Meriter

13. Magnus Fredrik Brahe, den föregåendes son, f. postumus 15 okt. 1756 i Stockholm, d 12 dec. 1826 därstädes. Livdrabant 1767; förare vid livgardet 28 febr. 1769; kornett vid södra skånska kavalleriregementet 14 aug. 1771; student vid Uppsala universitet 19 apr. 1773; vistades utomlands och befordrades under tiden till löjtnant vid nyssnämnda regemente 11 juli s. å., löjtnant i armén och premiäradjutant vid regementet 16 febr. 1775, kapten i armén 10 maj s. å. samt kapten och regementskvartermästare vid lätta livdragonerna 22 maj s. å.; återkom till Sverige i juni 1778; deltog i riksdagarna från och med 1778 och var därunder elektor vid sju riksdagar, ledamot av bankoutskottet 1789, tf. lantmarskalk i egenskap av förste greve vid flera tillfällen samt lantmarskalk på riksdagen i Norrköping 1800; en av rikets herrar 27 dec. 1778; kaptenlöjtnant och chef vid livdrabantkåren 13 nov. 1780−16 jan. 1787; ordförande i riddarhusdirektionen 1789 och i direktionen över Vadstena adliga jungfrustift 23 apr. 1795; ledamot av serafimerordensgillet 18 maj 1795; ordförande i Frimurarbarnhusdirektionen 17 mars 1797−1816; revisor över generaldiskontens förvaltning och räkenskaper 1798, 1800 och 1803; ledamot av tillfällig regering under konungens resor 1800 och 1801; tf. kansler för Uppsala universitet. 1 okt. 1801−1802 och 21 apr. 1813−1818; utsågs att avgå i särskild beskickning till tronföljaren Karl August 26 dec. 1809 och till franska hovet apr. 1811; ordförande i brukssocieteten 1814. Innehade egendomarna Skokloster, Rydboholm, Spiker, Skarhult och Salsta. RoKavKMO 1794; LLA 1806; HedLFrKA s. å.; RCXIII:sO 1811; HedLLA 1812; LSkS 1815 (ordförande 1820).

Gift 1) på Stockholms slott 20 apr. 1779 med hovfröken friherrinnan Ulrika Katarina Koskull, f. 19 maj 1759, d 25 jan. 1805, dotter till ryttmästaren friherre Anders Gustav Koskull; 2) på Claestorp 23 sept. 1806 med den första hustruns brorsdotter, hovfröken friherrinnan Aurore Vilhelmina Koskull, f. 22 nov. 1778, d 19 febr. 1852, dotter till hovjunkaren friherre Otto Anders Koskull.

Biografi

B. föddes tre månader efter faderns tragiska död och blev från första stund föremål för konungaparets och hovkretsarnas livliga intresse. Olof von Dalin besjöng hans födelse. Då han var endast elva år gammal, fäste Adolf Fredrik sitt eget fälttecken på hans hatt, därmed upptagande honom bland sina livdrabanter, och sedan fortgingo de militära avancemangen även under hans studier och resor i främmande länder. Vid femton års ålder blev B. genom sin halvbroders, kaptenen greve Per Brahe, död ensam arvinge till den betydliga förmögenhet, fadern efterlämnat (1772). Kort därefter anträdde han, åtföljd av löjtnanten, sedermera majoren vid fortifikationen, fil. magister Olof Wetterqvist en utrikes resa, som vitsträcktes över flera år och förde honom till Tyskland, England, Schweiz, Frankrike och Italien. Överallt mottogs han med välvilja: Fredrik II i Preussen hedrade honom med egenhändig inbjudan att uppvakta i Potsdam, och i Paris umgicks han nästan dagligen i den svenske ministern G. F. Creutz' hem, där han stiftade bekantskap med många av tidens berömda vetenskapsmän, skalder och konstnärer. Efter återkomsten till Sverige vistades han någon tid vid universitetet i Uppsala, där han synes ha väckt en viss uppmärksamhet genom sitt eleganta uppträdande; han brukade, berättar H. G. Trolle-Wachtmeister, i fult väder fara till ridhuset och fäktsalen i täckt vagn med grannt livré och var på allt sätt utstyrd »en grand seigneur». I 1778 års riksdag deltog B., och den tjugutvåårige greven fungerade vid åtskilliga tillfällen som lantmarskalk i den ordinaries frånvaro. Vid kronprinsens dop vid samma tid fick B. bära den nyfödde till dopet, och han var en av dem, som vid drottningens kyrktagning i slutet av året hedrades med den nyinrättade värdigheten av en av rikets herrar, vilket medförde lika rang med rikets råd och excellenstiteln; för B. åberopades härvid särskilt hans faders öde och trohet mot konungahuset. På B. koncentrerade, kan man säga, Gustav III alldeles särskilt den utsökta välvilja och smickrande uppmärksamhet, som han i början av sin regering visade den svenska adeln. B. hugnades med alltjämt nya vedermälen av konungens ynnest, han syntes ständigt jämte sin för sin skönhet berömda gemål på framskjuten plats vid hovets nöjen och tillställningar; när grevinnan B. nedkommit med en dotter och konungaparet inbjudits som faddrar, uttalade konungen den önskan, att den nyfödda skulle kallas Ebba — en ny Ebba Brahe och en ny Gustav Adolf kunde ju låta ana märkliga händelser i framtiden! B. avböjde emellertid förslaget. Det förefaller för övrigt, som om B. ej varit odelat angenämt berörd av denna överflödande kungliga välvilja, vilken lätt kunde blottställa honom för löje och avund; särskilt synes han ha varit känslig för disproportionen mellan hans ganska blygsamma militära tjänsteställning och den höga värdigheten som en av rikets herrar. Vilka motiv som varit de mest bestämmande — vare sig personliga eller politiska och sociala — må lämnas därhän; visst är att B. sedan mitten av 1780-talet mer och mer deciderat slöt sig till den mot konungen fronderande adelsfraktionen. På riksdagen 1786 är denna B:s ställning fullt klar: i de offentliga debatterna yttrade han sig visserligen föga, men F. A. von Fersen nämner honom som en av de mest verksamma inom adelsoppositionen, och i sina avskedsord till lantmarskalken betonade han mycket uttryckligt sin fulla solidaritet med sitt stånds uppträdande och appellerade i fråga om detta till eftervärldens dom. För Gustav III var B:s hållning under riksdagen en stor besvikelse, som han icke kunde glömma, och kort därefter blev brytningen mellan B. och konungen öppen. En gardeskapten, baron Henrik Sparre, en man av tvetydigt anseende, stod högt i gunst hos konungen, vilken önskade upprätta hans renommé genom att giva honom ett kompani vid livdrabanterna. B., som numera var chef för nämnda kår, vägrade då att tjäna tillsammans med Sparre men erbjöd sig att duellera med denne. Sparre ville dock ej låta det gå så långt utan anmälde saken för konungen, vilken lät utfärda arresteringsorder mot de tvistande men samtidigt gav Sparre tillfälle att lämna landet. B. fick visserligen vistas på sina rum, och konungen hade samtidigt med arresteringsordern tillsänt honom, liksom även hans grevinna, ett mycket nådigt handbrev, men B. lät ej påverka sig därav. Så snart han befriats från sin arrest, explicerade han sig med konungen och utverkade (1787) sitt avsked från officerstjänsten, oaktat Gustav III sökte övertala honom att stanna och ville locka honom med allehanda utmärkelser (överkammarherretjänst, blå bandet och riksrådsstolen, säges det).

Brytningen var fullständig, och B. fördes under den följande tiden allt längre i sitt fronderi mot Gustav III. Dennes förbittring mot B. blev också allt starkare; han ville rentav i honom se chefen för oppositionspartiet, och särskilt misstänkt syntes honom B:s förtroliga umgänge med ryske ministern Razumovskij, vilket bestyrkes av polismästarens rapporter. Så kom riksdagen 1789 med dess häftiga sammanstötning mellan konungen och adelsoppositionen. B. var nu en av huvudmännen för denna och medlem av en klubb, vari adelns taktik bestämdes. Vid flera av de avgörande momenten av riksdagen framträdde han också på ett ledande sätt. Då vid uppläsningen av lantmarskalkens beryktade klagoskrift mot adeln (16 febr.) ett häftigt oväsen uppstod, ingrep B. för att förhindra våldsamheter med förslaget, att ståndet skulle åtskiljas, vilket också bifölls. Vid den följande dagens stormiga plenum plenorum (17 febr.), då konungen befallde adeln att lämna rikssalen, hördes B. med hög röst förklara: »jag går icke», men då konungen förnyade befallningen, tog Fersen B. vid handen och började avmarschen ur salen. Efter ankomsten till riddarhuset beslöt adeln, att män skulle uppsätta en förklaring och att B. skulle till konungen anmäla detta beslut; vid sin uppvaktning erhöll han emellertid endast det beskedet, att konungen framdeles skulle ge sin vilja tillkänna. Den 20 febr. blev B. tillika med de övriga oppositionsledarna arresterad, dock endast i eget hus och mot garanti av hans gemål, att han skulle hålla sig lugn — en lindring, som väl dikterades av konungens ej alldeles försvunna förkärlek för den Braheska familjen. Arresten varade endast några dagar, och konungen synes under den följande tiden ha gjort försök att vinna B. på sin sida; bl. a. sökte han vid ett senare plenum (27 febr.), sedan B. kommit tillbaka, avlocka honom ett erkännande av att han blivit skonsamt behandlad. I det hela misslyckades dessa försök, och B. höll sig även under den följande tiden på avstånd från hovet. På riksdagen i Gävle 1792 syntes dock ett närmande möjligare: då B. vid riksdagens slut i spetsen för en deputation uppvaktade konungen för att återlämna marskalksstaven, blev konungen så överväldigad av rörelse, att han endast kunde framstamma några ord till svar och omfamnade B. med orden: »Nu giver jag eder fredskyssen, herr greve!» — ett känsloutbrott, som likväl ej framkallade något gensvar hos B. Att denne dock vid denna tid något modererats i sina oppositionella känslor, förefaller troligt; han hade under riksdagen vid ett och annat tillfälle fört besinningens talan, och får man tro hertiginnan Charlottes uppgift, skulle han varit beredd att för lugnets återställande gå ed på förenings- och säkerhetsakten. Å andra sidan saknades icke rykten, som utpekade B. såsom invigd i sammansvärjningen mot Gustav III, rykten, åt vilka Lars von Engeström vid ett tillfälle många år efteråt gav ett ostentativt uttryck. Mordet på konungen synes emellertid ha definitivt gjort slut på alla känslor av groll och ovilja; jämte många andra av sina ståndsbröder uppvaktade B. den döende monarken, vilken sträckte ut armarna för att omfamna honom, sägande: »Kom, min käre greve, jag skall icke längre tänka på det förflutna, och jag är bra lycklig, om min olycka återgiver mig mina vänner.» De hade ett samtal på en halvtimme, varefter B. gick ut med ögonen badande i tårar.

Efter denna händelse var det slut med allt oppositionellt uppträdande från B:s sida, han var hädanefter en lojal och trogen tjänare under de olika regimer, som avlöste varandra. Det blå bandet, varmed han hugnades 1794, vittnar om att han var persona gråta hos förmyndarregeringen. Med G. A. Reuterholm delade han nog också den avkylda frihetsivern inför den utveckling, som händelserna fått efter 1789. Med befästat anseende som säker rojalist fick B. sig anförtrodd lantmarskalksstaven vid riksdagen i Norrköping, och han kom här att göra sin mest kända politiska insats. Att han icke var vuxen den svåra rollen, därom ha så gott som alla varit ense, men det hätskaste klandret mot honom måste i varje fall betecknas som oberättigat eller överdrivet. Han råkade i konflikt med den radikala riddarhusoppositionen genom den s. k. publicitetsstriden, en tvist, som föranleddes av kravet på full publicitet, särskilt i fråga om riksskulden, och lantmarskalkens vägran att göra proposition om detta förslag; frågan fick förfalla, och konungen gillade den hållning, B. intagit. Vida våldsammare blev sammanstötningen, då hemliga utskottets finansförslag diskuterades på riddarhuset: oppositionen, som icke såg sig i stånd att rösta omkull förslaget, koncentrerade sig på att genomdriva en bestämd tid för bevillningens utgående och samlade sig kring yrkandet, att frågan om tiden för bevillningen icke skulle vara inbegripen i japropositionen. Denna tolkning förklarade sig lantmarskalken gilla (»det faller av sig självt», svarade han på tillfrågan), men när några dagar därefter protokollet skulle justeras, fanns där icke ett ord om det gjorda förbehållet angående bevillningen, och B. vägrade införa något därom under förklaring, att vad han förra gången yttrat endast varit hans »enskilda övertygelse». Det var vid detta tillfälle, en del adelsmän under larmande protester och våldsamma angrepp mot B. avsade sig adelskap eller riksdagsmannarätt för dåvarande riksdag. Att B. låtit leda sig av kraftigare viljor synes sannolikt; samtiden utpekade allmänt J. Kr. Toll, och även B:s gemål och svåger greve Klas Axel Lewenhaupt ha nämnts såsom verksamma bakom kulisserna. Konungen uttalade även denna gång offentligen sitt gillande av B:s tillvägagångssätt; hur högt värde han satte på denne, framgår av att han enligt en uppgift några år efteråt ämnade upphöja honom i furstlig värdighet.

Under 1809 års kris räknades B. till gustavianerna: han nämnes som medlem av den kontrarevolutionära s. k. Mackleanska klubben och som en av gustavianska partiets deputerade vid det resultatlösa »kompositionsförsök», som under riksdagen ägde rum mellan de båda partierna; han var också en av dem, som under debatten i tronföljdsfrågan anmälde sin reservation mot ett forcerat tronföljarval,. dock under uttryckligt betonande, att han icke hade något emot den föreslagne prinsen av Augustenburg personligen. Någon oförsonlig hållning mot den nya regimen hade han sålunda ej intagit, och han kunde därför sändas i högtidlig beskickning till Göteborg för att till den nyvalde tronföljaren överlämna de svenska ordnarna och sedan beledsaga denne på hans uppresa till Stockholm (dec. 1809). Till de nya männen stod B. i gott förhållande, särskilt till konung Karl XIII, med vilken gemensamt frimurarintresse säkerligen var ett starkt föreningsband (B. var en av de första riddarna av Karl XIII:s orden), och Lars von Engeström; vänskapen med den senare grumlades dock för någon tid genom Engeströms ovan omtalade, inom hovkretsen framkastade antydan om B:s andel i sammansvärjningen mot Gustav III. På valriksdagen i Örebro 1810 var B. medelpunkten i en av adeln inrättad politisk klubb, där riksdagsfrågorna i förväg diskuterades, och han lär också ha varit ifrågasatt till ordförande i hemliga utskottet. Liksom för så många andra kom även för honom den Bernadotteska kandidaturen som en stor överraskning. Följande år (1811) avgick B. i utomordentlig beskickning till Paris för att till Napoleon framföra den svenske konungens lyckönskan med anledning av konungens av Rom födelse. Han mottogs med utsökt artighet av kejsaren och hela det kejserliga hovet, men då han avlockade sin regering uppdraget att erbjuda den nyfödde serafimerorden, fick han genom hertigen av Bassano det beskedet, att Napoleon icke ville mottaga utländska ordnar åt sin son. Under resan ner genom Sverige hade B. fått pröva på böndernas aristokratfientliga sinnelag och utsatts för varjehanda vedervärdigheter; han säger sig ha funnit »lynnet hos allmogen mycket försämrat: sturska, benägna att söka gräl och mera begivna på supa än någonsin», och han förmenar, att »1809 års riksdag har givit allmogen en tanke om sig själva och ökat deras hat till herrarna». Resan hade f. ö. ådragit B. ansenliga ekonomiska uppoffringar, som måhända bidragit till att försvaga hans ekonomi.

Under Karl Johanstiden spelade B. icke någon politisk roll men intog på grund av sin börd och den allmänna aktning han åtnjöt, en mycket framskjuten ställning i samhället. Till Karl Johan själv kom han redan från början i synnerligen förtroligt förhållande: då B. på grund av sjukdom varit förhindrad att vid tronskiftet 1818 avlägga tro- och huldhetseden och anhöll att efteråt få göra det särskilt, fick han till svar, att sådant var obehövligt, så övertygad som konungen var om hans trohet. B. utövade intet ordinarie ämbete (anbud om höga hovcharger hade han vid flera tillfällen avböjt) men betroddes gång efter annan med förtroendeuppdrag av olika slag. På riksdagarna betingades hans inflytande väsentligen därav, att han såsom förste greve var lantmarskalkens ställföreträdare och för övrigt framträdde i vissa officiella funktioner. Av filantropiska frågor var han starkt intresserad, bl. a. såsom ledamot i det s. k. serafimerordensgillet, vilket hade uppsikt över hospital och dylika inrättningar i riket. Under Karl Johans kronprinstid fungerade B. en följd av år (1813−18) som tillförordnad kansler vid Uppsala universitet; i denna egenskap tillvann han sig mycken tillgivenhet inom akademiska kretsar, och universitetet hugfäste några år efter hans död hans minne genom en fest (22 maj 1832), varvid bl. a. en minnesdikt av K. V. Böttiger till musik av J. Kr. Fr. Hæffner utfördes. En mycket stor tjänst gjorde B. universitetet och hela den svenska kulturen, då han som kansler i strid mot konsistoriets förslag gav E. G. Geijer förord till professuren i historia (1817).

Det kulturintresse, varom B:s kanslersverksamhet vittnar, fick han tillfälle att lägga i dagen även på många andra sätt, icke minst vid vårdandet av sina stora fideikommiss, Skokloster och Rydboholm. På Skokloster sammanbragte han, säkerligen med stora kostnader, en tavelsamling på minst 200 nummer, i vilken namn sådana som Dürer, Rubens, Van Dyck, Brouwer m. fl. med rätt eller orätt ståtade, men som efter hans död till största delen skingrats. Även Skoklosters bibliotek ökades under B:s tid avsevärt, i det att till de äldre Braheska och Wrangelska samlingarna kommo den Bielkeska, som flyttades från det av B. innehavda Salsta, och den Schefferska, vilken han ärvde efter sin styvfader Ulrik Scheffer; över de båda senare samlingarna skrev han egenhändig förteckning, och han gjorde biblioteket i sin helhet tillgängligt för allmänheten. På »meddelanden» av B. stöder sig också den av J. H. Schröder utarbetade, 1825 tryckta katalogen över manuskripten på Skokloster, vilken dock omfattar endast den bundna delen av den samling, som då fanns på Skokloster. Den övriga delen av densamma har emellertid även ordnats och förtecknats under B:s tid, ehuru under en något tidigare period. Även på Rydboholm anskaffade han en dyrbar boksamling, särskilt i nyare litteratur, och han skrev själv en katalog över densamma. Det mest betydande minnet från B:s tid på Rydboholm är den engelska parken, vilken tack vare smakfull anläggning och utmärkt vård hör till Stockholmstraktens härligaste platser. Här lät B. uppställa en vacker minnessten över sin maka i första giftet, Ulrika Katarina Koskull, med vilken han levat i ett sällsynt lyckligt äktenskap, och här uppreste hans efterlevande över honom själv som minnesvård en obelisk av kolmårdsmarmor. Fastän B. ej ägde lysande gåvor och starkare viljekraft, var han enligt samstämmiga omdömen från olika håll en hedersman med mångsidig bildning och ett angenämt sätt att vara, och han var därför med rätta uppburen av alla. Efter en långvarig sjukdom avled han vid sjuttio års ålder 12 dec. 1826. Jordfästningen ägde i konungaparets närvaro rum en vecka senare i Klara kyrka i Stockholm och förrättades av dåvarande kyrkoherden i församlingen F. M. Franzén; liket nedsattes sedermera i Östra Ryds kyrka.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

— B: s privata korrespondens, särskilt med lians båda gemåler, finnes bevarad i Skoklosters arkiv; egendomshandlingar och andra honom berörande affärshandlingar finnas i det i riksarkivet deponerade Rydboholmsarkivet. Enstaka brev från B. påträffas i andra enskilda samlingar, bl. a. Engeströmska å K. biblioteket och Sjöholms arkiv.

Källor och litteratur

Källor: Brev av B. i Engeströmska saml., KB, samt biographica, krigsarkivet. — Sveriges ridderskaps och adels protokoll; G. G. Adlerbeth, Hist. anteckningar, 1—2 (1892—93); C. W. Bottiger, Sjelfbiogr. anteckningar och bref (1881); J. A. Ehrenström, Efterlemnade hist. anteckningar, 1—2 (1882 —83); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III: s hof, 1—2 (1877—78); J. von Engeström, Hist. anteckningar och bref från 1771 — 1805 (1877); L. von Engeström, Minnen och- anteckningar, 1—2 (1876); Fr. A. von Fersen, Hist. skrifter, 3—7 (1869—71); För hundra år sen. Skildringar och bref från revolutionsåren 1809—10, utg. af S. Clason & C. af Pete.rsens, 1—2 (1909—10); A. L. Hamilton, Anekdoter till Sveriges historia under Gustaf III: s regering (1901); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, öfvers. och utg. af C. C: son Bonde, 1—3 (1902—07); A. G. Mörner, Polit. skrifter rör. 1800 åns riksdag samt 1809 års författningsändring, utg. genom A. Brusewitz (Hist. handl., 25: 1, 1914); B. von Schinkel & C. W. Bergman, Minnen ur Sveriges nyare historia, 4—6 (1854—55); E. Schröder-heim, Anteckningar till Gustaf III: s historia (1851); Stamtaflof utg. af riddarhusdirektionen genom A. Lewenhaupt (1908); H. G. Trolle-Wacht-meister, Anteckningar och minnen, 1—2 (1889); G. Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar. Hist. anteckningar (1907). — Tal vid B:s jordfästning i Klara kyrka av F. M. Franzén (1827) och Inbjudan till J. E. Bioethius' parentation vid Uppsala univ:s minnesfest över B. av O. Kolmodin (1832); A. Brusewitz, Studier över 1809 års författningskris (1917); S. Clason, Några anmärkningar rör. riksdagen i Norrköping 1800 (Hist. tidskr., 1897); M. Hamnström, Om realisationsfrågan vid riksdagen i Norrköping år 1800 (1896); C. A. Klingspor & B. Schlegel, Uplands herrgårdar fl877—81); M. Nylund, G. A. Reuterholm under förmyndaretiden 1792—1796 (1917); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under Gustaf III:s regering, 1—3 (1885—1905); C. G. Platen, Kungl. Skånska dragonregementets historia, 1 (1901). — Se i övrigt, ang. B:s verksamhet för familjearkivet, p. m. av W. Enblom om Karl Gustav Wrangels papper i Skokloster- och Rydbo- holmssamlingarna, manuskr., RA.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Fredrik Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18047, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18047
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Fredrik Brahe, urn:sbl:18047, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-24.