Meriter

6. Ebba Brahe, dotter till B. 4 i hans första gifte, f. 16 mars 1596 på Lerjeholm i Västergötland, d 5 jan. 1674 i Stockholm. Hovfröken hos änkedrottning Kristina 1611, hos änkedrottning Katarina (Stenbock) 1614.

Gift 24 juni 1618 i Stockholm med riksmarsken greve Jakob Pontusson De la Gardie, f. 20 juni 1583, d 12 aug. 1652.

Biografi

E. B:s och Gustav Adolfs ungdomskärlek har varit ett kärt ämne för vår romantiskt-historiska tradition och föremål för åtskilliga detaljrika framställningar. I själva verket är det dock ganska litet, man känner därom. De viktigaste källorna utgöras av de älskandes brevväxling, men denna är endast ofullständigt bevarad. Enligt en gammal tradition skall E. B. efter sin moders 1611 timade död ha kommit till dennas väninna änkedrottning Kristinas hov för att där få sin uppfostran fulländad. Den unga hovdamen väckte snart uppseende genom sin skönhet (något autentiskt ungdomsporträtt finnes tyvärr icke bevarat) och blev föremål för beundran, bl. a., säges det, av hertig Johan av Östergötland. De övriga tillbedjama överglänstes dock snart av den unge konungen. När Gustav Adolfs böjelse för moderns sköna hovfröken börjat, kan icke avgöras, men det första dokumentet i saken, som med säkerhet kan dateras, hans brev till E. B. 6 mars 1613, visar redan deras kärlek fullt utvecklad. Konungen vill göra henne till sin drottning, han avvaktar hennes svar på sin sista »kerlige begeran», sedan hon talat vid sin fader — det är sålunda fråga om ett frieri eller åtminstone en öppen kärleksförklaring. Men Ebbas fader, greve Magnus, ställer sig till konungens förvåning betänksam mot förslaget med hänsyn till det motstånd det väckt särskilt från den myndiga änkedrottningens sida. Hennes missnöje visade sig i det sätt, varpå hon behandlade sin hovjungfru: hon var aldrig nöjd med hennes arbete och uppförande, hon bannade henne ständigt, och hon sökte intala henne, att den unge konungens känslor ingenting vore att lita på. På Gustav Adolf gjorde underrättelsen om detta ett smärtsamt intryck. Lyckan hade vänt honom ryggen — klagade han en gång — men han ville icke, att den älskades »lycka skulle förspillas tillika med hans, utan att sorgen skulle hänga hos honom allena». Men dessemellan söker han trösta sin »hiertans aldra käraste» med försäkringar om sin trohet, han ber henne icke bry sig om »onda munnars klaffande», och han sänder henne med sin postillon d'amour, kammarherren Lars Sparre, brev jämte små presenter. En gång, då han icke fått tillfälle att som han velat tagas avsked av henne, tager han sig djärvheten att »detta grova och skittna papper med min onda styl bemåla»; han sänder henne som minne »det blomstret, som tyskarna Vergiest nicht mein kalla», och han slutar med att önska henne »månge mål (= gånger) 100,000 goda nätter». Men Gustav Adolf måste samtidigt som en god son vinna sin lycka, med modems goda minne; han skrev brev på brev till henne och skaffade sig förespråkare särskilt i sin halvsyster Katarina, sedermera även i hertig Henrik Julius av Sachsen och kanslern d:r Nils Chesnecopherus. Drottningen sökte emellertid förhala tiden; hon svarade, att om de ville ge sig till tåls ett par år, så skulle hon icke motsätta sig deras förening, men hon föreställer Ebba möjligheten av att konungen under tiden ändrar sinne. Gustav Adolf hämtade av detta svar förhoppning att till slut kunna beveka modern, ett hopp, som dock skulle visa sig bedrägligt. Förbindelsen mellan de unga fortgick visserligen även under 1614 utan avmattning i känslorna; då Gustav Adolf detta år befann sig ute i ryska kriget, skrev han och hyllade den tillbedda, därför att han »uti hennes favör haver sina fiender övervunnit» (20 sept. 1614). Men under tiden synas trakasserierna mot E. B. ha fortgått och mjukat upp hennes ännu barnsligt veka sinne: »det anstår ej mig ringa jungfru E. K. M:ts konungsliga person att eftertrakta», skriver hon (19 okt. 1614). I slutet av året flyttade E. B. som hovfröken från änkedrottning Kristina till den åldriga änkedrottning Katarina (Stenbock), en förändring, som väl närmast företogs för att avlägsna henne från konungens närhet. Gustav Adolf konstaterar småningom en stor förändring i hennes sätt att skriva, och det kommer in en ton av förebråelse, då han påminner henne om hennes löfte, att »I mig för alla manspersoner ville allena älska». Ännu på våren 1615 höll sig förbindelsen åtminstone å konungens sida, att döma av att han då anmodade Lars Sparre att hos guldsmeden Lorens Hartman i Stockholm beställa ett bröstsmycke och överlämna det åt E. B. med begäran om brev från henne. Vid den tiden var det emellertid klart, att änkedrottningens motstånd var obevekligt, och för de båda unga återstod endast att resignera. Underrättelsen om den av Gustav Adolf under vistelsen i Pskov 1615 inledda kärlekshandeln med Margareta Slöts måste ha övertygat E. B. om konungens resignation; måhända är det denna erfarenhet, som avpressat henne den bekanta men ej säkert dokumenterade utgjutelsen på fönsterrutan i Stockholms gamla slott: »Jag är förnöjd med lotten min och tackar Gud för nåden sin.»

Vid samma tid anhöll riksmarsken greve Jakob De la Gardie hos greve Magnus om Ebbas hand, och två år senare (1617) fick han hennes jaord. Den 11 nov. 1617 firades deras högtidliga trolovning i änkedrottning Katarinas hus i Stockholm, och midsommardagen 1618 firades bröllopet, likaledes anordnat av Gustav Vasas änkedrottning och i närvaro av bl. a. änkedrottning Kristina och hertig Karl Filip; konungen åter hade, uppges det, under bröllopsdagarna begivit sig ut för att provsegla ett nytt fartyg. Av allt att döma var äktenskapet mellan E. B. och Jakob De la Gardie lyckligt; hon var en huld maka och en god moder för de fjorton barn, varmed äktenskapet välsignades, och hon skötte sitt hem och sin hushållning med stor omsorg och duglighet. Hennes intressen synas ha varit begränsade till det som rörde henne själv och hennes närmaste. Av den romantik, som omger hennes ungdoms stora upplevelse, förmärkes ingenting hos den mognade kvinnan, men däremot så mycket mer av praktisk klokhet och en icke så liten portion av förvärvsbegär och böjelse för lyx.

Året efter sitt giftermål flyttade E. B. med sin make till Estland, över vilket land denne blivit guvernör, och hon stannade där i nio år (1619−28). Mannen var under denna tid merendels upptagen av krigiska och administrativa värv, och det ålåg E. B. att öva tillsyn över familjens många egendomar såväl i länderna i öster som i hemlandet. Efter återflyttningen till Sverige inträdde lugnare förhållanden, ty riksmarsken (»fältherren» som han vanligen kallades), stannade under hela den följande krigstiden hemma. Som husfru och värdinna på familjens många slott och gårdar, Läckö, Ekholmen, Arnö, Axholm, Jakobsdal, palatset »Makalös» i Stockholm och andra, fick E. B. tillfälle att utveckla sin praktiska förmåga. Hon hade utpräglad smak för det som var nytt, smakfullt och fint vare sig i kläder, mat eller möbler. Hennes beställningar av kläder och smycken, t. ex. i Claude Roquette's bekanta varuhus i Stockholm, slukade betydande summor, och ej mindre kostnader nedlades på dyrbara konstsaker. Hon tog personlig del i inköp och anordningar i det stora hushållet, som omfattade en tjänstepersonal uppgående till nära hundratalet. E. B:s egenhändiga rekvisitioner och kvittenser äro till en del bevarade och ofta för tiden ganska karakteristiska. Föremål för hennes speciella omvårdnad voro trädgårdarna; hon experimenterade med fina fruktträd, rara blommor och växter; hon höll duvor, papegojor, sköldpaddor och troligen även andra djur, som hörde till den tidens större trädgårdar. De senare åren av E. B:s äktenskap fördystrades av hennes makes svåra ögonsjukdom, som trots upprepade operationer och besök vid en utländsk badort ledde till att han blev så gott som alldeles blind. »Jag sörjer», skriver E. B. till väninnan Margareta Boije (gift med riksrådet Arvid Forbus), »tusen gånger mer än han för den ynkedom, jag ser, att man måste leda honom, vart han skall gå.» Den 12 aug. 1652 avled fältherren vid 69 års ålder. E. B. var djupt gripen av mannens bortgång, och det var nog ej blott för att följa det gängse bruket, som hon sedan alltid klädde sig i sorgedok och skrev sig »en högt bedrövad enka».

Av E. B:s barn var sonen Magnus Gabriel tydligen älsklingsbarnet, och måhända kan hon ej alldeles fritagas från att ha skämt bort honom. Då han studerade i Uppsala, styrde modern själv med alla saker, som sändes honom: strumpor, skor, skorosor m. m. samt »ett litet målat blad att lägga mellan böckerna, då man läser». Hon var angelägen, att han skulle skaffa sig förnäma bekantskaper; särskilt rekommenderade hon den unge pfalzgreven Karl Gustav och Erik Oxenstierna, som vistades samtidigt med Magnus Gabriel i Uppsala. Men hon hyste också omsorg om hans andliga väl och sedliga vandel; när han befann sig på sin »edukationsresa» i Paris, bad hon honom att »som förr taga hennes moderliga förmaning i akt och akta sig för lösaktighet» (15 maj 1642). E. B. var tidigt invigd i planen på ett giftermål mellan sonen och pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne, hon gynnade ivrigt förbindelsen och var bekymrad, då sonen i början synes ha varit något motsträvig. Över Magnus Gabriels lysande framträdande vid Kristinas hov och gunstlingskap hos drottningen kände hon livlig glädje och moderlig stolthet. »Gud löne den ädla drottningen, så nådigt hon ställer sig mot min käre son», utbrister hon. Så mycket tyngre drabbades hon, då gunstlingskapet plötsligt och på ett uppseendeväckande sätt utbyttes mot onåd och förvisning från hovet (okt. 1653). När E. B. fick kännedom om det häftiga uppträdet mellan Magnus Gabriel och drottningen, befann hon sig på sitt slott Axholm. Ehuru för tillfället klen till hälsan, begav hon sig genast till Stockholm och tilltvang sig en audiens hos drottningen, som hon besvor att förlåta sonen hans förseelser och återskänka honom sin gunst. Drottningen veknade omsider, när hon säg den gråtande och förtvivlade modern för sina fötter, och sökte lugna henne med en hänvisning till »tiden, som förändrar allt och kan finna medel». Något verkligt resultat vann E. B. icke med sina ansträngningar, och hon fann många orsaker att känna sig olycklig. Hon beklagade sig över »alla ovänner, som nu fröjda sig över vår motgång». Sonen Jakob Kasimir, som var gift med drottning Kristinas bekanta gunstling Ebba Sparre, hade tydligen påverkats av opinionen vid hovet och skrev ovänliga brev till sin broder. Som sina verkliga ovänner betraktade E. B. framför allt Oxenstiernorna, vilkas intriger hon spårade bakom sonens onåd; »aldrig hade hon trott kansleren om så stor ondska», skrev hon. Detta hindrade henne dock icke att i sin ängslan vända sig till den gamle rikskanslern och bedja honom lägga sig ut för sonen i hans olycka. Efter tronskiftet 1654 återfick visserligen Magnus Gabriel sin ställning och betroddes med viktiga uppdrag i kriget, men de följande krigsåren blevo för E. B. tunga år. Hennes närmaste voro långa tider borta i främmande land, sonen Jakob Kasimir blev skjuten under Köpenhamns belägring (1658). Fäderneslandets framgångar kunde icke få henne att glömma sina privata sorger, bekymmer och motgångar; när hon vid Karl Gustavs död (i brev till Magnus Gabriel 4 mars. 1660) hopsummerar sina erfarenheter av hans regering, säger hon sig till sist ha varit »den olyckligaste av alla enkor i hans regering, så att jag med sanning kan säga, att jag icke mot min person det ringaste nådetecken har sport». Då Magnus Gabriel under Karl XI:s förmyndarregering steg till ära och inflytande, fick även E. B. del av lyckans solsken. Som moder till landets mäktigaste statsman sökte hon göra sitt inflytande gällande, särskilt när det var fråga om att gynna vänner och bekanta med ämbeten eller andra förmåner; hennes brev till sonen från dessa år innehålla så gott som uteslutande rekommendationer för den ena eller den andra, än för ett, än för ett annat, ändamål.

Som änka rådde E. B. över ett stort antal gods och gårdar, vilka hon dels erhållit i morgongåva, dels innehade som sina egna arvegods. De viktigaste voro Arnö och Runsa i Uppland, Axholm och Svanå i Västmanland, Sundholmen i Västergötland, Autis i Finland, Pedersöre i Österbotten och fastigheter på Södermalm i Stockholm, däribland det bekanta palats, som uppförts av Louis De Geer vid Götgatan och numera är mest känt under hennes namn (inköpt 15 jan. 1655). Därtill förvärvade hon för gott pris Herrestad i Skåne (1668) och vann efter en långvarig och från rättslig synpunkt ganska märklig process med Johan Oxenstierna Kägleholm i Närke och Tullgarn i Södermanland (1657). Flera byggnadsföretag vittna om hennes företagsamhet och konstsinne; så t. ex. hade hon redan under mannens livstid — liksom tidigare fadern greve Magnus — sysslat med nybyggnader på sitt arvegods Axholm, och på Runsa, som hon fått i morgongåva, uppbyggde hon på sin ålderdom den för sin originella stil märkliga huvudbyggnaden, som ännu står kvar. På godset Pedersöre anlade hon staden Jakobstad, uppkallad efter hennes make. Den praktiska duglighet och driftighet, som hon ådagalagt redan under mannens livstid, nådde nu sin fulla utveckling, och hon grep sig oförskräckt an även med den omfattande affärsrörelse, som krävdes för realiserandet av de stora egendomarnas avkastning. På hennes västmanländska egendomar, Axholm och Svanå, liksom på Kägleholm funnos bruk, där järntillverkningen drevs upp betydligt. Hon fick privilegier på tio år, att ingen skulle få gjuta pelare och stänger mer än hon, och hon skaffade sitt järn anseende som hörande till det bästa i riket. Tillverkningen av stångjärn uppdrevs endast på ett bruk till 2,000 skeppund om året, och även tackjärn producerades i stor skala. E. B:s affärstransaktioner voro emellertid ej alltid lyckliga och slutade stundom med tvister; när hon t. ex. ingick avtal med staden Amsterdam om leveranser av stänger och pelare, uppstodo konflikter, som ledde till politiska underhandlingar under Karl XI: s förmyndarregering. Sina betydande inkomster använde E. B. i stor utsträckning till inköp av dyrbart lösöre. Hennes kvarlåtenskap i guld och silver uppvägdes till 52,418 lod, och däribland upptagas i ett inventarium varjehanda konstsaker, såsom en vagn dragen av två sjöhästar, en ljuskrona förärad Storkyrkan i Stockholm, ett stort fruktträd, som sprutar vatten genom små svanar, en förgylld fontän och mycket annat.

Efter några års avtynande avled E. B. vid nära sjuttioåtta års ålder (1674), och hon begravdes i Veckholms kyrka, belägen inom Ekholmens friherreskap och av Jakob De la Gardie utsedd till hans och hans makas sista vilostad. Många vittra och lärda män bragte den namnkunniga, högättade damen sin hyllning. Samuel Columbus tecknade, vid hennes jordfästning i S:t Nikolai kyrka i Stockholm mot bakgrunden av världens ovissa ävlan och »wankel-mood i stånds-wal» hennes liv såsom ett fromt och gudfruktigt bruk av rika håvor; G. Sylvius höll en panegyrik i Västerås och A. Liedbergh en liknande i Uppsala, professor E. Aurivillius besjöng henne på grekiska och Joh. Columbus på latin. I hennes av sonen Magnus Gabriel översedda personalier säges hon ha »i alla sina gärningar varit försiktig, klok, hederlig och laglydig», från annat håll skildras hon särskilt på äldre dagar som bördstolt, häftig, befallande och föga omtyckt av tjänare och underhavande. Riktigast karakteriseras hon kanske av sin förnämsta biograf i senare tid, Ellen Fries, såsom »helt och hållet ett barn av sin tid och sitt land, av 1600-talets något övermodiga men handlingskraftiga och framåtsträvande Sverige».

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

E. B. var en flitig brevskriverska med en ingalunda oäven brevstil. Stavningen är visserligen något originell och interpunktion saknas fullständigt, men skrivsättet är okonstlat, livfullt och rakt på sak. Av hennes kärleksbrev till Gustav Adolf finnes endast ett fullt autentiskt bevarat, och det är — jämte tio brev från Gustav Adolf till E. B. — tryckt senast av C. M. Stenbock (se nedan); nio av konungens brev äro tidigare tryckta av C. G. Styffe och Per Sondén (se nedan). Talrikast bevarade äro breven till sonen Magnus Gabriel, förvarade i De la Gardieska arkivet i riksarkivet; några av dessa äro tryckta i »Handlingar rörande Skandinaviens historia» (delarna 15 och 18). I riksarkivets samlingar finnas vidare brev till pfalzgrevinnan Katarina, till Karl Gustav, till Axel Oxenstierna samt enstaka till andra personer. De la Gardieska samlingen i Lunds universitetsbibliotek innehåller bl. a. åtskilliga brev till E. B: s sonhustru Maria Eufrosyne och till Margareta Boije; ett antal av dem äro tryckta i det av P. Wieselgren utgivna »De la Gardieska archivet» (del 6). I De la Gardieska samlingarna i riksarkivet och i Lund finnas dessutom ett stort antal andra handlingar rörande E. B., särskilt av ekonomisk art (räkenskapsböcker, kvittenser, rekvisitioner, räkningar, processhandlingar, testamenten, inventarieförteckningar osv.).

Källor och litteratur

Källor: De la Gardieska, Oxenstiernska, Stegeborgs- och Skoklostersamlingarna, RA; DelaGardiska archivet, utg. af P. Wieselgren, 6 (1835); Handl. rör. Skandinaviens historia, 5, 8, 15, 18, 21, 23 (1818—39); Linköpings bibliotheks handl., 2 (1795); Kon. Gustaf II Adolfs Skrifter, utg. af C. G. Styffe (1861); Gustaf II Adolfs bref till Ebba Brahe, med inledn. af P. Sondén (1902); E. Hildebrand, Egenhändigt bref af Ebba Brahe vid 12 års ålder (Personhist. tidskr., 1901); C. M. Stenbock, Till brefväxlingen mellan Gustaf II Adolf och Ebba Brahe (ibid., 1914); dens., Ett 300-årigt Vasaminne. Brefväxlingen mellan Gustaf II Adolf och Ebba Brahe (1915); E. W. Dahlgren, Louis De Geers hus i Stockholm (S:t Eriks årsbok, 1919); Ellen Fries, Svenska kvinnor, 2: a uppl., utg. av Sigrid Björklund (1920); O. Levertin, Gustaf III som dramatisk författare, 2: a uppl. (1911); M. Roth, Kägleholm och Magnus Gabriel de la Gardie (1867).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ebba Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18040, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18040
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ebba Brahe, urn:sbl:18040, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.