Meriter

1. Johan. Jacob Borelius, f. 21 juli 1823 i Skinnskattebergs församling, d 7 jan. 1909 i Lund. Föräldrar: prosten Jakob Borelius och Katarina Ulrika Böttiger. Elev vid Västerås gymnasium ht. 1838; student i Uppsala 7 dec. 1841; disp. 12 dec. 1842 (De forma regiminis Sveciaa anno MDCXXXIV confirmata. Ex actis publicis, p. III; pres. R. M. Bowallius); fil. kand. 15 dec. 1847; disp. 10 maj 1848 (Om motsägelsen och dess lösning enligt den dialektiska methoden; pres. E. A. Schröder); fil. magister 18 juni s. å.; företog studieresor till Berlin, Leipzig och Dresden juni−juli 1859 och såsom innehavare av riksstatens mindre resestipendium till Tyskland, Frankrike och Italien 1876−77. Docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 28 juni 1849; lektor i filosofi vid Kalmar h. elementarläroverk 22 maj 1852 (tillträdde 1 maj 1854); uppförd å första förslagsrummet till adjunkt i filosofi 30 maj 1853 samt å första förslagsrummet till professor i praktisk filosofi vid Lunds universitet 14 nov. 1855; professor i teoretisk filosofi därstädes 26 okt. 1866; ledamot av universitetets mindre konsistorium läsåren 1869−70 och 1875−76; representant för Lunds universitet vid universitetets i Tübingen sekularfest aug. 1877; erhöll avsked från professuren 16 sept. 1898. Ledamot av Philosophische gesellschaft i Berlin 1859. RNO 1874.

Gift 12 jan. 1869 med Hedvig Augusta Vilhelmina Lönbohm, f. 15 jan. 1839, d 26 juli 1917, dotter till kronofogden Karl Reinhold Lönbohm.

Biografi

Redan i sina äldsta skrifter »Om motsägelsen och dess lösning enligt den dialektiska methoden» (1848) och »Om idéens förhållande till verkligheten» (1849) ter sig B. som en utpräglad representant för den Hegelska filosofien. Tidigt kom han ock att hävda dess ståndpunkt gentemot den Boströmska skolans målsmän. Mot Sigurd Ribbing publicerade han sålunda 1851 avhandlingen »I hvad afseende är Hegel pantheist?», samt 1857 avhandlingen »Den dogmatiska rationalismens strid mot den spekulativa filosofien». Två år senare utgav han första häftet av en »Kritik öfver den Boströmska filosofien», särskilt riktad mot den boströmska statsläran. Det följdes inom kort av ett genmäle av Boströms egen hand. Redan samma år (1860) replikerade B. med en skrift, utgörande ett andra häfte av »Kritik öfver den Boströmska filosofien». Härmed var den första, och tillika viktigaste, epoken i B:s' debatt med boströmianismens målsmän till ända. Bland senare skrifter av honom, som mera direkt äga karaktär av polemik mot den boströmska riktningen, märkes den i den tyska tidskriften Philosophische monatshefte år 1885 publicerade studien »Die Philosophie Boströms und ihre selbstauflösung», föranledd av en vid denna tidpunkt aktuell meningsbrytning inom den boströmska skolan mellan Hans Edfelt och Axel Nyblæus. I denna debatt konstaterade B., om än med vissa modifikationer, en parallell till den centrala stridslinjen i hans egen uppgörelse med Boström. I Edfelts ståndpunkt återfann han sålunda i en extremt tillspetsad, ja absurd form den genuint boströmska metafysiken. Hos Nyblæus åter spårade han vissa ansatser att modifiera denna i en med hans egen hegelska uppfattning mera besläktad riktning. Grundproblemet för varje metafysisk spekulation, härledningen av den relativa verkligheten ur den absoluta, formulerades av Boström i spörsmålet, huru man ur det absoluta system, som utgöres av Gud och mångfalden av de personligheter, vilka i honom ingå såsom hans eviga idéer, skall kunna härleda den relativitet, som hos dessa personligheter röjer sig i form av större eller mindre grad av ofullkomlighet i deras förmåga att förnimma sitt medvetenhetsinnehåll. Boström sökte lösa detta problem om idéernas s. k. materiella ofullkomlighet utan att tänka sig denna deras ofullkomlighet såsom en i och för gudomligheten själv omedelbart existerande verklighet. Härmed sammanhängde ock, att han frånkände gudomligheten varje omedelbart samband med det fenomen, som vi kalla utveckling, vilket enligt honom endast kunde existera i och för ändliga personligheter, i den mån de hava tiden till uppfattningsform. I samband med dessa teorier hävdade Boström, att det inom det gudomliga systemet visserligen existerar ett förhållande av åtskillnad mellan de däri ingående mångfaldsmomenten, men ej ett verkligt motsats- eller uteslutningsförhållande dem emellan. Däremot ansåg B. i enlighet med den hegelska åskådning, varifrån han utgick, att man ej kunde härleda den relativa verkligheten med alla dess ofullkomligheter och motsatser ur den absoluta, med mindre man i det absoluta själv räknade med ett väsentligt motsatsförhållande mellan mångfaldsmomenten och ej enbart med en åtskillnad mellan dem, som för deras eget väsen var av oväsentlig innebörd. En av Boströms lärjungar hade en gång, såsom B. omtalade, till stöd för mästarens uppfattning i en debatt i denna fråga åberopat, att den, som har tusen kronor, därmed också har de enkronor, som däri ingå. Därtill replikerade B.: »men huru är det, om han aldrig kan få sin tusenkrona växlad?»

I likhet med Hegel hävdade B. såväl att ett reellt motsatsförhållande eller en »självmotsättning» är väsentligt för det absoluta väsendet som att detta självt deltager uti världsprocessens utvecklingsförlopp. Genom en akt av självmotsättning övergår gudomen eller »den absoluta idéen» från ett tillstånd av omedveten andlighet till materialitet, varigenom naturen bliver till. Men på samma gång som »idéen» sålunda kommer att stå gentemot en verklighet, vilken såsom materiell är dess motsats, igenkänner den i denna verklighet sin egen skapelse, återfinner sig själv däri. Detta sker dock successivt, i den mån naturen själv utvecklar sig till allt högre och mera besjälade existensformer, för att slutligen i människan och hennes förnuft nå till full medvetenhet om sig själv. Huruvida emellertid det gudomliga väsendet äger något annat självmedvetande än det, som det sålunda i och genom världsprocessen får i människoanden, framgick ej klart av Hegels egna uttalanden, liksom oklarhet förefanns rörande hans ställning till den individuella odödligheten. Gentemot den s. k. hegelska »vänsterns» panteism och förnekelse av odödligheten antog B. i likhet med representanterna för den hegelska »högern» (i Sverige bl. a. Paul Genberg) såväl en självständig personlighet hos Gud som den individuella odödligheten såsom de rätta konsekvenserna av Hegels ståndpunkt.

Den fylligaste utformningen gav B. sina åsikter i ett arbete, som han i början av 1880-talet begynte trycka men som först året efter hans 1909 timade bortgång i sin helhet publicerades av hans dotter docenten Hilma Borelius. Det bär titeln »Metafysik» och avsåg ursprungligen blott att giva en mera lättfattlig framställning av Hegels egen behandling av det mänskliga tänkandets grundbegrepp eller kategorier, givetvis på bas av Hegels egen dialektiska metod. Emellertid växte det efterhand ut till ett imponerande verk av självständigt filosofisk karaktär genom de delvis mycket utförliga explikationer, som B. anknöt till exposéen av kategorierna. Dessa explikationer äro ej blott av metafysiskt och historiskt filosofiskt innehåll, utan gripa ock i betydande utsträckning över på naturvetenskapernas område, där B. rörde sig med en lärdom och exakthet, som bl. a. vunnit Bengt Lidforss' erkännande. Av denna B:s' breda orientering präglades ock i hög grad såväl hans föreläsningar som de »kollokvier», vid vilka han i sitt hem samlade sin lärjungekrets. Särskilt blev den moderna utvecklingsläran föremål för hans uppmärksamhet, och Herbert Spencers arbeten blevo därför under längre tid debatterade på hans kollokvier, liksom de ofta kommo att ingå i kurser för högre betyg. Dock hävdade B. själv gentemot Spencers mekanistiska evolutionism städse den hegelska idealismens teleologiska utvecklingsbegrepp. Med Harald Höffding stod B. ständigt i livlig kontakt och införde hans empiriska »Psykologi i omrids» kort efter dess publicering (1882) i sin kursplan. Under en längre följd av år förde han en filosofisk korrespondens med Eduard von Hartmann, för vilken en utförlig redogörelse givits i samlingsverket »Under Lundagårds kronor», Ny samling (1921). Ursprungligen föranleddes denna brevväxling av en tysk översättning av en skrift, som B. 1879 publicerat i Nordisk tidskrift under titeln »En blick på den nuvarande filosofien i Tyskland», vari såväl Hartmann som andra nyare tyska filosofer karakteriserades. En liknande studie offentliggjorde B. 1880 i Nordisk tidskrift under titel »En blick på den nuvarande filosofien i Frankrike».

B:s' skrifter äro alla präglade av sällspord klarhet och tankereda i framställningen. Samma egenskaper utmärkte ock hans föreläsningar, för vilka han plägade utarbeta en fullständig skriftlig förberedelse. Städse uppbars hans verksamhet av en osjälvisk hängivenhet och en ungdomlig entusiasm för forsknings- och undervisningsuppgifterna, som ej kunde undgå att starkt påverka hans lärjungar. Av största betydelse var ock den vidsynthet, varmed han lät envar bland dem följa sina intressen och sin läggning vid studierna.

Utförligare karakteristiker av B:s' lärarverksamhet återfinnas i första följden av »Under Lundagårds kronor» (1918) samt i »Bengt Lidforss' minnesskrift» (1923).

Författare

Axel Herrlin.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om motsägelsen och dess lösning enligt den dialektiska methoden. Upps. 1848. 16 s. (Gradualavh.) — Om idéens förhållande till verkligheten. Upps. 1849. 42. s. (Avh. f. docentur.) — I hvad afseende är Hegel pantheist? Kritisk betraktelse med anledning af professor Ribbings skrift Om pantheismen. Upps. 1851. 54 s. [Följdskrift: S. Ribbing, Eristiska blad, Upps. 1852; B. svarade med: Den dogmatiska rationalismens strid mot den spekulativa filosofien, Upps. 1857, se nedan.] — De negatione. Theses. Sthm 1871. Ils. (Avh. för lektorat.) — Den nyare pantheismen och atheismen i Tyskland (Tidskr. f. litteratur, 1852, s. 129—166). — Hegels åsigt om filosofiens betydelse. Kritisk framställning. Upps. 1852. (2), 58, (2) s. (Även utg. som avh. f. adjunktur med titel: Om filosofiens supremati enligt Hegelska systemet. Lund 1852.) — Det Hegelska systemet och den spekulativa ethiken. Lund 1853. 118 s. (Avh. f. professur.) — Menniskans naturlif i dess förhållande till det andliga lifvet. Popularfilosofiskt försök. Sthm 1855. 52 s. — Den dogmatiska rationalismens strid mot den spekulativa filosofien. H. 1.* Granskning af professor Ribbings Eristiska blad, 1. Sthm 1857. (2), 124 s. [Jmfr ovan B:s skrift: I hvad afseende är Hegel pantheist? Upps. 1851.] — Om den praktiska verksamhetens förhållande till den theoretiska. Filosofisk betraktelse. Kalmar 1859. 4: o 16 s. (Läroverksprogram, Kalmar.) — Kritik öfver den Boströmska filosofien. H. 1. Statsläran. Sthm 1859. 96 s. [Följdskrift: [C. J. Boström,] Den speculativa philosophen Johan Jacob Borelius i Calmar, Upps. 1860.] H. 2. Svar på antikritik, Sthm (tr. Kalmar) 1860. 82 s. — Lärobok i den formella logiken. Kalmar 1863. (4), 83 s. 4:e omarb. uppl. Lund 1882. 90 s. 5:e uppl. förkortad och omarb. af J. Strömberg. Lund 1901. 51 s. 9:e uppl. Lund 1920. 62 s. — Genmäle till herr rektor J. Dahlbäck (Tidskr. f. Sveriges lärov., 1863—65, s. 260—287; med anl. av D: s skrift Om logikens studium vid elementarläroverken jemte granskning af några hit hörande läroböcker, Umeå 1864). — Randbemerkung... über den Begriff der Nationalität in der Rechtsphilosophie (Der Gedanke. Philos. Zeitschr., Bd 3, 1862, s. 112—120). — Anmärkningar vid Herbarts filosofiska system. Kalmar 1866. 42 s. . (Redogörelse f. elementarlärov. i Kalmar stift 1865—66, Kalmar 1866.) — Den gamla och den nya tron (Sv. tidskr. f. politik, ekonomi o. litt., 1874, s. 1—39, 146—170). — »Positiv» filosofi (ibid., s. 465—471; med anl. av J. Monrad, Tankeretninger i den nyere Tid, Kria 1874). — Skandinavien und Deutschland. Berlin 1876. VIII, 104 s. (Även i sv. uppl. med titel: Skandinavien och Tyskland. Lund 1877. 10, 88 s.) — En blick på den nuvarande filosofien i Tyskland (Nord. tidskr., 1879, s. 309—344). — En blick på den nuvarande filosofien i Frankrike (ibid., 1880, s. 223—257). [De båda sistnämnda utg. i tysk övers, med titel: Blicke auf den gegenwärtigen Standpunkt der Philosophie in Deutschland und Frankreich. Deutsch von Emil Jonas. Berlin 1886. 95 s.] — Ober den Satz des Widerspruchs und die Bedeutung der Negation (Philos. Monatshefte, Bd 17, 1881, s. 385—427). — Svensk filosofi (Ny sv. tidskr., 1883, s. 136—156; med anl. av A. Nyblasus, Den filosofiska forskningen i Sverige, D. 2: 1, Lund 1881). — Zur Lehre vom Widerspruch (Zeitschr. f. Philosophie u. philos. Kritik, N. F., Bd 85, 1884, s. 125—130). — Die Philosophie Boström's und ihre Selbstauflösung (Philos. Monatshefte, Bd 21, 1885, s. 235—243). — Sociologiska betraktelser (Ny sv. tidskr.; 1888, s. 146—156; med anl. av G. Björklund, Om nationernas sammanväxning, Sthm 1887). — En rysk socialfilosof vid det nittonde århundradets slut [K. P. Pobedonoszew] (Statsvet. tidskr., Arg. 3, 1900, s. 18—35). — [Anm. av] K. P. Pobedonoszew, Streit-fragen der Gegenwart (Kyrkl. tidskr., Årg. 6, 1900, s. 294—308). — Metafysik. [Utg. av Hilma Borelius.] Lund 1910. 4, 507 s. — Dessutom Slutpåminnelser i fråga om återbesättandet af en ledig filosofisk profession i Lund (1866) samt smärre artiklar och recensioner i tidskrifter.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 26 okt. 1866 (meritförteckn.), RA; A. Herrlin, Ur åttiotalets lundensiska tankelif (Under Lundagårds kronor, 1918): dens., Det omedvetnas filosof och lundensiskt tankelif (ibid., Ny samling, 1921); dens, Bengt Lidforss och August Strindberg (Bengt Lidforss minnesskrift, 1923); B. Lidforss, Johan Jacob Borelius (Fragment och miniatyrer, 1912): Lunds universitets matrikel (1899).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Jacob Borelius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17974, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:12932:Axel Herrlin].), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17974
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Jacob Borelius, urn:sbl:17974, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:12932:Axel Herrlin].), hämtad 2024-04-18.