens utkant, från Övertill Underås. Samma personliga intresse nedlade han på de småbarns- och slöjd-, hushålls- och tekniska skolor, som han var med om att leda, främst dock den uppväxande centrala bildningshärden, i handelsstaden: »Göteborgs museum», dess myntsamling och bibliotek, sedermera uppgånget i Göteborgs stadsbibliotek. Frånsett kontantbelopp vid olika tidpunkter donerade D. till detta bibliotek, ensam eller gemensamt med en vän, i skilda omgångar mellan 20- och 30,000 volymer, såväl äldre samlingar som nyare litteratur, och hans byst (av Fallstedt) i museets konstsamlingar bevarar minnet av en bland dess största mecenater. Också D: s enskilda välgörenhet, som enligt en starkt lovordande minnesteckning, skulle »varit utan motstycke i landet», säges ha kännetecknats av ett ovanligt personligt deltagande, när den icke var helt anonym: »blott gåvans ansenliga belopp lät då ana, varifrån den kommit.» Hand i hand med betydande mecenatskap mot konstnärer och vetenskapsmän under deras studietid gick underhåll i stor skala till fattiga, ensamma och sjuka barn, och specificeringen av gåvoposter om sammanlagt 630,000 kronor i hans testamente intygar på en gång bredden och rörligheten av hans givmildhet: hjälp till badortsvistelse för obemedlade, pensionering av sjuka och ålderstigna tjänare, fonder för olika skoltyper, en välgörenhetsstiftelse i Örgryte församling, där D. var bosatt, Göteborgs nation i Uppsala o. s. v. Ett kompletterande belopp i hustruns testamente, som utfyllde makarnas gåvor vid sina från-fällen till mer än millionen, avsåg främst tjänstefolkspensioneringen.

Den miljö, i vilken D. levde, var, all hans personliga tillbakadragenhet till trots, fullt värdig en millionär från den storborgerliga tiden men togs också den till icke ringa grad i anspråk för social representation. Till skillnad från andra Göteborgs köpmansfurstar, som byggde i stadens centrum vid Hamngatorna eller i den nya allégördeln däromkring, förlade D. sitt residens till Överåsberget utanför den egentliga staden, förut en sommarbostad för hans fader och ursprungligen tillhörig familjen Bagge. Uppförd i 1860-talets början av en särskilt inkallad engelsk arkitekt, som kan ha haft Glasgows ryktbara »tobacco lords» i tankarna, reste sig här en »villa i slottsstil» ur grönskan av hundratals inplanterade barr-, löv-och fruktträd, delvis förut i Sverige okända, som gjorde parken till en sevärdhet. Smyckat med ett känt tavelgalleri och utsökt materiellt rustat från ett engelskt kök var detta hem en medelpunkt för stadens societetsliv, där kungliga personer och andra bemärkta främlingar icke sällan gästade. Men D. släppte också allmänheten vissa tider inpå livet och lät denna folkliga gästfrihet särskilt framträda vid 1871 års trädgårdsutställning, då allt på Överås stod i sitt flor. Ett jättetält var rest på en av de stora gräsmattorna till vänster om slottet med öppen taffel på stora slagbord, där förfriskningar kunde inhämtas under, melodier från Offenbach och Suppé, föredragna av orkester från en rotunda i parken. Den godlynte värden, som också inom länets hushållningssällskap gjort sig hortikulturellt känd, sålde ej ens en druva från sina orangeriers mångfald men lät sin engelske trädgårdsmästare regelbundet förse sjukhus och stiftelser, vänner och bekanta. Hans popularitet inom olika samhällsskikt har fått nästan legendartade eftermälen.

D: s kommunala insats samlade sig mot slutet av hans levnad som i en brännpunkt kring Göteborgs största kommunikationsföretag efter Trollhätte kanals tillkomst och utvidgning (1800, 1844): Bergslagsbanan. Man kan sammanställa hans intresse för denna bana med faderns, kommerserådets, bruksbaneanläggning förbi Dejeforsen i Klarälven, som var Värmlands första, och densammes pioniärarbete för dalaskogarnas indragande i Göteborgsexporten. Bergslagsbanan har både vid sin tillkomst (1872) genom en nästan »oförklarligt hastig» aktieteckning under en högkonjunktur — och i sin fullbordan — under en lika våldsam depression vid årtiondets slut (1879) — ansetts i mycket hög grad vara en personlig bedrift av D. Efter uppslag från ett nygrundat penninginstitut, a.-b. Göteborgs handelskompani, som stod Dicksönerna nära, och under tecknande av bidrag på mer än millionen av familjens tre främsta ledamöter med D. i spetsen valdes den sistnämnde till järnvägsbolagets ordförande (1872—83). Han utstakade personligen 1873 under femtio mils vandring linjens sträckning, tryggade steg för steg finansieringen och genomförde i olika etapper under avsedd tid byggnadsprogrammet, fastän handelskompaniet till sist gick omkull och vinst å banan först kom efter ett par årtionden. I ett brev till S. A. Hedlund 1873 uttrycker. D. sin glädje över den allmänna uppslutningen i Göteborg kring detta projekt, som faktiskt korsat eller avtrubbat konkurrentintressen både i Uddevalla, på Vänern och i Stockholm. Det var ett företag, som i D:s ögon »talade för sig själv» och med tiden blev en huvudkälla till Göteborgs blomstring men också knäckte sin initiativtagares från början starka krafter. Fotresans besvärligheter i fråga om mat och dryck och kvarter sägas hos den redan, femtiosjuårige mannen ha grundlagt det socker- och njurlidande, som i förening med akuta åkommor förde honom vid sjuttio års ålder i graven.

D: s inkomster av »handel och rörelse» stego under åren 1860, 1870 och 1880 till resp. 75,000, 110,000 och 139,000 (rdr rmt) kr., vilket betydde omkr. 1/70, 1/90 och 1/110 av denna taxeringskolumn i Göteborg. En firmans delägare uppger — icke osannolikt — under depressionsåret 1879 på »heder och tro», att firman J. D. & Co då haft förlust i stället för vinst på exportrörelsen. Men D. efterlämnade vid sin död icke desto mindre en förmögenhet av mer än 8 1/3 millioner kronor. — Brev från D. finnas i Vetenskapsakademiens bibliotek och i Göteborgs stadsbibliotek.

Författare

W. Carlgren.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Underdånigt betänkande angående svenska, och norska consuls-väsendet jemte förslag till förnyad consuls-stadga af .dertill i nåder förordnade comiterade afgifvet den 20 maj 1856. Sthm 1857. 4: o 69 s., 1 vikt tab. (Undert. såsom kommittéledamöt.) — Översatt: L. J. Vogt, Frihandels-rörelsens uppkomst, fortgång och seger i England. Göteb. 1866. XIII, 248 s.

Källor och litteratur

Källor: (förutom under ovanst. släktmedlemmar nämnda) Fru Nancy Dicksons urklippsbok och anteckningar, å Vikaryd; brev till S. A. Hedlund 1858—84 (26 st.), i Göteborgs stadsbibi. — Berättelse rörande Göteborgs fattigvård 1850—följ.; Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar 1863—följ.; Göteborgs småbarn-skolas årsberättelse 1S64—rfölj. — J. Ambrosius, Villinska skolan i Göteborg 1767—1917 (1917); W. Berg, Bergslagernas järnvägsaktiebolag 1872—1899 (1900); J. Biörklund, Valda minnesteckningar (VVS Handl., Ny tidsf., 26, 1891); J, Grönstedt, Bergslagernas järnvägsaktiebolag 1872—1914 (1916); Göteborgs praktiska hushållsskola för flickor (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 14 ian. 18691: F. Stenström, örervte genom tiderna, 2 (1924).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
James Dickson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17517, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17517
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
James Dickson, urn:sbl:17517, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2024-04-19.