Nils Gabriel Djurklou

Född:1829-07-24 – Norrbyås församling, Örebro län (i Sörby)
Död:1904-03-31 – Örebro församling, Örebro län

Författare, Skriftställare, Kammarherre, Fornforskare


Band 11 (1945), sida 301.

Meriter

3. Nils Gabriel Djurklou, sonsons son till D. 2, f. 24 juli 1829 på Sörby, Norrbyås sn (ör.), d. 31 mars 1904 i Örebro. Föräldrar: godsägaren och kaptenen friherre Gabriel Djurklou och friherrinnan Christina Maria Silfverschiöld. Efter studier vid Uppsala lyceum student i Uppsala 30 maj 1847; kansliex. 5 juni 1854; fil. hed.-doktor i Köpenhamn 5 juni 1879; e. o. amanuens i Riksarkivet i juni 1854; överflyttade till Sörby på hösten s. å.; tog initiativet till stiftandet av »Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen», konstituerad 1 okt. 1856, föreningens sekr. 1856—66; tjänstgörande kammarherre hos drottning Lovisa 1 okt. 1863; v. ordf. i Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag 23 juli 1864; verkst. direktör där 1877, efter bolagets rekonstruktion 1897 dess ombudsman; antikvitetsintendent 1865, i vilken befattning han för Vitterhetsakademiens räkning företog resor i Värmland 1866—67, i Älvsborgs län 1868—69 samt i Finnveden och Mo härad 1870; v. ordf. i Örebro läns hushållningssällskap 28 jan. 1883; dess ordf. 1894; flyttade från Sörby till Örebro 1883; tf. domänintendent i Örebro län 31 dec. s. å.; ordf. i styr. för Tekniska skolan i Örebro 4 juni 1886; inspektor för Karolinska elementarläroverket i Örebro 1886—88; led. av jordbrukslägenhetskommittén 1892; ordf. i styr. för riksbankens avdelningskontor i Örebro 1893. Stiftande led. av Det Nordiske Oldskriftselskab i Köpenhamn 1857; korresp. LHA 1862; RNO 1868; registrator 1868 och underceremonimästare 1870 vid KMO; LHA 1872; LSkS 1873; LVVS 1882; KVOkl 1887; LLA 1888; Örebro läns hushållningssällskaps stora guldmedalj 1892; erhöll av Svenska akademien Karl Johans pris 1900.

G. 20 aug. 1863 på Lundsgård, Östra Ljungby sn (Krist.), m. Hedvig Natalia von Hennigs, f. 10 april 1841 på Pilshult, Allerums sn (Malm.), d. 12 febr. 1928 i Halmstad, dotter av ryttmästaren Carl Gustaf von Hennigs och Jakobina Lovisa Natalia Berch.

Biografi

D. tänkte en tid bli civilingenjör. Hans humanistiska intressen, säkerligen stimulerade av bl. a. lärare som C. F. Säve och B. E. Malmström, togo överhanden och inriktades företrädesvis på folkminnes- och dialektforskning. Sommaren 1849 »snabbinventerade» D. sin hemprovins' fornminnen och upptecknade till dessa knutna traditioner; han röjer förtrogenhet med Afzelius, Geijer, Sjöborg, Liljegren m. fl. auktoriteter. De förberedande folkloristiska studierna ägnades folklivet, folklynnet och folkmålen i Närke och även Värmland. Universitetsstudierna i nordiska språk, historia, praktisk filosofi, statistik och latin ledde dock ej till önskat resultat: »sjukdom hindrade mig att vinna den akademiska lagern och då mina bästa vänner skulle lämna Upsala våren 1854 ville jag ej dröja där längre». Efter avlagd kansliexamen och en kortare tids tjänstgöring vid Riksarkivet överflyttade D. till sin egendom Sörby. Den framträdande roll, som D. under nära ett halvsekel spelade i Närke, kom att knytas framför allt till sänkningen av sjöarna Hjälmaren och Kvismaren samt stiftandet av Nerikes fornminnesförening.

Planerna på att genom sänkning av Hjälmarens vattenstånd förvandla de sänka strandmarkerna till odlings- och betesmarker gå tillbaka till 1800-talets början. Det 1859 bildade Hjälmarens- och Kvismarens sjösänkningsbolag konstituerades 23 juli 1864; bolagsordningen fastställdes av K. M:t 12 maj 1865. Såsom ledamot av interimsstyrelsen och därefter styrelsens vice ordförande blev D. redan från början den drivande kraften, planlade den vitt förgrenade organisationen, stod i ständig kontakt med myndigheter och intressenter samt bedrev i tal och skrift en oförtruten propaganda. Allmogens betänksamhet och ej sällan oblyga ersättningsanspråk äventyrade samförståndet mellan strandägarna. D. utvecklade härvid en anmärkningsvärd förmåga i förlikning, jämkning och övertalning. I riksdagens andra kammare stämplades sjösänkningsprojektet som »vansinnigt». Ett statslån på 2,000,000 kr. beviljades dock 1877; arbetet igångsattes 1878. Det omfattade upprensning av Hjälmarens utlopp vid Hyndevad, där en regleringsdamm anlades, partiell ombyggnad av Hjälmare kanal, segelledernas fördjupning samt Kvismaredalens torrläggning i samband med kanalbygget där. Trots svårigheter och kostnadsökningar var arbetet slutfört inom beräknad tid till 1887; det avsynades och godkändes av K. M:t 1888. Genom sjösänkningen, på sin tid den största i Europa, torrlades över 15,000 har vattensjuk ängsmark, vartill kom en direkt landvinning av c:a 3,500 har. Den totala kostnaden, räntorna inberäknade, uppgick till något över 5,000,000 kr. Som en gärd av hembygdens tacksamhet restes 1909 en minnessten i »Djurklouparken» vid Odensbacken i centrum av Kvismaredalen, som tack vare torrläggningen utvecklats till en av Närkes mest välskötta och välbärgade jordbruksbygder.

Ett resultatlöst försök att i Uppsala stifta en folkspråksförening fullföljde D. 1856 i Örebro, då han efter ett föredrag, »Några ord om svenska landskapsmålen», inför Närkes präst- och lärarförening framlade förslag till stiftandet av »Föreningen till samlande och ordnande af Nerikes folkspråk och fornminnen», den första av vårt lands många provinsiella fornminnesföreningar och förebild för flera, bland dem. Föreningens ordförande, prosten G. W. Gumælius, »den siste göten», synes ha inskränkt sin medverkan till ett årligt vältalighetsprov, och styrelseledamöternas insatser voro knappast imponerande. Hela arbetsbördan åvilade sekreteraren D. och dennes stab av medarbetare, bl. a. läkaren H. Hofberg, adjunkten M. Roth, prästmännen J. Wahlfisk, A. Waetter och R. Blumenberg, skogvaktaren P. E. Ericsson i Järnboås m. fl. D. återuppväckte tanken på ett »archivum nericiense» med antikvariskt-topografiska bygdebeskrivningar, uppteckningar, ordlistor etc, och stimulerade, själv den flitigaste skribenten, åtskilliga godsägare, präster, lärare och även vid skrivgöra mindre förfarna personer att lämna bidrag till föreningsarkivet. Han utarbetade ett i varje fall på papperet högst ändamålsenligt program för fornminnesvårdens ordnande genom sockenombud och »årligen från predikstolen» upplästa förteckningar över socknarnas fornlämningar. Fullt på det klara med att ett betryggande kulturminnesskydd stode att vinna allenast genom förståelse och medverkan från gemene man, sökte han få till stånd en brett lagd upplysningsverksamhet, bl. a. genom den populärt skrivna handledningen »Ur Nerikes folkspråk och folklif» (1860). Redan från början hade D. sökt kontakt med Vitterhetsakademien, till vilken hans förening 1861 anslöt sig »i ungefär samma ställning som Hushållningssällskaperna länge intagit i förhållande till Kongl. Lantbruks-Akademien». Föreningens årsberättelser 1862—63 och 1864— 1865 trycktes i Antiqvarisk tidskrift. De personliga relationerna till riksantikvarien B. E. Hildebrand präglades av samförstånd och ömsesidig uppskattning. Detta ännu så länge friktionsfria samarbete och den efterföljd, som det Djurklouska initiativet inom kort tid vann, torde ha gett impulsen till att samla provinssammanslutningarna till en riksorganisation, om ej under Vitterhetsakademiens direkta överhöghet, så under dess ledning och med dess stöd. Tanken på en dylik subordination rönte förklarligt nog mothugg från flera, håll; särskilt R. Dybeck ingick 1862 i en hetsig polemik mot »baronens» tendens att genom »officiella anslutningar... förlama föreningarnas verksamhet». Utnämningen till antikvitetsintendent 1865 (efter P. A. Säve) knöt D. än närmare till den statliga fornminnes-vården. Från sina resor i Värmland, Västergötland och Småland hemförde han inspektionsrapporter, uppteckningar, excerpter och ritningar. Hans behandling av materialet präglas av vetenskapligt, skolad skarpsyn, korrekthet och omdömesförmåga.

Under loppet av 1870-talet befann sig D. på glid bort från sin ungdoms intressesfärer. Praktiska värv, främst sjösänkningsföretaget, togo hans mesta tid. Fornminnesföreningen, vars styrelse han lämnat 1866, hade avsomnat sedan även Hofberg 1873 lämnat sekre- terarposten. D: s förordnande som antikvitetsintendent slutade 1870, bl. a. emedan anslag i stället behövdes till tjänstemän inom Vitterhetsakademien själv. D: s förbindelser med den centrala fornvårds-myndigheten försämrades. Redan D: s reseräkning (som intendent) för 1868 vållade visst ogillande inom akademien och hos B. E. Hildebrand. I »bronsfrågan» (rörande hembudsskyldighet för brons-fynd) hade D, anslutit sig till Hildebrands motståndare och påverkade den riksdagsopinion, vars ställningstagande hemförde segern åt denna part. Invalet av D. 1872 i Vitterhetsakademien (med 6 röster mot 5 för Hans Hildebrand) fattade den äldre Hildebrand som en demonstration. En direkt polemik med Hans Hildebrand bidrog ej att utjämna motsatsförhållandet. En lucka maj 1873—sept. 1876 i D:s brevväxling med B. E. Hildebrand är måhända ett uttryck för den ömsesidiga irritationen. Vid riksantikvarieskiftet 1879 nämndes D. som kandidat men torde ej på officiellt håll ha varit ifrågasatt. Under det sista kvartseklet av sin levnad tog D. endast i ringa grad befattning med det kulturminnesvårdande arbetet och då mest för hembygden. Han tog 1878 initiativet till återupplivandet av Nerikes fornminnesförening, men han följde dess verksamhet enbart som revisor. Med förklarlig bitterhet bevittnade han, huru bl. a. en avsevärd del av arkivet bortslarvades.

Emellertid bedrev D. en flitig forskar- och författarverksamhet vid sidan av sin gärning som bolagsdirektör, domänintendent, kommunalman och ledamot av allt flera styrelser, nämnder och kommittéer. Han publicerade historiska och genealogiska uppsatser i facktidskrifter, kulturhistoriska kåserier, traditionsuppteckningar, folklivsbilder och bygdemålsberättelser i »Nu», »Svenska Familjejournalen» o. a. periodiska organ, recensioner och granskningar, politiska och ekonomiska betraktelser; även poetiska och dramatiska förströelser flöto ur hans penna. Av Svenska akademien fick han 1900 Karl Johans-priset för litterär förtjänst. Sin mest vidsträckta popularitet nådde D. genom de 1883 utgivna, av Carl Larsson illustrerade »Sagor och äfventyr, berättade på svenska landsmål», som snart utkommo även i norsk och engelsk översättning, D: s berättarstil är frisk och fängslande, välgörande fri från affekterad prononcering av det rustika liksom också från all överdriven känslosamhet; enligt uppgift nådde han härvidlag ett än mera fulländat mästerskap i den muntliga föredragningens form. D: s tyngst vägande folklivsskildringar äro de som bygga på materialinsamlingen från hans resor som antikvitetsintendent, nämligen »Unnars-boarnes seder och lif» (1874), »Från Vermlands Finnskogar» (1873) och den av Artur Hazelius i »Bidrag till vår odlings häfder» publicerade »Lifvet i Kinds härad» (1885), av vilka särskilt den sistnämnda bjuder på fylliga och livfullt återgivna tidsbilder.

Som dialektforskare och folklorist utgick D. från Rydqvists s. k. historiska skola, som lade huvudvikten vid folktraditionernas egenskap av fornminnen; dock synes han tidigt (på egen hand eller under inverkan från Lyngby och Svend Grundtvig) ha närmat sig den moderna uppfattningen, att dialekterna och folkminnena äro värda att studeras för sin egen skull såsom genuina uttryck för språk- och folklivet. Han var själv en framgångsrik samlare med mångsidigt intresse för folktraditionens alla arter, och de större arbeten han utgav, särskilt »Ur Nerikes folkspråk och folklif», utgjorde länge mönster för liknande arbeten i Sverige och höra fortfarande till vår viktigaste litteratur på området. Epokgörande blev hans verksamhet för insamlingsarbetets organisation, i det den på hans initiativ grundade fornminnesföreningen i Närke (och efter dess föredöme andra liknande föreningar) upptog insamling av dialektmaterial på sitt program samt genom pristävlingar eller på annat sätt lyckades intressera den stora allmänheten för arbetet. Detta bidrog till, att dialektforskningen i Sverige i högre grad än i många andra länder blivit en hela folkets angelägenhet. Även som ortnamnsforskare var D. verksam och bidrog att introducera den moderna ortnamnsforskningen i Sverige.

Inom rent historisk forskning fick D. betydelse för medeltidsgenealogien. Diplomatariets utgivande och den begynnande sigillforskningen förberedde studiets uppblomstring, liksom tidigare och samtida insatser av t. ex. L. F. Rääf, C. G. Kröningssvärd, G. A. Sparre och C. G. Styffe. D., som flitigt excerperade även otryckt medeltida diplommaterial, anlade, juridiskt skolad som han var, rättshistoriska synpunkter på detta stoff och befordrade härigenom en förnyad och välbehövlig kritisk forskning rörande medeltidsätterna. Utan tvivel var D. en av våra främsta kännare av frälsets, ej minst lågfrälsets, historia. Hans efterlämnade samlingar i medeltidsgenealogi (i Riddarhuset) ha däremot mindre betydelse.

Om sin hovtjänst (1863—71) skrev D.: »Jag fick därigenom en inblick i livet på samhällets höjder och tillfälle att studera de olika lynnen och karaktärer som där levde och rörde sig. Vann erfarenheter och bekantskaper, som sedan blevo till nytta och erhöll en viss samhällsställning som även den skulle bliva till gagn.» I dagböcker (ännu ej tillgängliga) skildrade D. sina upplevelser vid hovet. Karl XV satte stort värde på den lärde »Utriusque», och vittra dueller mellan monarken och den frispråkige kammarherren hörde till förlustelserna i de inre cirklarna. »Man har tilldelat D.», skriver J. Wahlfisk, »hederstiteln Nerikes 'grand old man', och den höga andliga rangställning han intagit samt den betydelsefulla verksamhet han utövat berättigar honom därtill. I grund och botten aristokrat av rätt konservativt skaplynne, var han dock folklig som få. Överlägsen som han var, kunde han ock understundom visa detta, då han trodde så vara behövligt, men i övrigt i bedömande av sin egen verksamhet yttrade han sig med flärdfri anspråkslöshet. Genom sin rika begåvning, spirituella konversation och ridderliga urbanitet fängslade han i umgängeslivet och gjorde sig överallt gällande.»

Författare

Bertil Waldén med bidrag av Bengt Hildebrand och E. Holmkvist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Brev (112 st. 1861—84) til] B. E. Hildebrand finnas i Vitterhetsakademien samt till C. G. Hammarskjöld och Anders Fryxell i Riksarkivet; strödda brev från, D. finnas i K. biblioteket och Uppsala univ.-bibl. Handskrifter av D. (reseberättelser, rapporter, koncept, manuskript, anteckningsböcker, excerpter etc.) finnas i flera offentliga arkiv, särskilt Antikvariskt-topografiska arkivet, Vitterhetsakademien, och Örebro läns museums arkiv, till vilket 1937 även överlämnades en stor samling brev till D. Om D:s genealogiska samling i Riddarhuset, se ovan.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Några ord om svenska landskapsmålen, vid Nerikes prest- och lärare-förenings sammankomst den 7 junii 1856. Örebro 1856. 26 s. — Ur Nerikes folkspråk och folklif. Anteckningar utg. till fornvänners ledning. Örebro 1860. XII, 136 s., 1 rättelsebl. — Hjelmaresänknings-frågan förr och nu. Örebro (tr. Sthm) 1863. 78 s., 5 bl., varav 1 vikt. — Om svensk fornforskning och Kongl. Maj :ts nådiga förordning af den 29 november 1867. Örebro 1872. 46 s. — Om vapentaget såsom laglig bekräftelseform i Sverige (Sv. fornminnesfören: s tidskr., Bd 1, 1871—72, s. 238—260). — Från Verm-lands finnskogar (Land och folk, 1873, s. 241—268). — Hvad den privata fornforskningen väntar af 1873 års riksdag. Sthm 1873. 8 s. — Några anmärkningar i anledning af d: r Hans Hildebrands skrift: »Den vetenskapliga fornforskningen, hennes uppgift, behof och rätt» (Sv. fornminnesfören: s tidskr., Bd 2, 1873—74, s. 79—83). — Folklifsbilder. Småplock ur en fornväns anteckningar. 1. Flytande bostad i Fryksdalen, ett bidrag till våra kommunallagars historia (Förr och nu, Bd 5, 1874, s. 436—442). — Nya bidrag till kännedomen om Sveriges förhistoriska tid. [Anm. av O. Montelius, Sveriges forntid, och J. A. Wittlock, Jordfynd från Wärends förhistoriska tid] (Svensk tidskr. 1874, s. 505—521). — Svenska sagor i svenskt landsmål (Sv. fornminnesfören: s tidskr., Bd 2, 1873—74, s. 147—157). — Unnarsboarnes seder och lif efter Lasses i Lassaberg anteckningar. Sthm 1874. IV, 76 s., 1 bl., 2 pl.-bl., varav 1 vikt, & omsl. (s. 31—76 med titeln: Småländskt folklif för 70 år sedan, i: Land och folk 1874, s. 80—110). — Sagor i svenska landsmål. 1. Askpöten. 2. Gumma å fisken. 3. Fanten å käringa (Nu, Arg. 1, 1874—75, s. 220—223, 291—292, 355—357). 4. Den listige drängen (Nu, Arg. 2, 1876, s. 41—45, 68—71). — Skolsånger och skolstryk i forna dagar (Nu, Arg. 1, 1874—75, s. 394—399). — Svenska folksägner. 1. Knall och Tore. 2. Bonden och skogsnuan. 3. Erik Räf. 4. Trollen i Himmelsberget. 5. Jätten vid Skåle (Nu, Arg. 1, 1874—75, s. 184—187). — Ur Stackeds häfder (Nu, Arg. 1, 1874—75, s. 249—255). — Ett vitnesmål. Folklifsbild från Närike (Nu, Arg. 1, 1874—75, s. 162—164). — Helsningsord till lärjungarne vid Örebro läns folkhögskola den 1 november 1875. Örebro 1898. 7 s. (Särtr. ur: Örebro läns folkhögskola 1873—1898. Tal och föredrag, 1898, s. 16—20). — Tvenne spelmän. Teckning ur folklifvet (Sv. familj-journalen, Bd 14, 1875, s. 161— 164). — Ett besök på Rautakylä (Nu, Arg. 2, 1876, s. 359—364; anon.; undert.: —RKL—). — [Rec. av:] Den med sköldebref förlänade men ej å rid-darhuset introducerade svenska adelns ättartaflor ... af B. Schlegel och C. A. Klingspor (Hist. bibliotek, N. F., D. 1, 1877, s. III—XXXVII; även särtr. med anon. titelbl.: Bidrag till svenska adelns historia. Sthm 1876; undert.). — Ett finnskogens vidunder [Passa-Lars] (Sv. familj-journalen, Bd 15, 1876, s. 6—7, 14—15). —¦ Fornlemningarna vid Mölneby i Vestergötland (HA Månadsblad, Årg. 5, 1876, s. 335—340). — Hjelmaresänknings-frågan i sitt sista skede. Örebro 1876. 63 s. — Min första skjutsfärd (Nu, Arg. 2, 1876, s. 179—194). — Också en fornforskare (Nu, Årg. 2, 1876, s. 264—269). — Till och från gästabudet. Hågkomster af en gammal »Närikes-trall» (Nu, Arg. 2, 1876, s. 337; anon.; undert.: —RKL—). — Om namn och känningsnamn hos allmogen (Sv. familj-journalen, Bd 15, 1876, s. 121-—125). — Strödda anteckningar om Kinds härad i Vestergötland i äldre tider (Sv. fornminnesfören: s tidskr., Bd 3, 1875—77, s. 159—186; även särtr. u. å., 28 s.). — Huruledes magister Andreas Jonse Busemontanus fick Törnekulla gäll, och huru han der gjorde sitt inträde (Nu, Årg. 3, 1877, s. 247—256). — Mäster Konstig (Nu, Årg. 3, 1877, s. 28—39). — Stenmannen. Folksaga från Närcke (Nornan, Årg. 5, 1878, s. 48—50). — Ett besök i Bollebygd (Sverige. Fosterländska bilder, 1877—78, s. 60—64). — Bidrag till svenska frälsets historia under medeltiden. 1. Om arfs- och bördestvisterna efter Eggert Grupendal (Hist. bibliotek, D. 5, 1878, s. 1 — 18); 2. Arfstvisten mellan Nils Nilssons till Traneberg och fru Ingegerds till Öja afkomlingar. 3. Svenska släkter med sparren öfver ett blad till sköldemärke (Hist. tidskr., Årg. 10, 1890, s. 1—22, Årg, 11, 1891, s. 137—184; 2—3 även särtr. Sthm 1890, 91. 1 bl., 22 s.; 1 bl., 48 s.). — Gubben å gumma, som gjole arbetsbyte. Skämtesaga från Närike (Förr och nu, Bd 9, 1878, s. 31—34). — Om vitnesmål och testaments-bekräftelse på död mans graf (Hist. bibliotek, D. 5, 1878, s. 507—509). — [Inledningsord om upptecknandet av svenskt folkspråk] (Nyare bidrag till kännedom om de sv. landsmålen, Bd 1, 1879—81, 9 s.). — Allt hva' ja' har, allt hva' ja' har! Skämtesaga från Nerike. (Sv. familj-journalen, Bd 18, 1879, s, 14—15). — Om Göran Månssons till Bolmsnäs jordebok. Några bidrag till Stjerneättens historia (HA Handl., D. 28, 1885—1925, s. 1—60, 3 vikta släkttavlor; inträdestal i HA 1876; även särtr. Sthm 1879). —¦ Sankte Per som jordbrukare. Saga från Vermland (Nornan, Årg. 6, 1879, s. 147—150). —• Om svenska ortnamn, stälda i samband med historiska ock kamerala forskningar. Föredrag (Nyare bidrag till kännedom om de sv. landsmålen, Bd 1, 1879—81, s, 545—565). — Lärdom ä bra men lagum ä likkst (ibid., Bd 1, 1879—81, s. 625—633). — Ytterligare rörande grafundersökningarna vid Tormansbol och Slottsbrosundet (HA Månadsblad, 1880, s. 95—96; tillägg till en uppsats av W. Berg, ibid. s. 65—74). — Om vattenafledningar. Trenne uppsatser. 1. Erinringar vid lagberedningens utkast till författning angående torrläggning af jord. 2. Om invallningar till jords fredande mot öfversvämning. 3. Om nytt skifte ä fördränkt mark, som genom torrläggning göres odlingsbar (Örebro läns kungl. hushållnings-sällskaps qvartals-skrift, 1881, H. 4, s. 9—36). —¦ Sagor och äfventyr, berättade på svensk-a landsmål. Med illustr. af Carl Larsson. Sthm 1883. VI, 244, XXXIV s.,: 1 pl.-bl. [Ny uppl.:] Med illustr. av Bo Vilsson. Örebro 1935. IV s., 2 bl., 208, XXXIV s., 2 pl.-bl. [Annan utg.:] Från närkes- och värmlandsmål till vanligt talspråk öfverflyttade av Elsa Djurklou-Aschan. Illustr. av Hj. Rehnström; Sthm 1912. 2 bl., 150 s., 1 bl., 10 pl.-bl. Norsk övers.: Folke-Eventyr ... Overs. af Nordåhl Rolfsen . . . Kria 1887. 4 bl., 148. s. Ny utg. 1928. Engelsk övers.: Fairy tales from the Swedish... transl. by H. L. Brakstad... London 1901. XI, 178 s. — Nerike (Vårt land. En skildring i ord och bild, [1884—] 1888, s. 115—120). — Lifvet i Kinds härad i Västergötland i början af sjuttonde århundradet. Anteckningar ur häradets domböcker. Sthm 1885. VI-, 88 s. (Bidrag till vår odlings häfder, 4). — Herr Jens och herr Nils (Kalender för alla 1886, s. 38—45). — I tullfrågan. Aftr. ur Nerikes-posten. Örebro 1887. 16:o 14 s. — Kostnaderna för Hjelmarens och Qvis-marens sänkning (Sv. mosskulturfören: s tidskr., Årg. 4, 1890, s. 266—268). — Om vården af våra specialarkiv (Stockholms dagblad 16 maj 1891; anon.). — »Den onde» i folktron (Sv. fornminnesfören: s tidskr., Bd 8, 1891—93, s. 196—202; även särtr. Sthm 1892, 8 s.). — Underdånigt betänkande angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, afgifvet af en den 25 september 1891 förordnad komité. Sthm 1892. 28 s. (Kommittéledamot enl. föret.) —¦ Om vedernamn och kähningsnamn i äldre och nyare tider. Föredrag vid Svenska fornminnesföreningens möte i Lund 1893 (Sv. fornminnesfören: s tidskr., Bd 9, 1896, s. 27—43). — Skämte- och fägnespel af Truls rimmare. [Haag 1893]. 1 bl., 21 s. (Anon.) — Jöns Gerekesson ärkebiskop i Uppsala 1408—1421. Kulturbild från konung Eriks af Pommern dagar (Hist. tidskr., Arg. 14, 1894, s. 189—226). — Om annuiteten å Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolags statslån i dess förhållande till olika jordegare. Örebro 1894. 7 s. (Undert.) — Folklifsbilder. 1. Huru Stenstorpa-Brita fick veta hvad Kallepojken skulle göra med potatisen. 2. Värre och värst (Vintergatan, Arg. 3, 1896, s. 219—240). — Några ord om våra folksagor. Föredrag... (Meddel. från Nerikes fornminnesfören., 1, 1896, s. 89—96). — Landtbruket i Nerike. för 50 år sedan. Efter ett föredrag .. . (Örebro läns kongl. hushållnings-sällskaps qvartals-skrift, 1901, H. 3, s. 26—33). — Hvem var »Staffan stalledräng» ? Ett bidrag till lösningen af denna fråga (Sv. fornminnesfören :s tidskr., Bd 11, [1900—] 1902, s. 335—354; omarb. av en uppsats med samma titel i: Till vår hembygd. Minnesblad utg. af Södermanlands-Nerikes nation i Upsala... 1897, s. 14—19). — Sänkningen af sjöarna Hjälmaren och Qvis-maren. Historisk framställning (Örebro läns kongl. hushållnings-sällskaps historia 1803—1902... utarb. af J. V. Jonsson, D. 2, 1902, s. 38—78, 1 vikt karta; även särtr. Örebro 1902, 43 s.). — Lasse min dräng. Illustr. av Hj. Rehnström. Sthm 1913. 24 s. — Antikvarisk resa i Östbo, Västbo och Mo härader sommaren 1870 (Meddel. från Norra Smålands fornminnesfören., 8, 1926, s. 46—93; 10, 1932, s. 23—61; 11, 1938, s. 5—37). — Diverse annota-tioner rörande Nerike sommaren 1849 (Festskrift utg. av Föreningen Örebro läns museum till 75-årsminnet... 1931, s. 31—48, 1 portr.-bl.). — Valmans visa ve riksdasmannaval (Saxons bok på 75-årsdagen, 1934, s. 142—143).

Utgivit: Erasmus Roterodamus, De civilitate morum puerilium. Thet ähr: En gyldenne book om unga personer sedhers höffweligheet. ... Örebro 1872. 16:o (144) s. (Utg. anon.; föret, undert.) — Öfverste Nils Djurklows (f. 1641, t 1714) egenhändiga lefnadsteckning (Hist. tidskr., 14, 1894, s. 131—154.)

D. var tillf, medarb. i Örebro tidning, Nerikes allehanda, Göteborgs handels- och sjöfartstidning, Aftonbladet, Svenska tidningen, Nya dagligt allehanda m. fl. — Beträffande smärre skrifter såsom div. stadgar och stadgeförslag, cirkulär, verksamhetsberättelser, direktionsskrivelser, diskussionsyttranden vid arkeologmöten, anmälningar, recensioner, smärre dikter o. dyl. hänvisas till J. Wahlfisks bibliografier i levnadsteckningarna över D., se nedan.— Där återfinnas även handskriftsförteckningar.

Källor och litteratur

Källor: Bcmppt. 1 nov. 1904, RA; självbiogr. anteckn. i Djurklouska familjearkivet, frih. Nils Djurklou, Malmö; div. Djurklouarkivalier i familjearkivet, ATA och Föreningens Örebro läns museum arkiv. — [A. Victorin, Katalog öfver friherre Nils Gabriel Djurklous bibliotek.] U. o. o. å. [Upps. 1885]. [Jfr C. M. Carlander, Sv. bibi. och exlibris, 4, 1904, s. 158]; Framl. kammarherren m. m. frih. N. G. Djurklou's efterlemnade boksamling (Upsala bokauktionskammares kataloger, 1904, N:o 23). — G. Berg, Artur Hazelius (1933); P. R. Dahlman, Om Nils Gabriel Djurklous boksamling och dess öde (Samf. Örebro stads- och länsbiblioteks vänner. Meddelande, 4, 1933); Festskrift utg. av Fören. Örebro läns museum till 75-årsminnet.. . (1931); Friherre Nils Gabriel Djurklou. Minnesblad från Odensbacken den 12 sept. 1909 (1909); B. Hildebrand, Några anteckningar om svensk medeltidsgenealogi (Personhist. tidskr., 31, 1930); dens., Bror Emil Hildebrand (Fornvännen 1934); J. W. Jonsson, Örebro läns kongl. hushållnings-sällskaps historia 1803 —1902, 1—2 (1902); C. Mangård, Richard Dybeck (1937); Minnestal hållna i Göteborgs K. vetenskaps- och vitterhetssamh. ... 1904—1907, s. 34—37; J. Wahlfisk, Nils Gabriel Djurklou (Meddel. från Örebro läns fornminnes- tören., 3, 1904; med bibliografi; särtr. s. å.); dens., Nils Gabriel Djurklou. [Bio- och bibliografi] (Fataburen 1917); B. Waldén, Den stora sjösänkningen (19401. 1



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Gabriel Djurklou, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Waldén med bidrag av Bengt Hildebrand och E. Holmkvist.), hämtad 2019-09-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17568
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Gabriel Djurklou, urn:sbl:17568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Waldén med bidrag av Bengt Hildebrand och E. Holmkvist.), hämtad 2019-09-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se